Tag Archives: livet

Var går gränsen mellan störd och förstörd? – eller “En duktig liten tjockis”

Posted on by

“Unna sig”. Vilket jävla skituttryck egentligen, va? Varför ska man behöva ursäkta sig för att man vill äta något? Eller göra något? Köpa något..? Men just i samband med mat, hatar jag det där uttrycket. Innerligt.

“Unna sig”. Ja, vaddå? Lite extra ångest för att tröttheten och framtiden helt plötsligt är för stor, för störande, för jobbig. Så man sitter där igen, med handen i ostkrokspåsen. Nej, jag tröstäter inte. Det händer sällan att jag gör det nuförtiden. Jag äter ostkrokar för att jag vill och för att jag måste ha något som muntrar upp mig. PMS samtidigt som det bara är två dagar kvar på min praktik, två dagar kvar på den bästa arbetsplats jag varit på. Sjukt taskig tajming.

Så ja, jag “unnar mig”. Twittrar om att jag ska äta ostkrokar och tänker “Nu kommer någon döma mig”. För som tjockis ska man inte äta sånt. Nej, som tjockis ska man ju hela tiden be om ursäkt för sin blotta existens. “Förlåt för att jag tar upp så mycket plats”. Som tjockis ska man banne mig SKÄMMAS om man äter både godis och ostkrokar under en och samma dag. Och jag åt ju salta pinnar häromdagen! Åh, herregud. Jag skäms.

Jag skäms för allt jag “unnar mig”. Tränar extra hårt imorgon, och dagen efter det, och dagen efter det. Bestraffar mig själv. Fastän jag, egentligen, fattar hur dum jag är. Jag vet liksom inte hur många gånger jag både tänkt, känt och sagt att jag är faktiskt nöjd med min kropp! Att visst, det vore kul att gå ner de där kilona jag gått upp sen jag flyttade till Stockholm, men jag har verkligen ingen ambition att bli smal. Så varför skäms jag? Varför mår jag dåligt?

Och jag inser att det inte är så konstigt, inte konstigt alls. För var jag än vänder mig ser jag bara smala människor: i reklamen, i TV-serien, i filmen. Det är som om överviktiga inte fanns? Eller jodå, vi finns. Man driver med oss, eller fokuserar enbart på att tjock = fel. Tjock = något måste åtgärdas. Ingen kan älska en tjockis, det har vi väl lärt oss av TV-program som “Biggest Looser” va?

Och jag blir så jävla arg på det. Varför ska någon annan bry sig om min kropp? Varför är det så tillåtet att döma andras kroppar, som folk dömer min? Jag nämnde på Twitter för några veckor sedan att jag varit med om att folk tittat på min mat, rynkat på näsan och frågat “Ska DU verkligen ÄTA det där?”. Som tjockis ska man äta sallad. Späka sig själv. Gå på diet efter diet.

Ostkrokar passar inte in i dieter.

Tjockisar passar inte in i den tillrättalagda skitbilden som finns av världen. Det gör mig så jäva ledsen, för jag vet att gränsen för att räknas som tjock flyttas hela tiden. Jag vet att så otroligt många människor i min närhet har ångest över sin vikt, sina kroppar. Varför ska det måsta vara så? Har vi inte nog med skit annars att ha ångest över?

Nåja. Ikväll “unnar jag mig” ostkrokar. Imorgon går jag till gymmet och kör ett dubbelpass. Som en duktig liten tjockis. En tjockis som gör det samhället säger åt henne att göra: Be om ursäkt för din existens, be om ursäkt för vad du gör, fucking BE en jävla ursäkt.

Och jag önskar att jag inte gjorde det.

Amning är inte farligt! – eller “Våra tuttar är inte era tuttar”

Posted on by

Har ni hängt med i “amningsskandalen”? Om inte, så är det ett gäng kvinnor som gjort en parodi på “Gangnamn Style”, men budskapet är att amning är okej och bra. Och att man får amma var man vill. Videon i sig är inte så… eh… jättebra. Men jag gillar budskapet.

Det är det dock inte alla som gör, för kvinnorna i videon har fått så otroligt mycket hat riktade mot sig! Folk har skrivit att de önskar att kvinnorna dör, att det är äckligt etc etc. Jack Werner har skrivit en jättebra text om det hela här, som belyser en aspekt av det hela. Jag tycker verkligen ni ska ta er tid att läsa vad han skriver!

