Den som ger sig in i leken..?

Idag står det om mig i ÖP, lokaltidningen i Östersund och Jämtland. Det är en jättefin artikel och jag är glad att den blivit publicerad. Men samtidigt, när jag läste den första gången var det med en klump i magen. För jag vet att jag sällan får uppmärksamhet ostraffat.

Och så kom det: pling i mobilen. En kommentar på ett gammalt inlägg här på bloggen. Och jag kan nästan garantera att det är någon som läst ÖP och googlat på mitt namn och på så sätt hittat hit. “Alla idioter som klagar på hennes vikt etc. Gör något vettigt istället! Hon är skadlig för Sverige och svenskarna och det är INTE pga vikten!”

“Gör något vettigt istället” – som vaddå? Nej, det här är säkert inte ett hot. Men det är obehagligt att läsa. Självfallet är det obehagligt att någon tycker att jag är skadlig för Sverige och svenskarna – enbart på grund av de åsikter jag uttrycker. Nu har jag fått hjälp att stänga av ALLA kommentarsfält på bloggen så nu slipper jag läsa. Här, iallafall. För jag får fortfarande mail. Det skrivs fortfarande om mig på andra ställen på nätet och det är inte snälla saker som skrivs. Det har hänt att jag får brev, alltså fysiska på posten.

Jag tycker inte att jag gör mig till ett offer när jag pratar om det här. Jag gör det inte för att få medlidande och jag gör det inte för att få uppmärksamhet. Jag skulle så oerhört gärna slippa såväl hoten som det hat som jag möts av – nästan dagligen. Men det försvinner ju inte bara för att jag är tyst, eller hur?

Jag tycker att det är otroligt viktigt att våga prata om det här. Jag tycker också det är otroligt viktigt att prata om att situationer som min så ofta förringas med kommentarer som “Det är väl bara att sluta läsa?” eller “Äsch, de menar ju ändå inget med det där” eller kanske det värsta av allt, att jag ska vara glad över hoten för de bevisar ju att jag gjort något rätt…

Eller för den delen “Jag blir också hotad men jag bryr mig aldrig”. Grattis! Skitbra för dig, verkligen. Men alla är inte som du. Vissa bryr sig. JAG bryr mig. Kanske inte alltid, men ibland och det räcker. Ibland skrivs det saker som kryper in under huden på mig och träffar där det gör riktigt ont. Och det är helt förjävligt.

“Den som ger sig in i leken får leken tåla” sägs det. Men i en rimlig värld, i en värld där internet inte betraktas som något avskärmat från verkligheten, skulle vi aldrig gå med på att hot och hat är något man måste tåla.

Mitt hat – eller “JAG ÄR FEMINIST”

Jag är feminist. Det betyder att jag aldrig rakar mig någonstans, jag knappt duschar ens, och jag låter mitt hår växa fritt och har aldrig borstat det. Någonsin. Jag klär mig bara i kläder som döljer min kropp. Jag är tjock för att inte leva upp till bilden av “idelakvinnan”. Jag önskar att jag kunde odla mustasch för att bli så ful som möjligt.

Jag hatar män. Över allt annat – mer än krig och svält. Fast alla krig och all svält finns ju visserligen på grund av just män. Män ser jag som ohyra och jag vill leva i en värld med bara kvinnor. Det skulle bli så mycket bättre då. För män är verkligen vidriga, eller hur?

Nä. Nä riktigt så är det ju faktiskt inte. Men det är vad folk verkar tro direkt när jag säger att jag är feminist. Det verkar vara svårt att få in i huvudet att även feminister är olika. Finns det kvinnor som gör och tycker som jag beskrivit här ovanför? Säkerligen. Är det typiskt för feminism? Nej. Det enda som är typiskt för feminism är detta: kamp för jämställdhet.

Sedan vilka vägar man väljer, vilka metoder man satsar på, är förstås helt olika.

Jag hatar inte män. Inte enskilda män, inte alla män. Däremot hatar jag män som FENOMEN. Jag hatar patriarkatet. Jag hatar att det finns en hel massa män som tycker att kvinnoförnedrande skämt är roliga, som slåss för sin rätt att fortsätta behandla kvinnor som objekt. Jag hatar att kvinnor redan när de föds troligtvis har utstakat framför sig att de kommer få lägre lön. Jag hatar att kvinnor inte kan röra sig ute på stan utan att behöva kolla sig över axeln, för att VI fått lära oss att det är VÅRT ansvar att se till att VI inte blir våldtagna. Är inte det knasigt? Är inte det till och med helt jävla sjukt?

