Öppet brev till alla: jag erkänner.

Var tar jag vägen när hatet blir för mycket? Vem ska jag lasta över det på?

Eller måste jag bära allt själv?

Ensam är stark sägs det, men det är sånt bullshit. Ensam är svag och ensam är utsatt. Men när rasisterna hänger ut mig, när rasisterna skriver om mig, när rasisterna mejlbombar, när rasisterna hittar ömma punkter att trycka på – då är jag alltid ensam.

NEJ det är ingen jäkla komplimang att bli påhoppad. För det borde inte behöva vara så. Jag borde kunna skriva om rasism och sexism utan att få de där grova påhoppen. Jag borde kunna föra fram min åsikt utan att vara livrädd för att de ska publicera min adress. För att jag ska få nya mordhot på posten. För att de ska hitta mig, hota mig, skrämma mig till tystnad.

Och jag tänker: om det ändå vore unikt. Om det bara var mig det hände! Men det händer alla – alla kvinnor. Det är som ett rött skynke, det här att en kvinna har en åsikt. Ut i köket och gör en macka! GÖR DIN JÄVLA MACKA SJÄLV TACK SÅ MYCKET.

Och när de hugger hugger hugger biter och gnager och hugger igen – aldrig är jag så ensam som då.

När jag helt slut kollar mobilen på tåget hem och ser att jaha, nu har de skrivit om mig igen. Nu börjar karusellen igen – ont i magen, hålla andan när jag uppdaterar inkorgen, rycka till när det plingar till i mobilen, känna hur det skaver i maggropen av ilska och rädsla.

Hur det går ut över mina relationer. Hur jag blir grinig och har lätt till att fräsa, skälla, gnälla. För jag är så ensam i det här och på något sätt måste det ut. Hur jag sitter på tåget och tårarna bara trillar nerför kinderna – för jag är så trött. Hur jag sitter på jobbet och tårarna bara droppar ner på tangentbordet – för jag är så arg.

Jag har alltid haft känslorna liksom utanpå huden. Och jag har sagt för många gånger nu att jag inte  bryr mig. Jag har raljerat för många gånger över deras påhopp. För sanningen är att det gör ont. Och gör jag mig till en måltavla nu? Troligtvis. För de är så förbannat bra på att utnyttja känsliga punkter. Trycka till där det gör ont.

Men vet ni varför jag skriver? Vet ni varför jag erkänner hur förbannat ledsen jag ibland blir? För jag tror inte jag är ensam om att känna så. Jag tror vi är rätt många som läser, tar in, gråter en skvätt. Men vi måste ju gå vidare, och vi kan inte visa oss sårbara, så vi skämtar om det. Skojar bort det. Och får en klapp på ryggen “Ta det som ett tecken på att du gör något bra”.

Jag tänker inte göra så längre. Jag tänker låta mig själv bli ledsen och jag tänker börja prata om att jag blir det. Jag tänker säga “Det enda tecken jag ser på att jag gör något bra, det är de fina orden. De snälla orden. Orden som styrker”.

För jag ser inget positivt med hatet som vissa spyr ur sig anonymt på nätet. Försök inte tvinga mig till det, för det äter sakta upp mig inifrån. Att inte få tala om det som gör ont. Att inte få tala om hur många gånger jag tänkt att nä, nu skiter jag i det här. Att inte få visa mig svag för jag är så livrädd för konsekvenserna. Ja, jag har skrivit om det här förut. Men jag har också läst när jag själv skriver: “äh, jag bryr mig inte så mycket” och jag vet att det är lögn. Jag blir ledsen. Men vet ni vad det värsta är? Det är att de lyckats göra mig rädd.

Det borde inte vara så här. Det borde verkligen inte vara så här.

Hatsajten strikes again

Förra veckan blev rätt tung. Exponerat bestämde sig för att skriva inte bara ett eller två inlägg om mig, utan tre. Och nämna mig i iallafall två. Och just för att det tar SÅ mycket energi av mig så tänkte jag först att jag skulle skippa det här blogginlägget. Men jag funderade på saken och insåg att nä, de ska faktiskt inte få tysta min kritik mot en av Sveriges värsta hatsajter.

