Första maj-tal 2014

Hej kamrater, det är väldigt trevlig att få vara här och tala. Första maj har alltid varit speciellt för mig. Jag kommer ihåg vaga minnesbilder från första maj från när jag var väldigt liten och fick sitta på pappas axlar i tåget. I jämnhöjd med plakaten som jag inte kunde läsa förstod jag ändå att det var en viktig dag. Det var den när jag var liten, det var den redan på 1800-talet och den är det idag. Vi har mycket att vinna tillbaka och ett stort arbete väntar framför oss.

Det är ett nämligen ett viktigt år i år. Supervalår, kallas det, eftersom det är val inte bara till riksdag, kommun och region, utan även till europaparlamentet. Särskilt viktigt är det här valåret kanske för oss, Vänsterpartiet.

Självfallet vill vi växa och bli större i både kommun, riksdag och region. Vi vill påverka, och vi kan styra. Det har vi visat i många kommuner där vi redan idag är med och styr. Vi har en politik som många kan ställa sig bakom. Och vi är det enda partiet som säger bestämt nej till vinster i välfärden. Kanske tycker ni att just den där sista meningen, nej till vinster i välfärden, har upprepats många gånger nu? Bra. Det ska den göra. När valdagen är här den 14 september ska hela Sverige veta var vi står i den frågan.

Det är den frågan som är vår viktigaste, inte bara för att en stor del av Sveriges befolkning står bakom oss i den, utan också för att vi alla är överens om att det får räcka nu. Våra skattepengar ska gå till det som vi hade tänkt oss, inte ner i fickan på redan rika riskkapitalister som tar med sig dem till skatteparadis och lever gott. På våra skattepengar!

Därför är det så oerhört viktigt att vi mobiliserar inför höstens val. Att vi kämpar med varje gnutta energi vi kan uppbåda. Ut på gator och torg, ta diskussionen vid fikabordet, skriv debattinlägg, blogga och twittra. Visa och berätta vad Vänsterpartiet står för. Det är det bästa sättet på vilket vi kan växa. Vi blir inte större genom tystnad, vi blir större genom engagemang och glöd.

På samma sätt måste vi ta valet till europaparlamentet på största allvar. Röstdeltagandet är historiskt sett lågt i det valet. Det måste vi ändra på. För det är många av våra egna som inte röstar, just för att vårt parti är eu-kritiskt. Men någonstans måste även den mest eu-negativa förstå att om vi ändå är med, så måste vi delta och påverka. Vi kan förändra. Vi har visat det med det arbete vi redan bedrivit i europaparlamentet så här långt.

Vi har gått före och visat vägen när det gäller jämställdhet och feministiska frågor. Det är något som gör mig väldigt stolt. Jag hoppas att vi fortsätter med det arbetet, för det behövs. Det finns många ute i Europa som tycker att feminismen har gått för långt. Det tycker inte jag, jag tycker att den knappt börjat ta sig någonstans.

Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att försämra aborträtten.
Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att försämra villkoren för arbetande kvinnor.
Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att inskränka rättigheterna ytterligare för hbtq-personer.

Vi måste motverka det. Vi är det parti som tar de här frågorna på störst allvar och därför behövs vi i europaparlamentet. Vi kan inte låta antifeministerna, kvinnohatarna och bakåtsträvarna roffa åt sig all makt. Det finns många därute som slåss hårt för att krossa rättigheter som vi kämpat för i åratal. Låt dem inte göra det. Låt oss istället kämpa tillbaka, ännu hårdare!

Vi har ett annat viktigt arbete att göra i Europaparlamentet. Idag dör människor när de flyr från krigsdrabbade länder. Människor från Syrien är så desperata att ta sig från kriget och terrorn i det egna hemlandet att säkerheten på båtarna de färdas med inte ens är sekundär fråga, det är inte överhuvudtaget något de har råd att fundera på. De dör, där på Medelhavet. I sin vilja att rädda sina liv, förlorar de dem istället.

Det behöver inte vara så här. Europa är ett fort med tjocka murar. De murarna kan vi hjälpa till att riva ner. Ingen borde behöva dö för att kunna ta sig från kriget i sitt hemland till någon typ av trygghet i Europa. Rätten till liv måste stå över viljan att sluta sig mot omvärlden. Men även här finns det många som kämpar med allt de har, för att vi ska sluta oss allt mer. Låt det inte ske. Låt inte fler dö på Medelhavet. Deras tårar är våra tårar. Deras rädsla ska vara vår rädsla. Deras kamp ska vara vår. Deras blod ska inte finnas på våra händer.

