Äckliga rasistsidor och anonymitet

Posted on October 12, 2013 by Anny

Så, jag har precis skrivit ett inlägg till IRM. Det handlar om rasistsidan Exponerat som hängt ut en fjortonårig kille, med bild och namn. Kommentarerna under inlägget har verkligen inte varit att leka med. Modiga människor, de där bakom Exponerat. Vilka de nu är – för de är ju som bekant anonyma.

Precis som nästan alla som jobbar med rasistsajten Avpixlat. Precis som de mängder av SD-hyllande rasistkonton som finns på till exempel Twitter. Och jag tänker: är det inte märkligt att de är anonyma, typ hela bunten?

Jag menar, fråga dem och de säger “Vi har rätt, det är VÅRA åsikter som är sanningen, det är VI som sett ljuset” etc etc. Men ändå vågar de inte stå för det? Ändå måste de gömma sig bakom fjantiga nicknames och hemliga alias? Om man står för sin åsikt, till hundra procent, då behöver man väl inte gömma sig?

Ett argument de brukar kasta fram när man ifrågasätter detta är att de skulle bli så väldigt hotade. Well, det blir vi också. Ändå vågar de flesta antirasister framföra sina åsikter utan anonymitet. Konstigt va? Är det så att vi tycker att det är mer okej att bli hotade? Nä. Det är för att vi STÅR FÖR VAD VI TYCKER.

“Men jag kan förlora jobbet/vänner/familj!”. Mm, det är jättedumt att det är såpass stigmatiserat att vara rasist i dagens Sverige. Stackars! Förstår att det måste vara jobbigt att folk blir förbannade på er om det kommer fram att ni hotat, hånat och spridit ut massa dynga. Asjobbigt, verkligen.

Nä asså, de kan komma med hur många ursäkter som helst. Men jag tror att det är så här: dels att de är fega. Det är helt enkelt väldigt bekvämt att kunna spy ur sig vad som helst utan att behöva möta några konsekvenser för det. För det andra så är de inte HELT korkade, de fattar ju att de skulle åka dit för så sjukt mycket om de inte var anonyma.

Det ÄR inte lagligt att hänga ut folk hur som helst på nätet. Det ÄR inte lagligt att skicka hot till folk. Och skulle de inte ha sin anonymitet att gömma sig bakom… tja, då skulle konsekvenserna kunna bli rätt jävla obekväma.

Fortsätt ni vara anonyma om ni vill det, så länge det går. Men förstå också detta: när ni är det, och SÄRSKILT när ni hänger ut barn och oskyldiga människor som får utstå hot i era vidriga kommentarsfält, så är ni det absolut fegaste som vandrar på vår svenska jord. Och jag hoppas att någon liten, liten, liten del av er ändå skäms.

För det borde ni.

Vita kränkta män – och deras hat

Posted on October 9, 2013 by Anny

Ibland tänker jag att det är ett under att någon vågar säga och uttrycka sin åsikt när man riskerar att hamna på skitsidor som tillexempel Avpixlat eller Exponerat. Där man blir uthängd, inte alltför sällan med fullständig adress och riktigt vidriga kommentarer om allt från utseende till att man borde bli våldtagen eller dödad. Eller så får man en tråd på Flashback och blir mailbombad av arga människor, främst män, som tycker att det är förjävligt att någon har en åsikt de inte själva delar.

Det är ändå lite fascinerande att det är så provocerande att vara antirasist eller feminist, i Sverige 2013 liksom. Att åsikten “Jag tycker att alla människor borde få vara lika mycket värda, ha samma skyldigheter och samma rättigheter” är så grovt i vissa personers hjärnor att den enda logiska reaktionen tydligen är regelrätt hat.

Tänk va, vad jobbigt jag hade haft det om jag var tvungen att hänga ut alla människor som inte tyckte som jag. Vad jag skulle få sitta och leta adresser! Och ärligt talat förstår jag inte varför de där hatiska männen (jo det ÄR faktiskt främst män) har tid att nära och underhålla sitt hat? Ingenting tycks liksom undgå dem. Oavsett vart man skriver.

