Tag Archives: Tjockis

Att vara tjock är att riskera att inte få vård

Posted on by

– Kan du gå ner på huk och sedan resa dig igen?
– Nej…
– Okej, är det för att du är svag i benen, på grund av skovet?
– Nej…det är för att jag är tjock.
– Äh, skärp dig! Det är du väl inte.

– I Stockholm har de en öppen MR-kamera.
– Jaha, men den är väl bara för överviktiga människor??

Det här ovanför, det är två konversationer jag haft med min läkare vid två olika tillfällen. Nu kanske ni tänker att jag återgett dem för att jag lever i förnekelse av min vikt och vill använda dem som något slags bevis för att övertyga er. Men nej, så är det inte. Men båda konversationerna har gjort mig lycklig, inte för att någon säger att jag inte är så fet, utan för att det är en läkare som uppenbarligen inte brytt sig om att bilda sig en uppfattning om min vikt.

Låt mig förklara.

När jag först blev sjuk så besökte jag en läkare på en vårdcentral här i Varberg. Han kollade lite på mig och la sedan fram teorin att det här med att hela min underkropp var bortdomnad, kanske berodde det på att jag var överviktig? Kanske var det så att min tyngd frestade på så att jag tappade känseln? Så var det förstås inte. Jag hade MS, skulle det ju som bekant visa sig.

En annan gång när jag var hos en läkare ville hen prata mindre om mina symptom och mer om min vikt. Hade den läkaren lyssnat och tagit mig på allvar hade hen troligtvis sett vissa tecken och skickat mig till en neurolog på en gång.

Jag ska berätta om en tredje gång. Då var det inget MS-relaterat utan jag hade en halsinfektion. Läkaren jag då träffade tittade på mig och sa “Tja, du skulle nog behöva gå ner lite i vikt. Det är nog det allra viktigaste”. Under tiden satt jag där med en hals helt igensvullen och hade skapligt ont. Jodå, jag fick min antibiotika men när jag gick därifrån så gjorde det fortfarande liksom ont, men inte i halsen.

En tredje anekdot: när jag jobbade på nummerupplysningen fick vi ett år göra en hälsoundersökning. I den ingick både mätning av kolesterol och blodtryck. Sköterskan som genomförde undersökningen blev chockad när hon såg mina värden. De var ju toppenbra! Jag hade till och med lite lågt blodtryck. Vafalls?!

Poängen jag vill komma till är ganska enkel. Det är inte särskilt enkelt att vara överviktig. Det beror inte enbart på att folk använder oss som avskräckande exempel, ser på oss med äckel eller ständigt berättar för oss att något är fel, vi måste ändra på oss och gör vi inte det är vi både lata, dumma och vidriga. Det är liksom helt okej att berätta för en överviktig person hur oerhört vidrig man finner hen.

Men det är som sagt inte bara det. Det kan också få ganska allvarliga konsekvenser. Som när man inte får rätt vård. Eller vård överhuvudtaget. När läkare kastar en blick på en och tar för givet att alla fel man har, oavsett om det är en bortdomnad kropp eller en bruten arm, beror på övervikt. Det är därför jag blir glad att jag ser mer och mer debatt kring ämnet. Att jag ser fler och fler överviktiga kvinnor som ryter ifrån ordentligt.

Och det är också jag blir så ledsen och trött när varje sådan debatt kapas av “Men smala blir också retade!”. Det är kanske inte just där, just då vi måste prata om smala personer. Kanske är det så att vi kan hålla oss till att diskutera och ifrågasätta de helt absurda sätt som överviktiga, främst överviktiga kvinnor, blir behandlade på.

Vi blir behandlade som om vi vore barn: “EXTRA EXTRA Så Går Du Ner I Vikt”
Vi blir behandlade som om vi inte hade känslor: “Men usch, det är så himla äckligt med överviktiga människor!”
Vi blir behandlade som en sjukdom: “Den nya fetmaepidemin”
Vi blir behandlade som objekt: “Om du bara går ner i vikt skulle jag kunna tänka mig att knulla dig.”

