Tag Archives: feminism

Vänstermän är också förtryckare

Posted on by

Har laddat för det här inlägget hela helgen, fylld av irritation och ilska. Just nu känner jag dock mest uppgivenhet. Så här är det: jag har alltid haft en bild av vänstermänniskor som lite mer tänkande och analyserande människor. Jag har träffat så många som gjort så klockrena analyser av samhället. Men jag börjar inse att jag nog missuppfattat allt, ordentligt. Även vänstern är full av patriarkatkramande maktälskande SNUBBAR och gubbar.

Om inte annat har jag upptäckt det när det gäller hela transfobi-frågan som varit en hett debatterad fråga senaste månaden (typ?) i de vänsterkretsar där jag rör mig på nätet. Man kan tycka att det inte ens borde vara en fråga man MÅSTE debattera. Självfallet är det inte okej med transfobi! Självfallet ska vi kämpa även för transpersoner! Men tji fick jag, för det finns skrämmande många vänstermänniskor som inte tycker så. En majoritet av de jag har sett är män. Män som jag föreställer mig kliar sig lite i skägget framför datorn och nickar belåtet för sig själva medan de skriver “Visst är transpersoners rättigheter viktiga, men det får aldrig komma före kampen mot kapitalism!”.

Jag ser det hela tiden, allt är underställt kampen mot kapitalismen. Och jag undrar: hur SVÅRT ska det vara att hålla flera tankar i huvudet samtidigt? Jag menar, really? Jag är feminist, socialist, antikapitalist, republikan, tapirälskare och schlagerfantast – allt på samma gång. Jag klarar liksom av det så varför skulle det vara så svårt för män? Nej, jag tror inte de har svårt att hålla flera saker i huvudet samtidigt. Jag tror, tyvärr, att de helt enkelt inte bryr sig.

Och jag har så många exempel på detta. Män som inte bryr sig om andra än män, män som inte förstår att det går att kämpa för flera saker samtidigt. Eller för den delen vänsterpartistiska män som inte läst (V):s partiprogram:

feminist

Alltså jag är ledsen (not really) men det där duger inte. “Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti, på ekologisk grund” (Vänsterpartiets partiprogram). För mig är det helt okej att inte vilja kalla sig feminist, för det är vad man GÖR och hur man AGERAR som har mest betydelse. Men dude. Det finns inget motsatsförhållande mellan att vara vänsterpartist och att vara feminist.

Men jag har också träffat så, så, så många vänstermän som faktiskt kallar sig feminister. Men som ändå använder härskartekniker så det skriker om det, som förringar kvinnor, män som tycker att förtryckta grupper snällt får hålla sig till tåls tills den dag vi krossat kapitalismen, män som egentligen tycker att kvinnor bäst passar i köket.

För det finns nån slags konstig uppfattning, väldigt vanlig bland just vänstermän, att det räcker att kalla sig feminist så får man en kaka och en medalj och är sedan immun mot att agera förtryckande mot kvinnor. Newsflash: så är det inte. Och vill ni veta nåt mer som säkert också chockerar en hel bunt folk? Det räcker inte att bara kalla sig antirasist heller, om man samtidigt utövar förtryck mot rasifierade.

Det jag vill komma till är väl kanske främst detta: jag är så LESS PÅ SJÄLVGODA SJÄLVUPPTAGNA VÄNSTERMÄN som tror att bara för att de är vänster kan de aldrig aldrig aldrig nånsin kunna göra något fel och vadå separatism det är ju faktiskt omvänd rasism mot mig som man buhu nu förtrycker du mig hemska kvinnor och alla vet ju att det egentligen är män som har det sämst och VARFÖR FINNS DET INGEN INTERNATIONELL MANSDAG VA?

Snälla. Bara…bara lägg av. Sluta snubba er. Ni smutsar ner den vänsterrörelse som jag tycker är så fin. Lyft blicken från era Marx-böcker, och se att ni ofta beter er som det ni påstår er kämpa mot. Kalla er feminister, kalla er inte feminister, herregud kalla er för läsburk Andersson om ni känner för det, bara ni släpper taget iallafall litegranna om era privilegier och fattar att ni är en del av förtrycket.