Det måste vara en heltidssyssla att vara vit kränkt man idag. Tänk vad skönt det vore om de la den tiden på något… jag vet inte, VETTIGT, istället? Om de la den tiden på att forska om cancer eller om de la den tiden på att samla in pengar till cancerforskning åtminstone. Eller om de gick ut och gick en promenad varje gång de började se rött och tänkte “JAG MÅSTE SKRIVA ATT HON BORDE VÅLDTAS!”. Jäklar vad folkhälsan skulle förbättras i kategorin män, de skulle ju bli supervältränade!

Eller tänk om de, precis som alla andra, skulle tänka “Oj här är någon som inte tycker som jag. Jag vet! Jag diskuterar med hen!”. Då kanske vi skulle komma nånstans, allihopa. Kanske skulle det vara ett rimligt första steg mot ett tolerantare och mer jämställt samhälle?

Kanske är det att hoppas för mycket. Men nog vore det skönt att kunna skriva ett blogginlägg eller debattartikel, ställa upp i en radiointervju eller på något annat sätt framföra sin åsikt – utan att riskera att någon ska bli så förbannad att han flippar ur.

Så snälla ni, alla vita kränkta män: nästa gång ni blir sådär jätteförbannade: kan ni inte testa att dra ett djupt andetag, titta på bilder på söta katter tills ni lugnat er och sedan bara gå vidare med era liv utan hat? Eller ja, gå en promenad kanske. Jag med flera vore väldigt tacksamma om ni testade den här metoden.

Den som ger sig in i leken..?

Posted on October 6, 2013 by Anny

Idag står det om mig i ÖP, lokaltidningen i Östersund och Jämtland. Det är en jättefin artikel och jag är glad att den blivit publicerad. Men samtidigt, när jag läste den första gången var det med en klump i magen. För jag vet att jag sällan får uppmärksamhet ostraffat.

Och så kom det: pling i mobilen. En kommentar på ett gammalt inlägg här på bloggen. Och jag kan nästan garantera att det är någon som läst ÖP och googlat på mitt namn och på så sätt hittat hit. “Alla idioter som klagar på hennes vikt etc. Gör något vettigt istället! Hon är skadlig för Sverige och svenskarna och det är INTE pga vikten!”

“Gör något vettigt istället” – som vaddå? Nej, det här är säkert inte ett hot. Men det är obehagligt att läsa. Självfallet är det obehagligt att någon tycker att jag är skadlig för Sverige och svenskarna – enbart på grund av de åsikter jag uttrycker. Nu har jag fått hjälp att stänga av ALLA kommentarsfält på bloggen så nu slipper jag läsa. Här, iallafall. För jag får fortfarande mail. Det skrivs fortfarande om mig på andra ställen på nätet och det är inte snälla saker som skrivs. Det har hänt att jag får brev, alltså fysiska på posten.

Jag tycker inte att jag gör mig till ett offer när jag pratar om det här. Jag gör det inte för att få medlidande och jag gör det inte för att få uppmärksamhet. Jag skulle så oerhört gärna slippa såväl hoten som det hat som jag möts av – nästan dagligen. Men det försvinner ju inte bara för att jag är tyst, eller hur?

Jag tycker att det är otroligt viktigt att våga prata om det här. Jag tycker också det är otroligt viktigt att prata om att situationer som min så ofta förringas med kommentarer som “Det är väl bara att sluta läsa?” eller “Äsch, de menar ju ändå inget med det där” eller kanske det värsta av allt, att jag ska vara glad över hoten för de bevisar ju att jag gjort något rätt…

Eller för den delen “Jag blir också hotad men jag bryr mig aldrig”. Grattis! Skitbra för dig, verkligen. Men alla är inte som du. Vissa bryr sig. JAG bryr mig. Kanske inte alltid, men ibland och det räcker. Ibland skrivs det saker som kryper in under huden på mig och träffar där det gör riktigt ont. Och det är helt förjävligt.

“Den som ger sig in i leken får leken tåla” sägs det. Men i en rimlig värld, i en värld där internet inte betraktas som något avskärmat från verkligheten, skulle vi aldrig gå med på att hot och hat är något man måste tåla.

Mitt hat – eller “JAG ÄR FEMINIST”

Posted on September 24, 2013 by Anny

Jag är feminist. Det betyder att jag aldrig rakar mig någonstans, jag knappt duschar ens, och jag låter mitt hår växa fritt och har aldrig borstat det. Någonsin. Jag klär mig bara i kläder som döljer min kropp. Jag är tjock för att inte leva upp till bilden av “idelakvinnan”. Jag önskar att jag kunde odla mustasch för att bli så ful som möjligt.

