Näthat. Alltid lika skoj?

Ibland undrar jag om jag lever i samma värld ens som rasisterna och människohatarna som ibland skriver på Twitter. Ni vet, de där som också skrivit så mycket äckliga kommentarer att jag stängt av kommentarsfältet.

Är det så att deras hjärnor fungerar på ett annat sätt? Är det så att deras uppväxt var för jävlig? Är det så att de bara är av naturen korkade? Jag vet faktiskt inte, jag har gått igenom alla möjliga förklaringar bara för att försöka göra det begripligt för mig själv. Men jag lyckas aldrig förstå, och kanske är det lika bra.Kanske är förståelse första steget till acceptans?

Men nog är det underligt hur man kan finna nöje i att, anonymt såklart, skriva massa dynga om en person man inte ens känner? Att man inte har några motargument för vad personen säger och skriver, utan att man direkt angriper saker som utseende. Vad beror det på, att de här männen (för de brukar ofta vara just män) är så himla fega och ryggradslösa?

utseende2

Blir jag ledsen över det de skriver? Ja, på sätt och vis. Jag bryr mig inte om vad de tycker om mitt utseende, det är inte det. Den enda vars åsikt jag bryr mig om på just det området är faktiskt min pojkvän/sambo. Nej, jag blir mer ledsen över det meningslösa i det hela. Och det uppenbara kvinnoföraktet. Att de inte kan bemöta en kvinnlig meningsmotståndare med “Jag tycker du har fel, därför att…” utan istället kör det gamla utnötta och jädrigt fjantiga “DU ÄR FUL!”. Jaha? Vad har mitt utseende med mina åsikter att göra?

Blir jag arg över det de skriver? Ja. För tänk om jag inte var jag. Tänk om jag inte hade så tjockt skinn (no pun intended…). Tänk om det där faktiskt tog. Tänk om jag hade en ätstörning som triggades av det de skriver? Självskadebeteende? Självmordstankar? Jag vill liksom knappt tänka på vad det här hade gjort med mig om det varit för säg tio år sedan. Den tanken ger mig en stor knut i magen.

Blir jag förvånad över det de skriver? Nä, inte det minsta. Det där är ju ett välkänt grepp när man inte har några som helst argument att komma med. Vilket, såklart, gör mig till en vinnare – på walkover.

Blir jag less? Ja. Blir jag trött? Ja. Blir jag alldeles matt? Ja. För ärligt talat, vad tror de att de vinner? Vad tror de att de åstadkommer? Mer än bara ryggdunkningar sinsemellan alltså.

Tror jag att de skulle våga säga de där sakerna om de stod öga mot öga med mig? Knappast. Det är helt enkelt lätt att gömma sig bakom fega, anonyma konton på internet. Det är desto svårare att kräkas ur sig liknande saker när man måste inse att det är en riktig, levande person man behandlar så.

Till sist vill jag ställa några frågor, riktade till alla som tycker det är en bra idé att bete sig som fegisarna här ovan:

* Hur skulle Du må om det var din syster/dotter/flickvän/fru/mamma/etc som någon skrev sådär nedsättande om?

* Skulle Du våga ta en fika med mig? Stå till svars för sakerna Du skriver? Stå till svars för föraktet?

* Skulle Du ens våga skriva sådana saker utan att vara anonym? Och: ser du någon skillnad i att jag är helt icke-anonym, medan du gömmer dig bakom anonymitet?

Vita kränkta män – och deras hat

Ibland tänker jag att det är ett under att någon vågar säga och uttrycka sin åsikt när man riskerar att hamna på skitsidor som tillexempel Avpixlat eller Exponerat. Där man blir uthängd, inte alltför sällan med fullständig adress och riktigt vidriga kommentarer om allt från utseende till att man borde bli våldtagen eller dödad. Eller så får man en tråd på Flashback och blir mailbombad av arga människor, främst män, som tycker att det är förjävligt att någon har en åsikt de inte själva delar.

