Våldtäkt är inte underhållning

OBS SPOILERS och TRIGGERWARNING VÅLDTÄKT

Okej, så nu har jag sett senaste avsnittet av Game of Thrones. Det är en av mina favoritserier och jag har undvikit att läsa böckerna för att inte förstöra serien. Knasigt, jag vet, men så är det. Böckerna är ju liksom alltid bättre än filmatisering/serieversion så jag vill inte sabba för mig själv.

Men senaste avsnittet lämnade mig med en stor äcklig klump i magen. I en av scenerna får vi nämligen se en mycket obehaglig våldtäkt. Den var grotesk på många olika nivåer och jag var tvungen att pausa och dra ett par djupa andetag innan jag orkade fortsätta titta. Det värsta av allt var kanske den totala bristen av problematisering av det som skedde.

Nu har jag som sagt inte läst böckerna, kanske är det lika illa i dem. Kanske är den här händelsen väldigt viktig för handlingen i böckerna, kanske problematiseras det över den där. Men det spelar egentligen ingen roll, för jag kan inte på något sätt se vilken funktion den här scenen hade i serien. Kanske följs det upp i nästa avsnitt men då är det redan alldeles för sent. Då har vi redan sett en grov våldtäkt som skedde helt utan mening, om man ens kan anse att en våldtäkt NÅNSIN tillför något.

Jag kan ärligt talat inte förstå varför den scenen var med. Den tillförde ingenting, mer än obehag för den som tittade. Grejen är att det här inte ens är något ovanligt. Våldtäkter brukar ofta läggas till som nån liten extra “krydda” i serier och filmer. Ett exempel på det är våldtäkten i serien “Downton Abbey” som också, med rätta, bemöttes med mycket kritik. Seriens skapare kommenterade det så här:

Show creator Julian Fellowes defended the storyline at the time, telling the BBC:
The whole point of the way we do things on Downton is we don’t do them gratuitously. We are interested in exploring the resultant emotions and the effect these things have on people.

If we’d wanted a sensational rape we could have stayed down in the kitchen with the camera during the whole thing and wrung it out.

Hurra, grattis! Ni gjorde det inte riktigt lika vidrigt och hemskt som det skulle kunna ha varit. Bravo. Ta en kaka.

Det är skrämmande att det fortfarande, 2014!, ses som något lite spännande med våldtäkt. Något man kan slänga in i en serie för att antingen röra upp reaktioner eller helt enkelt för att “krydda” till det lite. Våldtäkt är inte underhållning. Våldtäkt är inte kul. Våldtäkt är ingenting man slänger in för att liva upp en serie. Våldtäkt är något högst reellt som alla kvinnor har någon typ av relation till.

Det är dags att även filmskapare och serieproducenter börjar fatta det. Jag är säker på att jag inte är ensam om att känna obehag inför senaste avsnittet av GoT. Jag är säker på att det var fler än jag som var tvungen att stänga av. Jag är också säker på att det finns de som reagerade ännu kraftigare än så. Och jag är tyvärr ganska säker på att det finns de som såg scenen som ren inspiration.

Hur ska vi kunna få fler att förstå att sexuellt våld, våldtäkt, sexuella övergrepp är på allvar när det finns så många som reducerar det till underhållning? Vi kan inte enbart hoppas på att det är ett problem som förminskas om fler kvinnor producerar underhållning. Det är dags att manliga film- och serieskapare tar lite ansvar. Faktiskt är det pinsamt och upprörande att de inte gjort det för länge, länge sedan.

 

What about trygghetsfrihet?

Kommentarsfält, varför ska de få finnas överallt?

Data

Det finns liksom inga bra svar. Yttrandefrihet? Well, sist jag kollade innebar den inte att man ska säga vad man vill, när man vill, hur man vill, hur ofta man vill och till vem man vill. Ärligt talat så finns det tillfällen då man både borde och ska hålla käft. Ett bra tillfälle för detta hade varit här nedan:

kommentarnyheter24

Maskerar inte hans namn eftersom jag känner att när man skriver sånt så… tja, då kanske man får skylla sig själv litegranna. Men VARFÖR skriver man sånt? Och varför är det i så skrämmande utsträckning MÄN som skriver sånt?