Jag såg nämligen att de hängt ut en hel romsk familj och skrivit både ett och annat ganska vidrigt om dem. Jag har ingen aning om vad det är för människor eller om de är dömda för något, inlägget relaterade dock bara till “Vi har hört..” och “Någon tipsade oss om…”, ja ni vet den typen av argument som inte ÄR argument utan bara dynga.

Men jag tänkte inte uppehålla mig vid det. Nej, jag tänkte i vanlig ordning visa några av kommentarerna. Exponerat, och deras läsare, brukar ju hävda att “NÄÄÄÄ här är inga rasister! Vi sprider inget hat!”

Jag undrar då hur de skulle kategorisera följande:

sänk domutrotazigernare

Inte en hatsajt? Inte rasister? Nä visst. Dra den om jultomten också, när ni ändå håller på. Exponerat tycks bli allt extremare för varje dag. Hatet blir tydligare, skarpare. Källkritik har aldrig stått högt i kurs men i många inlägg nu verkar de enbart hitta på saker för att kunna ösa hat över någon de utsett till måltavla.

Jag har tjatat om det här förut, jag kommer ALDRIG sluta tjata det: låt för guds skull bli att använda skiten som källa. Känner du att du måste framhärda och fortsätta länka till Exponerat…well, då kanske du borde tänka över dina värderingar i grunden.

 

Julhysteri på Avpixlat – skrattretande och djupt obehagligt på samma gång

Det är rätt lätt att skapa nya traditioner. Jag menar, se bara på Halloween som numer väl ändå får räknas även som en svensk tradition? Kanelbullens dag är ett annat exempel. Det tar inte så lång tid innan det sätter sig, kanske för att vi är förtjusta i att fira och uppmärksamma saker? Men det finns såklart traditioner vi borde slopa på direkten. Jag tänker såklart på det jag väljer att kalla för “Julhysteri”. Nej, jag pratar inte om antalet julklappar som ska köpas, stress och massor av mat som någon ska laga.

Jag pratar om en tradition som vi främst ser på internet. Jag vet inte riktigt när det började, men jag la märke till det första gången för två år sedan då en status spreds som en löpeld på Facebook. “Nu får inte barnen vara varken tomtar, pepparkaksgubbar eller julegrisar i luciatåget längre!”, sa den. Ungefär. Vem som nu nånsin har varit utklädd till gris i ett luciatåg, det vet jag dock inte.

Det fortsatte såklart förra året, med pepparkaksgubbarna. Helt plötsligt såg jag folk i min närhet som skrev att “NÄÄÄ-EE! Nu får det vara nog. Ska man inte ens få köpa pepparkaksgubbar längre?!”. Allt på grund av ett EN skola sagt “I år ska ingen vara utklädd till pepparkaksgubbe i luciatåget, för vi ska inte sjunga någon pepparkaksgubbesång.”

Och det fortsätter såklart i år. Och som vanligt är det med rasistiska undertoner. Jag blir bedrövar när jag ser vänner och bekanta som hämtar in “information” på rasistsajter som Avpixlat och Exponerat, och sedan tror att det är någon slags sanning.

Men vad handlar julhysterin om i år då? Jo, det hela började med en, av outgrundliga anledningar, mycket uppmärksammad skola i Bromölla. De har i år valt att inte ha varken pepparkaksgubbar eller tomtar i sitt luciatåg. De har gett flera förklaringar till detta: både att föräldrar har önskat det, och för att de själva vill se ett mer traditionellt luciatåg. De flesta kanske vet ändå att ett traditionellt luciatåg innehåller en lucia och ett gäng tärnor. Men vill man ha ett fint och traditionellt luciatåg med mer valmöjligheter kan man förstås ta med stjärngossar också.

Det blev ursprungligen uppmärksammat, iallafall av mig, för att en pappa till en pojke i den aktuella årskursen var uppriktigt förbannad. Hans pojke skulle minsann inte ha klänning på sig! Suck.

Sedan tog det inte lång tid innan rasistsajterna snappade upp det hela. Men borde de inte egentligen vara glada? Här är en skola som vill ÅTERINFÖRA GAMLA TRADITIONER på bekostnad av nyare påfund, som exempelvis tomtar.