Så nej. Jag hatar inte män, men jag hatar en hel massa som har med män att göra. Betyder det att jag ser fram emot en värld utan snoppbärare? Absolut inte. Däremot strävar jag efter en värld där kvinnor är exakt lika mycket värda som män. Där vi har samma rättigheter och främst av allt – samma frihet.

Och ni får liksom stå ut med att jag är arg över de orättvisor jag ser i samhället. Jag ser det som ett sundhetstecken. Är du som läser det här man och känner att blodtrycket börjar närma sig ohälsosamma nivåer? Fundera över varför du blir så förbannad. Är det för att du känner dig personligen attackerad? Varför? Eller är det kanske, innerst inne, för att du förstår att jag kanske har en poäng i det jag skriver – och sanningen svider?

Tänk på det. Sen lämnar du ingen kommentar, för kommentarsfältet är nerstängt. Varför det är det? Det beror också det på män. Män som hotar, män som skriver hemska saker om mig, män som vill tysta mig. Ännu en sak jag hatar…

Jag tänker inte hålla käft – eller “Hört talas om förhandsmoderering?”

S’att eh, mitt senaste blogginlägg blev lite mer läst än vad jag räknat med. Kul visserligen, det är alltid roligt att få spridning. Tyvärr skedde största spridningen via Flashback och kommentarerna såg ut därefter. I lördags mottog jag inte mindre än tre olika dödshot. Hot som jag inte orkat anmäla, hot som jag raderat för jag orkar inte läsa igen och igen och igen – som jag vet att jag annars gör. Dumt att jag raderade? Japp. Men det är alltid omöjligt att avgöra hur man reagerar i en sån situation.

De flesta kommentarer var dock otrevliga men inte särskilt hotfulla. I början, när det plingade till i mobilen, tänkte jag “Jag kanske ska moderera och svara i mobilen?” men så plingade det igen och igen och igen och igen. Så jag tänkte helt enkelt att jag fixar det när jag är hemma igen och kan sitta vid datorn. Vilket så klart ledde till att jag fick flera kommentarer om att jag censurerar och inte tillåter kritik etc, för det fanns bara en kommentar på mitt inlägg och den var positiv. Dessutom skriven av  en jag redan godkänt, så då slipper  den igenom utan moderering. Men varför ska jag ens försvara mig? Hur jag hanterar mitt kommentarsfält är trots allt min ensak. Trodde jag iallafall.

Petter Axell har iallafall bemött kritiken mot hans inlägg. Föga förvånande så förstår han inte varför folk ogillar det han skrivit och använder mycket märkliga argument för sin sak. Som att ingen blir arg på Mårten Andersson när han drar sexistiska skämt. Det är bara att googla för att inse att det är många, många, många som blir arga på honom. Axell skriver också om mig, bland andra, i ett inlägg som har den föga subtila titeln “Håll käften!”:

I en av kommentarerna fanns ett länkat blogginlägg tillägnat mig. (LÄS HÄR) Författaren till detta inlägg ”var säker på att vi inte skulle godkänna hennes negativa kommentar” under artikeln, så hon bloggade även ut sin kritik offentligt. Läs gärna hennes inlägg och fråga er själva (även ni som föraktar mig) om hon inte tog det lite för långt? Jag har dock svårt att ta en sådan här människa på allvar eftersom hon via twitter raggat upp läsare till sin blogg, kastat skit på mig och uppmanat till kamp, men så fort HON bemöts med kritik så backar hon. Någon skrev en negativ kommentar på hennes blogginlägg och vips var alla kommentarer borta (förutom en positiv) och möjligheten till att kommentera hennes inlägg försvann.
Ska du hänga ut någon bör första regeln vara att stå för vad du säger (skriver) och kunna ta emot kritik när någon tycker annorlunda. Du är i mina ögon en hycklare och inte värd min tid.

 

Det är märkligt att jag inte är värd hans tid, ändå har han också skrivit till mig på Twitter. Förövrigt är det inte så konstigt att länka sin blogg på Twitter, det kanske kan bli mitt tips till Baws – använd sociala medier.