Det är ändå lite fascinerande att det är så provocerande att vara antirasist eller feminist, i Sverige 2013 liksom. Att åsikten “Jag tycker att alla människor borde få vara lika mycket värda, ha samma skyldigheter och samma rättigheter” är så grovt i vissa personers hjärnor att den enda logiska reaktionen tydligen är regelrätt hat.

Tänk va, vad jobbigt jag hade haft det om jag var tvungen att hänga ut alla människor som inte tyckte som jag. Vad jag skulle få sitta och leta adresser! Och ärligt talat förstår jag inte varför de där hatiska männen (jo det ÄR faktiskt främst män) har tid att nära och underhålla sitt hat? Ingenting tycks liksom undgå dem. Oavsett vart man skriver.

Det måste vara en heltidssyssla att vara vit kränkt man idag. Tänk vad skönt det vore om de la den tiden på något… jag vet inte, VETTIGT, istället? Om de la den tiden på att forska om cancer eller om de la den tiden på att samla in pengar till cancerforskning åtminstone. Eller om de gick ut och gick en promenad varje gång de började se rött och tänkte “JAG MÅSTE SKRIVA ATT HON BORDE VÅLDTAS!”. Jäklar vad folkhälsan skulle förbättras i kategorin män, de skulle ju bli supervältränade!

Eller tänk om de, precis som alla andra, skulle tänka “Oj här är någon som inte tycker som jag. Jag vet! Jag diskuterar med hen!”. Då kanske vi skulle komma nånstans, allihopa. Kanske skulle det vara ett rimligt första steg mot ett tolerantare och mer jämställt samhälle?

Kanske är det att hoppas för mycket. Men nog vore det skönt att kunna skriva ett blogginlägg eller debattartikel, ställa upp i en radiointervju eller på något annat sätt framföra sin åsikt – utan att riskera att någon ska bli så förbannad att han flippar ur.

Så snälla ni, alla vita kränkta män: nästa gång ni blir sådär jätteförbannade: kan ni inte testa att dra ett djupt andetag, titta på bilder på söta katter tills ni lugnat er och sedan bara gå vidare med era liv utan hat? Eller ja, gå en promenad kanske. Jag med flera vore väldigt tacksamma om ni testade den här metoden.

Den som ger sig in i leken..?

Idag står det om mig i ÖP, lokaltidningen i Östersund och Jämtland. Det är en jättefin artikel och jag är glad att den blivit publicerad. Men samtidigt, när jag läste den första gången var det med en klump i magen. För jag vet att jag sällan får uppmärksamhet ostraffat.

Och så kom det: pling i mobilen. En kommentar på ett gammalt inlägg här på bloggen. Och jag kan nästan garantera att det är någon som läst ÖP och googlat på mitt namn och på så sätt hittat hit. “Alla idioter som klagar på hennes vikt etc. Gör något vettigt istället! Hon är skadlig för Sverige och svenskarna och det är INTE pga vikten!”

“Gör något vettigt istället” – som vaddå? Nej, det här är säkert inte ett hot. Men det är obehagligt att läsa. Självfallet är det obehagligt att någon tycker att jag är skadlig för Sverige och svenskarna – enbart på grund av de åsikter jag uttrycker. Nu har jag fått hjälp att stänga av ALLA kommentarsfält på bloggen så nu slipper jag läsa. Här, iallafall. För jag får fortfarande mail. Det skrivs fortfarande om mig på andra ställen på nätet och det är inte snälla saker som skrivs. Det har hänt att jag får brev, alltså fysiska på posten.

Jag tycker inte att jag gör mig till ett offer när jag pratar om det här. Jag gör det inte för att få medlidande och jag gör det inte för att få uppmärksamhet. Jag skulle så oerhört gärna slippa såväl hoten som det hat som jag möts av – nästan dagligen. Men det försvinner ju inte bara för att jag är tyst, eller hur?