Ni tycker säkert att det är mycket jag begär. Det gör kanske ont och ni kanske blir lite ledsna över att jag är arga på er istället för att hylla er för att ni påstår er vara feminister eller antirasister eller vad ni nu väljer att kalla er. Men som jag sa: det är vad man GÖR och hur man AGERAR som har mest betydelse. Bara för att man stolt titulerar sig som del av vänstern är man inte ansvarsfri för allt förtryck som dagligen pågår. Våga se förtrycket. Våga analysera det. Våga kämpa mot det med samma frenesi och energi som ni kämpar mot kapitalismen. Då, och först då, kanske ni får ett tack från mig.

Jag är less på feminism

Posted on by

Jag sitter och skriver ett tal som delvis handlar om feminism och jag känner bara att jösses vad jag är trött på… feminism. Jupp, det är sant. Jag önskar att feminism inte fanns, jag önskar att jag slapp bry min hjärna med feministiska frågor och jag önskar mest av allt att jag slapp bli arg, dagligen, över saker som feminismen har lärt mig att se.

För tänk va, vad knasigt det är att vi 2014 fortfarande behöver feminismen. Att vi fortfarande får höra att vi är hysteriska kvinnofolk när vi skriker för våra liv, att vi fortfarande blir bemötta med “men du, det här är inte viktigt för tänk på *insert valfri annan fråga som visserligen är viktig men som inte behöver glömmas bort bara för att feministiska frågor lyfts*”. Och jag är så trött, så in i märgen utmattad, av att hela tiden behöva förklara och försvara och förtydliga.

Jag vill också kunna nörda ner mig i frågor om mobiltäckning på landsbygden, eller jordbrukspolitik, eller frågor om teknik inom sjukvård. Hur ska jag orka eller hinna det, när jag hela tiden måste släcka bränder inom feminismen? När jag hela tiden måste skrika mig hes för att de viktiga feministiska frågorna ska höras.

Jag står och vrålar så rösten skär sig, om frågor inom feminismen som så ofta glöms bort eller förringas. Jag vrålar om transfeminism och om en feminism som glömt pensionärerna, en feminism som ofta är trångsynt, en feminism där en tydlig rangordning finns och där alldeles för många säger “jag är feminist” utan att följa upp det med att agera feministiskt. Jag vrålar om samhällsfrågor där feminismen behövs så smärtsamt tydligt; jag slår näven i bordet och kräver att vi GÖR NÅGOT åt alla våldtäkter som stämplas med “friande dom”. Om kvinnor som inte får samma chans som män, om mäns psykiska ohälsa som inte tas på allvar på grund av skeva mansnormer, om kvinnor som dubbelbestraffas dagligen som arbetande mammor. Jag försöker också vara pedagogisk, förklara för tjuriga män att feminism borde vara viktigt för dem också. Försöker beskriva hur MIN verklighet, hur KVINNORS verklighet kan se ut.

Jag är så less på feminism. För jag vill inte att feminism ska behövas. Jag är trött på att kämpa nu för vi tar hela tiden ett halvt steg fram, femtio steg bak. Eller är det bara så det känns?

Missförstå mig rätt: så länge feminism behövs kommer jag fortsätta kämpa. Jag är för tjurskallig för att ge upp nu. Men vi måste bli fler, för vi kan inte skrika så mycket högre för att höras. Är vi fler kan vi viska och ändå höras runt hela världen.

Det finns de som tror att vi feminister vill ha ett fortsätt ojämlikt samhälle för att vi finner en sådan gemenskap och glädje i att umgås med andra feminister. Det är sant att det är trevligt med gemenskap, men ärligt talat hade jag hellre hittat den i en bokklubb, eller en teatergrupp, eller med andra tapirfantaster.

Ju mer feminismen öppnar mina ögon, desto svårare får jag att finna energin till annat än just feminismen. Det är tråkigt, men det är nödvändigt. Jag önskar bara att fler kunde öppna sina ögon för tillsammans kan vi bära varandra tills den dagen är här då vi kan säga “Nä, men feminism behövs kanske inte längre? Ska vi starta en bokklubb istället?”

 

Om antirasism, om vithet, om samvete

Posted on by

Jag har tänkt på en grej. Varför är det så många som tycks tro att vi vita antirasister är gjorda av glas? Att om vi vita antirasister får kritik så kommer…ja, vad hända? Jag tycker att oerhört mycket av kritiken som förs fram mot vit antirasism är BRA. Den är viktig. Det är inte vår sak att diktera reglerna för kampen. Vi får aldrig någonsin glömma bort VARFÖR vi är antirasister – det är förhoppningsvis inte för att bli kända eller omtyckta eller få en ledarspalt nånstans. Vi gör det väl ändå för att vi tycker att det är det enda rätta att vara?