Men det är inte bara i EU vi måste kämpa och slå tillbaka. Vi har en kamp i Sverige som vi måste ta på stort allvar. Idag har nazistiska svenskarnas parti demonstrerat i Jönköping. Nazister. På arbetarrörelsens dag. Jag känner hur hela min släkt, bestående av arbetarklass och fackliga aktivister, roterar i sina gravar.

Det här är tyvärr bara ett tecken i tiden. Rasismen normaliserades i rasande takt efter att Sverigedemokraterna tog plats i Riksdagen. Vi gick från att tycka att antirasism var ett normaltillstånd, till att vissa tycker att det är något extremt. Något bara vi på vänsterkanten ska hålla på med, för det är något farligt och odemokratiskt som de inte själva vill befatta sig med. Det är en utveckling som, ärligt talat, skrämmer skiten ur mig.

Jag kommer ihåg så väl hur det kändes för fyra år sedan, när det stod klart att SD kom in i riksdagen. Den vanmakt jag kände. Hur kunde detta ske? Hur kunde vi släppa in rasister i Sveriges riksdag? Den frågeställningen har jag haft med mig sedan dess. Och jag ser sambandet mellan det, och vilka som styrt vårt land i regeringsställning i åtta år.

Vi har haft en regering som sakta men säkert försämrat villkoren för de som har det sämst i landet. De har försämrat för arbetslösa, för sjuka, för ensamstående kvinnor, för icke svenskfödda. Arbetslösheten har ökat. Och det är då inte så konstigt att SD, som har en enkel lösning på varje problem som finns, då ökar. För tyvärr måste jag också säga detta: det har inte funnits några andra som skrikit lika högt som Sverigedemokraterna. SD övervann internet, de var tillsammans med sina högerextrema kusiner, pionjärer på nätet.

Vi i de övriga partierna stod och trampade utanför våra valstugor, ovetande om att en stor del av valkampanjen 2010 bestod av ettor och nollor. Jag säger inte att det är vårt fel att SD fick sin makt, men jag säger att vi hade kunnat arbeta hårdare för att förhindra det.

Därför är det viktigare än nånsin att vi vågar ta den här kampen nu. Det är inte bara SD som vi måste kämpa mot, nazisterna marscherar på våra gator. De skadar våra kamrater, våra systrar och bröder. Vi kan inte sitta stilla och tigande stå på. Vi är det parti som står för solidaritet, feminism, samhörighet, rättvisa. Det är vi som måste stå på tå och skrika allra högst. Jag hoppas att jag har er vid min sida i den kampen, för tillsammans kan vi skrika så mycket högre. Tillsammans kan vi skydda varandras ryggar. Tillsammans kan vi visa både SD och de nazistiska rörelserna att de inte är välkomna här. Inte i vårt Sverige. Inte i vårt Halland.

Och jag vill att vi skänker en tanke till de som rest från hela landet till Jönköping idag, för att protestera och demonstrera mot nazisterna. Jag vill att vi skänker en tanke till de som riskerar sin trygghet, sin säkerhet, för att med raka ryggar kunna säga “vi gjorde något”. Jag vill att vi skänker en tanke till kyrkorna i Jönköping som för första gången sedan 1939 lät klockarna ringa för att varna för fara, när nazisterna marscherade genom staden.

Och jag vill till och med att vi skänker en tanke till det moderata kommunalråd som sa “Vi vill inte förknippas med nazism!” och lät skylta om infartsskyltarna så att det där står “Jönköping mot nazism”. Han tycks ha förstått att kampen mot nazism har ingen partitillhörighet.. Och jag hoppas att fler av hans partikamrater, hans allianskompisar och alla som tänker samma liberala tankar som han förstår detsamma: kampen mot nazism är inget extremt, det är ett demokratiskt måste.

Jag är som sagt väldigt glad att få vara här och tala idag. Det är skönt att få ladda upp med energi och engagemang. Vi kommer behöva varandra i kommande valrörelser. Varje gång vi känner tröttheten måste vi tänka på vad det är vi kämpar för. Det är värt lite trötthet när vi kämpar för ett socialistiskt och solidariskt samhälle där alla är välkomna. Det är värt lite huvudvärk när vi kämpar för att kvinnor ska våga gå ute på kvällen, för att kvinnor ska känna sig trygga, för att kvinnors rättigheter inte ska tas ifrån dem. Det är värt lite träningsvärk efter spring i trappor för att dela ut flygblad, för vi kämpar för ett Sverige, och ett EU, byggt på rättvisa och solidaritet.