Men det som skrämmer mig allra, allra mest är att vi allt som oftast blir behandlade enbart som överviktiga inom vården. Inte som sjuka, inte som skadade, utan som överviktiga. Allt kan skyllas på fetma, och i och med det missas diagnoser som till exempel min egen. Därför är jag så glad över att jag har den läkare jag har. En läkare som inte ser min övervikt, utan ser ANNY och den kroniska sjukdom hon vill hjälpa mig att leva med. Jag önskar bara att alla läkare vore exakt likadana.

Omotiverad bitterhet – eller “Skit ner dig.”

Posted on by

Ah, jag vet så väl vilka inlägg som kommer provocera fram störiga kommentarer. Här kommer en kommentar som jag fick på mitt förra inlägg, ja ni vet det där om kroppshets och normer och att världen är bajs när det gäller syn på kroppar:

Du har fel. Folk skiter i allmänhet i andras kroppar. Vi lever i ett fritt land. Alla äter vad de vill och i de mängder de finner lämpliga. Sluta gnäll. Är du för tjock för din egen smak? Dra ner på kalorierna och rör på dig. Annars, käka på.

Bloggposten stinker omotiverad bitterhet.

 

Men GUD så skönt! Här har jag liksom levt hela livet i tron om att folk har fördomar, att vi har en hel massa ideal och normer att anpassa oss efter för att passa in i den stora massans ögon. Och så ÄR det inte så? Jag jublar! “Vi lever i ett fritt land” – jamen såklart! Jag kan bara ropa “Eureka!” och öppna ögonen för att se – nej det finns inga ideal i Sverige. Nej, det händer inte att folk frågar mig “Ska du verkligen äta det där?”. Nej, det hände aldrig det där hos läkaren, när hon konstaterade att jag hade tokbra kolesterol och tittade på mig och sa “Men, du är ju fet!”.

Så härligt, jag känner mig så befriad! Här kommer en man, som jag gissar aldrig haft några större problem med vikten?, och berättar för mig hur det funkar. Mina upplevelser ogiltigförklaras och förkastas med ett “omotiverad bitterhet” för såklart vet Du, mäktige man, så mycket mer än vad jag gör om vad som rör sig i min lila hjärna. Haha, jadu så måste det ju vara!

Jag är så himla tacksam för att du berättat för mig hur världen, Sverige, verkligheten egentligen ser ut för mig. Att det jag varit med om hela livet, från det att jag var mobbad för att jag “var tjock” när jag var liten (fastän jag faktiskt aldrig var särskilt tjock då) till att jag hela mitt vuxna liv fått höra “Jamen det finns ju män som tänder på stora kvinnor också, så du ska se att du kommer få ligga!”. Åh, och då hade jag inte BETT om nåns åsikt om huruvida jag skulle få ligga. Hela mitt liv har jag fått åsikter om min vikt, min kropp, mitt utseende och mitt yttre nedtryckt i halsen.

Men vi lever ju i ett fritt land. Det har ju du berättat för mig nu. Så mina upplevelser var väl bara fantasier kanske. Framkallade av min förbannade bitterhet. Eller vad tror du?

Var går gränsen mellan störd och förstörd? – eller “En duktig liten tjockis”

Posted on by

“Unna sig”. Vilket jävla skituttryck egentligen, va? Varför ska man behöva ursäkta sig för att man vill äta något? Eller göra något? Köpa något..? Men just i samband med mat, hatar jag det där uttrycket. Innerligt.

“Unna sig”. Ja, vaddå? Lite extra ångest för att tröttheten och framtiden helt plötsligt är för stor, för störande, för jobbig. Så man sitter där igen, med handen i ostkrokspåsen. Nej, jag tröstäter inte. Det händer sällan att jag gör det nuförtiden. Jag äter ostkrokar för att jag vill och för att jag måste ha något som muntrar upp mig. PMS samtidigt som det bara är två dagar kvar på min praktik, två dagar kvar på den bästa arbetsplats jag varit på. Sjukt taskig tajming.