Nä. Nä de är inte glada. För i deras paranoida värld är ingenting logiskt och ingenting tolkas såsom vi andra tolkar saker. Den främsta teorin som har presenterats på de olika sajterna är att det är ett “PK-påhitt”, något man gjort för att inte stöta sig med mångkulturen i Sverige. Man har såklart inga bevis på detta, men fläskar ändå på ordentligt med den här vinklingen. Avpixlats inlägg om händelsen har till exempel rubriken “PK-terror mot traditionerna”.

Återigen: suck.

De får såklart tro vad de vill, men jag får också tro att de har tomtar på loftet. De som alltid klagar över att gamla fiiiina svenska traditioner inte efterlevs längre går totalt bananas när en skola väljer att göra just det. Ironi? Något kanske. Och jag kan inte för mitt liv förstå vad det skulle ha att göra med religion eller hudfärg. Fine, att de reagerar på att det inte är några pepparkaksgubbar med lär stamma från förra årets Julhysteri. Men tomtar..?

Men nu kommer vi till det obehagliga i det hela. Ni har troligtvis inte missat Expressens rapportering om hatsajterna. Under de senaste dagarna har de avslöjat både vilka det är som kommenterar mest, och vad som egentligen skrivs. Att hot och hat flödar i kommentarsfälten. Luciainlägget på Avpixlat är absolut inget undantag:

maila

Rektorn på skolan, Malin Winther, blir här kallad “landsraserare” och såväl hennes som skolchefens mailadressser är utlagda. Är det enkelt att hitta deras mailadresser? Ja. Men det spelar ingen roll, det är sammanhanget som gör det här riktigt obehagligt.

massiv kampanj

Här uppmanas man att “ta ansvar för” sina barn – genom att starta en “massiv kampanj för avsättandet av denna perversa kvinna”, det vill säga rektorn på skolan. “Här har föräldrarna en absolut skyldighet att få denna galning sparkad” lyder uppmaningen från denna anonyma kommentarsfältskrigare.

dumsvenska

Ett sådant förakt för Sverige! Äh, skämt åsido. Det här är ju lite läskigt, tycker ni inte det? De som tror att de som kommenterar på Avpixlat “bara” är rasister har fel. De flesta är också kvinnohatare.

mentalt

Ett luciatåg utesluter tomtar och pepparkaksgubbar. Det är alltså ett tecken på att skolan raseras. Jösses. Och lägg märke till igen, det föraktfulla tonfallet gentemot en kvinna.

landsförrädare

Rektorn på skolan blir också kallad “landsförrädare”. Hon “bör få veta att hon lever”. Också den här kommentarsfältskrigaren uppmuntrar till att man ska söka upp och kontakta rektorn.

noterat

“Malin Winther, ditt namn är noterat”.

ställ henne mot väggen

En annan tycker att hon ska ställas mot väggen.

gå hem 1

gå hem

Behöver jag ens kommentera hur sjukt det här är?

Och Avpixlat låter allt stå kvar. För i deras värld är det här inget att reagera över. Uppmaningar att göra hembesök hos en tjänsteman är visst inte alls något konstigt. Eller? Det vore förstås uppfriskande att se Avpixlat PÅ RIKTIGT ta tag i sina kommentarsfält. Men skrämmande nog, de enda raderade kommentarer jag noterade under gårdagskvällen tycks vara sådana från meningsmotståndare, alltså sådana som ifrågasatte Avpixlat.

Och för den som ifrågasätter hur mycket rasism som egentligen florerar i Avpixlats kommentarsfält lämnar jag den här bilden nedanför. Tänk på två saker: allt som ligger bakom det här är att EN skola valt att inte ha tomtar och pepparkaksgubbar i sitt luciatåg, och det här är en sida som stöttas friskt och ogenerat av ett riksdagsparti. Behöver ni ens fundera på vilket det är?

äckligt rasism

Öppet brev till den/de som ddos-attackerar IRM

Hej!

