Ett litet tack, bara.

Jag har varit supertrött ända sedan jag kom hem från dagens kurs och har tänkt “jag måste sova NU!” flera gånger. Ändå är jag vaken nu – och bloggar. Jag började liksom tänka lite och mina tankekedjor är ibland helt omöjliga att stoppa. Det räcker inte att tänka på mitt nya jobb och hur otroligt spännande det ska bli, det utvecklar sig till längre resonemang.

För jag började tänka på var jag var för ett år sen. Och vem jag var. Jag bodde i Östersund. Jag var tämligen nyblivet arbetslös. Mitt hjärta var i spillror. Jag kände mig ensam, trasig, rätt så värdelös och fullständigt vilsen. Jag visste inte ens vem jag var längre och ännu mindre visste jag vad jag skulle göra av mitt liv. Det enda jag egentligen fortfarande var säker på var min längtan efter att göra skillnad, att arbeta för något bättre, att göra något av den eld som alltid brunnit inom mig (ursäkta klyschan).

Jag vet inte riktigt var jag ska anse att den började, resan som tog mig dit jag är idag. Var det när jag började på 118100 och blev fackligt aktiv? Ett engagemang som gett mig så otroligt mycket – kunskap, vänner och erfarenheter. Det har också gett mig tjockare skinn och starkare rustning, för nog har jag fått en hel del knivar i ryggen. Det är så, när man inte räds att uttrycka sina åsikter. Jag är helt säker på att mitt fackliga engagemang hade varit nog för mig för facket GÖR skillnad och jag ville arbeta för ÄNNU mer skillnad. Men det blev inte så, för jag blev arbetslös. Det blev vi alla.

Plötsligt försvann de få rutiner som ändå fanns i mitt liv. De där regelbundna kontakterna med vänner. Och själva basen för mitt engagemang. Det kändes som att jag hade absolut ingenting.

Och jag ska inte hymla: första veckorna så mådde jag så otroligt dåligt. Sen insåg jag att jag kunde göra vad som helst. Kanske var det en enkel väg ut, men för mig var det otroligt stort att flytta till Stockholm och göra praktik på Sekos kommunikationsavdelning. Och det var så jobbigt först, jag kände inte att jag hörde riktigt hemma och jag kunde ingenting och jag visste ännu mindre och när skulle man egentligen ta rast och fick man verkligen gå på toa när man ville och vadå “du får gå hem när du vill”?!

Men det tog sig ju. Och vissa av de jag jobbade med där blev otroligt goda vänner. De höll mig i handen i början men knuffade sedan ut mig på det djupa – för de visste att jag lärt mig att simma. Sedan, när jag kände att “HÄR HÖR JAG HEMMA HÄR VILL JAG STANNA!” så fick jag inte vara kvar. Tack Arbetsförmedlingen, för det.

Och jag ska inte hymla: halvåret sedan dess har varit ett riktigt helvete. Nej, jag vill inte ha någon medömkan. Jag vill ha förståelse. Det är inte lätt att vara arbetslös idag. Det är så otroligt tydligt vad de senaste åren har gjort med folks attityd och samhällets syn på den som är arbetssökande. En börda, en parasit, lat, bortskämd, värdelös, en sopa.

Och jag sökte och sökte och sökte jobb. Och fick nej och nej och nej. Om jag ens fick ett svar. Och hela tiden, folk i min närhet som skulle “ge mig goda råd” om vilka jobb jag borde söka. “Men Anny, om du söker nåt ANNAT än typ det du VILL jobba med, du förstår ALLA kan inte jobba med det de VILL jobba med, du får inte vara så KRÄSEN”. Och jag sökte på McDonalds. Och jag sökte som telefonförsäljare. Och jag sökte som städare. Och jag sökte som telefonsupport. Inga svar.

Och jag sökte jobb på Transport. Jag sökte jobb på Centrum mot rasism. Jag sökte jobb på Vänsterpartiet. Och jag blev kallad på intervjuer. Och – jag fick till slut ett jobb. Jag fick ett sånt där jobb som vissa sa att jag aldrig skulle få.

Varför? För att jag aldrig tillät mig att ge upp. Varje gång jag sökte den typen av jobb var det en ilsken röst som tjöt i huvudet “DU KAN INTE DU SKA INTE DU FÅR DET ÄNDÅ INTE” men jag tryckte på “skicka” och jag höll tummarna. Och till sist gick det vägen – den 18:e november börjar jag mitt drömjobb.

