VM och lite rasism – eller “Religion trumfar inte kärlek”

För den som missat det pågår friidrotts-VM just nu och igår vann Sverige en guldmedalj. Eller ja, rättare sagt så vann Abeba Aregawi en guldmedalj på 1500 meter. Jättekul förstås och för den som faktiskt bryr sig om sport och är lite sådär mysigt nationalistisk så är det säkerligen en sak att fira. Personligen bryr jag mig inte så stort, men visst känns det lite gött att en svensk tar medalj. Det måste jag faktiskt erkänna.

Men det är inte alla som tycker att det var kul. Jag blev faktiskt riktigt bedrövad igår när jag såg hur många som ifrågasatte Aregawais medalj, påstod att den inte alls var svensk. Varför? Jo, för att hon har en mörkare hudfärg, ett efternamn som inte slutar på -son, för att hon inte pratar så bra svenska än. Kommentarerna flödade, såväl på Facebook som på Twitter:

gnällts importeras känts annorlunda närblevsvensktw svenskatw svenskt

Det är 2013. Kan vi inte sluta försöka definiera nån slags luddig “svenskhet”? Kan vi inte sluta göra upp konstiga regler för vem som är “svensk”? Fast nej, vi har inte kommit så långt än. Vi har lång, lång, lång väg att gå. Och det gör mig otroligt ledsen.

Samtidigt kan jag själv inte glädjas så himla mycket med Aregawi efter att ha läst hennes uttalande om homosexuella:

“Som jag förstår det tillåter inte min tro att män är med män och kvinnor är med kvinnor. Men jag vet egentligen inte så mycket om det”

 

Jag önskar så att Aregawi läste det här och tog till sig detta: tro kan inte trumfa mänskliga rättigheter. Rättigheten till att få älska den man vill, måste trumfa religion. Jag kan aldrig ställa upp på att låta religion vinna över kärlek och tolerans på det sättet. Och det spelar självfallet ingen roll vilken gud man tror på. Det spelar ärligt talat ingen roll om det ens ÄR religion inblandat: att tycka att homosexualitet är fult, fel, syndigt, äckligt, skrämmande, sjukligt, ja you name it – det är bara så fel. Så, så väldigt fel.

Kärlek är ingen synd. Det spelar ingen roll om det är en kvinna och en man, en kvinna och en kvinna, en man och en man eller om det handlar om poly-relationer t.ex. Kärlek är vackert och värt att sätta framför allt annat.

Utan kärlek är vi ingenting. Och jag hoppas att Aregawi en dag förstår att det inte finns något syndigt eller fel i en kärleksrelation mellan två människor av lika kön.

Intolerans mot bisexuella – eller “Jag var också bisexuell tills jag kom ut, din fegis.”

Det är Pride. Alla (typ) pratar om HBTQ. Och det tycker jag är bra. Men jag tycker att det alltid är en bokstav i den där förkortningen som kommer bort: B. Jag har märkt att det t.om finns folk som inte vet att det står för Bisexuell. För vi som är bi, vi blir liksom alltid bortglömda. Undanskuffade. Vi liksom räknas inte riktigt, hör inte riktigt hemma nånstans.

Vi bemöts av intolerans även från vår egen rörelse. Homosexuella kan ha otroligt många fördomar om bisexuella, jag vet inte HUR många gånger jag hört flator säga till mig att: “Jag var också bisexuell tills jag kom ut på RIKTIGT”. Okej, good for you. För MIG var det däremot på riktigt att komma ut som bisexuell – för det är vad jag är. Men ändå finns alltid den här attityden att jag bara inte bestämt mig än. Eller att jag poserar. Snälla, jag kom ut som bisexuell för mina vänner när jag gick i åttan på högstadiet – det är en JÄKLA lång tid att posera och jag borde väl ändå ha lessnat vid det här laget?

Sen underlättar det inte min situation heller att jag är tillsammans med en man, i ett heterosexuellt och mycket monogamt förhållande. Och jag är lycklig med det, dessutom. Nej, det passar inte in i bilden av bisexuell kvinna. För som sådan ska man helst vara promiskuös, lättfotad och helst ha ett eget litet harem. Jag brukar också, så väldigt väldigt ofta, få höra att “men du har ju aldrig varit tillsammans med en tjej, hur kan du veta att du är bi då?”. Tja, jag visste inte att det krävdes ett förhållande för att veta vilken läggning man har. Jag trodde inte ens man behövde ha sex för att kunna vara säker på det.

Dessutom, i mitt fall, finns det en historia av att alltid bli kär i fel människor. Nästan alltid när jag varit kär, har det varit i någon som inte varit kär i mig. Vissa gånger har jag varit tillsammans med dem ändå, av outgrundliga anledningar (om man ser till deras sida, alltså…). Och där har det alltid varit samma sak när det gäller kvinnor såväl som män: jag har typ alltid blivit kär i den som inte visat intresse tillbaka för mig. Kanske extra särskilt när det kommer till kvinnor, då jag är väldigt bra på att utveckla känslor för heterosexuella brudz.

Men det är ju, faktiskt, inte alls särskilt relevant. Jag ÄR bisexuell. Men det finns så många, så många som vill försöka ta det ifrån mig. Eller fnysa åt det. Eller bara vända ryggen till. För ärligt talat, jag tycker inte vi syns särskilt mycket. Vi hörs inte. Vi knappt finns inom HBTQ-världen. Det gör mig ledsen. En grupp som arbetar mot intolerans, borde inte överhuvudtaget visa intolerans mot delar av den egna gruppen.

Kanske är jag bara naiv? Nä. Nä jag är bara less på att jag som bisexuell från heterohåll bemöts med: “Har du en av varje då? En kille och en tjej?” eller “Åh, då brukar du och din pojkvän ha heta trekanter va?” och från homohåll: “Du har bara inte bestämt dig” eller (ännu värre) “Du är bara feg och vågar inte välja sida”.

Så snälla. Kan vi prata lite mer om bisexualitet? Vi är inte likadana. Precis som en homosexuell eller heterosexuell kan vara monogam, polygam eller på något annat sätt, så kan vi bisexuell också vara det. Det är dags att vi börjar krossa lite fördomar om oss som är bi. Det mår HBTQ-rörelsen bara bra av.