Jag tänkte dock ta upp en annan aspekt, nämligen att amning tydligen är så otroligt provocerande. Särskilt då för män, som det tycks. Fast det är klart, även kvinnor verkar tycka att amning är något äckligt och något som stör. Varför? Är inte amning en av de naturligaste saker som finns? “Det är naturligt att fisa också, det betyder inte att jag gör det bland folk!” – Nä, visst. Å andra sidan är det förbannat svårt att blunda med näsan, medan det är väldigt enkelt att vända bort blicken från den ammande mamman.

Dessutom har jag aldrig varit med om att en kvinna ställt sig upp mitt i ett rum, hivat fram tutten och skrikit “KOLLA JAG AMMAR!”.

Hos män verkar det vara en annan grej som stör. Nämligen att de kanske får se bröst – men brösten är inte till för dem. Och plötsligt är det fel med bröst. För uppenbarligen är det så att tuttar bara är positivt om de är till för männen.

Precis som Jack skriver i sin text om videon så är det många män som kommenterat med “ööh, nu blev jag impotent” typ. Jag kan inte känna något medlidande. Videon är inte till för er! Den är DEFINITIVT inte till för att ni ska runka till den. Tror ni hittar gott om sånt material på nätet annars, faktiskt. Vad är det med er, att ni anser att allt kvinnor gör ska vara sexuellt? Varför ska kvinnor vara till för er skull? Varför kan våra tuttar inte få vara bara våra, för en gångs skull..?

Jag är så less på den här synen att kvinnors kroppar i första hand är till för att tillfredsställa män, oavsett vad vi gör med dem. Herregud, att bli provocerad av amning..? Nä, helst skulle ni väl vilja att kvinnor som fått barn ska hålla sig hemma. Ingen amning, inga skrikande barn. Jag tycker att det är en ganska äcklig och egoistisk inställning faktiskt.

Hitta nåt vettigt att provoceras av istället! Några förslag är:
* Folk som bygger varuberg på mataffärn.
* Människor som tvärstannar direkt efter en rulltrappa.
* Vädret.

Kvinnomisshandel – eller “Men ÄR ni så här okunniga?!”

Posted on by

Jag hade lite svårt att sova inatt, jag vaknade nångång vid fyra-tiden och var klarvaken. Vad gör man? Kollar Facebook såklart. En av mina vänner hade delat den här videon:

Och jag tänkte att “Den kommer nog spridas rätt rejält”. Och jag fick rätt. Jag ser den lite överallt i mitt flöde, på Facebook såväl som på Twitter. Men diskussionen om den har inte riktigt blivit som jag hade förväntat mig. Istället för att diskutera problemet som videon lyfter, alltså kvinnomisshandel, så diskuteras det två andra saker. Den första är om videon är… äkta? Alltså om hon faktiskt har fått stryk eller om det är makeup. Visst, jag har full förståelse för att man vill ställa frågan. Det är nog rätt naturligt? Men egentligen spelar det ju ingen roll. För det första så blir kvinnor misshandlade varje dag – även om videon är “fejk” så ändrar inte det på att många blir utsatta. Det är ett riktigt problem.

För det andra så verkar många argumentera “den är fejk, för ingen misshandlad kvinna skulle fota sig själv dagligen och sedan göra en sån här video”. VA?! Det finns faktiskt ingen manual för hur människor ska bete sig i olika situationer, även om många lever med den illusionen. Det är exakt samma resonemang som när man misstror våldtäktsoffer för “hon var ju och fikade dagen efter” eller “hon gjorde ju inget motstånd, hon hade väl kunnat slå honom?”. Det finns inget rätt eller fel sätt att bete sig på efter ett övergrepp. Så enkelt är det. Kan vi bara enas om det? Märkligt nog har jag nog aldrig hört någon föra samma resonemang när en man blivit rånad till exempel. “Nä, det har nog inte hänt för alltså jag såg att han åt en glass på stan dagen efter…”

Den andra frågan som har diskuterats i samband med videon är “Meh asså, det är väl bara att lämna honom? Hon får la skylla sig själv om hon är ihop med en som misshandlar ‘na…” (Hör ni en dov smäll så är det möjligtvis mitt huvud som exploderar av dumheten). Jag vet inte riktigt, men har vi inte kommit längre än så? Hur svårt är det att förstå att det inte är så enkelt alla gånger..? Det är inte alltid bara att resa sig upp, säga “talk to the hand rövhatt” och lämna någon som misshandlar en. Det är så mycket djupare, svårare, smärtsammare än så. Herrejösses, jag kan faktiskt inte förstå hur folk fortfarande kan vara så okunniga rörande misshandel i en nära relation..?