I slutändan så finns det nog ingen förlorare här. Jag har fört fram min kritik, Axell har valt att bli arg. Baws.se har säkert slagit besöksrekord senaste dagarna, och jag har beslutat att stänga mitt kommentarsfält helt och hållet. De få konstruktiva kommentarer som jag får, de som uppmuntrar till diskussion och debatt, uppväger inte de som kallar mig ful, hånar mig eller för den delen de anonyma hoten. Jag kommer godkänna varenda kommentar, förutom hoten, på förra inlägget. Det får vara så i ett dygn innan jag stänger ner kommentarsfunktionen. Och det, det tror jag blir en enorm vinst för mig, mitt välbefinnande och min stressnivå.

Förövrigt är detta kommentaren som Petter Axell lämnade på mitt blogginlägg. ‘Nuff said:

kommentarpetteraxell

Twitter var bättre förr? – eller “NU SJUNGER VI WE SHALL OVERCOME!”

Okej, jag vill inte vara en i mängden av alla som nu säger “Alltså, Twitter var bättre förr!” men ärligt talat, visst märker ni också att klimatet har förändrats? Eller är det helt individuellt? Kanske är det bara så att jag själv fått fler följare, mer “twitterinflytande” och därför får räkna med fler tjuvnyp?

Jag pratar inte om rasisterna eller svpol-gänget nu, de har varit på mig ända sedan start och jag är tämligen van. Dessutom tror jag de börjar tröttna på mig, för det enda de har är en bild (som jag själv lagt upp) där jag håller i en älgstudsare (oladdad) och det ser ut som jag siktar på min hund (vilket jag aldrig skulle göra). Nej, det är inte den twittergruppen jag är bekymrad över. Det är de som ska vara på “min” sida.

Missförstå mig inte här, jag är inte ute efter att alla ska hålla med mig. Jag är inte ute efter att bli klappad medhårs och gullegullad med. Jag gillar diskussioner, jag gillar att få argumentera för min sak, jag gillar att vrida och vända på resonemang. Det leder ju faktiskt till att mina argument och resonemang antingen förkastas eller förbättras.

Nej, det jag pratar om är de som senaste tiden antingen skriver saker om mig, eller  för den delen om andra som ingår i vår “sfär”. Folk som muckar gräl, folk som aktivt missförstår och folk som tycks ha det som sitt enda mål att bli osams med någon. Det handlar såklart om hen som, så fort jag skrivit något hen tycker är dumt, ska retweeta för att försöka “avslöja” mig som en hemsk person. Men det handlar också om debattörer till vänster, eller feminister, eller antirasister, som ger både mig och andra riktigt elaka tjuvnyp.

Man behöver inte alltid hålla med. Men varför måste man ha som utgångspunkt att hitta det där enda lilla sandkornet av skiljaktighet för att kunna starta ett gräl? Varför bemöta folk med snäsighet, oförskämdheter och baktala varandra?

Jag vill inte att alla ska vara överens, myspysa och hålla varandra om ryggen. Men kan vi inte sluta aktivt leta gräl med varandra iallafall? Energin som läggs på det kan ju verkligen läggas på vettigare saker. Diskutera med meningsmotståndare, till exempel.

The people of the rasistblogg – eller “Ännu ett hatfullt kommentarsfält? Nämen!”

Det finns en rasistblogg på nätet som är typ Avpixlats bortglömda halvsyskon eller nåt. Man kan enkelt säga: De försöker vara som Avpixlat men kan inte riktigt komma upp i samma nivå. Och med tanke på den nivå som AP håller så… tja, ni fattar. Det är skräp. Dock dyker den typ alltid upp när jag googlar mitt namn (ERKÄNN NI GÖR DET OCKSÅ!) så jag kan liksom inte undgå den. De verkar nämligen halvt besatta av mig och det är ju förstås lite smickrande! De brukar ta tweets och skriva om dem. Fine be me, mina tweets är inga hemligheter precis.

Så, själva inlägget den här gången är rätt ointressant (jag hade twittrat om att eftersom det finns så många kyrkor borde det finnas fler moskéer) men kommentarerna är ändå lite spännande. Jag börjar liksom ana ett mönster. Men, vi tar det steg för steg. För pedagogikens skull!

Först och främst har vi “Lustigkurren“, som gjort om IRM till något annat:

Internrasismen

Hihi, ja “internrasismen” låter ju verkligen rimligt och sådär. Men hen försökte iallafall!