Ja, hur kan det komma sig att det oftast är män som mest högljutt försvarar kommentarsfälten ibland helt oförklarliga existens? Kan det vara för att män får lära sig redan från väldigt tidig ålder att deras åsikter alltid är önskad? Kan det vara för att män inte får lära sig att begränsa sig och vara tyst som kvinnor får? Missförstå mig rätt: att kvinnor begränsar sig är inte alls bra, men det finns trots allt en mellanväg.

Men åter till detta med kommentarsfält. Jag är av den fasta övertygelsen att kommentarsfält i en majoritet av gångerna är av ondo. I kommentarsfält är det oftast väldigt lätt att antingen vara anonym, eller att skriva utan att ha tänkt innan. Det är något som den som tillhandahåller kommentarsfältet också måste lära sig. Man måste ha koll, man måste rensa, man måste blocka. Det är därför jag inte har något kommentarsfält: jag ids inte moderera all dynga som folk (oftast män) skriver till mig.

Det är mest för min skull såklart, men också för andras skull. För det är inte alltid mot mig männens ilska riktas. Jag vill inte att någon ska gå in på min blogg och må dåligt för att någon skrivit något elakt eller äckligt (som typ exemplet lite längre upp i det här inlägget) i mitt kommentarsfält. Jag hade SÅ önskat att större nyhetssajter och tidningar etc etc kunde tänka detsamma.

Nej, istället blir det vår plikt att försvara oss själva i kommentarsfälten. Och vad händer då? Vi ger upp. Och vad händer då? Männen får fritt spelrum att sprida sin vidrighet och dynga. Hurra för yttrandefriheten…

NO NO NO

Hur ska man förklä sexism för att kunna publicera det utan skam?

Idag läser jag en krönika i Norra Halland som får mig att vrida mig av pinsamhet och obehag. Den är undertecknad Kristian Alm och handlar om hans kvinnliga journalistkollega Josefine Julén. Låt mig ge er ett litet smakprov:

Här lägger hon sig i sin pappas jaktmundering i en buske och fotar den olagliga sprithandeln i Fjäråstrakten, och vips blir hon en berömdhet.

(…)

Så nu drar denna 30-åriga flicksnärta till Stockholm för fyra månaders inhopp på Expressen, lovad guld och gröna skogar bara för att hon inte valde någon annan kvällstidning.

Vem ska jag nu tjabba med på tjänsterummet? Vem ska pms-skrika till mig: ”Tyst, annars sliter jag av farbror hörlurarna!”

Och vem ska jag hånande svara: ”Lilla gumman, stoppa tillbaka nappen i munnen och jobba i stället”.

 

Alltså jag är ju inte dum, jag fattar att det är skrivet med den där berömda “glimten i ögat”, men jag menar… seriöst? Hur kan man skriva en så kvinnoföraktande text och tänka “höhö, det här kommer folk uppskatta!”. Eller okej, det är nog inte helt svårt att tänka så om man är man.

Jag är så evinnerligt trött på detta kräksiga “det här är inte sexism, det är humor.” För det är faktiskt inte kul. Vem vet, Josefine kanske skrattar och det är helt okej att hon gör det. Det här är uppenbarligen en person hon känner och då kanske det blir en helt annan grej. Men för oss andra som läser blir det något helt annat.

Att så öppet håna en framgångsrik kvinnlig journalist, “humor” eller ej, är inte acceptabelt. Jag tror inte jag behöver förklara närmare problematiken med att kalla en framgångsrik kvinna för “flicksnärta”, att beskriva hennes humör med “pms-skrika”, att förringa hennes journalistiska gärning till att hon lånat sin pappas kläder och gjort något som inte alls var särskilt svårt tydligen, enligt mannen som beskriver det.

Det Kristian egentligen skriver är att anledningen till att det går bra för Josefine är att hon är…tja, en ung flicksnärta, tydligen. Han nämner inte med ett ord hennes kompetens eller journalistiska talang.

Jag fattar att det ibland hörs hård jargong på de flesta olika arbetsplatser. Vad jag däremot inte fattar är varför man tycker att det för det första är något positivt, för det andra är något som ska lyftas och uppmärksammas även för oss utanför arbetsplatsen. Jag skäms när jag läser Kristians krönika. Den är sexistisk och dryper av kvinnoförakt. Och då spelar det ärligt talat ingen roll hur han tänkte när han skrev den, det är hur vi andra uppfattar den som spelar mest roll.