Vi är Vänsterpartiet. Vi är feminister och socialister. Vi kämpar för de som inte kan. Vi skriker för de som inte har någon röst. Vi är stolta över vår politik och vi vill prata om den. Vi vill göra skillnad och vi vill påverka. Vi är Vänsterpartiet och vi är inte till salu!

första maj

 

SD gynnar nazisterna

Det syns mer och mer tydligt, hur de högerextrema och nazisterna gynnas av ett rasistiskt parti i riksdagen. Genom att SD börjar räknas som ett riktigt parti, en del av etablissemanget och det börjar bli lite fult att prata om partiets historia, och deras nuvarande ideologi, så har gränserna förskjutits.

Vi ser det i svallvågorna efter Kärrtorp och attacken i Malmö. När det nästan räknades som kontroversiellt att stå upp mot nazisternas våldsamheter. Vi ser det om vi jämför reaktionerna då, med reaktionerna efter att Jimmie Åkesson fick en tårta kastad i ansiktet. När Åkesson blev tårtad så nästan kissade folk på sig i sin iver att få berätta vilket enormt hot mot demokratin detta var. Men när folk blir attackerade av nazisterna, då blir man bortviftad som vänsterextremist om man säger något.

Jag tror inte att det är en slump precis. Men oavsett vilket så skrämmer det mig. Det ger mig, bokstavligen, mardrömmar att folk rycker på axlarna åt att nazisterna ska demonstrera på första maj. Varför är det inte fler som ryter ifrån? Varför är det inte fler som protesterar? Egentligen borde vi alla, oavsett partitillhörighet, samlas i Jönköping den första maj och trycka tillbaka nazisternas frammarsch.

Det är inte för sent än, inte för sent att rädda vårt land från det öde som drabbat många andra europeiska länder. “Brandmän mot rasism” tände glöd hos många. En antirasistisk, antifascistisk glöd. De visade att man inte behöver kasta sten och maskera sig för att kunna protestera. Jag hoppas att det här är början till slutet, inte bara för nazisterna utan kanske främst för SD. De har ingen plats i vårt samhälle. De förstör mer än de bygger upp. Och så länge normaliseringen av dem fortsätter, är jag och mina vänner och kamrater i fara.

Stäng dörren för SD!

Jag blir så less på SD. Och jag blir så less på de som försvarar SD. Nu när Åkesson varit på “tyck om mig, snälla!”-turné har min lesshet blivit ännu större. Nästa gång jag hör eller ser nån säga “De är faktiskt demokratiskt valda!” kommer jag skrika. Högt.

Hitler var också demokratiskt vald, så nej det är inte ett jättebra argument.

Idag är det en nyhet om att Åkesson ljugit. Oj wow, vad förvånande. Han har i en intervju påstått att SD verkligen aldrig nånsin never ever ever ever tyckt att vårdpersonal ska tvingas ange papperslösa till polisen. Jaha, det visade sig ju inte stämma då hela SD:s riksdagsgrupp röstade för Kent Ekeroths motion som handlade om just det. Hallå Jimmie, ett tips: det är jättedumt att ljuga. Du borde sluta med det, för du blir ju faktiskt alltid avslöjad med handen i stora rasistburken.

Vill ni kanske läsa Ekeroths motion? Den ger liksom en extra nyans av brun rasistsörja. Klicka bara på länken om ni orkar läsa. Men några godbitar ska ni få ändå:

Det är orimligt att det är lagligt att hjälpa brottslingar. Jag vill därmed göra det olagligt att gömma, hjälpa eller på andra sätt underlätta för illegala invandrare att hålla sig undan från den svenska rättsskipningen.

 

På samma sätt bör det bli obligatoriskt för anställda vid alla offentliga institutioner, både på lokal och nationell nivå samt deras privata motsvarigheter, såsom skola, sjukvård, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten med mera, att till polisen rapportera in uppgifter om de träffar på en illegal invandrare som de förstår eller borde ha förstått var en illegal invandrare.

 

Brrrr… känner ni den kalla högervinden svepa över ryggraden? Med motioner som dessa förstår jag verkligen varför vårdpersonal inte vill ha besök av Åkesson. Gör inte ni? Det kanske är dags att sluta mala på om “de är demokratiskt valda” och istället ta ett steg tillbaka från rasistpartiet SD.