Men så fort kritik riktas mot vit antirasism så måste kritiken kritiseras. Särskilt när det är vita, MANLIGA antirasister som kritiseras. Varför är det egentligen så? Jag menar, jag har fått kritik för både min antirasism och min feminism. Gjorde det ont? Ja. Var den alltid rätt? Nej, kanske inte. Lärde jag mig ofta något av det, lärde mig att tänka om och utvecklas? Ja.

Beror det på att jag är kvinna? Jag är trots allt van vid att få kritik vad jag än gör. Visst att det skaver när privilegier ifrågasätts och synliggörs men kamp MÅSTE skava ibland. Går det helt smärtfritt så tror jag inte det går framåt, helt enkelt.

Och ärligt talat: är det verkligen nån som sagt “vita är inte välkomna, vi vill inte ha vita antirasister”? Jag tvivlar faktiskt på det. För det jag läser, det jag hör, är att vi borde kliva ett steg åt sidan. Att vi borde lyssna.

Precis så som jag vill att män ska lyssna när vi kvinnor skriker oss hesa om vårt förtryck, vill den som är utsatt för rasism att VI ska lyssna.

Istället för att skriva en sjuhundrafyrtioelfte text om antirasism kanske vi borde lyssna på de som idag, igår, imorgon skriver och diskuterar och vrider och vänder – men aldrig hörs i debatten. DÄR tror jag att problemet ligger – att så många har fått uppfattningen att antirasism är nåt man gör för att lyfta sig själv. Inte för att det är det enda rimliga att göra. Det enda mänskliga.

Och det har fått folk att helt täppa till öron, hjärnor och hjärtan. “Kom inte här och ta ifrån mig min biljett in i finrummen. Kom inte här och sno min chans att få vara hjälte”. Äh jag vet inte, kanske är jag bara ute och cyklar nu. Men för egen del har jag senaste halvåret lärt mig detta: det är bättre om jag använder mina privilegier för att lyfta någon annan, än att jag använder dem för att lyfta mig själv. Om inte annat ger det mig ett renare samvete.

Test: Är du en vit kränkt man?

Posted on by

1. Är du cisman?
Ja
Nej

2. Gick ditt blodtryck upp av att läsa ordet “cis”? Är det kanske till och med så att du känner att ordet cis är elitistiskt, påhittat, fjantigt och onödigt? Eller tänker du maila mig och fråga “Vad betyder cis?”

Ja
Nej

3. När en kvinna berättar om strukturella problem och förtryck som drabbar kvinnor, är din första reaktion att fråga “men männen då???”?

Ja
Nej

4. Har feminismen gått för långt?

Ja
Nej

5. Blir du kränkt om någon använder ordet “vitlök”?

Ja
Nej

6. Har du fler än en användare på Twitter/Facebook för att kunna bekräfta dig själv?

Ja
Nej

7. När en rasifierad berättar om rasism, ifrågasätter du det med en historia om att du vet mer om rasism eftersom du som skåning/norrlänning/östgöte blir retad av stockholmare?

Ja
Nej

8. Är du dålig på att ta kritik?

Ja
Nej

9. Tror du att du automagiskt har vunnit en diskussion om den du diskuterar med tycker att du är elak/upprepar dig själv/har annat att göra och därför måste lämna diskussionen?

Ja
Nej

10. Blir du förbannad när förtryckta grupper och minoriteter själva försöker forma villkoren för sin kamp utan att helt självklart låta dig ha en plats?

Ja
Nej

RESULTAT

Har du kryssat för “Ja” på fler än fem frågor kan vi nog vara rätt säkra på att du är en vit, kränkt man. Det är förstås lite synd om dig för det kan inte vara helt enkelt att gå genom livet i tron om att man är den viktigaste människan på planeten och att alla andra borde hålla käft och lyssna med andakt när man pratar. Det måste ju vara påfrestande att inte vara öppen för andras erfarenheter och kunskap. Det kan inte vara kul att hålla så hårt i sin makt och sina privilegier att man får kramp. Men misströsta inte!

Även vita kränkta män kan bli reformerade. Här kommer några enkla steg för rehabilitering:

Nästa gång en person pratar om sin kamp, om förtryck hen utsätts för eller sina erfarenheter – testa att vara tyst. Lyssna. Försök förstå. Med lite övning går det!

Tänk över dina prioriteringar. Blir du mer kränkt över ord som hen och cis, än av det faktum att trans*personer är en av de mest utsatta grupperna i samhället? Gör ett litet tankeexperiment – tänk dig att det är någon du bryr dig om som blir spottad på, osynliggjord, mördad.