Så ja, jag “unnar mig”. Twittrar om att jag ska äta ostkrokar och tänker “Nu kommer någon döma mig”. För som tjockis ska man inte äta sånt. Nej, som tjockis ska man ju hela tiden be om ursäkt för sin blotta existens. “Förlåt för att jag tar upp så mycket plats”. Som tjockis ska man banne mig SKÄMMAS om man äter både godis och ostkrokar under en och samma dag. Och jag åt ju salta pinnar häromdagen! Åh, herregud. Jag skäms.

Jag skäms för allt jag “unnar mig”. Tränar extra hårt imorgon, och dagen efter det, och dagen efter det. Bestraffar mig själv. Fastän jag, egentligen, fattar hur dum jag är. Jag vet liksom inte hur många gånger jag både tänkt, känt och sagt att jag är faktiskt nöjd med min kropp! Att visst, det vore kul att gå ner de där kilona jag gått upp sen jag flyttade till Stockholm, men jag har verkligen ingen ambition att bli smal. Så varför skäms jag? Varför mår jag dåligt?

Och jag inser att det inte är så konstigt, inte konstigt alls. För var jag än vänder mig ser jag bara smala människor: i reklamen, i TV-serien, i filmen. Det är som om överviktiga inte fanns? Eller jodå, vi finns. Man driver med oss, eller fokuserar enbart på att tjock = fel. Tjock = något måste åtgärdas. Ingen kan älska en tjockis, det har vi väl lärt oss av TV-program som “Biggest Looser” va?

Och jag blir så jävla arg på det. Varför ska någon annan bry sig om min kropp? Varför är det så tillåtet att döma andras kroppar, som folk dömer min? Jag nämnde på Twitter för några veckor sedan att jag varit med om att folk tittat på min mat, rynkat på näsan och frågat “Ska DU verkligen ÄTA det där?”. Som tjockis ska man äta sallad. Späka sig själv. Gå på diet efter diet.

Ostkrokar passar inte in i dieter.

Tjockisar passar inte in i den tillrättalagda skitbilden som finns av världen. Det gör mig så jäva ledsen, för jag vet att gränsen för att räknas som tjock flyttas hela tiden. Jag vet att så otroligt många människor i min närhet har ångest över sin vikt, sina kroppar. Varför ska det måsta vara så? Har vi inte nog med skit annars att ha ångest över?

Nåja. Ikväll “unnar jag mig” ostkrokar. Imorgon går jag till gymmet och kör ett dubbelpass. Som en duktig liten tjockis. En tjockis som gör det samhället säger åt henne att göra: Be om ursäkt för din existens, be om ursäkt för vad du gör, fucking BE en jävla ursäkt.

Och jag önskar att jag inte gjorde det.

Vapenvurmaren Anny? – eller “Tillåt mig asgarva”

Posted on by

Häromdagen twittrade jag en fyra år gammal bild på mig, där jag sitter med min kompis älgstudsare. Om jag gjorde det för att provocera? Självfallet. Någon försökte få mig till att vara en vapenälskande extremist och jag tyckte bilden var lite rolig. Kanske mest för att det tydligt syns att jag inte har en aning om hur man ens håller i ett gevär. (Visst räknas det som gevär va?)

Men, som de som känner mig vet, så har jag aldrig använt något annat vapen än pennan. Jag skulle aldrig kunna heller, av den enkla anledningen att jag är pacifist och tycker att våld mot andra är förbannat onödigt och dumt. Dock kan jag inte ta avstånd från vapen. För hur skulle jag kunna? För det första kan väl nästan allt användas som vapen? För det andra så används vapen till saker som jag gillar också. Typ älgjakt. Och vad jag vet är det jättesvårt att strypa ihjäl älgar. (Och nu blev jag sugen på älglasagne… mmm…)

Nåväl, det är liksom inga konstigheter vare sig med bilden eller med min inställning till vapen. Att försöka utmåla mig som en vapenvurmande galning är bara till för att… jag vet faktiskt inte? Är det för att de ska kunna klappa varandra på ryggen och skratta åt mig? Är det för att försöka övertyga någon annan om att jag är farlig (jättefarlig grrr…) eller är även det här med slutmålet att tysta mig? Nja, jag gissar på det första alternativet faktiskt. Kommentarerna på inlägget är dock helt uppenbart till för att bryta ner mig. Hur har man valt att kommentera inlägget: med argument och rimlighet? Näää… nästan uteslutande har man valt att rikta in sig på mitt utseende. Ja, för jag är ju kvinna och det som gör ondast är ju när någon kallar mig tjock. Tydligen.

fettofläskfialolnyckelbensmulor

Jaha, buhu jag är tjock på bilden. Grattis kommentatörer, ni aspirerar alla till titeln Captain Obvious!