Sen kommer vi till de som har klara uppfattningar om hur jag borde behandlas. Vi kan kalla dem för “Åtgärdarna“:

Reducerasse hur det gick riktig

Mysiga snubbar va. Sverigevänligt så det skriker om det. För i Sverige tycker vi att människor ska “reduceras” eller mördas. Mm, verkligen.

Sen har vi nästa kategori, nämligen de som är totalt och uteslutande fokuserade på utseende. Hemskt gärna med nån slags sexuell underton så jag kallar dem för “Folk jag struntar i huruvida de vill ligga med mig eller inte“:

SaudiarabierFula ödlorKossanViagra

Skriver upp i min lilla intressebok här, att ni tycker att jag är ful. För det är ju så att jag ligger sömnlös och grubblar över såna här saker, varje natt. Herregud, mitt främsta mål i livet är ju att vara attraktiv för främmande (rasistiska, hatiska) män! Jag vet inte vad jag ska ta mig till, nu när ni finner mig fula. (Obs, jag är sarkastisk)

Men. Nu kommer vi till det bästa. För just den där bloggen har något som ingen annan har. De har… oj vad jag skulle vilja infoga en trumvirvel här men det känns kanske lite störigt va? Jag menar, man vill ju inte ha ett ljudklipp mitt i texten? Nä, vi hoppar den. Men, skruttbloggen i fråga har Stefan K. VEM är då det? Tja, det läser ni här nedan:

Expert

En expert? På lilla mig? Det var väl det värsta! Vad säger då denna expert?

stefan k

Hmm… jag måste ju säga att jag är lite besviken. Lite högre förväntning hade jag faktiskt ändå. Jag tänker dock så här: Stefan K kanske inte precis är någon expert, men jag får nog börja räkna honom som en av mina fan boys. Jag menar, han är ändå den på nätet som tycks allra mest intresserad av vad jag skriver, säger och gör. Och sånt är ju alltid gulligt, eller?

Aja. Nu ska jag lägga mig och sova. Helt slutkörd efter ett par dagar med minimalt med sömn. Kommer somna gott i min pojkväns soffa, för JA FLASHBACK jag har en pojkvän. Jag förstår att det måste komma som en chock då jag twittrar om honom dagligen. Fast ja, lite mallig blir jag förstås över att någon anser mig vara en kändis… skicka ett mail om ni vill ha en autograf.

Dygnet då kärleken besegrade hatet – eller “#älskaAnny”

“Åh, du måste skaffa hemligt nummer!”, “Du måste fixa så man inte kan hitta din adress”, “Du kommer få mordhot på posten”, “Du kommer bli så hatad”

Ovan är några av de kommentarer som jag fick när jag berättade att jag skulle vara med och starta upp IRM. Och tja, jag kan inte påstå att folk hade fel egentligen. Men jag var ju beredd på det, jag förstod själv att jag skulle bli utsatt. Något jag däremot inte var beredd på var hur otroligt lågt rasister och SD-anhängare kan sjunka i sina försök att trycka ner en meningsmotståndare. De använder sig av metoder som är så totalt främmande för mig att ens överväga.

För ungefär två veckor sedan var jag med om något som jag inte önskar ens min värsta fiende: Jag förlorade en kär vän. Helt plötsligt fanns hen inte längre, vilket i sig är en svår sak att ta till sig och försöka förstå. Sorgen var överväldigande från första stund, av fler än en anledning men det är privata saker som jag inte vill gå in på. Det ni egentligen behöver veta är att en vän gick bort.

Nånstans tänkte jag att “Nä, jag orkar inte med att hantera rasister och SD-anhängare just nu”, så jag tog en timeout från IRM. Jag tog faktiskt en timeout från det mesta i mitt liv. Något jag också kommenterade på Twitter, för det kändes svårt för mig även det: att inte fullfölja saker jag åtagit mig och att inte göra vad jag måste göra. Jag har till exempel en skoluppgift som jag skulle ha skickat in redan första juli, men som återstår att färdigställa. Jag har helt enkelt inte haft energi över att sätta mig ner och skriva.

Vad jag inte hade räknat med var att mitt tweet, som så tydligt visar att jag inte mådde särskilt bra, skulle användas av Avpixlats frontfigur, Mats Dagerlind, i syfte att håna mig. Men just, exakt så lågt sjönk han. Och egentligen, jag kanske borde ha blivit arg över det i min ensamhet men… jag ville visa upp den låga nivå han kör med. För det är heller inte första gången han attackerar någon som mår dåligt. Det börjar nästan bli lite av hans signum.