Läs på lite om feminism så förstår du att det inte är en lära som förespråkar att kvinnor ska vara överlägsna männen.

Läs ett par böcker. Det finns gott om tips på internet gällande böcker om feminism och transfrågor, rasism, strukturer och förtryck. Googla! Är du mer typen som gillar att titta på video? Ett bra första steg är att kika in på http://www.upworthy.com/ och att söka efter “Feminist Frequency” på Youtube.

Det är aldrig för sent att bli en tänkande, empatisk och förnuftigt människa som klarar av att ta in andras historier och förstå strukturer i samhället. Vi tror på dig!

vita kränkta män

Därför lämnade jag IRM

Posted on by

För en tid sedan lämnade jag Inte rasist, men… som jag varit med och byggt upp från start med väldigt lite blod, mycket svett och kanske ännu mer tårar. Att granska SD är svårt, ännu svårare är det om du är kvinna. På några veckor gick jag från att vara tämligen okänd till att helt plötsligt få hat- och hotmail. Och brev. Men jag tyckte ändå det var värt det, för jag tyckte att vi gjorde något bra och välbehövligt.

IRM har tagit en riktning som jag inte kan ställa mig bakom, därför känns det skönt att jag lagt det kapitlet helt bakom mig nu. Jag kommer alltid vara stolt över det arbete jag utfört på IRM och jag önskar nuvarande redaktion, och kommande IRM-medarbetare lycka till.

Men ni slipper mig inte för det! Som ni kanske vet har jag hintat om att jag blivit rekryterad till ett nytt nätprojekt. Idag får jag äntligen avslöja vad det är och jag kan stolt berätta att jag kommer vara en av skribenterna på nya Temper Magazine.

Med den redaktion vi har är jag övertygad om att vi kommer vara en röst som behövs i samhällsdebatten och jag tror helhjärtat på att vi kommer åstadkomma ruskigt bra saker. För min helt personliga del känns det också som att ta ett djupt andetag med friskaste, klaraste luft. Att förnya sig ibland är väldigt nyttigt och allra nyttigast, och viktigast, är det om man känner att man sitter fast i gamla mönster.

Tills vi slår upp dörrarna till Temper Magazine kan ni följa oss på Twitter och Facebook. Jag hoppas att ni kommer följa oss med samma nyfikenhet och förväntan som vi känner inför projektet.

Ursäkta röran, vi krossar allt.

 

“Ameh det är ju bara för att provoc…” HÅLL KÄFT

Posted on by

“Det är ingen mening att bli arg på American Apparel, de försöker bara provocera med sin reklamkampanj.”

“Men varför reagerar du över melodifestivalen ens? De gör det ju bara för att såna som du ska bli provocerade.”

Ja, alltså ni har väl hört det förut? Är ni tjejer har ni garanterat gjort det. Och jag vet inte om det finns något som upprör mig mer än inställningen “Du borde inte bry dig om provokationer”.

Om American Apparel lanserat sin kampanj bara för att provocera folk så gör det den inte mindre vidrig. Tvärtom tycker jag det är fegt att bemöta den med tystnad. För ärligt talat: nej, om vi slutar reagera kommer inte den här typen av reklam sluta produceras. Den här typen av reklam finns överallt, hela tiden, i mer eller mindre grovt utförande. Om vi reagerar så kanske det till slut inte ÄR accepterat att göra sån reklam, provokation eller inte. Om vi reagerar kan vi kanske skapa en förändring? Jag vet iallafall detta – förändring skapas INTE genom tystnad och en ryck på axlarna.

Men det handlar ju, som sagt, inte bara om American Apparel. Det handlar om inställningen “Ameh bli inte provocerad”. Det är en inställning jag mött hela mitt liv. Allt från “Nejdå han mobbar dig inte, han försöker bara provocera fram en reaktion. Ge honom inte den glädjen”, något som gjorde att jag under hela högstadiet bara tog emot och tog emot och tog emot och lät mina mobbares ord äta upp min självkänsla. Bit för bit för bit. För jag skulle ju inte bli provocerad, skulle inte reagera.

Sen har det fortsatt. Nästan genast när jag reagerar på något jag tycker är fel så får jag höra det: “Ameh det är ju bara för att du ska bli provocerad. Bry dig inte.” Jag får höra det när jag reagerar mot sexism, jag får höra det när jag ifrågasätter transfobi, jag får höra det när jag säger emot rasism. Jag får till och med höra det när anonyma människor mordhotar mig: “Ameh det är ju bara ett anonymt troll som försöker provocera, ge hen inte den glädjen”.