Jag tror att alla skulle må bättre av det, såväl brandmän som vårdpersonal. Och samhället i stort. För rasism är aldrig konstruktivt, rasism är alltid förödande och raserande. Även när den är klädd i fin kostym.

SD-kritik har ett högt pris – din trygghet.

Innan jag började skriva för IRM var jag tämligen okänd. Eller ja, jag hade debatterat rasism och liknande frågor även innan men IRM gav mig ett enormt genomslag – på gott och ont. Att bevaka Sverigedemokraterna är nämligen något som kommer med en rätt saftig prislapp. På den prislappen står det inte en summa, utan på den prislappen står “Din trygghet”.

Självfallet visste jag vad jag gav mig in på, men det gör väl inte saken mindre allvarlig. Att jag redan i förväg visste att bevakning av SD = hot och otrygghet, gör ju inte att det hela känns lättare att bära.

Men det här ska inte handla om bara mig. Jag är bara ett exempel bland många. Ett annat exempel är de SUS-anställda som protesterade mot att Jimmie Åkesson skulle göra ett arbetsplatsbesök där de jobbar. Konsekvensen av det? De blev hotade, vissa till livet. Och jag har läst på flera rasistiska sajter hur man hängt ut vissa av dessa personer, uppmanat till “hembesök” och andra hotfulla saker.

Och jag kan inte låta bli att undra varför så många av SD:s väljare är bekväma med detta. Jag förstår att de som är rasister och hatar människor i största allmänhet inte har något problem med det, men det finns ju säkerligen andra som röstar på SD. Nog för att många säkert har rasistiska tankegångar men de som går från sossarna, de som tillhör LO, de som bara röstar på SD för missnöjes skull…. hur ser de på hur andra SD-sympatisörer beter sig mot meningsmotståndare?

Varje gång mitt eget parti är ute i blåsväder läser jag, följer vad som händer och ibland blir jag fly förbannad på folk ur mitt eget parti. De gånger då jag tillhört samma parti som någon som hotat eller betett sig väldigt illa så har jag också tagit illa vid mig själv, det tar liksom rakt i hjärtat.

Varför är Sverigedemokratiska väljare så annorlunda? För det måste de ju vara. Skulle det ta rakt i deras hjärtan när någon av deras företrädare eller någon av deras partikamrater/sympatisörer beter sig illa eller hotar folk, tja då kan jag inte se hur de orkar hålla sig kvar i partiet. Skulle jag själv tillhöra ett parti som SD, där hat och hot närmast är vardag för många att ösa över på meningsmotståndare, då skulle jag fly illa kvickt och aldrig se mig om över axeln.

Kan det vara så att deras sympatisörer haft väldigt stor tolerans tack vare nån slags märklig hoppfullhet om förbättring? Kan det vara så att  de lyssnar när Jimmie Åkesson och andra företrädare säger “Nej nej, vi är så snälla så”? Och är det då, möjligtvis, så att de ser den rämnade fasaden. Ser vad som döljer sig bakom strukna slipsar, vita leenden och nolltolerans. Kanske är det så att de ser hoten, hatet och det förakt som visas meningsmotståndare?

Jag hoppas det. Det vore inte en dag för tidigt. Men det vore i tid nog för att påverka valresultatet. Deras företrädare må vara välputsade, men bakom företrädarna står en armé av hatiska näthatare, mordhotare och elaka sympatisörer som tar varje tillfälle i akt att trycka till meningsmotståndare på de allra fulaste sätt. Därför hoppas jag att vi fortsätter berätta om SD:s hot, hat och förtalskampanjer.

SD:are jämför illegala aborter med illegal fildelning

Under lördagkvällen bröt en ganska omfattande diskussion om svensk aborträtt ut på Twitter. Troligtvis började det med att Christian Westling, känd från filmen “Tre dudes och ett par järnrör”, twittrade ut en bild på ett 12 veckor gammalt foster och moraliserade över abort. Att män tycker att de ska ha en åsikt om kvinnors kroppar är bara det rätt skevt, ännu skevare blir det när en POLITIKER använder en bild på ett missfall för att säga “Buhu, abort är dumt”.