Det hela fortsatte i ungefär samma stil på Twitter igår, där flera kände sig nödgade att berätta hur tjock jag är på bilden. Suck. Jag har också ögon, ni VET det va? För att inte tala om att… tja… det är jag på bilden. Jag om någon kan intyga att jag var ordentligt fet. Idag är jag bara halvfet. Eller ja, kanske tre fjärdedelars fet…

Aja, saken är att jag inte förstår vad ni hoppas få ut av era kommentarer. Ska jag bryta ihop för att ni inte tycker att jag är attraktiv? Varför skulle jag vilja vara attraktiv i era ögon..? Men jo, jag får väl kanske lära mig att som kvinna ska jag fullkomligt kollapsa av bedrövelse om en man finner mig oattraktiv. (Nä, nä det tänker jag verkligen inte göra).

Men, det är inte bara att jag är tjock som de goda kommentatörerna tyckte att de skulle skriva om. Nej, de gav sig också in på det spännande området som jag vill kalla “Mitt Sexliv”. Fast det är tydligen inte så mitt, för tydligen vet de mer om det än vad jag gör. Ehm… ja… jag vet inte riktigt om det är så, men de är åtminstone bra på att låtsas att de har någon som helst insyn i det!

130kgvänsterkvinnor

Fräscht.

Vill också påminna alla om att det här är typ samma skara män som annars skriker sig blå i ansiktet för att “de ska skydda kvinnorna från de hemska muslimerna och deras hemska kvinnosyn”. Host host. Ja, jag föredrar verkligen den här kvinnosynen, där en kvinna som säger något de inte håller med om får liksom tåla att bli kallad såväl ful, fet och vidrig. Där en avvikande åsikt är så provocerande att det inte längre finns några gränser för vad som känns anständigt. Där en åsikt som skiljer sig från ens egna tydligen är så hemsk och farlig att man måste kämpa för att tysta den.

Yttrandefrihetens kämpar? Svenska kvinnors beskyddare?
Tillåt mig asgarva.

Skräp-TV – eller “Det här är viktigt”

Posted on by

Jag tittade på Biggest Loser igår. Jag vet, jag borde inte göra sånt för jag blir bara upprörd. Men en god vän är med och därför valde jag att kolla på skiten. Eller, jag visste faktiskt inte innan att det skulle vara skit. Jag tror aldrig jag sett svenska versionen av programmet, men när jag tränade som mest brukade jag kolla på amerikanska versionen på gymmet. Rätt bra sätt att plocka upp nya träningstips på! Men, som sagt, igår var det svenska programmet som var i fokus.

Den här säsongen har ett tema. “Tro, hopp och kärlek” tror jag att de kallar det. Vad det går ut på? Tja, det kändes som att hela första avsnittet handlade om att det är omöjligt att finna kärleken om man är tjock. Att man är dömd att känna sig misslyckad. Att man är för alltid ensam, att ingen kan älska en.

Och jag kan verkligen inte känna igen mig i den beskrivningen. Kanske är jag unik på något sätt, men jag ser ingen direkt relation mellan kärleken till mig själv och min vikt. Låt mig utveckla:

Det senaste året har jag mått bättre än nånsin. Jag har funnit mig själv, jag har börjat älska mig själv och jag är förbaskat stolt över mig själv. Har det med min vikt att göra? Inte det minsta. Det handlar om andra saker: om IRM, om att folk tar mig på allvar, att jag blir lyssnad på, att min åsikt räknas, att jag hittat vad jag är bra på, att jag utvecklat mitt skrivande, det handlar om mitt fackliga arbete och det handlar om allt jag lärt mig. Min vikt? Den känns ganska obetydlig i sammanhanget. Särskilt som jag senaste året har stått ganska still i min vikt. Jag gick ner några kilon förra sommaren när jag tränade, men de har jag säkert gått upp igen. Min största viktförlust var för ett par år sedan då jag gick ner runt 30-40kg.