Jag vill börja med att säga att jag inte är arg på dig – jag är besviken. Att du är så förblindad av ilska att någon tycker något du inte tycker, att du måste använda odemokratiska metoder för att försöka tysta. Att du försöker sabotera. Förstöra. Varför? För att vi skriver något du tycker är obekvämt.

Tänk vad jobbigt jag skulle få det om jag kände mig tvungen att starta en massiv ddos-attack så fort nån skrev något jag inte höll med om!

Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna en liten, liten smula medlidande för dig. Du försökte tysta oss, du försökte förstöra – men istället såg du till att vårt inlägg om Björn Söder är vårt mest delade. Och med delat syftar jag förstås för den otroligt fina solidaritetsaktion som genomförts, och genomförs nu. Flera, flera bloggar har delat inlägget. Det har delats av Politism (som också blev attackerat). Det har delats av Aftonbladet. Det har delats av Expressen. Det har delats av Nyheter24.

Stort tack till alla er som delar! Det handlar inte om att vi vill synas och höras – det handlar om att man inte ska få tysta någon med hjälp av odemokratiska metoder. För ärligt talat, om folk tycker att tårtningen av Jimmie Åkesson var ett hot mot demokratin – vad är det då när någon försöker tysta meningsmotståndare?

Yttrandefrihet är en mycket vital del av demokrati och ett drägligt samhälle. Jag är glad att vi är många som fattat detta. Det finns de som skrattar åt attacken på IRM. Det finns de som säger “ni är ändå inget att bry sig om”. Det är, enligt mig, en skrämmande inställning. Oavsett vem som blir utsatt så är ett försök att släcka någons sajt aldrig ett okej sätt att bemöta meningsmotståndare.

Och ja – det gäller även om det är rasistsajter som Avpixlat eller Dispatch International. Demokrati gäller för alla. Och det är den tanken som du, eller de, som ligger bakom ddos-attackerna helt har missat.

När ska SD ta avstånd från hoten?

“TAR DU AVSTÅND FRÅN TÅRTNINGEN?!” – ungefär så har det låtit från rasist- och svpolar-håll senaste dagarna. Antingen har man tagit avstånd, eller så är man vänsterextremistkommunistterrorist. Ja, ni vet det där med nyanser är inte riktigt deras grej.

Personligen kan jag nånstans förstå de som tycker att tårtningen av Åkesson var rolig, även om jag själv tycker det var en väldigt dum grej. Om jag tar avstånd? Nä, för att ta avstånd måste man vara nära. Jag kan bara konstatera att det är nåt jag själv inte skulle göra (slösa med tårta?!) och att jag tycker det är en väldigt kontraproduktiv grej att göra.

Men, nu ska det här inlägget trots allt inte handla om det. Det ska heller inte handla om de på “min sida” som dissat mig totalt för min uppfattning om händelsen. Nej, det ska handla om de där nyanslösa och inkonsekventa rasisterna och svpolarna.

Igår kunde man nämligen läsa om två kvinnor som blivit hotade senaste dagarna. Dels handlar det om tårtkvinnan herself, dels handlar det om Carolina Moberg Farraj som jag skrev om i mitt förra inlägg. Båda har berättat i media om de hot de mottagit. Anledningen till att Carolina har hotats är att hon berättat om sina egna upplevelser som muslimsk kvinna i  Sverige: de okvädingsord hon får höra och att hon fått stenar kastade efter sig. Helt oacceptabelt!

Ännu mer oacceptabelt är dock att hennes historia bemöts med hot. Någon la ut hennes mobilnummer på nätet och sedan dess har hon trakasserats inte bara i kommentarsfält, på mailen eller twitter utan även på telefon. Jag kan bara tänka mig hur otroligt obehagligt det måste vara och hur hårt det måste ta på henne. Jag hoppas dock att hon vet att vi är många, många fler som står bakom henne!

Men en sak har formligen lyst med sin frånvaro. Var är rasisternas, svpolarnas och Sverigedemokraternas avståndstagande? De kräver att alla ska förkasta tårtkastningen och många har gjort det. Men ska de inte någonsin ta ansvar för sitt eget hat, hoten från sina egna led?