Men det slutade inte där. Nej, Sverigedemorkaternas framtid, Zeth Arkö Gogman, ville också ge sin in i det hela. Under diskussionen hänvisades han till en länk på RFSU, en länk som berättar om kopplingen mellan osäkra aborter och kvinnors död. Det står bland annat:

Världshälsoorganisationen, WHO, uppskattar att 1 av 7 kvinnor som dör i mödradödlighet i Afrika gör det pga en osäkert utförd abort. 13  procent av samtliga fall av mödradödlighet i världen beror på osäkert utförda aborter.

 

Vad kan då tänkas vara en rimlig reaktion på denna information? Tja, möjligtvis allt annat än denna:

halta

Alltså jag vet inte, nog känns det som att den här liknelsen haltar en liten, liten, liten smula va? Om inte annat för att, tja jag vet inte, DU INTE DÖR AV ATT FÅ ETT VIRUS I DIN DATOR. Man kan ju också ifrågasätta hur mycket VAL det egentligen handlar om för de kvinnor som utsätts för osäkra aborter..?

Många är upprörda över att Jimmie Åkesson kanske visste eller inte visste att det var ett nazistparti han gick med i där på 90-talet. Ärligt talat är det väl mer skrämmande och anmärkningsvärt att han tycker att det är helt toppen att dela parti med män som Westling och Arkö Gogman?

SD vill gärna, ofta och högljutt påstå att de är ett parti även för kvinnor. Well, jag vet ärligt talat väldigt få kvinnor som gillar att få sin kropp, sitt liv och sin rättighet till självbestämmande jämförd med ett datorvirus.

Skrattar bäst som skrattar sist?

Okej, så nej jag såg inte “Nyfiken på” med Jimmie Åkesson. Av hälsoskäl lät jag bli, för mitt blodtryck må vara lågt men det tål inte hur mycket som helst. Men jag har liksom inte kunnat undgå reaktionerna och diskussionerna efteråt.

Ja, Jimmie Åkesson är en lögnare eller har, såsom mången Sverigedemokrat, mycket selektivt minne.

Ja, Jimmie Åkesson är företrädare för ett rasistiskt parti och är troligtvis rasist själv.

Ja, det är viktigt att lyfta fram när partiledare ljuger.

Men seriöst: räcker det inte nu? På nåt sätt känns det som att antirasister och SD-motståndare (nej det behöver inte vara samma sak) nu knappt vet vad de ska göra av sig själva. De beter sig som hundar med jordnötssmör på nosen. “Kolla, ett till bevis på att Jimmie ljuger!”, “Kolla, vi har hittat nya skolkamrater som bekräftar det vi redan visste!”.

Snälla, är det inte nog nu? Det var roligt en stund, till och med jag har fnissat till ett par gånger (senast idag när jag såg Åkesson i bomberjacka och slips med fastnålad? svensk flagga) men nog är nog. Det håller på att förvandlas till en ganska onödig debatt som mer och mer känns som
-Det var han som ljög!- Nähä det var han!
– NÄÄ  det VAR han!
– Det var han, stjärnstopp!
– Stjärnstopp, spegel!

Seriöst. Det är valår. Kan vi inte försöka övertyga lite folk om att INTE rösta på SD istället för att garva åt att Åkesson ljuger så tungan blir (gul och) blå? Skulle vi inte kunna snacka lite om SD:s politik. Och skulle vi inte kunna försöka övertala lite vanligt, arbetande folk att nej det är ingen bra idé att rösta på SD för de är bara ännu ett stödparti till Moderaterna och Alliansen? Vore inte det ganska gött att försöka diskutera, jag vet inte, politik?

Jag fattar, mer än många andra, att man måste få ha lite roligt ibland. Jag fattar att det här är som ett stort saftigt köttben till Sveriges alla SD-motståndare. Men det får inte stanna här. Det får inte ta stopp vid att alla försöker överbevisa varandra om vem som vet mest om Åkessons hittepå.

För ärligt talat. De flesta av oss kunde väl avgöra redan vid en lyssning på Nyfiken på-intervjun att det inte riktigt var hela sanningen som kom fram? Och nej, jag säger inte att jag är så HIMLA mycket bättre än nån annan. Men kanske kan vi försöka lova varandra, här och nu, att vi börjar bli lite mer seriösa inför valrörelsen? SD:s politik är ett hot mot oss. Mot kvinnor, mot rasifierade, mot feminister, mot trans*personer, mot homosexuella, mot arbetare, Sverige. DET borde vi prata mer om.

Eller hur?