Och vet ni varför jag inte lät mig själv helt tappa taget och ge upp? Nej, det beror inte på att jag är så jäkla stark. Det beror inte på att jag tog mig själv i nackskinnet och “var min egen lyckas smed”. Nej, det beror på detta:

TUR.

För jag kan inte låta bli att se hur allt hänger ihop. Att det varit en väldigt krokig väg hit, men ändå en väg. Och jag har gått fel väg så otroligt många gånger, och ibland velat lämna vägen helt och hållet. Men jag har haft tur: för jag har alltid haft hjältar i min närhet. Mina älskade vänner som alltid ställt upp, som alltid orkat lyssna. Min handläggare på Trygghetsrådet som sa “TRO PÅ DIG SJÄLV”. Det var tur som gjorde att just Henrik fick just mitt mail och tog kontakt med mig för att starta upp IRM. Det var tur som gjorde att jag träffade Peter. Det var tur som gjorde att just rätt person hittade mig på Twitter, började följa mig och tipsa mig om jobbet. Det är tur som gjort att jag är född i den familj jag tillhör, för även om vi kan vara lite eljest ibland vet jag att jag alltid alltid alltid har ovillkorligt stöd. Det har jag, om inte annat, insett nu när jag är äldre och tänker på hur fan jag egentligen betett mig under åren.

Jag har haft tur. Det handlar inte om något nyliberalt trams om att vi alla skapar vår egen lycka. Vi är ett kollektiv. Vi är beroende av varandra, inte alltid på självklara sätt. Och precis som en klok twitterföljare påpekade idag: det är också en av fördelarna med mitt jobb, att det på sitt sätt går ut på att se till att fler får samma tur. Att se till att politiken är sådan att omständigheterna för sådan tur är mer gynnsamma. Att se till att det finns skyddsnät när turen är frånvarande. Att se till att vi tar hand om varandra.

Och tja, har du läst ända hit så: tack. Jag vill avsluta ett inlägg som kanske är lite gråtmilt, nostalgiskt och lite rörigt för jag inser själv att vissa av mina poänger gått förlorade. Men det är skrivet från hjärtat. Och det är tillägnat alla som sett till att jag är här idag. Att jag är sambo med den underbaraste man jag någonsin träffat och att jag snart börjar jobba som valombudsman för Vänsterpartiet Halland.

Tack alla som stöttat, burit, tröstat, peppat, lyft, kramat och hållit om mig. Tack!

 

 

 

Första Maj – eller “Upp till kamp!”

Idag är det första maj, arbetarnas egen dag. Den enda högtid jag egentligen finner ett värde i att fira. Dagen som får det att liksom pirra i magen, för jag är så stolt över att tillhöra en rörelse som strider för rättvisa och solidaritet.

Idag är mitt hjärta extra, flammande rött. För idag sträcker jag på ryggen och bär stolt med mig mitt engagemang i den fackliga rörelsen och lika stolt är jag över att tillhöra Vänsterpartiet.

Idag minns jag alla som stridit för det vi har idag. Jag minns de som kämpat för åtta timmas arbetsdag, semester, föräldraledighet, kollektivavtal och A-kassa. Jag minns de som dött i sin kamp. De som faktiskt förlorat sina liv för vår skull.

Och jag tänker att vi har så väldigt långt kvar. Vi har så mycket mer att kämpa för! Vi får inte sluta strida nu, vi får inte bli för bekväma. Vi får inte ge efter på någon punkt, för vi har börjat förlora det vi har haft. Vi måste försvara det vi har, vi måste kämpa för mer.

Min förhoppning är att jag idag möter många kamrater i första maj-tåget, att vi alla går med raka ryggar under de röda fanorna och att vi får förnyad energi för vår fortsatta kamp. Att vi stöttar varandra, att vi berättar för fler vad vi gör och varför det är så viktigt.

Jag önskar kanske mest av allt att ordet “solidaritet” återigen ska bli ett vanligt och känt ord i vår vokabulär. Att vi åter ska klargöra att det är grundstenen i allt vi kämpar för. För utan solidaritet, vad är vi då? Vad har vi då? Vi bär varandra. Jobbskatteavdrag i all ära, nästa år ryker Alliansen och förhoppningsvis ersätts de av ett alternativ som vill ha rättvisa, solidaritet och jämlikhet. Nästa år, hoppas jag, är året då vi återigen kan börja bygga upp Sverige. Bygga upp vår välfärd, bygga upp våra skyddsnät och bygga upp ett nytt samhällsklimat där vad vi får tillbaka i jobbskatteavdrag är något vi inte bryr oss om.