Nu kommer jag generalisera lite, det får ni stå ut med, men snart 29 års erfarenhet säger mig detta: det är nästan bara män som säger det. Vad beror det på? Beror det på att de själva inte är utsatta för orättvisor i samma utsträckning? Beror det på att de uppfostras på ett annat sätt, uppfostras att tycka att en axelryckning är bästa försvar? Jag vet ärligt talat inte.

Men jag vet detta: efter nästan 29 år har jag kommit fram till att det är min, och bara min, ensak om jag reagerar på nåt. Du kan hålla med eller inte hålla med mig. Men om du säger “Ameh det är ju bara för att provocera!” så kommer jag be dig hålla käften. Jag har fått nog nu. Även saker som uppenbarligen är till för att provocera kan vara skadliga, kan såra. För mig spelar det ingen roll om skämten i lördagens Melodifestival var enbart avsedda att provocera för det är ändå skämt som fortsätter upprätthålla skadliga strukturer. Jag struntar fullständigt i om det där anonyma aset bara mordhotar mig för att hen vill provocera fram en reaktion för det är inte kul på något sätt att få den typen av mail.

Och ni som gör saker “bara” för att provocera – ni borde tänka om. Ni kanske lyckas få till några höhö:iga ryggdunkar. Men samtidigt kanske ni också lyckas få till lika många förbannade, ledsna och besvikna hjärtan. Samtidigt hjälper ni till i högsta grad att upprätthålla strukturer i samhället som tar livet av folk. Jag är ledsen om jag låter krass, men i förlängningen är det exakt det ni gör.

 

Män och vita – flytta på er!

Posted on by

Ok, kan vi ta ett litet snack om folk som ba “jag vet bättre om ditt förtryck än vad du själv gör”? Jag tror nämligen jag snart spricker av irritation. Jag måste få ventilera lite. För det skaver i mig när jag ser privilegierade vita män som tar upp enormt mycket utrymme med “KOLLA JAG ÄR FEMINIST!” och skriker så högt att kvinnors röster drunknar. Det gör fasen ont i själen när jag ser andra vita antirasister som klappar rasifierade på huvudet med ett nedlåtande “men du, jag ser inga färger, jag ser bara människor!”.

Att det finns gott om folk som antingen skiter i både feminism och/eller antirasism är en sak. Det är frustrerande ja, men jag har ändå nån slags respekt för dem om de iallafall har någon typ av argument. Men de som påstår sig kämpa för någon som är förtryckt men samtidigt förtrycker själv, vad har de för försvar? Inget. Jag kan inte komma på någon nytta de egentligen gör i debatten.

Säkert kommer folk bli sura nu och kanske uttrycker jag mig klumpigt och förtjänar det. Men jag tror att många också förstår och känner igen vad jag skriver om. Den där irritationen som känns i hela kroppen som en vibrerande elstöt så fort en man börjar förkarla (svenska för mansplaina) den feministiska kampen. När män i ena sekunden påstår sig vara feminister, för att i nästa sekund antingen göra något antifeministiskt eller förminska en kvinnlig feminists upplevelser.

Vi driver rätt ofta med de som i samma ögonblick som man nämner kvinnokamp kommer inrusande med plakat, där det i fetstil står “MEN MÄNNEN DÅ?!?!?!?!?!?!”. Men vet ni, de finns ju i våra egna led? Men det verkar som att många förblindas av den typen av beteende om de bara har tillräckligt många följare på Twitter eller syns i tillräckliga många forum.

Och vi har de där antirasisterna, de där kritvita (som jag), som kräks klyschor och säger “jag vet ALLT om antirasism, ingen (INGEN!) vet mer om antirasism än vad jag gör!”. Och folk ba “ååh, hen är en sån förebild som KAN så mycket!” och när nån räcker upp handen och säger “hejhej, jag är utsatt för rasism, får jag säga nåt för jag tycker du har fel…” så uppstår närmast ett vrål: “hur VÅGAR du ifrågasätta?! Hur VÅGAR du splittra antirasismen?? SKÄMS PÅ DIG!”.