SD spricker, krackelerar och förintas inifrån

Det går bra för SD nu. Eller inte. Det känns mer och mer som att Skåne, det distrikt som de alltid varit starkast i, börjar smulas sönder. Häromdagen var det Allan Jönsson, idag är det Mrutyuanjai Mishra. Mishra väljer att lämna SD, och dessutom be om ursäkt för..tja, att han varit med i SD:

För två år sedan gick jag med i Sverigedemokraterna. Som invandrare från ett icke väst-land, har det varit en svår resa att umgås med människor och politiker, vars mål är att bli av med och utvisa folk som mig. Idag känner jag att jag har varit naiv och begått ett fruktansvärt misstag. Jag vill nu offentligt be om ursäkt för min naivitet.

 

Ouch.

Även Tryckfrihetssällskapet får sig lite välförtjänt kritik:

Jag gick med i Tryckfrihetssällskapet för att jag ville kämpa för yttrandefrihet, men idag känner jag att jag har blivit utnyttjad. Min invandrarbakgrund har använts för att rättfärdiga hat och rasism och för att försvara trångsynt nationalism. Jag vill inte längre att mitt namn eller mina kvalifikationer används för sådana syften.

 

Mishras analys av Sverigedemokraterna är dock det jag fastnar mest för. Den stämmer nämligen rätt bra med min egen analys:

Jag är ledsen för att Sverigedemokraterna, som bjöd in mig att gå med i partiet, troligen gjorde det med intentionen att bli mer rumsrena. Partiet måste verkligen demokratiseras. Det måste ge mer plats till kvinnliga kandidater och uppmärksamma kvinnofrågor för att inte bli en sluten klubb för några unga män som är mer upptagna med att kasta ut personer ur partiet för att behålla sin makt, än att leva efter demokratiska principer.

 

Det är tragiskt att ett riksdagsparti bjuder in människor enbart för att de ska agera nån typ av alibi. Det är inte värdigt. De borde istället stå för vad de är och vad de tycker, stå för det öppet och inte försöka dölja det. Det vore mer ärligt av dem och det skulle förhoppningsvis få upp fler ögon för vad SD egentligen är för något.

Det går inte bra för SD nu. Sprickorna i partiet bara växer och växer och växer. Det är lite som när isarna går på våren: det börjar med några småsprickor som blir större och sen POFF finns ingen is kvar. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Sverigedemokraterna är ett parti som kommer förgöra sig själva. Det bevisar de, om inte annat, alldeles utmärkt på egen hand just nu.

För oss antirasister som gärna vill se en riksdag utan ett rasistparti är det dock inte bara att luta oss tillbaka och öppna en påse popcorn. Allt går att påskyndas. Och jag är säker på att det finns många, många, många inom SD som är mycket missnöjda med toppstyrningen och svågerpolitiken inom partiet. Well, låt oss göra det till vår uppgift att visa dem dessa skevheter inom partiet ännu mer, synliggöra den särbehandling och det förakt för demokrati som finns inom SD. Förhoppningsvis gör då fler som Mrutyuanjai Mishra och lämnar partiet.

För ett rasismfritt Sverige.

SD borde få problem nu

Hade jag varit Sverigedemokrat hade jag troligtvis varit väldigt besviken idag. Aftonbladet avslöjar att SD lurat till sig miljonbidrag. Skattebetalarnas pengar, faktiskt. Ja, exakt det de ofta påstår att flyktingar och invandrare gör.

Men jag hade, om jag varit SD:are, kanske inte varit besviken främst för att partiet så uppenbart kör på med dubbelmoral och hyckleri. Nej, jag hade nog varit besviken för att partiet gjort profit på MIG. Jag som betalar skatt vill ju förstås inte att någon lurar till sig av pengarna jag bidrar med. Jag tror på ärlighet, inte blufferier och fuffensaffärer.

Jag kan inte låta bli att undra: var har pengarna tagit vägen?

Hade jag varit kvinna i SD hade jag förstås varit ännu mer förbannad och besviken idag. Jag tror inte att jag behöver förklara varför.

Frågan är om SD:s medlemmar är så indoktrinerade i SD-sekten att de inte kan se hur fel det här är? Kan de förstå hur lurade de blivit? Jag tror det faktiskt. Och då har SD ett problem.

Ett ännu större problem blir det förstås för partiet om SD-väljarna öppnar ögonen och ser partiet för vad det är. Jag tror det är få som värderar partipolitik över ärlighet och att allt går rätt till. Låt mig utveckla: det borde inte spela nån roll för SD-väljare idag om de tycker att SD har den bästa politiken. Det som BORDE spela nån roll är att partiet har lurat till sig pengar.