Ett samhällsklimat där vi istället håller de svagaste om ryggen, där vi tänker mindre på oss själva och mer på de som har det sämst. Ett samhällsklimat där vi arbetar för viktiga saker – för arbetarrätt, för att de som flyr till Sverige ska bli välkomnade, för att de som inte har någonstans att bo ska få ett hem och chansen till ett liv.

Tillsammans är vi starka kamrater, glöm aldrig det. Så prata politik, prata facket! Prata på arbetsplatsen, med familjen, med vännerna. För de som säger “Jag bryr mig inte om sådant” har kanske inte förstått vad som händer om vi inte står starka tillsammans. Ju fler vi är, desto starkare blir vi.

Enade vi stå, söndrade vi falla.Vi ses under de röda fanorna, kamrater!

SD + LO = Nej – eller “Min åsikt om saken”

Jag har funderat lite under dagen på det här med att vara aktiv i ett LO-förbund och samtidigt vara aktiv i Sverigedemokraterna.

Transport är, vad jag vet, det enda fackförbundet som insett detta självklara: Som aktiv Sverigedemokrat står du inte för samma värderingar som inom LO-förbunden. Ett bra exempel på det är förstås en hel del av de beslut som togs på kongressen förra våren. Ja, jag tänker på besluten rörande hur LO ska arbeta för papperslösas rättigheter:

LO-kongressen beslutade att de papperslösas arbete bör bli avkriminaliserat. LO vill också hitta former för att kunna biträda de papperslösa.

Det är för närvarande problematiskt för facket att kunna hjälpa papperslösa. Det går inte att erbjuda ett traditionellt medlemskap eftersom detta kan innebära en risk för både uppsägning och att man måste lämna landet. Facket kan inte heller acceptera illegalt arbete och att man arbetar för lägre än avtalsenlig lön och utan sociala förmåner.

LO har redan idag kontakter med De papperslösas förening. Det finns möjligheter att utveckla detta till ett samarbete med syfte att förbättra situationen för papperslösa. Att stödja arbetstagare oavsett status och fackligt medlemskap är viktigt.

 

Kan man, som Sverigedemokrat, verkligen försvara de besluten? Kan man, ärligt, säga sig stå för de beslut som LO-kongressen har fattat? Jag har väldigt svårt att se hur det skulle gå till. Tillhör man ett politiskt parti som aktivt jobbar för att försämra för papperslösa… då ska man verkligen tänka över sina engagemang en gång till.

I grunden handlar det dock om att SD gillar att göra skillnad på folk och folk. Som vi skrev på IRM igår har de lagt ett antal motioner i riksdagen, motioner som visar det här tänket oerhört tydligt.

Jag tycker inte det är förenligt med LO:s värderingar. Tycker du?

Första Maj, en dag full av ideologi – eller “Amy Diamond”

Läser att Socialdemokraterna i Norrköping ersätter första maj-tåget med… Amy Diamond. Såklart upplagt för en mängd skämt och Twitter går bananer just nu (och då har det liksom bara startat).

Men för mig… alltså skrattet fastnar lite i halsen. Har (S) helt  glömt bort historien bakom Första Maj? Har de helt lämnat ideologi och historia, för att istället försöka… jag vet inte, smickra sig in och ragga röster? Visst, det kommer säkert komma en hel mängd människor till (S) Norrköpings “första maj-firande” men är det verkligen vad folk behöver just nu – lättsam underhållning och glättig yta? Eller är det tydligare politik och politiker man känner förtroende för som krävs för att nästa års valrörelse inte ska gå åt helvete.

Jag tycker det är en skymf mot alla arbetare som stridit, krigat, kämpat och vunnit så många strider åt oss. Vinster som vi nu tycker är så självklart vunna, som vi inte ens verkar anstränga oss för att försvara och beskydda. Jag tycker det är en skymf mot de döda i Haymarketmassakern.

Jag är helt övertygad om att alla mina döda släktingar, som i stort sett alla har varit såväl arbetare som arbetarkämpar, vrider sig i sina gravar. Så länge Amy Diamond inte tänkt sjunga “Internationalen” på repeat så tycker jag det är både pinsamt, skamligt och tyvärr en ganska tydlig indikator på att vi blivit för lata i svensk arbetarrörelse. Att vi slarvat med vår egen utbildning. Att vi glömt vår historia.

Och att vi glömt vad vår kamp handlar om.