Män måste börja ta sitt ansvar. Det får vara nog nu, att skylla kvinnoförakt på “humor och skoj”. Det funkar inte att säga “Ahmeeeh vi har ju sån gooooo jargong på jöbbeh fast den är lite hård!”. Lägg bara ner. Bete er som folk istället. Och visa respekt för de som förtjänat den. Jag tror inte det handlar om avundsjuka, jag tror faktiskt att Kristian är glad för Josefines skull. Jag tror istället det handlar om att män generellt aldrig vet hur de ska hantera att visa respekt och glädje för kvinnors framgångar.

Sverige 2014 – så jäkla långt från jämställdhet att jag vill börja gråta. Och så finns det de som påstår att feminismen har gått för långt…

Ni borde skämmas

Det är åttonde mars idag. Internationella Kvinnodagen. Finalen i Melodifestivalen har just avslutats och en kvinna står som segrare: Sanna Nielsen som sjunger så till och med balladhatande jag får rysningar. Jag vet inte om det är just för att det är den åttonde mars som jag nu sitter med gråten i halsen och känner att feminismen inte har kommit så långt som jag nånstans ändå trodde.

För i mitt flöde på Twitter ser jag så oerhört mycket kvinnohat skrivas och delas. Det är skämt om att “haha, visste du att Sanna är under 30?!”, det är skämt om att hon är präktig, att hon är tråkig, att hon är tantig, att hon är gammal fastän hon är så ung. Och jag undrar: vafan gör ni?

Hur kan ni helt plötsligt bli så förblindade av normer, strukturer och könsroller att ni går helt bananer på chansen att basha en kvinna på det sättet? Jag förstår de som i vanliga fall inte bryr sig om feministiska frågor, men ni som så stolt kallar er feminister, inser ni ens själva hur hycklande ni är just nu?

“Jag är feminist, för jag tycker att alla kvinnor ska få klä sig hur de vill!” – förutom om de väljer att klä sig i den stil som Sanna Nielsen har alltså. Jag blir paff, ledsen och skitförbannad när jag läser en del saker som FEMINISTER just nu skriver.

Feminism för mig handlar om att kriga, med näbbar och klor, för att vi inte ska bedöma kvinnor utifrån deras yttre. Och så sitter ni och gör E-X-A-K-T det.

Tänk på det en stund. Om Sanna Nielsen hade uppträtt iklädd hotpants och bh, hur hade ni reagerat om folk klankat ner på henne för att hon var “slampig”, “såg lättfotad ut”, “bjöd ut sig själv”. Hade ni höhö-skrattat då också, eller hade ni blivit förbannade?

Ni gör just nu exakt samma sak. Och jag känner helt plötsligt en alldeles enorm, överväldigande besvikelse. Nyss grät jag för att Sanna vann, inte för att jag tycker särskilt mycket om hennes musik annars, utan för att jag tycker att hon förtjänar att äntligen få vinna. Just nu är jag dock mer sugen på att gråta bittra tårar över svensk feminism.

Jag hoppas att ni skäms.

Vänstermän är också förtryckare

Har laddat för det här inlägget hela helgen, fylld av irritation och ilska. Just nu känner jag dock mest uppgivenhet. Så här är det: jag har alltid haft en bild av vänstermänniskor som lite mer tänkande och analyserande människor. Jag har träffat så många som gjort så klockrena analyser av samhället. Men jag börjar inse att jag nog missuppfattat allt, ordentligt. Även vänstern är full av patriarkatkramande maktälskande SNUBBAR och gubbar.

Om inte annat har jag upptäckt det när det gäller hela transfobi-frågan som varit en hett debatterad fråga senaste månaden (typ?) i de vänsterkretsar där jag rör mig på nätet. Man kan tycka att det inte ens borde vara en fråga man MÅSTE debattera. Självfallet är det inte okej med transfobi! Självfallet ska vi kämpa även för transpersoner! Men tji fick jag, för det finns skrämmande många vänstermänniskor som inte tycker så. En majoritet av de jag har sett är män. Män som jag föreställer mig kliar sig lite i skägget framför datorn och nickar belåtet för sig själva medan de skriver “Visst är transpersoners rättigheter viktiga, men det får aldrig komma före kampen mot kapitalism!”.