Om det verkligen är så, återstår att se.

SD är inte ett parti för landets kvinnor

Det är ingen chock att många Sverigedemokrater tycks leva i ett eget universum som skiljer sig rätt radikalt från det vi andra lever i. Deras värld är hotad av muslimer, i deras värld är de alltid först med ALLA frågor och i deras värld för de en politik som tycks vara något annat än vad de för fram. I Sverigedemokraternas värld kan man lösa alla problem, enkelt och snabbt, med en fantasiåtgärd. I Sverigedemokraternas värld tänker man inte så mycket på människor (såvida det inte är RÄTT människor) och det är i den världen det främst kryllar av kvinnohatare, homofober och rasister.

Jag menar, testa på att skriva något negativt om SD.
Testa sen att göra det som kvinna.

SD:s sympatisörer (och i vissa fall förtroendevalda) är inte så bra på det där med respekt mot meningsmotståndare. Finns det hatare även i andra partier? Jamen självklart! Men jag har ärligt talat aldrig någonsin mottagit ett hatmejl som är undertecknad “Moderaterna2014” eller “Socialdemokraterna2014”.

“SD2014” är däremot tämligen vanligt.

Men ska vi fortsätta prata om det där parallella SD-universumet? Det är där SD:s stabschef kan skriva något som det här:

linus bylund

Wait what? Det här är dumt på så många olika nivåer. PÅ VILKET SÄTT HAR SD VARIT FÖREGÅNGARE NÄR DET GÄLLER KVINNOFRÅGOR? Snälla, jag undrar verkligen. Ni kan ju läsa mer här varför detta är trams och hittepå:

“SD är inte på kvinnornas sida”

Men det som provocerar kanske extra mycket är att en man tar sig rätten att definiera vad kvinnors “riktiga problem” är. Hey, det är inte din sak att göra! Det är inte din sak att fnissa åt vår kamp, vad vi arbetar för och vad vi vill åstadkomma.

Och sen har vi förstås den oerhörda okunskapen som finns hos företrädarna. Eller okunskap kanske det inte är, det kanske handlar om medveten dumhet eller så är det faktiskt så att många av dem inte tycker att kvinnor är särskilt mycket värda? Det illustreras enkelt, elegant och lätt kräkframkallande av Erik Almqvists tweet:

almqvist

För i jösse namn! Skärp dig karl! För all del: var emot samtyckeslagstiftning. Men tänk på hur du formulerar dig. Om du någonsin vill bli tagen på allvar.

Sverigedemokraterna fnyser åt mycket. De fnyser åt genus, många inte bara fnyser utan viftar undan feminism och vissa går så långt att de förklarar sig som hatare av feminismen och kallar feminism för förtryck.

2014-01-11 16.20.15

Jo tjena att ni är på kvinnors sida när ni uttrycker sig så.

Att SD också är för slöjtvång och dubbelbestraffar muslimska kvinnor ska i högsta grad läggas på listan över saker SD gör som bevisar att de INTE är ett parti för kvinnor. Ska vi kasta en blick mot Avpixlat, SD:s inofficiella partiorgan, så blir den saken mer glasklar. Avpixlat hänger gärna ut kvinnor, även de som utsatts för sexuella övergrepp, och SD…tar inte avstånd. De brukar överhuvudtaget inte yttra sig.

Och glöm aldrig (ALDRIG) att SD var det ENDA riksdagspartiet som röstade MOT att avskaffa steriliseringskravet vid könskorrigerande operationer.

Jag jobbade med IRM i nästan två år. Och jag har sett alldeles för många exempel på kvinnohat och kvinnoförakt, eller för den delen totalt ignorans inför kvinnors problem, att jag inte ser det som någon slump. SD kanske tror att de kämpar för kvinnan, men vilken kvinna är det?

Så för att sammanfatta: nej, SD är inte ett parti för landets kvinnor. Det är inte det vare sig i den faktiska politiken och den är definitivt inte det om man ser till hur officiella företrädare uttrycker sig.

Mitt år och vår framtid – eller en svamlig nyårskrönika om feminism och framtiden

Idag är det nyårsafton och många skriver sammanfattningar över året som gått. För mig har det varit ett minst sagt turbulent år då det hänt otroligt mycket. Jag började med praktik på Sekos kommunikationsenhet, en fantastisk upplevelse där jag lärde mig massor och fick nya vänner. Sedan träffade jag såklart Peter, mannen i mina drömmar, och innan jag ens förstod det bodde jag i Varberg. Sen liksom rullade det på: jag fick jobb i Falkenberg, ett riktigt bra jobb!, och vi skrev på kontrakt för en lägenhet vi flyttar in i till våren.