Jag tycker att det är otroligt viktigt att våga prata om det här. Jag tycker också det är otroligt viktigt att prata om att situationer som min så ofta förringas med kommentarer som “Det är väl bara att sluta läsa?” eller “Äsch, de menar ju ändå inget med det där” eller kanske det värsta av allt, att jag ska vara glad över hoten för de bevisar ju att jag gjort något rätt…

Eller för den delen “Jag blir också hotad men jag bryr mig aldrig”. Grattis! Skitbra för dig, verkligen. Men alla är inte som du. Vissa bryr sig. JAG bryr mig. Kanske inte alltid, men ibland och det räcker. Ibland skrivs det saker som kryper in under huden på mig och träffar där det gör riktigt ont. Och det är helt förjävligt.

“Den som ger sig in i leken får leken tåla” sägs det. Men i en rimlig värld, i en värld där internet inte betraktas som något avskärmat från verkligheten, skulle vi aldrig gå med på att hot och hat är något man måste tåla.

Mitt hat – eller “JAG ÄR FEMINIST”

Jag är feminist. Det betyder att jag aldrig rakar mig någonstans, jag knappt duschar ens, och jag låter mitt hår växa fritt och har aldrig borstat det. Någonsin. Jag klär mig bara i kläder som döljer min kropp. Jag är tjock för att inte leva upp till bilden av “idelakvinnan”. Jag önskar att jag kunde odla mustasch för att bli så ful som möjligt.

Jag hatar män. Över allt annat – mer än krig och svält. Fast alla krig och all svält finns ju visserligen på grund av just män. Män ser jag som ohyra och jag vill leva i en värld med bara kvinnor. Det skulle bli så mycket bättre då. För män är verkligen vidriga, eller hur?

Nä. Nä riktigt så är det ju faktiskt inte. Men det är vad folk verkar tro direkt när jag säger att jag är feminist. Det verkar vara svårt att få in i huvudet att även feminister är olika. Finns det kvinnor som gör och tycker som jag beskrivit här ovanför? Säkerligen. Är det typiskt för feminism? Nej. Det enda som är typiskt för feminism är detta: kamp för jämställdhet.

Sedan vilka vägar man väljer, vilka metoder man satsar på, är förstås helt olika.

Jag hatar inte män. Inte enskilda män, inte alla män. Däremot hatar jag män som FENOMEN. Jag hatar patriarkatet. Jag hatar att det finns en hel massa män som tycker att kvinnoförnedrande skämt är roliga, som slåss för sin rätt att fortsätta behandla kvinnor som objekt. Jag hatar att kvinnor redan när de föds troligtvis har utstakat framför sig att de kommer få lägre lön. Jag hatar att kvinnor inte kan röra sig ute på stan utan att behöva kolla sig över axeln, för att VI fått lära oss att det är VÅRT ansvar att se till att VI inte blir våldtagna. Är inte det knasigt? Är inte det till och med helt jävla sjukt?

Så nej. Jag hatar inte män, men jag hatar en hel massa som har med män att göra. Betyder det att jag ser fram emot en värld utan snoppbärare? Absolut inte. Däremot strävar jag efter en värld där kvinnor är exakt lika mycket värda som män. Där vi har samma rättigheter och främst av allt – samma frihet.

Och ni får liksom stå ut med att jag är arg över de orättvisor jag ser i samhället. Jag ser det som ett sundhetstecken. Är du som läser det här man och känner att blodtrycket börjar närma sig ohälsosamma nivåer? Fundera över varför du blir så förbannad. Är det för att du känner dig personligen attackerad? Varför? Eller är det kanske, innerst inne, för att du förstår att jag kanske har en poäng i det jag skriver – och sanningen svider?

Tänk på det. Sen lämnar du ingen kommentar, för kommentarsfältet är nerstängt. Varför det är det? Det beror också det på män. Män som hotar, män som skriver hemska saker om mig, män som vill tysta mig. Ännu en sak jag hatar…

“Alla som inte är feminister är våldtäktsmän” – eller BLI FEMINIST

“vilket jävla skämt! Fula tjejer som klagar på att män inte vill ha dem och som inte kan ta ett skämt. Nackskott”

Det ovan är ett tweet skrivet till @vardagssexismen, ett konto som tillhör de absolut viktigaste på Twitter. Självfallet är avsändaren en man och självfallet måste han ha vissa problem. Och jag kan inte hjälpa det: jag blir provocerad. Det är så grundmurat vidrigt att skriva en sån sak. Inte nog med att han tror att hans åsikt om nåns utseende skulle vara viktigt för NÅN, så förespråkar han nackskott av feminister.