Jag ser det hela tiden, allt är underställt kampen mot kapitalismen. Och jag undrar: hur SVÅRT ska det vara att hålla flera tankar i huvudet samtidigt? Jag menar, really? Jag är feminist, socialist, antikapitalist, republikan, tapirälskare och schlagerfantast – allt på samma gång. Jag klarar liksom av det så varför skulle det vara så svårt för män? Nej, jag tror inte de har svårt att hålla flera saker i huvudet samtidigt. Jag tror, tyvärr, att de helt enkelt inte bryr sig.

Och jag har så många exempel på detta. Män som inte bryr sig om andra än män, män som inte förstår att det går att kämpa för flera saker samtidigt. Eller för den delen vänsterpartistiska män som inte läst (V):s partiprogram:

feminist

Alltså jag är ledsen (not really) men det där duger inte. “Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti, på ekologisk grund” (Vänsterpartiets partiprogram). För mig är det helt okej att inte vilja kalla sig feminist, för det är vad man GÖR och hur man AGERAR som har mest betydelse. Men dude. Det finns inget motsatsförhållande mellan att vara vänsterpartist och att vara feminist.

Men jag har också träffat så, så, så många vänstermän som faktiskt kallar sig feminister. Men som ändå använder härskartekniker så det skriker om det, som förringar kvinnor, män som tycker att förtryckta grupper snällt får hålla sig till tåls tills den dag vi krossat kapitalismen, män som egentligen tycker att kvinnor bäst passar i köket.

För det finns nån slags konstig uppfattning, väldigt vanlig bland just vänstermän, att det räcker att kalla sig feminist så får man en kaka och en medalj och är sedan immun mot att agera förtryckande mot kvinnor. Newsflash: så är det inte. Och vill ni veta nåt mer som säkert också chockerar en hel bunt folk? Det räcker inte att bara kalla sig antirasist heller, om man samtidigt utövar förtryck mot rasifierade.

Det jag vill komma till är väl kanske främst detta: jag är så LESS PÅ SJÄLVGODA SJÄLVUPPTAGNA VÄNSTERMÄN som tror att bara för att de är vänster kan de aldrig aldrig aldrig nånsin kunna göra något fel och vadå separatism det är ju faktiskt omvänd rasism mot mig som man buhu nu förtrycker du mig hemska kvinnor och alla vet ju att det egentligen är män som har det sämst och VARFÖR FINNS DET INGEN INTERNATIONELL MANSDAG VA?

Snälla. Bara…bara lägg av. Sluta snubba er. Ni smutsar ner den vänsterrörelse som jag tycker är så fin. Lyft blicken från era Marx-böcker, och se att ni ofta beter er som det ni påstår er kämpa mot. Kalla er feminister, kalla er inte feminister, herregud kalla er för läsburk Andersson om ni känner för det, bara ni släpper taget iallafall litegranna om era privilegier och fattar att ni är en del av förtrycket.

Ni tycker säkert att det är mycket jag begär. Det gör kanske ont och ni kanske blir lite ledsna över att jag är arga på er istället för att hylla er för att ni påstår er vara feminister eller antirasister eller vad ni nu väljer att kalla er. Men som jag sa: det är vad man GÖR och hur man AGERAR som har mest betydelse. Bara för att man stolt titulerar sig som del av vänstern är man inte ansvarsfri för allt förtryck som dagligen pågår. Våga se förtrycket. Våga analysera det. Våga kämpa mot det med samma frenesi och energi som ni kämpar mot kapitalismen. Då, och först då, kanske ni får ett tack från mig.

SD:are jämför illegala aborter med illegal fildelning

Under lördagkvällen bröt en ganska omfattande diskussion om svensk aborträtt ut på Twitter. Troligtvis började det med att Christian Westling, känd från filmen “Tre dudes och ett par järnrör”, twittrade ut en bild på ett 12 veckor gammalt foster och moraliserade över abort. Att män tycker att de ska ha en åsikt om kvinnors kroppar är bara det rätt skevt, ännu skevare blir det när en POLITIKER använder en bild på ett missfall för att säga “Buhu, abort är dumt”.

Men det slutade inte där. Nej, Sverigedemorkaternas framtid, Zeth Arkö Gogman, ville också ge sin in i det hela. Under diskussionen hänvisades han till en länk på RFSU, en länk som berättar om kopplingen mellan osäkra aborter och kvinnors död. Det står bland annat:

Världshälsoorganisationen, WHO, uppskattar att 1 av 7 kvinnor som dör i mödradödlighet i Afrika gör det pga en osäkert utförd abort. 13  procent av samtliga fall av mödradödlighet i världen beror på osäkert utförda aborter.