Det är en jäkla lögn att påstå att det är onyttigt för antirasism och/eller feminism att släppa in fler perspektiv, att faktiskt lyssna till de som är de mest förtryckta. Risken finns annars att de som hörs mest (de med störst privilegier) också är de som får sätta agendan. Och ärligt talat, hur bra är det när de som har störst privilegier är främsta kämparna för att REDUCERA de privilegierna eller helt skrota dem? Hur bra är det att de som har faktisk erfarenhet av förtryck får höra att  de borde hålla käften för de är nog allt lite obekväma och kan vi inte bara lyssna på den här som ser ut och låter som vi gör istället så blir allt bekvämt och myspysigt och INGEN FÖRÄNDRING SKER.

Som sagt. Säkert kommer folk missuppfatta mig. Säkert kommer folk bli griniga. Det skiter jag i. Jag vet att det hör till att bli arg och förvirrad när ens makt ifrågasätts – jag vet för jag har varit där. Men jag tänkte på saken och insåg att det ifrågasättandet var helt korrekt. Det är inte så jäkla omöjligt att uppmärksamma (och ifrågasätta?) sina egna privilegier. Det gör kanske lite ont, det är kanske lite jobbigt men i slutändan så blir det bra.

Jag lovar.

Uppsåt saknas

Posted on by

Det är måndag och jag läser om ännu en friande våldtäktsdom. Jag vill skrika, vråla, gråta. Återigen säger man “det finns inget uppsåt” i Tingsrätten. Återigen säger man att kvinnors kroppar är allmänt gods.

Göteborgs tingsrätt slår fast att den 21-åriga kvinna befann sig i en särskilt utsatt situation. Ändå friar rätten en 46-årig man från misstanken om att ha våldtagit henne eftersom det inte är bevisat att han “förstått eller varit medveten om” att hon var full, skriver metro.se. Uppsåtet som krävs för en fällande dom går alltså inte att bevisa, anser rätten.

Alla som trodde att ändringen i lagen, att “särskilt utsatt situation”, skulle ändra något kan nu besviket skaka på huvudet. Tydligen inte. Tydligen är man inte i en “särskilt utsatt situation” när man är ordentligt berusad. Och tydligen är det nån ny grej att dumförklara män i våldtäktsrättegångar. För tydligen är ju i alla fall just den här mannen så otroligt korkad att han inte kan avgöra på en kvinna om hon är jättefull eller inte. Nä, inte ens när hon ramlar ihop utanför krogen kan han visst avgöra det? Och tack vare att tingsrätten ba “Nej men stackarn, det är ju inte alls så lätt att veta om nån är jättefull!” så får han gå fri. Trots att han ogenerat tagit för sig av nån annans kropp. Trots att hon, vars kropp det är, inte ville det.

Än en gång får kvinnor det serverat på ett fat av bajs: är du full så får du stå ut om du blir våldtagen.

Jag skrev igår, på Aftonbladet Debatt, om samtycke. Att det inte räcker med en samtyckeslag så länge män inte vet vad samtycke egentligen är, det räcker inte så länge vi lever i en våldtäktskultur. Och kanske är det så att det rent juridiskt vore bättre om det fanns ett brott i stil med “vållande till”? För dödar du någon, fast det inte var meningen, så kan du bli dömd för vållande till annans död. Men våldtar du någon, fast det inte var meningen, så blir du frikänd.

Är inte det rätt skevt?

Idag läser jag också om en tjänst där man ska kunna söka efter domar, för att… tja jag vet inte riktigt varför man skulle vilja göra det. Men grundaren Pontus Ljunggren har en idé om hur man kan använda tjänsten:

En kvinna som ska gå på en dejt kan konstatera att den här killen har fem domar för våldtäkt eller misshandlat sin förra flickvän. Vi ger tryggheten att kunna göra ett val.

 

“Tryggheten att kunna göra ett val”. Sug på den en stund. Vrid och vänd på formuleringen. Smakar den gott i munnen? Nej, jag tänkte väl det.

SD är inte ett parti för landets kvinnor

Posted on by

Det är ingen chock att många Sverigedemokrater tycks leva i ett eget universum som skiljer sig rätt radikalt från det vi andra lever i. Deras värld är hotad av muslimer, i deras värld är de alltid först med ALLA frågor och i deras värld för de en politik som tycks vara något annat än vad de för fram. I Sverigedemokraternas värld kan man lösa alla problem, enkelt och snabbt, med en fantasiåtgärd. I Sverigedemokraternas värld tänker man inte så mycket på människor (såvida det inte är RÄTT människor) och det är i den världen det främst kryllar av kvinnohatare, homofober och rasister.

Jag menar, testa på att skriva något negativt om SD.
Testa sen att göra det som kvinna.