Han bekräftar, i ett litet tweet, varför feminism behövs. Feminism och feminister blir fortfarande, 2013, bemötta på det lägsta av alla sätt. Det handlar inte om diskussion eller argument, det handlar om att försöka tysta ner. Att trycka ner någon, fullständigt. Att skrämma till tystnad, undergivenhet och… ja, vad är målet? Vad ÄR egentligen syftet med tweeten ovan, förutom det uppenbara att försöka få någon att sluta uttrycka sin åsikt?

Det som egentligen står i hans tweet är att vi kvinnor främst ska vara snygga. Vackra. Söta. Det är vårt utseende som är det viktiga. För vi måste såklart se det som vårt främsta mål med livet att tillfredsställa männen. Det är männen som härskar, männen som bestämmer. Och de har bestämt att vi inte bör vara mer än yta.

Jag tror män som han som skrivit tweeten ovan egentligen är dyngrädda. De darrar, skakar av skräck. För jag tror ärligt att vi blir fler och fler, vi kvinnor som högljutt säger att nu får det väl för fan räcka. Nu är det nog med att ställa upp på männens villkor, VI har också rätt att finnas för VÅR egen skull. Vi har rätt att ha egna mål med livet, egna åsikter, egna vägar att gå. Det får räcka nu, med att anpassa oss efter männen. Och det kan jag nånstans förstå är skrämmande för vissa män. Män som njuter av sin nuvarande makt. Män som kanske inte har annat än just det – sin medfödda makt. Den som de får av att vara (vita) män. Den som ställer dem högst upp i näringskedjan.

Men vet ni. Det kanske är dags att sätta stopp för er makt. Det kanske är dags för er att dela med er. Innebär det att ni får mindre makt? Japp. Innebär det att vi får mer makt än er? Nä. Det är inte det feminism går ut på. Feminism går ut på att vi ska ha lika mycket makt. Få leva på samma villkor.

Det är för fasen pinsamt att kvinnor ska få lägre lön enbart på grund av sitt kön. Att kvinnor ska tvingas vara livrädda för att gå ute ensamma på kvällen. Att kvinnor ska bli tafsade på. Att kvinnor ska bli utstirrade, att vi ska få höra att om vi har urringat får vi “skylla oss själva” om nåt händer. Att kvinnor ska bli tutade på, visslade på, antastade på olika sätt. Det får vara nog nu. Låt oss leva i samhället på samma villkor som män. Låt oss få vara människor, vi också.

Vi kan bättre. Så ni män, som likt tweetens upphovsman, darrar och nervöst biter naglarna: ge er nu. Väx upp och bli det enda en vettig person kan välja att vara: feminist.

The people of the rasistblogg – eller “Ännu ett hatfullt kommentarsfält? Nämen!”

Det finns en rasistblogg på nätet som är typ Avpixlats bortglömda halvsyskon eller nåt. Man kan enkelt säga: De försöker vara som Avpixlat men kan inte riktigt komma upp i samma nivå. Och med tanke på den nivå som AP håller så… tja, ni fattar. Det är skräp. Dock dyker den typ alltid upp när jag googlar mitt namn (ERKÄNN NI GÖR DET OCKSÅ!) så jag kan liksom inte undgå den. De verkar nämligen halvt besatta av mig och det är ju förstås lite smickrande! De brukar ta tweets och skriva om dem. Fine be me, mina tweets är inga hemligheter precis.

Så, själva inlägget den här gången är rätt ointressant (jag hade twittrat om att eftersom det finns så många kyrkor borde det finnas fler moskéer) men kommentarerna är ändå lite spännande. Jag börjar liksom ana ett mönster. Men, vi tar det steg för steg. För pedagogikens skull!