Jag hatar män. Över allt annat – mer än krig och svält. Fast alla krig och all svält finns ju visserligen på grund av just män. Män ser jag som ohyra och jag vill leva i en värld med bara kvinnor. Det skulle bli så mycket bättre då. För män är verkligen vidriga, eller hur?

Nä. Nä riktigt så är det ju faktiskt inte. Men det är vad folk verkar tro direkt när jag säger att jag är feminist. Det verkar vara svårt att få in i huvudet att även feminister är olika. Finns det kvinnor som gör och tycker som jag beskrivit här ovanför? Säkerligen. Är det typiskt för feminism? Nej. Det enda som är typiskt för feminism är detta: kamp för jämställdhet.

Sedan vilka vägar man väljer, vilka metoder man satsar på, är förstås helt olika.

Jag hatar inte män. Inte enskilda män, inte alla män. Däremot hatar jag män som FENOMEN. Jag hatar patriarkatet. Jag hatar att det finns en hel massa män som tycker att kvinnoförnedrande skämt är roliga, som slåss för sin rätt att fortsätta behandla kvinnor som objekt. Jag hatar att kvinnor redan när de föds troligtvis har utstakat framför sig att de kommer få lägre lön. Jag hatar att kvinnor inte kan röra sig ute på stan utan att behöva kolla sig över axeln, för att VI fått lära oss att det är VÅRT ansvar att se till att VI inte blir våldtagna. Är inte det knasigt? Är inte det till och med helt jävla sjukt?

Så nej. Jag hatar inte män, men jag hatar en hel massa som har med män att göra. Betyder det att jag ser fram emot en värld utan snoppbärare? Absolut inte. Däremot strävar jag efter en värld där kvinnor är exakt lika mycket värda som män. Där vi har samma rättigheter och främst av allt – samma frihet.

Och ni får liksom stå ut med att jag är arg över de orättvisor jag ser i samhället. Jag ser det som ett sundhetstecken. Är du som läser det här man och känner att blodtrycket börjar närma sig ohälsosamma nivåer? Fundera över varför du blir så förbannad. Är det för att du känner dig personligen attackerad? Varför? Eller är det kanske, innerst inne, för att du förstår att jag kanske har en poäng i det jag skriver – och sanningen svider?

Tänk på det. Sen lämnar du ingen kommentar, för kommentarsfältet är nerstängt. Varför det är det? Det beror också det på män. Män som hotar, män som skriver hemska saker om mig, män som vill tysta mig. Ännu en sak jag hatar…

Svar på vissa kommentarer – eller “Min blogg, mina regler!”

Posted on September 2, 2013 by Anny

Okej, så jag tänkte bemöta vissa av era kommentarer här i ett separat inlägg. För det första: Självfallet tycker jag det är illa även med de generaliseringar av män som Axell gör i sin lista. Nej, män luktar inte kiss och klär sig dåligt. Anledningen till att jag fokuserat på hur han framställer kvinnor är just för att han gör det under den falska föreställningen att han är “snäll” mot kvinnor, genom att säga “saker kvinnor är bättre på än män”.

Jag tycker inte att kvinnor är bättre än män. Varför skulle jag värdera kön? Jag tror inte heller på att det finns särskilt många egenskaper som går att koppla till våra biologiska kön. En sån lista som Axell skrivit bidrar dock till att slå fast urgamla och onödiga könsroller ännu hårdare. Varför? Vad ska det vara bra för? Varför kan vi inte få vara bara människor, utan nån slags föreställning om hur vi “borde” vara utifrån vad vi har mellan benen..?

Anledningen till att jag inte svarat på några kommentarer har jag redan förklarat. Skyll på töntarna som valt att istället ge mig nån slags rimlig kritik, istället har attackerat mitt utseende eller skrivit att jag är korkad, humorbefriad, kränkt etc etc. Varför skulle jag bemöta det? Tyvärr är det så att vettiga kommentarer försvinner och dränks i flödet av idioti som skrivits i kommentarsfältet här på bloggen. Vill du ha en seriös diskussion med mig? Tja, då föreslår jag att du mailar istället. För jag läser knappt kommentarerna innan jag godkänner längre. Och jag har verkligen, verkligen, verkligen varken lust eller ork att svara på all skit. Och då blir det helt enkelt inga kommentarssvar alls – förutom ett då, för det var sådär extra superdumt. Men nu bemöter jag er här, så det kanske är lugnt med er ändå. (Jag bryr mig kanske inte så jättemycket i om ni är arga över att era kommentarer inte bemöts, faktiskt).