Det luktar hyckleri från deras håll, mer än vanligt. Jag förväntar mig att Jimmie Åkesson går ut och SKARPT fördömer de hot som kommer från SD-svansen, hoten mot Carolina såväl mot Irene (den såkallade tårtkvinnan…).

Vi har alldeles för länge accepterat hoten från SD-håll. Det får vara nog med det nu. Det  får räcka med deras försök att tysta meningsmotståndare. Jag hoppas, troligtvis förgäves,att de ska göra ett försök att säga åt sin svans att tagga ner, lägga av och sluta angripa personer. Ett bra första steg vore förstås om Jimmie Åkesson gjorde ett uttalande på inofficiella partiorganet Avpixlat. Ett uttalande där han ber alla att sluta mordhota och trakassera folk.

Men vet ni varför det inte kommer hända? Det är för att Avpixlat och SD:s fotsoldater är alldeles för viktiga för partiets fortsatt framgång. Så medan vi tar avstånd från en tårta i ansiktet så sitter de där och rullar tummarna medan deras sympatisörer trakasserar och hotar folk. Det, om något, är ett tecken på att SD inte är ett parti som andra. Det, om något, visar på att SD inte borde vara välkomna i demokratins finrum.

Snälla, sluta dela Exponerat.

Jag blir lite oroad när jag ser att Exponerat helt plötsligt dyker upp i mitt facebook-flöde, inte bara en gång utan flera. En av de som länkat försvarar sig med “Jag ser inga fel med att dela en sida som är lite rasistisk om de skrivit något bra”, typ. Och innanför min tinning börjar huvudvärken bulta. Vad är det för fel på lite källkritik? Vad är det för fel på att kolla upp vad det är för dynga man sprider egentligen?

Nej, Exponerat är inte LITE rasistisk – de LEVER på att vara rasistiska. Och de inlägg som inte är rasistiska går ändå ut på att sprida hat. Jag får ont i hjärtat när folk som jag vet ändå tycker om mig delar den här sidan – när sidan ifråga har hängt ut mig. Jag pratar förstås om inlägget från i våras när de trodde sig ha gjort ett scoop på att jag lagt ut en bild där jag håller i ett jaktvapen. En bild som är sisådär sju, åtta år gammal. Men de brydde sig föga om själva bilden egentligen, det viktiga var dels mitt utseende:

fettoflc3a4skfia

Men såklart, eftersom jag är kvinna, var man tvungen att ta upp lite sex också:

130kg

vc3a4nsterkvinnor

Jag läser nu också på Twitter att den där skitsidan har hängt ut en ung kvinna som heter Carolina Moberg Farraj. Vad är hennes “brott”? Hon är kvinna, hon är muslim, hon har uttryckt en åsikt. Fy så hemskt, iallafall om man frågar hatarna på Exponerat. Och även här har man valt att attackera hennes yttre:

utseende

Och även skrivit riktiga äckliga kommentarer om sex:

car raggcar sex

Hatet har förstås tagit andra uttryck också:

spotta påtältkärring

Så nu ser ni, ni som delar Exponerat utan bekymmer, vad det är för sida ni stödjer. Vill ni verkligen det? Tycker ni verkligen att det här är en bra grej att stötta? Tycker ni att någon förtjänas att bli behandlad på det här sättet?

Jag hoppas verkligen att det här inlägget kan få iallafall någon att tänka efter. Ser ni nåt Exponerat skrivit om i era flöden, ta då reda på ursprungskälla. Eller så håller ni er helt därifrån och läser andra sidor, bloggar och tidningar – som inte är rasistiska hatspridande dynghögar.

 

Ett litet inlägg om rädda Svpolare

Jag tänker nu lansera ett nytt ord, eller ja det är nytt iallafall för bloggen. Nämligen Svpolare. För den icke-twittrande: #svpol är hashtaggen för “Svensk Politik” men den är, sedan rätt länge tillbaka, rätt kidnappad av rasister och andra människohatande individer. Eller bara väldigt otrevliga människor. Att tagga med #svpol kan helt enkelt ses som en slags Batman-signal för internets mörkerkrafter.