Först och främst har vi “Lustigkurren“, som gjort om IRM till något annat:

Internrasismen

Hihi, ja “internrasismen” låter ju verkligen rimligt och sådär. Men hen försökte iallafall!

Sen kommer vi till de som har klara uppfattningar om hur jag borde behandlas. Vi kan kalla dem för “Åtgärdarna“:

Reducerasse hur det gick riktig

Mysiga snubbar va. Sverigevänligt så det skriker om det. För i Sverige tycker vi att människor ska “reduceras” eller mördas. Mm, verkligen.

Sen har vi nästa kategori, nämligen de som är totalt och uteslutande fokuserade på utseende. Hemskt gärna med nån slags sexuell underton så jag kallar dem för “Folk jag struntar i huruvida de vill ligga med mig eller inte“:

SaudiarabierFula ödlorKossanViagra

Skriver upp i min lilla intressebok här, att ni tycker att jag är ful. För det är ju så att jag ligger sömnlös och grubblar över såna här saker, varje natt. Herregud, mitt främsta mål i livet är ju att vara attraktiv för främmande (rasistiska, hatiska) män! Jag vet inte vad jag ska ta mig till, nu när ni finner mig fula. (Obs, jag är sarkastisk)

Men. Nu kommer vi till det bästa. För just den där bloggen har något som ingen annan har. De har… oj vad jag skulle vilja infoga en trumvirvel här men det känns kanske lite störigt va? Jag menar, man vill ju inte ha ett ljudklipp mitt i texten? Nä, vi hoppar den. Men, skruttbloggen i fråga har Stefan K. VEM är då det? Tja, det läser ni här nedan:

Expert

En expert? På lilla mig? Det var väl det värsta! Vad säger då denna expert?

stefan k

Hmm… jag måste ju säga att jag är lite besviken. Lite högre förväntning hade jag faktiskt ändå. Jag tänker dock så här: Stefan K kanske inte precis är någon expert, men jag får nog börja räkna honom som en av mina fan boys. Jag menar, han är ändå den på nätet som tycks allra mest intresserad av vad jag skriver, säger och gör. Och sånt är ju alltid gulligt, eller?

Aja. Nu ska jag lägga mig och sova. Helt slutkörd efter ett par dagar med minimalt med sömn. Kommer somna gott i min pojkväns soffa, för JA FLASHBACK jag har en pojkvän. Jag förstår att det måste komma som en chock då jag twittrar om honom dagligen. Fast ja, lite mallig blir jag förstås över att någon anser mig vara en kändis… skicka ett mail om ni vill ha en autograf.

Dygnet då kärleken besegrade hatet – eller “#älskaAnny”

“Åh, du måste skaffa hemligt nummer!”, “Du måste fixa så man inte kan hitta din adress”, “Du kommer få mordhot på posten”, “Du kommer bli så hatad”

Ovan är några av de kommentarer som jag fick när jag berättade att jag skulle vara med och starta upp IRM. Och tja, jag kan inte påstå att folk hade fel egentligen. Men jag var ju beredd på det, jag förstod själv att jag skulle bli utsatt. Något jag däremot inte var beredd på var hur otroligt lågt rasister och SD-anhängare kan sjunka i sina försök att trycka ner en meningsmotståndare. De använder sig av metoder som är så totalt främmande för mig att ens överväga.

För ungefär två veckor sedan var jag med om något som jag inte önskar ens min värsta fiende: Jag förlorade en kär vän. Helt plötsligt fanns hen inte längre, vilket i sig är en svår sak att ta till sig och försöka förstå. Sorgen var överväldigande från första stund, av fler än en anledning men det är privata saker som jag inte vill gå in på. Det ni egentligen behöver veta är att en vän gick bort.

Nånstans tänkte jag att “Nä, jag orkar inte med att hantera rasister och SD-anhängare just nu”, så jag tog en timeout från IRM. Jag tog faktiskt en timeout från det mesta i mitt liv. Något jag också kommenterade på Twitter, för det kändes svårt för mig även det: att inte fullfölja saker jag åtagit mig och att inte göra vad jag måste göra. Jag har till exempel en skoluppgift som jag skulle ha skickat in redan första juli, men som återstår att färdigställa. Jag har helt enkelt inte haft energi över att sätta mig ner och skriva.