Att jag valde att försöka gå ner i vikt för några år sedan var dock främst av hälsoskäl. Jag är inte dum, jag fattade ju att ju mindre jag vägde desto mer skulle jag orka – rent fysiskt. Jag ville spara min knän, min rygg, ville bli starkare. Och det är av den anledningen jag nu skaffat gymkort och tänker kämpa för att försöka gå ner det sista jag har kvar. Även om den största orsaken kanske är för att jag rökt bort precis all kondition jag hade men… ah… ni hajar. Det har inte med vikten att göra – egentligen.

För jag är en sån där konstig tjockis som ändå är nöjd med sig själv. Jag tycker faktiskt att jag är snygg (minus håret, pga borde verkligen klippa mig) och jag vet att det finns många som tycker det om mig också. Jag vet att det finns de som finner mig åtråvärd, inte på grund av min vikt, utan på grund av att jag är jag. Jag behöver inte bry mig så mycket om min yta för att må bra i mig själv. För det som egentligen är värt något, det sitter på insidan. Klyschigt? Kanske. Men ändå är det sant.

Så, jag kommer väl fortsätta titta på Biggest Loser för att följa min väns resa (även om jag träffade honom senast för några veckor sedan så jag vet ju redan hur mycket han gått ner…) men jag kommer fortsätta störa mig. Åtminstone om de i kommande avsnitt fortsätter vinkla det som att tjockisar är ensamma, oälskade och ledsna på grund av sin vikt.

Hej anonyma näthatare! – eller “Virkning är bra för nerverna”

Posted on by

fulkommentar

Hej, du oerhört modiga person som kommenterar anonymt på min blogg! Jag vet inte riktigt vad du hoppas på att åstadkomma men jag har en aning om att du bara känner ett behov av att vara elak. Varför är det så, tror du? Vad är det som gnager dig egentligen?

Vill bara förtydliga vissa grejer åt dig för jag tror att du har missuppfattat några saker. För det första så bryr jag mig inte det minsta om du tycker att jag är ful. Varsågod liksom, alla kan inte tycka att alla är vackra! Eller som en av mina favoritsångare sjunger: “Precis som med det mesta så är skönhet relativ, det handlar mest om ljus och perspektiv.”

Att jag är tjock är heller inte något som jag kommer reagera på med “NÄE?! ÄR JAG?!”. Jag tycker faktiskt att det är lite trist när du leker Captain Obvious. Är det verkligen för mycket begärt att du visar lite kreativitet i ditt försök att trycka ner mig?

För det tredje så är jag inte en “kommunist-jävel” [sic!] . Jag är stolt socialist och vet du inte skillnaden så ger jag dig rådet att läsa på lite. Man kan trots allt aldrig få för mycket kunskap, eller hur? Under tiden du läser, jag föreslår att du gör det genom någon typ av kurs på t.ex universitet eller högskola, så kanske du också träffar andra människor som kan vidga ditt synfält. Kanske lär du dig då också att det är ganska fegt att anonymt försöka få någon att må dåligt.

Till sist vill jag önska dig lycka till i framtiden. Jag hoppas att du hittar någon ny hobby för ärligt talat verkar det skittrist att leta efter bloggar att kommentera hatiskt på. Jag föreslår, förutom då att studera lite, att du börjar med till exempel virkning kanske? Jag har hört att det är lugnande för nerverna och kanske kan det också hjälpa dig med din bristande impulskontroll.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Varför är min vikt viktig? – eller “Snälla lägg av nu.”