 

Vad kan då tänkas vara en rimlig reaktion på denna information? Tja, möjligtvis allt annat än denna:

halta

Alltså jag vet inte, nog känns det som att den här liknelsen haltar en liten, liten, liten smula va? Om inte annat för att, tja jag vet inte, DU INTE DÖR AV ATT FÅ ETT VIRUS I DIN DATOR. Man kan ju också ifrågasätta hur mycket VAL det egentligen handlar om för de kvinnor som utsätts för osäkra aborter..?

Många är upprörda över att Jimmie Åkesson kanske visste eller inte visste att det var ett nazistparti han gick med i där på 90-talet. Ärligt talat är det väl mer skrämmande och anmärkningsvärt att han tycker att det är helt toppen att dela parti med män som Westling och Arkö Gogman?

SD vill gärna, ofta och högljutt påstå att de är ett parti även för kvinnor. Well, jag vet ärligt talat väldigt få kvinnor som gillar att få sin kropp, sitt liv och sin rättighet till självbestämmande jämförd med ett datorvirus.

Jag är less på feminism

Jag sitter och skriver ett tal som delvis handlar om feminism och jag känner bara att jösses vad jag är trött på… feminism. Jupp, det är sant. Jag önskar att feminism inte fanns, jag önskar att jag slapp bry min hjärna med feministiska frågor och jag önskar mest av allt att jag slapp bli arg, dagligen, över saker som feminismen har lärt mig att se.

För tänk va, vad knasigt det är att vi 2014 fortfarande behöver feminismen. Att vi fortfarande får höra att vi är hysteriska kvinnofolk när vi skriker för våra liv, att vi fortfarande blir bemötta med “men du, det här är inte viktigt för tänk på *insert valfri annan fråga som visserligen är viktig men som inte behöver glömmas bort bara för att feministiska frågor lyfts*”. Och jag är så trött, så in i märgen utmattad, av att hela tiden behöva förklara och försvara och förtydliga.

Jag vill också kunna nörda ner mig i frågor om mobiltäckning på landsbygden, eller jordbrukspolitik, eller frågor om teknik inom sjukvård. Hur ska jag orka eller hinna det, när jag hela tiden måste släcka bränder inom feminismen? När jag hela tiden måste skrika mig hes för att de viktiga feministiska frågorna ska höras.

Jag står och vrålar så rösten skär sig, om frågor inom feminismen som så ofta glöms bort eller förringas. Jag vrålar om transfeminism och om en feminism som glömt pensionärerna, en feminism som ofta är trångsynt, en feminism där en tydlig rangordning finns och där alldeles för många säger “jag är feminist” utan att följa upp det med att agera feministiskt. Jag vrålar om samhällsfrågor där feminismen behövs så smärtsamt tydligt; jag slår näven i bordet och kräver att vi GÖR NÅGOT åt alla våldtäkter som stämplas med “friande dom”. Om kvinnor som inte får samma chans som män, om mäns psykiska ohälsa som inte tas på allvar på grund av skeva mansnormer, om kvinnor som dubbelbestraffas dagligen som arbetande mammor. Jag försöker också vara pedagogisk, förklara för tjuriga män att feminism borde vara viktigt för dem också. Försöker beskriva hur MIN verklighet, hur KVINNORS verklighet kan se ut.

Jag är så less på feminism. För jag vill inte att feminism ska behövas. Jag är trött på att kämpa nu för vi tar hela tiden ett halvt steg fram, femtio steg bak. Eller är det bara så det känns?

Missförstå mig rätt: så länge feminism behövs kommer jag fortsätta kämpa. Jag är för tjurskallig för att ge upp nu. Men vi måste bli fler, för vi kan inte skrika så mycket högre för att höras. Är vi fler kan vi viska och ändå höras runt hela världen.

Det finns de som tror att vi feminister vill ha ett fortsätt ojämlikt samhälle för att vi finner en sådan gemenskap och glädje i att umgås med andra feminister. Det är sant att det är trevligt med gemenskap, men ärligt talat hade jag hellre hittat den i en bokklubb, eller en teatergrupp, eller med andra tapirfantaster.

Ju mer feminismen öppnar mina ögon, desto svårare får jag att finna energin till annat än just feminismen. Det är tråkigt, men det är nödvändigt. Jag önskar bara att fler kunde öppna sina ögon för tillsammans kan vi bära varandra tills den dagen är här då vi kan säga “Nä, men feminism behövs kanske inte längre? Ska vi starta en bokklubb istället?”