Vad jag inte hade räknat med var att mitt tweet, som så tydligt visar att jag inte mådde särskilt bra, skulle användas av Avpixlats frontfigur, Mats Dagerlind, i syfte att håna mig. Men just, exakt så lågt sjönk han. Och egentligen, jag kanske borde ha blivit arg över det i min ensamhet men… jag ville visa upp den låga nivå han kör med. För det är heller inte första gången han attackerar någon som mår dåligt. Det börjar nästan bli lite av hans signum.

Så jag tog en printscreen och twittrade om det. Och det fick spridning. Och Mats Dagerlind blev arg, anklagade mig för att ljuga och kallade mig för “näthatare”. Och där nånstans fick jag nog, jag blockade honom och lät andra ta det istället. Och återigen – vid det här laget kanske jag borde ha loggat ut från Twitter. Men samtidigt har det under de här två veckorna varit mitt andningshål. Tyvärr ledde det också till att jag såg att Dagerlind fick stöd. De var inte många som backade honom – men de var högljudda och elaka. Det påstods att jag bara fick vad jag förtjänade.

Och där, exakt där, gick något sönder en smula i mig. Det finns alltså de som tycker att jag, enbart för att jag skriver om Sverigedemokraterna, förtjänar att bli hånad när jag har förlorat någon och sörjer. En liten del av min tro på mänskligheten dog då. Och jag tänkte tusen tankar på en gång. Att jag skulle avsluta mitt twitterkonto. Att jag skulle sluta med IRM. Att jag aldrig skulle yttra en åsikt igen. För det gjorde så väldigt ont att bli attackerad på det sättet – de hittade min ömmaste punkt och sparkade på den. Om och om igen.

Men, sen hände något helt fantastiskt. Det skapades en slags motrörelse på Twitter. En störtflod av kärlek och jag har nog aldrig någonsin blivit så innerligt rörd. Den mängd fina ord, den stöttning och den vänskap jag blev översköljd med i ett helt dygn liknar ingenting jag varit med om. Det skapades till och med en hashtag – #älskaAnny – som dagen därpå trendade. Förstår ni? Stödet för mig var så stort att det trendade på Twitter. Jag förstår det knappt själv.

Men jag förstår det här: Det som hände det där dygnet, den där krusningen av kärlek som utvecklade sig till en hel tsunami, den har gett mig styrka för lång tid framåt. Jag vet, att närhelst jag känner mig slagen eller trött på mänskligheten, då behöver jag bara läsa alla tweets som jag har sparat i en särskild mapp på datorn. Läsa, återfå min tro på mänskligheten och återfå min styrka.

Så det jag egentligen vill säga är, från djupet av mitt hjärta, mitt varmaste och ärligaste TACK. Ni gjorde något underbart för mig, och jag kommer göra allt jag kan för att återgälda det.

Rasisterna må vara högljudda, inte vara rädda för att använda de lägsta av låga metoder för att trycka ner sina meningsmotståndare och de må vara experter på näthat. Men kärlek slår hat, tusentals gånger om. Och så länge vi har det, då kan de aldrig, aldrig någonsin vinna. Glöm aldrig det.

Ledsen tjejer, det är visst aldrig våldtäkt – eller “Samtyckeslagstiftning NU!”

Ibland vill jag bara förbanna oturen jag hade när jag råkade födas som kvinna. För jo, i vissa fall är det bara otur. En belastning. Som till exempel när det kommer till vem som egentligen har rätten till min kropp. För det mesta tyder på att det inte är jag själv.

Idag har ett rättsfall från Umeå uppmärksammats i såväl sociala som traditionella media. Det handlar om en tjej som fått en vinflaska uppkörd i sitt underliv, när hon blivit fasthållen. Men det är inte våldtäkt.