Posted on by

Få saker är så tacksamt att skämta om som tjocka människor. Jag menar, det är ju fritt fram där för är man tjock får man ju faktiskt skylla sig själv. Är man tjock är man självfallet också lat och säkert slarvar man med hygienen också, det vet ju alla. Går säkert runt med ett smörpaket i fickan och trycker i sig för att bli så tjock som möjligt. Man har ju hört om hur tjockisar inte kan klara av något i sina liv. Misslyckade sopor.

Ja, det är visst väldigt tacksamt att skämta om överviktiga människor och kräkas ur sig fördomar om dem och jag är så förbannat less på det. Och det säger jag inte bara för att jag själv är överviktig utan för att jag tycker att det är riktigt vidrigt beteende oavsett vem det drabbar. HUR har det kunnat bli så att övervikt är ett ämne där det är fritt fram? Det ligger trots allt ingenting i fördomarna. Lat kan vem som helst vara, slarva med hygienen har knappast att göra med vikten och hetsäta? Well, newsflash: Även smala gör det och det rör sig ofta om en ätstörning.

Men ändå är det just överviktiga människor man siktar in sig på. Kletar av sig sina äckliga fördomar och alldeles, alldeles för ofta kallar man det för skämt. Och det är ytterst sällan någon blir upprörd. Herregud, lite får man väl tåla?! Och ja, lite får man tåla. Jag kan driva med mig själv och min vikt bäst jag vill. Jag kan till och med tåla att andra skämtar om det – om det sker på rätt sätt.

Jag vill inte höra att jag är misslyckad på grund av att jag är tjock. För skulle du vilja höra att du är misslyckad, oavsett vilket skäl som angavs? Nej, just det. Så lägg ner, bara lägg ner tjockishatandet nu. Tack.

tjockisskämt

Hög nivå? Isåfall vill jag inte veta hur den LÅGA nivån ser ut.

Kulturberikad adress?

Posted on by

Intresset för var jag bor någonstans tycks bara öka bland Twitters brunare hörn. Jag kan inte riktigt förstå varför det skulle vara intressant eller ens relevant. Som jag tidigare skrivit så tycker jag att det är ett icke-argument som jag inte ens orkar bemöta de flesta gånger. Men jag kan inte låta bli att fascineras över deras ordbruk:

Vad en “kulturberikad adress” är för något har jag fortfarande inte fått något svar på.  Och den som kan gissa rätt på vem som har kallat mig “fetto” vinner… ingenting, tror jag. Finns hittills bara en som haft så dåliga argument att hen debatterar som en trettonåring på det sättet.

Men det är ju kul att de bryr sig så mycket om lilla mig. Ska jag ta det som ett tecken på att min åsikt har ganska stort värde, ändå..? 😉

Dum, dummare, dummast

Posted on by

Kände att jag måste blogga om det här. Jag har skrivit om det på både Twitter och Facebook, men det är liksom så dumt att jag måste lägga upp det även i bloggen. När vi lanserade IRM blev det helt plötsligt mycket roligare att googla på mitt namn. Nästan varje dag dök det upp inlägg om oss eller mig, det ena längre från verkligheten än det andra. Det som dock tagit förstapris alla kategorier är detta:

För det första, skulle jag använda ett påhittat namn skulle jag väl INTE använda ett namn som redan finns och som bara en enda person i Sverige heter? Isåfall hade jag väl ändå valt Anna Svensson eller något liknande? För det andra – hur konstigt är det att människor förändras? Bilden som syftas på i inlägget är den här:

Den är tagen från en artikel publicerad 2009. 3 år sedan alltså, 40kg mer och betydligt längre hår. Så visst, jag förstår att det kanske är lite förvirrande, det här att människor förändras. Men jag lovar, det ÄR jag på bilden. Även om jag lite skäms för att jag sett ut sådär, men det är en annan historia…

Och hela den där grejen med “nu bevisar vi att de är kopplade till Expo!” är mest bara pinsam. NEJ vi jobbar inte för Expo. JA vi känner flera som jobbar för Expo. Vad exakt som skulle vara fel i det vet jag inte. Det är ungefär som att säga att en moderatpolitiker som privat umgås med en sosse skulle vara kopplad till socialdemokraterna. Men jag vet att hur många gånger jag än säger det så kommer alla konspirationsteoretiker och nätrasister välja att tro vad de vill.