Och till er som kallar mig humorbefriad: nej, jag kanske bara inte ser på humor på samma sätt som ni.
Till er som kallar mig ful: vad fan har det med nåt att göra?

Till er som säger att jag är en skam för världens alla kvinnor: “okej”.

Som sagt, fortsätt gärna kommentera men ni kan inte förvänta er att jag svarar på precis allt. Det beror inte på att jag inte tål att bli emotsagd – isåfall hade jag inte godkänt en enda kommentar – utan det beror på att jag lägger min tid på annat. Det handlar om prioriteringar, och ärligt talat är det mycket roligare att städa toaletten än att svara på vissa kommentarer.

Oh, och en sista sak, till er som säger att jag ska hålla käft, vara tyst, sluta skriva, lägga ner etc: ALDRIG I LIVET! Stör det er att läsa vad jag skriver – SLUTA LÄS. Skitenkelt ju.

Jag tänker inte hålla käft – eller “Hört talas om förhandsmoderering?”

Posted on September 2, 2013 by Anny

S’att eh, mitt senaste blogginlägg blev lite mer läst än vad jag räknat med. Kul visserligen, det är alltid roligt att få spridning. Tyvärr skedde största spridningen via Flashback och kommentarerna såg ut därefter. I lördags mottog jag inte mindre än tre olika dödshot. Hot som jag inte orkat anmäla, hot som jag raderat för jag orkar inte läsa igen och igen och igen – som jag vet att jag annars gör. Dumt att jag raderade? Japp. Men det är alltid omöjligt att avgöra hur man reagerar i en sån situation.

De flesta kommentarer var dock otrevliga men inte särskilt hotfulla. I början, när det plingade till i mobilen, tänkte jag “Jag kanske ska moderera och svara i mobilen?” men så plingade det igen och igen och igen och igen. Så jag tänkte helt enkelt att jag fixar det när jag är hemma igen och kan sitta vid datorn. Vilket så klart ledde till att jag fick flera kommentarer om att jag censurerar och inte tillåter kritik etc, för det fanns bara en kommentar på mitt inlägg och den var positiv. Dessutom skriven av en jag redan godkänt, så då slipper den igenom utan moderering. Men varför ska jag ens försvara mig? Hur jag hanterar mitt kommentarsfält är trots allt min ensak. Trodde jag iallafall.

Petter Axell har iallafall bemött kritiken mot hans inlägg. Föga förvånande så förstår han inte varför folk ogillar det han skrivit och använder mycket märkliga argument för sin sak. Som att ingen blir arg på Mårten Andersson när han drar sexistiska skämt. Det är bara att googla för att inse att det är många, många, många som blir arga på honom. Axell skriver också om mig, bland andra, i ett inlägg som har den föga subtila titeln “Håll käften!”:

I en av kommentarerna fanns ett länkat blogginlägg tillägnat mig. (LÄS HÄR) Författaren till detta inlägg ”var säker på att vi inte skulle godkänna hennes negativa kommentar” under artikeln, så hon bloggade även ut sin kritik offentligt. Läs gärna hennes inlägg och fråga er själva (även ni som föraktar mig) om hon inte tog det lite för långt? Jag har dock svårt att ta en sådan här människa på allvar eftersom hon via twitter raggat upp läsare till sin blogg, kastat skit på mig och uppmanat till kamp, men så fort HON bemöts med kritik så backar hon. Någon skrev en negativ kommentar på hennes blogginlägg och vips var alla kommentarer borta (förutom en positiv) och möjligheten till att kommentera hennes inlägg försvann.
Ska du hänga ut någon bör första regeln vara att stå för vad du säger (skriver) och kunna ta emot kritik när någon tycker annorlunda. Du är i mina ögon en hycklare och inte värd min tid.