Så jag tog en printscreen och twittrade om det. Och det fick spridning. Och Mats Dagerlind blev arg, anklagade mig för att ljuga och kallade mig för “näthatare”. Och där nånstans fick jag nog, jag blockade honom och lät andra ta det istället. Och återigen – vid det här laget kanske jag borde ha loggat ut från Twitter. Men samtidigt har det under de här två veckorna varit mitt andningshål. Tyvärr ledde det också till att jag såg att Dagerlind fick stöd. De var inte många som backade honom – men de var högljudda och elaka. Det påstods att jag bara fick vad jag förtjänade.

Och där, exakt där, gick något sönder en smula i mig. Det finns alltså de som tycker att jag, enbart för att jag skriver om Sverigedemokraterna, förtjänar att bli hånad när jag har förlorat någon och sörjer. En liten del av min tro på mänskligheten dog då. Och jag tänkte tusen tankar på en gång. Att jag skulle avsluta mitt twitterkonto. Att jag skulle sluta med IRM. Att jag aldrig skulle yttra en åsikt igen. För det gjorde så väldigt ont att bli attackerad på det sättet – de hittade min ömmaste punkt och sparkade på den. Om och om igen.

Men, sen hände något helt fantastiskt. Det skapades en slags motrörelse på Twitter. En störtflod av kärlek och jag har nog aldrig någonsin blivit så innerligt rörd. Den mängd fina ord, den stöttning och den vänskap jag blev översköljd med i ett helt dygn liknar ingenting jag varit med om. Det skapades till och med en hashtag – #älskaAnny – som dagen därpå trendade. Förstår ni? Stödet för mig var så stort att det trendade på Twitter. Jag förstår det knappt själv.

Men jag förstår det här: Det som hände det där dygnet, den där krusningen av kärlek som utvecklade sig till en hel tsunami, den har gett mig styrka för lång tid framåt. Jag vet, att närhelst jag känner mig slagen eller trött på mänskligheten, då behöver jag bara läsa alla tweets som jag har sparat i en särskild mapp på datorn. Läsa, återfå min tro på mänskligheten och återfå min styrka.

Så det jag egentligen vill säga är, från djupet av mitt hjärta, mitt varmaste och ärligaste TACK. Ni gjorde något underbart för mig, och jag kommer göra allt jag kan för att återgälda det.

Rasisterna må vara högljudda, inte vara rädda för att använda de lägsta av låga metoder för att trycka ner sina meningsmotståndare och de må vara experter på näthat. Men kärlek slår hat, tusentals gånger om. Och så länge vi har det, då kan de aldrig, aldrig någonsin vinna. Glöm aldrig det.

Var snälla mot varandra! – eller “Rasisterna borde skaffa ett liv”

Jag har tänkt lite på en sak, angående rasisterna och övriga idioter som hänger på Twitter. Jag menar, så här funkar det för MIG när jag kollar av Twitter: Nån skriver nåt roligt – jag svarar med ett “Haha!”. Nån skriver nåt smart – jag retweetar. Nån skriver nåt jag verkligen inte håller med om – orkar jag så svarar jag och ifrågasätter. Men oftast inte, för jag har lärt mig att som diskussionsforum är Twitter FULLKOMLIGT värdelöst. Det innebär att jag ofta scrollar förbi såna tweets. Kanske sparar jag ämnet i hjärnan och bloggar om det sedan.

Men rasisterna. De tycks syssla med en enda sak på twitter: De letar aktivt efter människor som skriver något de inte håller med om. Eller ja, det behöver inte vara det. De tycks leta efter människor som nångång skrivit något de kanske inte riktigt håller med om. Och sen svarar de – vanligtvis otrevligt. Och jag tänker: Det måste vara så tråkigt för dem att ha ett twitterkonto?

Eller är de snälla mot varandra? Sitter de själva i sin lilla rasistbubbla och delar bilder på söta djur, länkar roliga blogginlägg och diskuterar ganska triviala saker som typ musik, vädret och barnprogram?