Och jag vill helt enkelt inte kalla alla dom för just rasister, för vissa av dem är inte det. Även om en majoritet är det. Alltså, ni som har Twitter förstår vad jag menar. Ni som inte har det, ni får föreställa er.

Men: jag har tänkt på en sak angående de här Svpolarna. Nämligen att de verkar vara fullkomligt vettskrämda för allt de inte riktigt begriper. Främmande religioner är ett ganska typiskt exempel på vad de är rädda för. Hela det här “MEN I KORANEN  STÅR DET ATT VI ALLA KOMMER DÖ FAKTISKT” när de aldrig läst ens ett ord ur Koranen.

Feminism tycks också vara något som ger dem mardrömmar. Även där brukar de ofta hävda sig ha stor kunskap om ämnet, men ställer man enkla frågor inser man att de inte alls förstått vad det handlar om. Feminism handlar ju liksom inte om att kastrera alla män eller att kvinnor ska ha männen som sina små tama husdjur. Nej, det handlar ju faktiskt om något så enkelt som att man ska ha samma villkor, samma rättigheter och samma skyldigheter – oavsett kön.

Och just kön är en tredje sak som verkar få dem att rysa av okunskapens rädsla. För är det några som är LIVRÄDDA för ordet “hen” så är det just Svpolarna. Att vara rädd för ett ord kan ju ses som lite märkligt, men nog måste det vara rädsla som driver deras hat för detta könsneutrala pronomen? Detta ord som inte bara är rätt praktiskt att använda, utan som också kan användas när man helt enkelt inte vill köna någon.

För ärligt talat – hur ofta är någons kön egentligen relevant? Är det relevant att veta om en bebis är pojke eller flicka? Varför? För att veta vilken typ av presenter man ska köpa till barnet? Nä, man kan väl köpa vad man vill (även om jag personligen är väldigt anti t.ex vapenleksaker men det är ett annat blogginlägg).

Måste man veta bebisens kön för att veta hur man ska tilltala det? Kan man inte tilltala det likadant oberoende om det har en snopp eller snippa?

Men det är förstås inte bara hos små barn det är fullkomligt ointressant att veta kön egentligen. Tänk efter själva – när är det egentligen jätteviktigt att veta nåns kön? Kan vi inte för en liten stund tänka på hur skönt det vore om kön alltid vore irrelevant? Om vi inte dömdes i förhand just på grund av den lilla detaljen?

Äsch, det är svårt att blogga om det här för jag vet att jag inte trampar bara Svpolare på tårna. Men en sak vet jag iallafall: det är nog bara de som blir uppriktigt förbannade över att jag uttrycker mina tankar i ord. För det är nog bara, ärligt talat, Svpolarna som är så genuint jätterädda för att någon har en åsikt som inte de delar.

Äckliga rasistsidor och anonymitet

Så, jag har precis skrivit ett inlägg till IRM. Det handlar om rasistsidan Exponerat som hängt ut en fjortonårig kille, med bild och namn. Kommentarerna under inlägget har verkligen inte varit att leka med. Modiga människor, de där bakom Exponerat. Vilka de nu är – för de är ju som bekant anonyma.

Precis som nästan alla som jobbar med rasistsajten Avpixlat. Precis som de mängder av SD-hyllande rasistkonton som finns på till exempel Twitter. Och jag tänker: är det inte märkligt att de är anonyma, typ hela bunten?

Jag menar, fråga dem och de säger “Vi har rätt, det är VÅRA åsikter som är sanningen, det är VI som sett ljuset” etc etc. Men ändå vågar de inte stå för det? Ändå måste de gömma sig bakom fjantiga nicknames och hemliga alias? Om man står för sin åsikt, till hundra procent, då behöver man väl inte gömma sig?

Ett argument de brukar kasta fram när man ifrågasätter detta är att de skulle bli så väldigt hotade. Well, det blir vi också. Ändå vågar de flesta antirasister framföra sina åsikter utan anonymitet. Konstigt va? Är det så att vi tycker att det är mer okej att bli hotade? Nä. Det är för att vi STÅR FÖR VAD VI TYCKER.