Det är märkligt att jag inte är värd hans tid, ändå har han också skrivit till mig på Twitter. Förövrigt är det inte så konstigt att länka sin blogg på Twitter, det kanske kan bli mitt tips till Baws – använd sociala medier.

I slutändan så finns det nog ingen förlorare här. Jag har fört fram min kritik, Axell har valt att bli arg. Baws.se har säkert slagit besöksrekord senaste dagarna, och jag har beslutat att stänga mitt kommentarsfält helt och hållet. De få konstruktiva kommentarer som jag får, de som uppmuntrar till diskussion och debatt, uppväger inte de som kallar mig ful, hånar mig eller för den delen de anonyma hoten. Jag kommer godkänna varenda kommentar, förutom hoten, på förra inlägget. Det får vara så i ett dygn innan jag stänger ner kommentarsfunktionen. Och det, det tror jag blir en enorm vinst för mig, mitt välbefinnande och min stressnivå.

Förövrigt är detta kommentaren som Petter Axell lämnade på mitt blogginlägg. ‘Nuff said:

Twitter var bättre förr? – eller “NU SJUNGER VI WE SHALL OVERCOME!”

Posted on August 10, 2013 by Anny

Okej, jag vill inte vara en i mängden av alla som nu säger “Alltså, Twitter var bättre förr!” men ärligt talat, visst märker ni också att klimatet har förändrats? Eller är det helt individuellt? Kanske är det bara så att jag själv fått fler följare, mer “twitterinflytande” och därför får räkna med fler tjuvnyp?

Jag pratar inte om rasisterna eller svpol-gänget nu, de har varit på mig ända sedan start och jag är tämligen van. Dessutom tror jag de börjar tröttna på mig, för det enda de har är en bild (som jag själv lagt upp) där jag håller i en älgstudsare (oladdad) och det ser ut som jag siktar på min hund (vilket jag aldrig skulle göra). Nej, det är inte den twittergruppen jag är bekymrad över. Det är de som ska vara på “min” sida.

Missförstå mig inte här, jag är inte ute efter att alla ska hålla med mig. Jag är inte ute efter att bli klappad medhårs och gullegullad med. Jag gillar diskussioner, jag gillar att få argumentera för min sak, jag gillar att vrida och vända på resonemang. Det leder ju faktiskt till att mina argument och resonemang antingen förkastas eller förbättras.

Nej, det jag pratar om är de som senaste tiden antingen skriver saker om mig, eller för den delen om andra som ingår i vår “sfär”. Folk som muckar gräl, folk som aktivt missförstår och folk som tycks ha det som sitt enda mål att bli osams med någon. Det handlar såklart om hen som, så fort jag skrivit något hen tycker är dumt, ska retweeta för att försöka “avslöja” mig som en hemsk person. Men det handlar också om debattörer till vänster, eller feminister, eller antirasister, som ger både mig och andra riktigt elaka tjuvnyp.

Man behöver inte alltid hålla med. Men varför måste man ha som utgångspunkt att hitta det där enda lilla sandkornet av skiljaktighet för att kunna starta ett gräl? Varför bemöta folk med snäsighet, oförskämdheter och baktala varandra?

Jag vill inte att alla ska vara överens, myspysa och hålla varandra om ryggen. Men kan vi inte sluta aktivt leta gräl med varandra iallafall? Energin som läggs på det kan ju verkligen läggas på vettigare saker. Diskutera med meningsmotståndare, till exempel.

Svar till Alfsson – eller “Jag är lite smickrad!”

Posted on July 30, 2013 by Anny

Nog är det lite smickrande att en riksdagsledamot, Thoralf Alfsson, skriver ett blogginlägg helt om lilla mig. Gött med reklam, liksom! Men jag har insett att han nog har missförstått mig en smula. Till skillnad från vad Alfsson skriver tycker jag inte alls att det är bra med fusk, och det är inget jag försvarar i inlägget som jag skrivit på IRM heller. Nej, det jag har skrivit är:

1. Det är inte personalens sak att åldersbestämma de ungdomar de arbetar med.

2. Det är inte lämpligt att som riksdagsledamot uttrycka sig som Alfsson gjort på sin blogg.

Jag vidhåller att det inte är personalens uppgift att avgöra vilken ålder de boende har. Vad jag vet finns det idag inte något säkert sätt att göra det på ens. Ska vi då lägga ansvaret på den anställde att ha den makten över de boendes liv, helt godtyckligt? Det här med att avgöra någons ålder är trots allt väldigt, väldigt svårt. Jag är till exempel 28 år gammal. För inte så länge sedan blev jag nekad att köpa tobak – med argumentet att jag såg ut att vara under 18 år.