Nä, jag känner att min tro på mänskligheten fick sig ytterligare en törn idag. Å andra sidan, kanske är det bra ändå? Jag menar, nu får ju jag möjligheten att lyfta frågorna i det här blogginlägget. Men åh, ÅH, vad jag hade önskat att det inte hade behövts. Ska vi drömma om en framtid där det inte kommer behövas? Tja, vad ska vi annars göra… ge upp? Nä. Vi fortsätter kämpa. Vi fortsätter nöta in sakerna jag skrivit om. Vi säger det – igen och igen och igen och igen.

Och sen säger vi det en gång till.

 

 

 

 

Älskade vänner – eller “Mitt hjärta är ert!”

Posted on by

Jag satt och funderade på om det inte vore helt underbart med en bloggserie om alla viktiga människor jag har i mitt liv. De som är en del av min familj, fastän vi inte är släkt med varandra. Jag hade tänkt beskriva hur vi träffades, varför jag älskar dem, jamen ni vet lite så.

Så kom jag på att jag aldrig skulle våga det. Jag tänkte ett steg längre och fick ont i magen. Det är en sak att jag får elaka kommentarer om mig själv, det kan jag hantera. Men vill jag utsätta mina vänner för det? Verkligen? Nej. Jag mår dåligt bara av att tänka på hur det skulle kunna bli, hur det antagligen skulle bli. “Vad ful hon är” – ord som inte berör mig så mycket om det handlar om mig. Men som skulle göra mig outgrundligt ledsen om det riktades mot någon annan. Säkerligen skulle mina vänner tåla det också för de är nästan lika tjockskinnade som jag, men det är inte värt det.

Så jag klumpar ihop alla mina älskade vänner, ni vet vilka ni är hoppas jag, i ett inlägg. Ett hyllningsinlägg. För jag vill tacka er för att ni alltid finns vid min sida, för att ni alla vet hur ni ska pigga upp mig och även om jag inte hörs av så ofta med vissa av er så vet jag att ni alltid finns kvar. Och ni vet att jag finns kvar.

Jag värdesätter er otroligt mycket. Ni har en alldeles särskild plats i mitt hjärta och vissa av er saknar jag så det liksom svider i själen. Ord är ord, men jag hoppas att jag också i mina handlingar visat för er hur högt älskade ni är.

Utan er vore jag ingenting.

Anna
Minna
Oscar
Sara
Eva-Lena
Linus
Zandra
Viktår

Ni är dock många fler än de listade här ovan. Ni vet vilka ni är!

Har du inget snällt att skriva, så låt bli – eller “Jag är glad att jag är jag!”

Posted on by

Visste ni att jag är en sämre människa som inte bidrar till samhället eftersom jag just nu gör praktik? Jo, så är det tydligen enligt en snubbe som kommenterat (VARFÖR är det nästan uteslutande MÄN som hatkommenterar min blogg..?).

Och ja, enligt vissa sticker det säkert i ögonen att jag får MASSOR av pengar för att göra INGENTING. Eller… eller så är det inte riktigt så det funkar. Snarare är det så att jag får en struntsumma, som jag i princip inte kan leva på, och jobbar hårt. Inte bara på min praktikplats heller, även om jag förstås gör allt jag kan för att göra ett så bra jobb som möjligt där. En vill ju ha goda referenser – men viktigast av allt vill jag lära mig så mycket som möjligt så att jag kan visa på riktig kunskap sedan.

Men jag söker också jobb. För jag VILL ha ett jobb. Missförstå mig rätt, jag älskar min praktikplats och skulle bli den lyckligaste människan i världen om jag fick vara kvar där. Men jag vet ju att det inte går. Så jag söker jobb, och fastän jag just nu är ganska kräsen i mitt jobbsökande så anstränger jag mig. Det finns inga krav på att jag ska söka jobb egentligen, det slipper man ifrån när man gör praktik. Som jag förstått iallafall? Men jag vill som sagt ha ett jobb. Inte bara för lönens skull (även om det vore ÅH SÅ SKÖNT att kunna betala räkningarna i tid) utan för att jag har så mycket att ge.

Jag är duktig.

Jag är faktiskt förbannat duktig.