(Ska förövrigt bli spännande att se om jag får några otrevliga kommentarer på det här inlägget, rörande att jag är fet. Vore ironiskt, eller hur?

Jag är ett stolt fetto!

Posted on by

En sak som flertalet nätrasister har försökt sig på är att göra mig ledsen genom att kalla mig tjock. Jag tänkte här och nu berätta att jag har ömma punkter, men min vikt är inte riktigt en av dem. Inte för att jag är smal och vacker, nej jag är faktiskt rätt tjock. Överviktig. Ett fetto! Men vem bryr sig?

Eller okej, jag bryr mig. Och det har jag gjort ett tag. Därför har jag också gått ner 40kg senaste åren. Helt på egen hand, helt genom att träna. Ni kan inte ana hur förbaskat jobbigt det var att börja träna. Bara att släpa 140kg till gymmet gjorde mig helt slut, och sen skulle jag ställa mig på en CROSSTRAINER?! En räddning var dock onsdag morgon när det var vattengympa. Åh vad roligt det var! Enda träningen som var rolig. Vi skrattade, vi tramsade, vi fick träningsvärk i hela kroppen så vi inte kunde gå dagen efter. Lätt värt!

Och alla de här milstolparna som uppnåddes, de gjorde all smärta värt det! Att gå ner de första fem kilona. De första tio. Wow, det var så kul! I vintras var jag snubblande nära att nå -40kg. Men, livet gör inte alltid som man har tänkt sig så istället blev jag sjuk. Grymt sjuk. Och hade min första dåliga erfarenhet av svensk vård. Jag fick öroninflammation, halsfluss, hosta och ögoninflammation. Samtidigt. Jag fick penicillin men det hjälpte inte, jag fortsatte vara sjuk i flera veckor. Hela jul och nyår tillbringade jag ute hos Moderskeppet för jag var inte i sånt skick att jag kunde ta hand om mig själv – eller om Jakke. Än värre blev det när det satte sig på balansnerven så jag knappt kunde gå, raglade fram med stöd av väggarna. Till slut, efter att träffat två läkare som inte tyckte att det var nåt större fel på mig, fick jag träffa en som förstod att jag inte var frisk. Kanske förstod han att jag var ordentligt sjuk när jag berättade att jag domnat av i halva kroppen. Han var iallafall den förste som tog både blodprov och odling på mig. Och tänka sig, visade sig att jag hade en allvarlig virusinfektion som det där första penicillinet var för svagt för. Fick hästkur, blev frisk. Tänk så lätt det kan gå, om man bara träffar någon som lyssnar på en när man berättar hur man mår.

Men, som ni förstår, är man sjuk och inte rör sig när man är van vid motion så går man oundvikligen upp i vikt. Samlade på mig inte mindre än fyra kilo på den där månaden. Sen fick tiden liksom gå och jag gjorde ingenting åt det. Snart hade jag gått upp åtta kilo och då kände jag att nu fick det vara nog, jag kan ju inte ha kämpat sådär hårt bara för att gå upp allt igen?

Sagt och gjort, jag började gå till gymmet igen. Åh, det var jobbigt och trist och blä i början men snart kom jag tillbaka i rutinen. Senaste veckorna har jag dock främst varit ute och gått, långa snabba promenader. Med lite upptränad kondition har jag också, för några dagar sen, varit ute på min första löprunda i år (förra sommaren sprang jag flera gånger i veckan) och sådär POFF så är alla de där extrakilona borta. Plus några till. För plötsligt har jag passerat den där härliga målstolpen på minus 40 kg. Nu återstår bara skrämmande lite för att väga tvåsiffrigt. Än är det lång väg kvar, än är jag en tjockis, ett fetto. Men jag är ett stolt fetto och jag har bevisat att jag har viljestyrka. Jag kan, jag vill, jag orkar!

I mitten är jag i maj 2012. Bilderna på sidorna är från innan jag började träna. Den till höger är från när jag vägde som allra mest, dvs strax över 140kg.