Sådan godtycklig åldersbestämning lägger orimligt stort ansvar på den enskilda anställde. Det lämnar också öppet för risken att man missbrukar detta för att tillexempel göra sig av med boende som man finner besvärliga. Vill vi verkligen ha det så i välfärdssektorn, Alfsson? Tja, du vill väl det. För varför skulle du bry dig om ensamkommande flyktinbarn och -ungdomar.

Att Alfsson sedan oroar sig för huruvida jag kommer få en fast anställning tycker jag dock är rart. Jag tror inte du behöver oroa dig! Men jag tackar för omtanken. Jag blir dock lite bekymrad över att du publicerar lögner om mig. Du har trots allt ingen kunskap alls om min livserfarenhet eller hur många arbeten jag haft. Vilket är betydligt fler än du tror, käre Alfsson. En sista grej till dig, Alfsson: TACK! Det är fasen inte ofta jag blir kallad ungdom nuförtiden.

Vad gäller kommentarsfältet lämnar det mycket att önska. Självfallet har “Anny Berglin-experten” Stefan K kommenterat. Och ÄN EN GÅNG tagit upp min bild på Jämtlandsflaggorna från förra året. Snark.

Sedan är visst många kommentarer ganska sansade. Men många fokuserar också på mitt utseende eller kallar mig för diverse mindre smickrande saker. Som riksdagsledamot kanske man ska vara extra noga med att moderera kommentarerna..?

Nåväl. Nu har jag skrivit mitt svar och alla är nöjda.

Jag är här! – eller “Rasisternas förbannade dubbelmoral”

Posted on July 2, 2013 by Anny

För den som har missat det: Jag är alltså i Almedalen. Hipp hipp hurra. Jag dricker inte rosé (faktiskt inte ett enda glas hittills) och den enda politiker jag skakat hand med hittills är Linus Bylund från SD. Jo, ni fattar: Jag lever loppan.

Nä, faktiskt springer jag runt mellan olika seminarium och försöker däremellan få tid över till att skriva skriva skriva. Jag bevakar nämligen veckan åt nättidningen Sourze, vilket är tokskoj! Dessutom har vi såklart fullt upp med IRM. Men jag är inte den som klagar, tvärtom faktiskt. Äntligen är min inspiration tillbaka! Jag skriver så tangenterna glöder på datorn och spottar ur mig text efter text. Och, om jag får säga det själv, så är det rätt bra texter också.

Men, det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte skriva om det här:

Tolv papperslösa invandrare ansökte om att få betala skatt i Sverige. Då läckte Skatteverket hemliga uppgifter om var de arbetade till gränspolisen. Nu jagas de för att kunna utvisas.

Jomen, det är väl rart? Ett fint samhälle? De som vill betala skatt, och som Åkesson och hans blågula anhängare kallar “bidra”, de ska vi kasta ut. Nu tycker jag visserligen att alla papperslösa ska få stanna i Sverige, men nog blir det extra påtagligt extra i fall som dessa. Då funkar inte längre argumentet “De kostar mer än de tillför”. Då biter det inte längre att kalla dem för utsugare. För helt plötsligt är de ju som vem som helst av oss?

Samtidigt så jagar fogden Mats Dagerlind, frontman för rasistbloggen Avpixlat:

Mats Dagerlind driver själv på sajten en aggressiv retorik mot invandring. Bland annat för han fram ekonomiska argument. I en krönika inför midsommarhelgen uppmade han läsarna att ”säga nej till brinnande förorter, nej till “svenska” jihadister, nej till fri rörlighet för utländsk mångkriminalitet, nej till ansvarslös massinvandring med en årlig åderlåtning av skattebetalarna på 100 miljarder kronor.

Men Mats Dagerlind berättar inte att han själv har kostat svenska skattebetalare miljonbelopp.

2004 begärdes han i personlig konkurs av staten. Sedan dess har han samlat på sig mer än 1,5 miljoner i skulder, varav merparten härrör från obetald skatt.