Och det kära vänner, är något jag lärt mig först senaste månaderna. Tack vare min praktikplats. Och tack vare allt spännande jag gjort senaste åren. Det är ingenting en liten anonym tönt kan ta ifrån mig. Även om han faktiskt gjort sitt bästa i kommentarsfältet…

Glad påsk kamrater, lite i efterskott sådär. Hoppas ni har haft en finfin helg. Själv har jag njutit av lugnet (haha! påsklediga småbarn!), fyllt år (tack ni fina vänner och familj som gjorde min dag) och städat (vilket resulterade i att jag fick en hel bunt kläder som min svägerska tröttnat på, hah!).

Och nu, nu ska jag stänga av datorn och njuta lite av solskenet som dröjer kvar på nystädad balkong. Kan det vara så att våren äntligen är här..?

Karma – eller jag är så himla lycklig!

Posted on by

Jag är på ett bra ställe i livet.

Jag har en praktikplats där jag både får visa vad jag går för och får utmana mig själv, upptäcka vad jag -egentligen- kan. Jag har fått gott om nya vänner. Jag har fördjupat vänskapen med gamla vänner. Jag springer helt enkelt runt i Stockholm och är GLAD.

Och det ska man veta, att jag är värd det. Efter att ha jobbat på ett ställe där jag blev ständigt misstrodd, bevakad, övervakad så är jag värd en arbetsplats (även om det “bara” är praktik) där jag blir behandlad som den tänkande och kompetenta människa jag faktiskt är.

Efter att ha omgivit mig av människor vars främsta livsuppgift tycks ha varit att sticka knivar i ryggen på mig och trycka ner mig så mycket en människa kan tryckas ner, är jag värd att omge mig av människor som bemöter mig med kärlek och respekt.

Efter att ha haft pojkvänner som varit otrogna, pojkvänner som spridit skit om mig i efterhand trots att det var DE som behandlade MIG illa, efter att ha haft ragg som sett på mig som något katten släpat in… ja, då är jag värd att omge mig av män som tittar på mig och ser mig som en jämlike.  (Det där får ni tolka som ni vill)

Jo, jag är värd det här. Jag är så JÄDRA värd det här.  (Nej, jag gillar egentligen inte att svära i text.)
Jag är tacksam. Och samtidigt livrädd, för jag vet att det snart kan ta slut. Och det… det ger mig ont i magen. Men jag tänker vara glad nu. Lycklig. Trygg i livet, på mitt happy place.

Bara lite tankar

Posted on by

Här sitter jag, med blodröda naglar och utsikt över fjällen där solen sakta går till sängs. Det ligger ett skimmer av sensommar över staden och söndagslugnet märks främst på att grannen inte har fest. Ur mina högtalare ljuder den där låten som var min och L:s låt. L, min bäste vän när det begav sig. Min snygga Stockholmskompis som jag gick hand i hand med över torget i Bagarmossen.

Jag tar en klunk kaffe – ekologiskt snabbkaffe från ICA – och funderar lite på det här med livet. På alla människor som passerar. Vissa minns jag så väl och saknar så innerligt. Tänker på hur det hade kunnat bli om vår vänskap hade bestått. Kan inte låta bli att le när jag, som ofta sker, tänker på V. Som jag sov tätt ihopslingrad med på en knölig madrass nånstans i Stockholm. Aldrig någonsin har jag sovit så gott i någons sällskap, kanske för att det verkligen inte var annat än vänskap. Inga förväntningar, inga krav, inga regler. Varför vi tappade kontakten? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att han fick mig att må så otroligt bra.

Vissa människor måste man dock släppa taget om, även om det gör ont. Vissa glider man ifrån, vissa springer ifrån en och man står kvar bakom som ett frågetecken, vissa kastar man ut och slämmer igen dörren bakom dem så det ekar i flera år. Varför jag tänker på det här just nu? Kanske för att jag nu får säga hejdå till vissa av mina kollegor. Kanske för att hösten börjar smyga in mellan sommardagarna. Kanske för att jag gillar att älta. Kanske bara för att det är tryggt och skönt att skriva lite om något jag vet, något jag inte behöver reflektera över. Bara låta fingrarna, med de blodröda naglarna, spela över tangenterna och se hur ord växer fram på skärmen. Knappt ens medveten om vad jag skriver.

Och nu skiner solen in genom fönstret. Målar persiennränder på mina blåblommiga gardiner. När jag tittar ut på den lilla bit himmel jag ser genom fönstret är den dock nästan svart. Om en stund börjar det nog hällregna men nu, just nu den här lilla stunden, är det gyllengult solsken som finner mitt lilla hem. Bra så.