Tingsrätten menar att tjejens uppgifter om att hon till en början höll ihop benen är trovärdiga men att det kan tyda på att hon var blyg eller tvekade. Tingsrätten slår även fast att det var omdömeslöst av killarna att föra in den tomma vinflaskan i tjejens underliv men att det de inte hade uppsåt att skada henne och att de slutade när de såg att tjejens underliv började blöda.

 

Eller som det står i domen:

 

Personer  som är invecklade  i sexuella aktiviteter  med  varandra gör ju  naturligen  saker med  varandras  kroppar på ett spontant  sätt utan  att fråga om den som berörs  av det samtycker  eller inte. Därtill kommer  att A  under händelseförloppet  inte heller givit något verbalt uttryck  för bristande  samtycke.

Ja, personer som är invecklade i sexuella aktiviteter med varandra gör saker med varandras kroppar på ett spontant sätt. Mycket riktigt. Men man kan tycka att när det gäller att penetrera någon med en glasflaska så kanske man ska vara väldigt noga med att kolla om den som blir penetrerad också vill det?

Men det blir liksom ännu sjukare, det här är också ett utdrag direkt från domen:

Vid bedömningen  av om  så ska ske får då inledningsvis  konstateras,  att det  inte finns något  som tyder på  att den blödning  och de smärtor  hos A som  penetreringen med  flaskan medfört, orsakats  av att  Saman  fört flaskan in och  ut i A:s  underliv  med överdriven kraft, utan allt tyder på att de sagda  effekterna uppkommit  till  följd av att en del av den aluminiumfolie som omger  den övre delen  av halsen på  en vinflaska funnits kvar på den urdruckna  vinflaskan och  att en kant  av  folien  orsakat en sårskada  i A:s  underliv.

 

Jamen dåså! En sårskada i underlivet är ju inget att bråka över, eller? Ärligt talat förstår jag inte riktigt på vilket sätt det spelar roll hur hon började blöda: Hon säger själv att hon inte var med på att glasflaskan användes, hon knep ihop benen (även om Tingsrätten säger att detta kan bero på blygsel…och då är det okej att tvinga isär någons ben och köra upp en glasflaska i underlivet på henne…eeeh…) och har gjort en anmälan om våldtäkt. Seriöst, Umeå Tingsrätt, vad håller ni på med?

Men, tragiskt nog: Jag är inte det minsta förvånad. Det är egentligen inte domen det är fel på, enligt min högst amatörmässiga bedömning. Det är såklart hos lagen felet ligger. Att vi 2013 fortfarande inte har en samtyckeslagstiftning i Sverige tycker jag är rent bedrövligt. Hur svårt kan det vara egentligen, att se till att den man har sex med faktiskt VILL ha sex med en? Och nej, det räcker inte med att säga “Ja jag vill ha sex med dig” och sen får man göra vad man vill med personens kropp. Att använda en glasflaska som sexleksak får nog räknas som en sådan sak som man bör ha särskilt samtycke för.

Jag blir så galet provocerad av det här. Det är så uppenbart att vi kvinnor inte har nån egentlig rätt till våra egna kroppar. Vi får liksom räkna med att bli våldtagna med glasflaskor, få fingrar uppkörda i underlivet för att “kontrollera vår oskuld” och att män har analsex med oss när vi sover, fastän vi inte vill. Vad ger det här egentligen för signaler? För mig framstår en sak som extra tydlig: Det är nog fan ingen mening att ens anmäla en våldtäkt.

För om du gör en anmälan får du räkna med att själv bli misstänkliggjord, utfrågad om dina sexvanor och om du var full och hur du var klädd. Du får räkna med att folk vänder sig mot dig och tar förövarens sida istället. Du får räkna med att du blir ifrågasatt, sa du verkligen “Nej” på rätt sätt? Du får också räkna med att det troligtvis inte blir någon fällande dom, för som det ser ut i Sverige idag är det förbannat svårt att få någon fälld för våldtäkt.