“Men jag kan förlora jobbet/vänner/familj!”. Mm, det är jättedumt att det är såpass stigmatiserat att vara rasist i dagens Sverige. Stackars! Förstår att det måste vara jobbigt att folk blir förbannade på er om det kommer fram att ni hotat, hånat och spridit ut massa dynga. Asjobbigt, verkligen.

Nä asså, de kan komma med hur många ursäkter som helst. Men jag tror att det är så här: dels att de är fega. Det är helt enkelt väldigt bekvämt att kunna spy ur sig vad som helst utan att behöva möta några konsekvenser för det. För det andra så är de inte HELT korkade, de fattar ju att de skulle åka dit för så sjukt mycket om de inte var anonyma.

Det ÄR inte lagligt att hänga ut folk hur som helst på nätet. Det ÄR inte lagligt att skicka hot till folk. Och skulle de inte ha sin anonymitet att gömma sig bakom… tja, då skulle konsekvenserna kunna bli rätt jävla obekväma.

Fortsätt ni vara anonyma om ni vill det, så länge det går. Men förstå också detta: när ni är det, och SÄRSKILT när ni hänger ut barn och oskyldiga människor som får utstå hot i era vidriga kommentarsfält, så är ni det absolut fegaste som vandrar på vår svenska jord. Och jag hoppas att någon liten, liten, liten del av er ändå skäms.

För det borde ni.

Vita kränkta män – och deras hat

Ibland tänker jag att det är ett under att någon vågar säga och uttrycka sin åsikt när man riskerar att hamna på skitsidor som tillexempel Avpixlat eller Exponerat. Där man blir uthängd, inte alltför sällan med fullständig adress och riktigt vidriga kommentarer om allt från utseende till att man borde bli våldtagen eller dödad. Eller så får man en tråd på Flashback och blir mailbombad av arga människor, främst män, som tycker att det är förjävligt att någon har en åsikt de inte själva delar.

Det är ändå lite fascinerande att det är så provocerande att vara antirasist eller feminist, i Sverige 2013 liksom. Att åsikten “Jag tycker att alla människor borde få vara lika mycket värda, ha samma skyldigheter och samma rättigheter” är så grovt i vissa personers hjärnor att den enda logiska reaktionen tydligen är regelrätt hat.

Tänk va, vad jobbigt jag hade haft det om jag var tvungen att hänga ut alla människor som inte tyckte som jag. Vad jag skulle få sitta och leta adresser! Och ärligt talat förstår jag inte varför de där hatiska männen (jo det ÄR faktiskt främst män) har tid att nära och underhålla sitt hat? Ingenting tycks liksom undgå dem. Oavsett vart man skriver.

Det måste vara en heltidssyssla att vara vit kränkt man idag. Tänk vad skönt det vore om de la den tiden på något… jag vet inte, VETTIGT, istället? Om de la den tiden på att forska om cancer eller om de la den tiden på att samla in pengar till cancerforskning åtminstone. Eller om de gick ut och gick en promenad varje gång de började se rött och tänkte “JAG MÅSTE SKRIVA ATT HON BORDE VÅLDTAS!”. Jäklar vad folkhälsan skulle förbättras i kategorin män, de skulle ju bli supervältränade!

Eller tänk om de, precis som alla andra, skulle tänka “Oj här är någon som inte tycker som jag. Jag vet! Jag diskuterar med hen!”. Då kanske vi skulle komma nånstans, allihopa. Kanske skulle det vara ett rimligt första steg mot ett tolerantare och mer jämställt samhälle?

Kanske är det att hoppas för mycket. Men nog vore det skönt att kunna skriva ett blogginlägg eller debattartikel, ställa upp i en radiointervju eller på något annat sätt framföra sin åsikt – utan att riskera att någon ska bli så förbannad att han flippar ur.

Så snälla ni, alla vita kränkta män: nästa gång ni blir sådär jätteförbannade: kan ni inte testa att dra ett djupt andetag, titta på bilder på söta katter tills ni lugnat er och sedan bara gå vidare med era liv utan hat? Eller ja, gå en promenad kanske. Jag med flera vore väldigt tacksamma om ni testade den här metoden.