 

Test: Är du en vit kränkt man?

1. Är du cisman?
Ja
Nej

2. Gick ditt blodtryck upp av att läsa ordet “cis”? Är det kanske till och med så att du känner att ordet cis är elitistiskt, påhittat, fjantigt och onödigt? Eller tänker du maila mig och fråga “Vad betyder cis?”

Ja
Nej

3. När en kvinna berättar om strukturella problem och förtryck som drabbar kvinnor, är din första reaktion att fråga “men männen då???”?

Ja
Nej

4. Har feminismen gått för långt?

Ja
Nej

5. Blir du kränkt om någon använder ordet “vitlök”?

Ja
Nej

6. Har du fler än en användare på Twitter/Facebook för att kunna bekräfta dig själv?

Ja
Nej

7. När en rasifierad berättar om rasism, ifrågasätter du det med en historia om att du vet mer om rasism eftersom du som skåning/norrlänning/östgöte blir retad av stockholmare?

Ja
Nej

8. Är du dålig på att ta kritik?

Ja
Nej

9. Tror du att du automagiskt har vunnit en diskussion om den du diskuterar med tycker att du är elak/upprepar dig själv/har annat att göra och därför måste lämna diskussionen?

Ja
Nej

10. Blir du förbannad när förtryckta grupper och minoriteter själva försöker forma villkoren för sin kamp utan att helt självklart låta dig ha en plats?

Ja
Nej

RESULTAT

Har du kryssat för “Ja” på fler än fem frågor kan vi nog vara rätt säkra på att du är en vit, kränkt man. Det är förstås lite synd om dig för det kan inte vara helt enkelt att gå genom livet i tron om att man är den viktigaste människan på planeten och att alla andra borde hålla käft och lyssna med andakt när man pratar. Det måste ju vara påfrestande att inte vara öppen för andras erfarenheter och kunskap. Det kan inte vara kul att hålla så hårt i sin makt och sina privilegier att man får kramp. Men misströsta inte!

Även vita kränkta män kan bli reformerade. Här kommer några enkla steg för rehabilitering:

Nästa gång en person pratar om sin kamp, om förtryck hen utsätts för eller sina erfarenheter – testa att vara tyst. Lyssna. Försök förstå. Med lite övning går det!

Tänk över dina prioriteringar. Blir du mer kränkt över ord som hen och cis, än av det faktum att trans*personer är en av de mest utsatta grupperna i samhället? Gör ett litet tankeexperiment – tänk dig att det är någon du bryr dig om som blir spottad på, osynliggjord, mördad.

Läs på lite om feminism så förstår du att det inte är en lära som förespråkar att kvinnor ska vara överlägsna männen.

Läs ett par böcker. Det finns gott om tips på internet gällande böcker om feminism och transfrågor, rasism, strukturer och förtryck. Googla! Är du mer typen som gillar att titta på video? Ett bra första steg är att kika in på http://www.upworthy.com/ och att söka efter “Feminist Frequency” på Youtube.

Det är aldrig för sent att bli en tänkande, empatisk och förnuftigt människa som klarar av att ta in andras historier och förstå strukturer i samhället. Vi tror på dig!

vita kränkta män

Därför lämnade jag IRM

För en tid sedan lämnade jag Inte rasist, men… som jag varit med och byggt upp från start med väldigt lite blod, mycket svett och kanske ännu mer tårar. Att granska SD är svårt, ännu svårare är det om du är kvinna. På några veckor gick jag från att vara tämligen okänd till att helt plötsligt få hat- och hotmail. Och brev. Men jag tyckte ändå det var värt det, för jag tyckte att vi gjorde något bra och välbehövligt.

IRM har tagit en riktning som jag inte kan ställa mig bakom, därför känns det skönt att jag lagt det kapitlet helt bakom mig nu. Jag kommer alltid vara stolt över det arbete jag utfört på IRM och jag önskar nuvarande redaktion, och kommande IRM-medarbetare lycka till.

Men ni slipper mig inte för det! Som ni kanske vet har jag hintat om att jag blivit rekryterad till ett nytt nätprojekt. Idag får jag äntligen avslöja vad det är och jag kan stolt berätta att jag kommer vara en av skribenterna på nya Temper Magazine.