Mycket roligt har hänt i år, men det har också varit ett tungt år. Under våren förlorade världen en fantastisk, empatisk och omtänksam människa. En liten pojke förlorade sin mamma, min vän förlorade sin syster och det var en tuff tid för alla. Det är fortfarande en tuff tid, på sätt och vis. Och det är orättvist och meningslöst och gör mig arg att unga människor ska slitas ifrån världen på det sättet.

Jag har också haft perioder då jag mått riktigt kasst. Arbetslöshet gör tyvärr det med många människor. Vi inpräntas med att jobb jobb jobb är det viktigaste. Vi får lära oss att värdet ligger i vad vi gör. Och inte nog med det, med arbetslöshet följer såklart en enormt stor otrygghet rent ekonomiskt. Så stressad som jag varit det här året har jag aldrig varit förut. Pressen, och stressen, har varit grymt jobbig. Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende fick uppleva att vara arbetslös i dagens Sverige.

Rent politiskt har jag slitits mellan hopp och förtvivlan i år. På vissa håll ser jag hur sexismen och rasismen frodas. Samtidigt ser jag små ljusglimtar, här och där. Men det går för långsamt! Sexism, rasism och homofobi tar livet av folk. Det förstör så oerhört mycket – och till vilken nytta? För att rädda människor inte vågar ta in kunskap? Jag vet inte. Men vad jag vet är att jag 2014 kommer fortsätta kämpa för att åtminstone några ska öppna sina ögon och förstå att hat aldrig är konstruktivt.

Jag har lärt mig oerhört mycket det här året. Om en vit cis-feminism som jag rätt oundvikligt är en del av, men så gärna vill förändra. Vi kommer aldrig kunna få till en förändring för världens kvinnor om vi samtidigt singlar ut vilka som är välkomna att kämpa vid vår sida. Och jag ska försöka lämna plats, för jag vet att det kanske inte är helt toppen att jag försöker utkämpa någon annans kamp. Men kanske kan vi stötta varandra, på något sätt? Det är nog min främsta förhoppning inför 2014: att vi (vita och cis) lär oss att vara lyhörda och lyssna. Precis på samma sätt som jag önskade att män lyssnade och var lyhörda inför kvinnokampen.

Det handlar inte om ett exkludera någon eller några. Det handlar om att man inte bara kan storma in och ta över. Det handlar om att vi måste slåss för alla, inte bara oss själva. Först då tror jag att vi, på riktigt, har en chans att skapa en bättre och värdigare värld.

Annars har 2013 mest känts som en massiv uppladdning inför valåret 2014. Ett val som har potential att förändra enormt mycket. För den som vill vara säker på en förändring i samhället är förstås Vänsterpartiet det rimligaste alternativet idag, om man frågar mig alltså. Det viktigaste just nu är att byta regering, se till att den nya regeringen faktiskt börjar återställa och återuppbygga vår välfärd och våra trygghetssystem, och att se till att SD får så minimalt med makt som möjligt.

Sverigedemokraterna kommer nästan garanterat växa i nästa val. Men det behöver inte betyda att de får mer makt. Med tanke på hur många de uteslutit sedan valet 2010 undrar jag om de ens har några kvar att fylla upp platser med…

2014 ska bli året då fler engagerar sig, fler vågar lär sig nya saker, fler börjar lyssna och fler säger ifrån.

Det blir också det året då jag fortsätter upplysa om rasistiska sajter som Exponerat och Avpixlat och vilket hat som kräks ut av både dem och deras kommentarsfält. Det blir också året då jag fortsätter berätta om MIN syn på feminism, lyfter sexistisk skit och håller upp den i ljuset för att visa alla att den faktiskt inte bara luktar illa. Den är också ful, i grunden rent grotesk.

Eftersom jag jobbar som valombudsman kommer 2014 till stor del vara val, val, vänsterpartiet, vänsterpartiet. Såklart! Och det glädjer mig. Men 2014 ska också bli ett år där jag får vakna varje morgon med mannen jag älskar, då jag träffar älskade vänner och där jag utvecklas ännu lite mer.

Gott nytt år önskar jag er, mina vänner, kamrater, fiender och haters. Vi ses igen 2014!