Register över romer – eller “Det är allas vårt ansvar”

Jag har bestämt mig för att lägga upp vissa av mina Sourze-krönikor även här. För vissa blir det kanske dubbelläsning, men så får det bli.  /Anny

Det har alltså uppdagats att polisen har ett register över landets romer. Bland annat över ett flertal barn, och nu pratar vi alltså typ tvååringar. Så det funkar liksom inte riktigt att säga ”Det är väl bra att polisen har koll på organiserad brottslighet!” för det är helt enkelt inte vad det handlar om. Det kan de säga vad de vill om, men en tvåårings värsta brott torde väl vara att råka kasta sand på andra barn.

Nej, man måste våga se det hela på ett större sätt. Jag tänker så klart på Reva, som rörde upp många känslor. Med rätta förstås. Jag tänker på hur mina rasifierade vänner berättat hur särbehandlade de blir av polisen, misstänkliggjorda fastän de är helt oskyldiga. Jag tänker på att Sverigedemokraterna sitter i Riksdagen, troligtvis för att stanna ett bra tag. Och jag tänker på alla diskussioner jag hört – att ”*valfri folkgrupp/etnicitet* är ett jävla pack”, att ”det är en mänsklig rättighet att säga n-boll”, att invandrare kräver för mycket, att flyktingar har det för lätt, att man inte ska reagera så hårt när polisen kallar ungdomar för ”apajävlar” för det är inte mer än rätt, osv osv.

Allt hör ihop. Och alla har vi till viss del skuld till att det är så här. Därför kan jag bara delvis förstå de chockade reaktionerna från folk i min närhet och i sociala medier. Ja, självfallet är det vidrigt och hemskt att det här registret existerar. Men var det verkligen någon, alltså någon som engagerat sig i frågor om invandring, flyktingar etc som blev uppriktigt förvånad? Det passar helt enkelt för bra in i resten av vad som händer i samhället just nu. Och vi måste ärligt talat sätta stopp nu.

Det är vårt förbaskade ansvar att se till att utvecklingen i Sverige går framåt, inte bakåt.

Det är vårt ansvar som medborgare – och medmänniskor – att säga ifrån. Inte bara när något så vidrigt som det här läcker ut, utan även där vi annars kanske tänker ”Nej, jag orkar inte vara den där tråkiga som säger ifrån…”

Vi måste, ursäkta mig för jag hatar egentligen det här uttrycket, vi måste våga ta diskussionen. I fikarummet, vid matbordet hemma, på bussen, var som helst. Och ännu viktigare måste vi rannsaka oss själva. Nej, jag menar inte att vi ska starta en ny hashtag på Twitter där vi berättar om vår egen rasism. Jag menar att vi ska seriöst arbeta med oss själva. Alla har fördomar, det är inget konstigt med det. Men vissa av oss gör vad vi kan för att lära oss mer och utplåna fördomarna.

Om jag är perfekt? Verkligen inte. Jag har massor av fördomar och säkert vet jag inte om ens hälften. Är det jobbigt när någon pekar ut det hos mig? Oerhört. Men jag har också, för varje gång, försökt tänka att det gör mig till en bättre människa. Det är liksom inte farligt att få sina svagheter blottade. Det är inte livshotande om någon säger ”Hur menar du nu? Menade du det där?”.

Är det här nån slags mirakelkur? Tja, kanske skulle det vara det om alla i Sverige läste det här och tänkte ”EXAKT!” men så kommer förstås inte ske. Troligtvis kommer många som läser det här också tycka att jag är helt ute och cyklar. Att min analys är helt uppåt väggarna. Isåfall – skriv inte en arg kommentar här. Utan skriv en egen krönika, en debattartikel, insändare eller blogginlägg. Eller varför inte en hel bok? Lägg fram din egen teori, din egen analys. För jag tror inte att det finns bara ett svar på varför rasismen är så djupt rotad i Sverige. Jag tror det finns många. Och för varje svar så finns också en potentiell lösning.

Och det är baske mig på tiden att vi tar tag i det här ordentligt nu. Det är vi skyldiga våra medmänniskor, våra barn och varandra.