Med den redaktion vi har är jag övertygad om att vi kommer vara en röst som behövs i samhällsdebatten och jag tror helhjärtat på att vi kommer åstadkomma ruskigt bra saker. För min helt personliga del känns det också som att ta ett djupt andetag med friskaste, klaraste luft. Att förnya sig ibland är väldigt nyttigt och allra nyttigast, och viktigast, är det om man känner att man sitter fast i gamla mönster.

Tills vi slår upp dörrarna till Temper Magazine kan ni följa oss på Twitter och Facebook. Jag hoppas att ni kommer följa oss med samma nyfikenhet och förväntan som vi känner inför projektet.

Ursäkta röran, vi krossar allt.

 

“Ameh det är ju bara för att provoc…” HÅLL KÄFT

“Det är ingen mening att bli arg på American Apparel, de försöker bara provocera med sin reklamkampanj.”

“Men varför reagerar du över melodifestivalen ens? De gör det ju bara för att såna som du ska bli provocerade.”

Ja, alltså ni har väl hört det förut? Är ni tjejer har ni garanterat gjort det. Och jag vet inte om det finns något som upprör mig mer än inställningen “Du borde inte bry dig om provokationer”.

Om American Apparel lanserat sin kampanj bara för att provocera folk så gör det den inte mindre vidrig. Tvärtom tycker jag det är fegt att bemöta den med tystnad. För ärligt talat: nej, om vi slutar reagera kommer inte den här typen av reklam sluta produceras. Den här typen av reklam finns överallt, hela tiden, i mer eller mindre grovt utförande. Om vi reagerar så kanske det till slut inte ÄR accepterat att göra sån reklam, provokation eller inte. Om vi reagerar kan vi kanske skapa en förändring? Jag vet iallafall detta – förändring skapas INTE genom tystnad och en ryck på axlarna.

Men det handlar ju, som sagt, inte bara om American Apparel. Det handlar om inställningen “Ameh bli inte provocerad”. Det är en inställning jag mött hela mitt liv. Allt från “Nejdå han mobbar dig inte, han försöker bara provocera fram en reaktion. Ge honom inte den glädjen”, något som gjorde att jag under hela högstadiet bara tog emot och tog emot och tog emot och lät mina mobbares ord äta upp min självkänsla. Bit för bit för bit. För jag skulle ju inte bli provocerad, skulle inte reagera.

Sen har det fortsatt. Nästan genast när jag reagerar på något jag tycker är fel så får jag höra det: “Ameh det är ju bara för att du ska bli provocerad. Bry dig inte.” Jag får höra det när jag reagerar mot sexism, jag får höra det när jag ifrågasätter transfobi, jag får höra det när jag säger emot rasism. Jag får till och med höra det när anonyma människor mordhotar mig: “Ameh det är ju bara ett anonymt troll som försöker provocera, ge hen inte den glädjen”.

Nu kommer jag generalisera lite, det får ni stå ut med, men snart 29 års erfarenhet säger mig detta: det är nästan bara män som säger det. Vad beror det på? Beror det på att de själva inte är utsatta för orättvisor i samma utsträckning? Beror det på att de uppfostras på ett annat sätt, uppfostras att tycka att en axelryckning är bästa försvar? Jag vet ärligt talat inte.

Men jag vet detta: efter nästan 29 år har jag kommit fram till att det är min, och bara min, ensak om jag reagerar på nåt. Du kan hålla med eller inte hålla med mig. Men om du säger “Ameh det är ju bara för att provocera!” så kommer jag be dig hålla käften. Jag har fått nog nu. Även saker som uppenbarligen är till för att provocera kan vara skadliga, kan såra. För mig spelar det ingen roll om skämten i lördagens Melodifestival var enbart avsedda att provocera för det är ändå skämt som fortsätter upprätthålla skadliga strukturer. Jag struntar fullständigt i om det där anonyma aset bara mordhotar mig för att hen vill provocera fram en reaktion för det är inte kul på något sätt att få den typen av mail.

Och ni som gör saker “bara” för att provocera – ni borde tänka om. Ni kanske lyckas få till några höhö:iga ryggdunkar. Men samtidigt kanske ni också lyckas få till lika många förbannade, ledsna och besvikna hjärtan. Samtidigt hjälper ni till i högsta grad att upprätthålla strukturer i samhället som tar livet av folk. Jag är ledsen om jag låter krass, men i förlängningen är det exakt det ni gör.