Och han hyllas av rasister, SD-anhängare och andra “Sverigevänliga” (vilket hån det är att använda det ordet om dem, egentligen. Kan vi inte börja kalla dem för vad de egentligen är: Sverigefientliga.). Men papperslösa, de får skit. Usch, jag blir så äcklad av den uppenbara dubbelmoral som råder. Så kära rasister, från och med nu tänker jag aldrig någonsin tolerera att ni använder ekonomiska argument när ni kritiserar papperslösa om ni någonsin hänvisat till Avpixlat eller skrivit något positivt om Mats Dagerlind.

Bara så ni vet.

The people of the rasistblogg – eller “Ännu ett hatfullt kommentarsfält? Nämen!”

Posted on June 19, 2013 by Anny

Det finns en rasistblogg på nätet som är typ Avpixlats bortglömda halvsyskon eller nåt. Man kan enkelt säga: De försöker vara som Avpixlat men kan inte riktigt komma upp i samma nivå. Och med tanke på den nivå som AP håller så… tja, ni fattar. Det är skräp. Dock dyker den typ alltid upp när jag googlar mitt namn (ERKÄNN NI GÖR DET OCKSÅ!) så jag kan liksom inte undgå den. De verkar nämligen halvt besatta av mig och det är ju förstås lite smickrande! De brukar ta tweets och skriva om dem. Fine be me, mina tweets är inga hemligheter precis.

Så, själva inlägget den här gången är rätt ointressant (jag hade twittrat om att eftersom det finns så många kyrkor borde det finnas fler moskéer) men kommentarerna är ändå lite spännande. Jag börjar liksom ana ett mönster. Men, vi tar det steg för steg. För pedagogikens skull!

Först och främst har vi “Lustigkurren“, som gjort om IRM till något annat:

Hihi, ja “internrasismen” låter ju verkligen rimligt och sådär. Men hen försökte iallafall!

Sen kommer vi till de som har klara uppfattningar om hur jag borde behandlas. Vi kan kalla dem för “Åtgärdarna“:

Mysiga snubbar va. Sverigevänligt så det skriker om det. För i Sverige tycker vi att människor ska “reduceras” eller mördas. Mm, verkligen.

Sen har vi nästa kategori, nämligen de som är totalt och uteslutande fokuserade på utseende. Hemskt gärna med nån slags sexuell underton så jag kallar dem för “Folk jag struntar i huruvida de vill ligga med mig eller inte“:

Skriver upp i min lilla intressebok här, att ni tycker att jag är ful. För det är ju så att jag ligger sömnlös och grubblar över såna här saker, varje natt. Herregud, mitt främsta mål i livet är ju att vara attraktiv för främmande (rasistiska, hatiska) män! Jag vet inte vad jag ska ta mig till, nu när ni finner mig fula. (Obs, jag är sarkastisk)

Men. Nu kommer vi till det bästa. För just den där bloggen har något som ingen annan har. De har… oj vad jag skulle vilja infoga en trumvirvel här men det känns kanske lite störigt va? Jag menar, man vill ju inte ha ett ljudklipp mitt i texten? Nä, vi hoppar den. Men, skruttbloggen i fråga har Stefan K. VEM är då det? Tja, det läser ni här nedan:

En expert? På lilla mig? Det var väl det värsta! Vad säger då denna expert?

Hmm… jag måste ju säga att jag är lite besviken. Lite högre förväntning hade jag faktiskt ändå. Jag tänker dock så här: Stefan K kanske inte precis är någon expert, men jag får nog börja räkna honom som en av mina fan boys. Jag menar, han är ändå den på nätet som tycks allra mest intresserad av vad jag skriver, säger och gör. Och sånt är ju alltid gulligt, eller?

Aja. Nu ska jag lägga mig och sova. Helt slutkörd efter ett par dagar med minimalt med sömn. Kommer somna gott i min pojkväns soffa, för JA FLASHBACK jag har en pojkvän. Jag förstår att det måste komma som en chock då jag twittrar om honom dagligen. Fast ja, lite mallig blir jag förstås över att någon anser mig vara en kändis… skicka ett mail om ni vill ha en autograf.

Tapirhen

Med ett hjärta flammande rött

Tag Archives: Haters gonna hate