SD:s sympatisörer (och i vissa fall förtroendevalda) är inte så bra på det där med respekt mot meningsmotståndare. Finns det hatare även i andra partier? Jamen självklart! Men jag har ärligt talat aldrig någonsin mottagit ett hatmejl som är undertecknad “Moderaterna2014” eller “Socialdemokraterna2014”.

“SD2014” är däremot tämligen vanligt.

Men ska vi fortsätta prata om det där parallella SD-universumet? Det är där SD:s stabschef kan skriva något som det här:

linus bylund

Wait what? Det här är dumt på så många olika nivåer. PÅ VILKET SÄTT HAR SD VARIT FÖREGÅNGARE NÄR DET GÄLLER KVINNOFRÅGOR? Snälla, jag undrar verkligen. Ni kan ju läsa mer här varför detta är trams och hittepå:

“SD är inte på kvinnornas sida”

Men det som provocerar kanske extra mycket är att en man tar sig rätten att definiera vad kvinnors “riktiga problem” är. Hey, det är inte din sak att göra! Det är inte din sak att fnissa åt vår kamp, vad vi arbetar för och vad vi vill åstadkomma.

Och sen har vi förstås den oerhörda okunskapen som finns hos företrädarna. Eller okunskap kanske det inte är, det kanske handlar om medveten dumhet eller så är det faktiskt så att många av dem inte tycker att kvinnor är särskilt mycket värda? Det illustreras enkelt, elegant och lätt kräkframkallande av Erik Almqvists tweet:

almqvist

För i jösse namn! Skärp dig karl! För all del: var emot samtyckeslagstiftning. Men tänk på hur du formulerar dig. Om du någonsin vill bli tagen på allvar.

Sverigedemokraterna fnyser åt mycket. De fnyser åt genus, många inte bara fnyser utan viftar undan feminism och vissa går så långt att de förklarar sig som hatare av feminismen och kallar feminism för förtryck.

2014-01-11 16.20.15

Jo tjena att ni är på kvinnors sida när ni uttrycker sig så.

Att SD också är för slöjtvång och dubbelbestraffar muslimska kvinnor ska i högsta grad läggas på listan över saker SD gör som bevisar att de INTE är ett parti för kvinnor. Ska vi kasta en blick mot Avpixlat, SD:s inofficiella partiorgan, så blir den saken mer glasklar. Avpixlat hänger gärna ut kvinnor, även de som utsatts för sexuella övergrepp, och SD…tar inte avstånd. De brukar överhuvudtaget inte yttra sig.

Och glöm aldrig (ALDRIG) att SD var det ENDA riksdagspartiet som röstade MOT att avskaffa steriliseringskravet vid könskorrigerande operationer.

Jag jobbade med IRM i nästan två år. Och jag har sett alldeles för många exempel på kvinnohat och kvinnoförakt, eller för den delen totalt ignorans inför kvinnors problem, att jag inte ser det som någon slump. SD kanske tror att de kämpar för kvinnan, men vilken kvinna är det?

Så för att sammanfatta: nej, SD är inte ett parti för landets kvinnor. Det är inte det vare sig i den faktiska politiken och den är definitivt inte det om man ser till hur officiella företrädare uttrycker sig.

Frigör männen från “The raw man” och förminskande könsroller!

Posted on by

Det finns de som frågar sig om feminismen har gått för långt. Jag kan aldrig låta bli att undra vilken verklighet de lever i. Om de är så skyddade som de försöker framställa sig – eller om de bara låtsas. Blundar och håller för öronen. “Lalalala, jag ser inget förtryck. Lalalalalalalalalala det är ingen som gör skillnad på kvinnor och män!”.

Och så läser jag dagens DN. Där finns en artikel, en lång sådan, om en snubbe (ja i ordet mest feministiska bemärkelse) som startat något som heter “The Raw Man”. Hur beskriver han då vad detta är?

Många män är väldigt vilsna i sin manlighet. Bara ordet manlighet väcker ont blod hos feminister och könsvetare. Det är inte okej i samhället att prata om mäns behov av att vara ”manliga”.

Feminismen har gått för långt! Män får inte vara MÄN! Fy skäms. Men vad är det då för värden som denna snubbe, Herman Ottosson, lägger i begreppet “man”?

Mäns syfte i livet är att ha en tydlig riktning, att förverkliga sig själva och att dela med sig av sin unika gåva till världen.