Jag vet detta, och det är hjärtskärande och ger mig en stor klump av ångest i magen. Skulle jag själv bli utsatt för våldtäkt så skulle jag inte våga anmäla. Jag skulle inte vilja följa upp ett övergrepp med en såpass påfrestande och ofta förnedrande process som en våldtäktsanmälan, och eventuell rättegång, faktiskt är. Domen från Umeå tingsrätt kanske är helt rimlig sett till lagen, men den visar också det här för Sveriges alla flickor och kvinnor:

Lite våldtäkt får du faktiskt tåla.

På Facebook är rasism och sexism helt okej – eller “Feminism är tydligen jättefarligt?”

TRIGGERVARNING

 

Igår fick vi lära oss att budskap om feminism och kvinnokamp inte har på Facebook att göra, tydligen. En länk som listar 33 anledningar att vara feminist togs bort från Facebook och blockerades. Inte bara en gång, utan två gånger. Innehåller sidan något som rimligtvis kan uppfattas som stötande? Nä. Ni kan ju titta här för att själva bilda en uppfattning om saken.

Och jag blir verkligen så kräkless på Facebooks uppenbara dubbelmoral. För det är nämligen helt okej att posta såväl sexistisk som rasistiska budskap på sidan, det är liksom inga problem. Eller vad säger ni om bilden nedan:

flush

Jag vet inte vad som gör mig mest upprörd: Den uppenbara rasismen riktad mot ett litet barn (!!!), att så många gillat och delat, eller just det: Att Facebook tycker att sånt här material är helt okej. Sidan som den här bilden ligger på har nämligen blivit anmäld många, många, många gånger men tillåts ligga kvar ändå. Trots att den svämmar över av rasism (det här är en av de mildare bilderna…) och riktigt grov sexism. Att de även har postat bilder som uppmuntrar till övergrepp gör inte saken bättre precis:

spit

Och det här får ligga kvar. Men en länk som räknar upp 33 anledningar att vara feminist blir blockerad. Tycker vi kan lägga till ytterligare en punkt på den där listan: Nämligen Facebook.

Och kom nu inte och försvara bilderna ovan med “Det är humor” för tycker du det här är roligt så är det troligtvis så att du blev tappad i golvet som barn. Med huvudet först.

Det är inte okej, inte någonstans, att Facebook hycklar på det här sättet. Att de så tydligt visar att de tycker att vissa människor är mindre värda än andra? Jag börjar helt klart få nog av det nu, jag hoppas att du känner detsamma. Till dess tycker jag att ni alla kan gå in och anmäla sidan jag bloggat om, för kanske kanske kanske tas den bort om tillräckligt många gör det. Vi har lyckats förut, med träget och envist arbete. Visst kan vi lyckas igen?

Inte roligt – eller “Varför är era såkallade skämt så trötta?”

Få saker gör mig så trött nuförtiden som tråkiga, ogenomtänkt skämt. Typ som det här:

kvinnaman

Haha, jättekul va! Kvinnor lockar till sig män, sen förvandlas de till monster och snor alla deras pengar! SÅ JÄVLA KUL!

Nä. Tvärtom faktiskt. Det här är så tröttsamt! Inte nog med att det visar på en vidrig kvinnosyn (och faktiskt, även en vidrig syn på män) utan det är ju bara så tråkigt! Vad hände med humor med finess? Vad hände med att faktiskt vara genuint roligt och få folk att skratta – inte bara skrocka “höhöhö” och dela på Facebook för att vara en av alla ryggdunkande karlar?

Är det någon som kan försvara den här “skämt”bilden? Ska bli mycket spännande att se kommentarerna jag säkert kommer få. För visst, jag förstår om det finns de som väljer att inte se föraktet i budskapet, men… alltså… på riktigt, finns det någon som skrattar åt det här? Snälla. Jag måste veta.

Jag antar att det måste göra det, annars skulle väl bilder av den här typen inte finnas längre. Nu kanske jag framstår som orättvis, men jag kan inte låta bli att fråga mig om det är samma personer som skrattar åt det här, som skrattar åt sånt här:

She-didnt-make-me-a-sandwich-She-deserved-it