Men fine. Vi är alla olika. Vi hanterar vårt twittrande olika – det finns ju faktiskt antirasister som också aktivt letar upp gräl. Som liksom inte kan låta bli att ge Ingrid Carlqvist en plattform som är betydligt större än vad hon förtjänar. Och egentligen är det väl lugnt.

Ja, jag vet att jag framstår som förvirrad nu. Ni får stå ut med mig, jag glömde ta mina allergimediciner så min hjärna har liksom transformerats till slem och upphört att fungera som den ska. Men. Men:

Vad får man ut av att scanna igenom antingen sitt flöde eller en särskild hashtag eller bara ett särskilt ord – och sen svara otrevligt? Alltså, nu pratar jag inte om svar av typen “Jag tycker du har fel, för jag tycker så här” utan mer “Du är dum i huvudet”. Eller mer vanligt: “Du är ful”.

Vad får man ut av det? Är det ens roligt? Tär det inte på själen, egentligen? Jag tror inte att nån människa i längden mår bra av att vara aktivt elak, ändå sitter det fullt av folk som använder internet som nån slags avstjälpningsplats för allt som nånsin gått fel i deras liv. Folk som verkar ha elakhet som enda hobby, hur mår de egentligen?

Ja, jag blir faktiskt oroad. Bekymrad. Jag vill ge vissa av de här människorna en kram. För jag tror helhjärtat på detta: Det är alltid bättre att vara snäll. Så därför har jag blivit mindre restriktiv med vilka jag blockar på till exempel twitter. För jag vet, att hur snäll jag än är, så finns det en gräns. Och då är blockandet helt plötsligt det snällaste jag kan göra…

Nåväl. Vad jag vill ha sagt? Äsch. Var snälla mot varandra – rasister som antirasister. Skilda åsikter är helt okej. Att vara elak – det är aldrig okej.

Peace out.

Jag googlade mitt namn – eller “Varför är rasisterna så sopiga skribenter?”

Haha, jag hittade just ett inlägg om mig själv på en (inte särskilt känd) svensk rasistblogg:

luder5

Självfallet ska Avpixlats försvaras till varje pris. Gud förbjude att den rasistiska rörelsen skulle ägna sig åt nån slags självrannsakande kritik… Jag hade funnit det ganska uppfriskande om det lades fram nån typ av argument. Att säga “Det här är en märklig tweet” och sedan börja bladdra om stenkastning och knallskott känns bara så väldigt väldigt gjort. Kan de inte snälla komma med något nytt?

Men, som vanligt är det alltid kommentarsfältet som är mest fascinerande även om jag börjat lära mig hur det kommer se ut redan innan jag läser. För det första kommer någon kalla mig tjock eller på något sätt anmärka något om min vikt:

Vikt

Någon kommer också dra till med någon typ av lögn i syfte att svartmåla antingen mig eller IRM:

lögn

Så här är det att jag har ingen aning om vem det här skulle kunna vara. Visst, det kanske är nån av mina facebook-vänner som kommenterar anonymt. Men annars så nej, det är garanterat ingen jag “haft en del duster med via facebook” för man hittar helt enkelt inte igen mig där. Och även om det vore sant så… nä… vi sparar inga IP-adresser. Varför skulle vi? Vi vet inte ens HUR man gör om vi ens SKULLE vilja. Dessutom kan man bara kommentera på Facebook. S’att eh… nä. Helt enkelt bara: Lögn.

Sen kommer såklart nummer tre. Som egentligen borde vara nummer ett då det är i särklass vanligaste. Jag blir kallad för hora:

luder

Eller ja okej då, “luder”. Och tja, det är inte ens mig hen syftar på utan hen förväxlar mig med någon annan. Men ändå.

Men, nu kommer vi till det allra mest komiska och ironiska. Ovanför kommentarsfältet på rassebloggen kan man läsa en fin liten text om vilka kommentarsregler som gäller:

regler

“Håll god ton och var artig”. Haha. Jo eller hur.

Undrar ni vilken rasseblogg det är som skrivit mästerverket ovan så tänker jag inte länka, men för vissa kanske det blir tydligare om jag säger att de skrivit om mig förut. Då handlade det om Jamtlandsflaggan och att jag är inbiten Sverigehatare… ett blogginlägg som faktiskt ledde till att jag blev omskriven i en ledare i lokaltidningen. Så, tack för uppmärksamheten kära rasseblogg! Men, ni borde nog slipa på det där med att presentera nån typ av argument för er sak.