Jaha, men varför är det typiskt MÄN? Är det inte rätt könsneutralt att vilja ha en tydlig riktning, vilja “förverkliga sig själv” (vad nu det egentligen betyder) och dela med sig av sin “unika gåva” till världen? Nope. Nix. Nej. Inte enligt Ottosson. För frågar man honom har kvinnan ett helt annat syfte i livet:

Kvinnors syfte är att dela med sig av sitt hjärta och sprida så mycket kärlek som möjligt. Gör hon inte det kommer hennes liv förr eller senare att kännas meningslöst.

 

Jamenjust. För sprida kärlek är det bara kvinnofolk som kan med, eller vaddå? Låt mig garva. Och fnysa. Och dunka huvudet i skrivbordet. Men vet ni vad? Det blir värre.

Det handlar inte om att mannen ska bestämma allt, utan om att många kvinnor tycker om att bli hållna, burna och förda – som i tango, menar Herman.

Ja, vi stackars veka varelser, bräckliga som bräckligaste glas, måste såklart bli burna. Stå på egna ben? PFFT! Kvinnor ska bli förda. Olé!

Jag lägger inte till någonting utan mitt arbete handlar om att skala bort lögnerna och maskerna som många bär på så att vi kan ge varandra av vår ursprungliga essens och mötas på djupet i vår sexualitet.

SNARK!

Jag har inte stött på så mycket motstånd utan blir ofta positivt bemött när jag pratar om det här. Men kanske är det de kvinnor som är i sitt maskulina jag, men egentligen vill vara i sitt feminina jag, som blir upprörda.

Ja, om det är så att jag är i mitt “maskulina jag” genom att ANVÄNDA HJÄRNAN och TÄNKA. Eller så är det kanske för att jag fått upp ögonen för att det är rätt jädra onödigt och korkat att försöka förstora skillnaderna som finns mellan könen I FORM AV KÖNSROLLER.

Pust. Stön. Urk. Kräks. Och värre blev det faktiskt när jag fick för mig (dumt, dumt, dumt) att gå in på “THE RAW MAN”:s hemsida. De erbjuder bland annat en kurs där man får lära sig detta:

Man: Vågar du ta reda på hur närvarande kvinnor upplever dig?

Kvinna: Vill du få konkret feedback på hur du kan öka din kvinnliga utstrålning och ge mer av ditt hjärta?

Mannen: ska vara modig, rikstagande, närvarande.
Kvinnan: mjuk, fluffig och kärleksfull som nån jävla gosekanin.

Det finns, på hemsidan, också en fiffig liten guide till hur man är MAN. Alltså inte bara man, utan ni vet såndär självförverkligande och närvarande som Ottosson tycker är bäst. Jag rekommenderar att ni inte läser den, såvida ni inte vill ha huvudvärk.

Saker vi får lära oss av denna guide: “A man is an active giver of love, not a passive receiver.” (Nej gud förbjude att män skulle TA EMOT kärlek), “For a man, being afraid of something is reason enough to do it.” (“Jävlar vad rädd jag är för att ramla ner i det här stupet. Jag måste nog hoppa!”, “When a man sees a male friend undertaking a new venture that will clearly lead to failure, what does the man do? Does he warn his friend off such a path? No, the man encourages his friend to continue.” (“Vaddå, ska du hoppa ner i stupet?? Okej, fan vad nice! Heja dig!”), “A man who claims his #1 commitment in life is his relationship partner (or his family) is either too dishonest or too weak to be trusted.” (Usch vad hemskt det vore om en man ba “Jag älskar mina barn mest i hela världen, de kommer alltid först för mig.” Ni fattar, funkar ju inte va.)

Det finns också en rubrik som berättar hur en man ska dö på rätt sätt.

Ooooookej.

Ja, alltså. Är inte det här ett exempel på att feminismen INTE gått för långt så vet jag inte vad som vore det. Att det finns så vilsna män som tror att de måste bevisa nån jäkla machogrej för att få räknas som MAN… det gör iallafall mig deprimerad.

FRIGÖR alla män från kvävande, förminskande och kärleksförnekande könsroller. FRIGÖR alla män från inställningen att de bara MÅSTE vara sjukt hårda och tuffa och göra dumma grejjer. FRIGÖR alla män från tankar att kvinnan bara är nåt fluffluff som är till för att sprida kärleks och gullegull.

Det är inte bara för vårt (dvs kvinnornas) eget bästa. Det är också för deras eget bästa. För ärligt talat: den bild av “manlighet” som målas upp av Ottosson, den är inte smickrande för någon.