 

Min vardag – eller “Läs inte det här om du är less på hat”

Jag fick en kommentar på mitt förrförra inlägg. Ja, ni vet det som handlade om hat och äckliga människor som försöker terrorisera sina meningsmotståndare till tystnad. Och att jag inte ger upp. Aldrig ger upp. Men det här är alltså en del av responsen jag fick:

Du är en hatande naiv antidemokrat som inte gör någon nytta alls, så ja, det bästa är om du ger upp och skaffar ett jobb och gör något meningsfullt, jävla hippie!

Den sverigevänliga rörelsen växer så det knakar och det kan ingen fläskig, verklighetsfrånvänd bolsjevik ändra på.

Eller jo, du gagnar faktiskt oss sverigevänliga, på din patetiska blogg och på er hatiska facebook-sida kan man öppet se hur korkade, dogmatiska och hatiska ni är vilket bara stjälper ert egna syfte, tack för det i alla fall.

Så, skaffa ett jobb och sluta se ut som ett jävla socialist-slödder. Mår illa!

Förresten, såg att dina lika överintelligenta och demokratiska vänner höll dialog igår. Ni är ett tankebefriat värdelöst slödder, varför inte bara fatta det någon gång?

http://avpixlat.info/2013/04/22/direktsand-debatt-mellan-akesson-och-ullenhag/#more-55611

Inlägget är skrivet av “Anna” och jag misstänker att hen är en återkommande kommenterare på bloggen, för jag börjar känna igen stilen. Nu tänkte jag göra vissa förtydliganden här, för det känns som att “Anna” behöver lite hjälp på traven vad gäller… tja, det mesta faktiskt. (Och JO allt jag vill är att svara “Dra åt helvete” men where’s the fun in that? Dessutom tror jag inte på helvetet.)

För det första “Anna” så vet jag inte riktigt vad jag gör som är antidemokratiskt. Är det att jag utnyttjar min rättighet att granska ett politiskt parti, en rättighet som man har i… eh, ja i en demokrati helt enkelt. Eller är det för att jag har åsikter? Åsikter som inte du har? Vad tycker du egentligen är mest antidemokratiskt – att jag uttrycker åsikter eller att du uppenbarligen gör ditt bästa (nåväl) för att tysta samma åsikter? Hmm? Tänk på den en stund va.

Att jag är naiv är kanske sant dock, men det är ingenting jag lider av. Hellre naiv än cynisk, om jag måste välja. Att du kallar mig hippie är också lite spännande, vad grundar du det på? Ytterst lite med mig känns särskilt “hippie-aktigt” om jag får säga det själv. Jag varken klär mig i batikmönstrade kläder, är vegetarian eller gillar skogen. Fast nu kanske det var mina fördomar om hippies som talade? Jag vet ärligt talat inte hur man är när man är hippie. Kan du inte förtydliga lite för mig, “Anna”?

Du råder mig också att skaffa ett jobb. TACK! Jag hade inte tänkt på det faktiskt! Det är absolut inte så att jag sökt rätt många jobb senaste månaderna, det är absolut inte så att jag varit på intervjuer, det är absolut inte så att jag ansträngt mig. Nej nej, men tack vare din uppmaning kommer jag nog bli anställd på DIREKTEN! För jag hade ju inte tänkt på att det är bra att ha ett jobb, herrejösses vad dum jag känner nu va?! Haha! (Och eftersom du, “Anna”, inte verkar ha alla knivar slipade så ett förtydligande: Det som skrivs i det här stycket är ironi. Varsågod för förtydligande.)

Och sen gör du också två klassiska hatgrejer. 1. Du ger dig på mitt utseende. Åh, jag blir SÅ ledsen över att du tycker att jag är “fläskig” och ser ut som ett “socialist-slödder” (vilket btw ska skrivas ihop – alltså “socialistslödder”.)
2. Du har fått för dig att jag är kommunist. Hm, vet du vad… det är jag faktiskt inte. Och jag borde väl veta bättre än du va? Så i fortsättningen, för sakens skull, kan du väl hålla dig till vänsterpartist? Tack på förhand.

Nåväl, jag tror ju inte att “Anna” kommer läsa det här. Men jag kände ändå att jag var tvungen att lyfta upp skiten. Lite roas jag av den här typen av kommentarer, för det är så FANTASTISKT FANTASILÖST, men samtidigt får jag ont i magen av dem. Samtidigt är det den här typen av kommentaren som får mig att vilja stänga ner internet och aldrig återvända. Men precis som jag skrev i mitt förra inlägg – det kommer aldrig hända på riktigt. För jag gör bra saker. Jag har ett syfte. Jag har en kamp att föra.

Tack och lov att vi är fler som för den kampen!

 

Vapenvurmaren Anny? – eller “Tillåt mig asgarva”

Häromdagen twittrade jag en fyra år gammal bild på mig, där jag sitter med min kompis älgstudsare. Om jag gjorde det för att provocera? Självfallet. Någon försökte få mig till att vara en vapenälskande extremist och jag tyckte bilden var lite rolig. Kanske mest för att det tydligt syns att jag inte har en aning om hur man ens håller i ett gevär. (Visst räknas det som gevär va?)

Men, som de som känner mig vet, så har jag aldrig använt något annat vapen än pennan. Jag skulle aldrig kunna heller, av den enkla anledningen att jag är pacifist och tycker att våld mot andra är förbannat onödigt och dumt. Dock kan jag inte ta avstånd från vapen. För hur skulle jag kunna? För det första kan väl nästan allt användas som vapen? För det andra så används vapen till saker som jag gillar också. Typ älgjakt. Och vad jag vet är det jättesvårt att strypa ihjäl älgar. (Och nu blev jag sugen på älglasagne… mmm…)

Nåväl, det är liksom inga konstigheter vare sig med bilden eller med min inställning till vapen. Att försöka utmåla mig som en vapenvurmande galning är bara till för att… jag vet faktiskt inte? Är det för att de ska kunna klappa varandra på ryggen och skratta åt mig? Är det för att försöka övertyga någon annan om att jag är farlig (jättefarlig grrr…) eller är även det här med slutmålet att tysta mig? Nja, jag gissar på det första alternativet faktiskt. Kommentarerna på inlägget är dock helt uppenbart till för att bryta ner mig. Hur har man valt att kommentera inlägget: med argument och rimlighet? Näää… nästan uteslutande har man valt att rikta in sig på mitt utseende. Ja, för jag är ju kvinna och det som gör ondast är ju när någon kallar mig tjock. Tydligen.

fettofläskfialolnyckelbensmulor

Jaha, buhu jag är tjock på bilden. Grattis kommentatörer, ni aspirerar alla till titeln Captain Obvious!

Det hela fortsatte i ungefär samma stil på Twitter igår, där flera kände sig nödgade att berätta hur tjock jag är på bilden. Suck. Jag har också ögon, ni VET det va? För att inte tala om att… tja… det är jag på bilden. Jag om någon kan intyga att jag var ordentligt fet. Idag är jag bara halvfet. Eller ja, kanske tre fjärdedelars fet…

Aja, saken är att jag inte förstår vad ni hoppas få ut av era kommentarer. Ska jag bryta ihop för att ni inte tycker att jag är attraktiv? Varför skulle jag vilja vara attraktiv i era ögon..? Men jo, jag får väl kanske lära mig att som kvinna ska jag fullkomligt kollapsa av bedrövelse om en man finner mig oattraktiv. (Nä, nä det tänker jag verkligen inte göra).

Men, det är inte bara att jag är tjock som de goda kommentatörerna tyckte att de skulle skriva om. Nej, de gav sig också in på det spännande området som jag vill kalla “Mitt Sexliv”. Fast det är tydligen inte så mitt, för tydligen vet de mer om det än vad jag gör. Ehm… ja… jag vet inte riktigt om det är så, men de är åtminstone bra på att låtsas att de har någon som helst insyn i det!

130kgvänsterkvinnor

Fräscht.

Vill också påminna alla om att det här är typ samma skara män som annars skriker sig blå i ansiktet för att “de ska skydda kvinnorna från de hemska muslimerna och deras hemska kvinnosyn”. Host host. Ja, jag föredrar verkligen den här kvinnosynen, där en kvinna som säger något de inte håller med om får liksom tåla att bli kallad såväl ful, fet och vidrig. Där en avvikande åsikt är så provocerande att det inte längre finns några gränser för vad som känns anständigt. Där en åsikt som skiljer sig från ens egna tydligen är så hemsk och farlig att man måste kämpa för att tysta den.

Yttrandefrihetens kämpar? Svenska kvinnors beskyddare?
Tillåt mig asgarva.