(Misströsta inte Norrköpingsbor, det FINNS alternativ för er som fortfarande tror på kamp och solidaritet framför glättig underhållning: http://norrkoping.vansterpartiet.se/files/2013/04/1majAffisch.jpg)

Arbetarrörelsen kan bättre – eller “Det handlar inte om invandring!”

Jag läste det här, och jag blev upprörd. Vad händer med min älskade arbetarrörelse? Mitt älskade LO? Vi måste göra något åt saken. Vi kan inte låta ord som jämlikhet och solidaritet förlora sin betydelse. För är det något SD inte förstår, så är det just de två orden. Vi måste bli bättre, kära kamrater. Vi måste bli starkare. Tydligare.

Jag skrev om det här på Facebook också. Och fick en kommentar från en älskad vän som menade väl när hen skrev “Vi måste börja våga prata om invandringsfrågan”. Min respons på det blev en lång kommentar och jag kände att det var något jag ville förmedla till fler. Att jag ville att fler skulle läsa, för det är viktigt. Så, här är min respons på “Vi måste börja våga prata om invandringsfrågan”:

Fast det handlar inte om det. Även om vi så skulle säga nej till ALL invandring så skulle vi fortfarande rea ut vår gemensamma välfärd. Vi skulle fortfarande ha en befolkning som tycks bry sig mer om nån hundring i jobbskatteavdrag än om huruvida sjukhus har råd att anställa personal. Vi skulle fortfarande ha riskkapitalistbolag som inte jobbar för att vården och omsorgen ska bli så bra som möjligt, utan för att de ska tjäna mer pengar. Pengar som de kanske inte ens kommer skatta i Sverige.

Även om vi skulle sätta stopp för all invandring skulle vi ha en skola som är under all kritik, vi skulle ha storföretag som strävar efter högre och högre och HÖGRE vinst och hellre förhandlar fram krisavtal till sina anställda (med hot om varsel) än några år går med på mindre vinst, mindre bonus. Vi skulle fortfarande ha en regering som tycker att det viktigaste är att prioritera RUT, ROT, sänkt bolagsskatt och sänkts restaurangmoms istället för att göra något åt arbetslösheten. Typ, jag vet inte, se till att det byggs lite bostäder kanske?

Skulle bostäder byggas kanske det skulle kunna, på samma gång, lösa ett annat jätteproblem, nämligen bostadsbristen som ser till att unga vuxna får bo kvar hemma hos sina föräldrar och som leder till att det är i princip omöjligt att få tag på en lägenhet i Stockholm om man inte köper den, och hur många har råd att lägga ett par miljoner på det?

Självfallet är det enkelt att skylla alla dessa problem på invandrare och flyktingar. Men de har ingenting med saken att göra. Hur kan vi gå med på att se MÄNNISKOR som en ekonomisk belastning när vi samtidigt göttar oss med sänkt skatt som går raka vägen ner i fickan på de som redan har så mycket pengar att de aldrig, aldrig nånsin egentligen behöver oroa sig? Varför har vi låtit det bli så här? Jag tänker inte gå med på att skylla några problem på invandringen. Det är att köpa SD:s problembeskrivning och det jag vet allra tydligast är detta: SD har så jävla fel.

Solidaritet – eller “VAD HÅLLER VI PÅ MED?”

Få kan ha missat att jag är engagerad i arbetarrörelsen. Att jag varit fackligt aktiv senaste fyra åren, cirka. Få kan heller ha missat att jag är en sån som har gott om åsikter, tankar och gärna tycker till om saker (Jag är en sån jobbig jäkel som alltid lägger mig i, alltså). Jag anser att fackföreningsrörelsen, främst då LO, har många förbättringsområden. Ett är dock, enligt mig, viktigare än resten och just nu ganska akut.

Senaste året har mitt engagemang i antirasistisk opinionsbildning ökat. Inte så märkligt kanske, då jag är skribent på IRM. Det funkar liksom inte att skriva på en SD-granskarsajt utan att också lära sig en hel massa om rasism på vägen. Jag har lärt mig saker på egen hand, jag har läst mig till saker men det som gett mig mest är alla möten. Att träffa människor som kan berätta för mig hur det funkar det här med tolkningsföreträde (Hej hej Kawa om du läser det här) och som ger mig nya vinklar på verkligheten. Som putsar mina omvärldsgranskarglasögon och örfilar mig (fast vänligt) så att jag skärper till mig lite.

För det ska alla vara medveten om, det finns inga människor som är fullkomliga och perfekta. Alla har fördomar, alla kan göra fel och tro det eller ej – alla kan uttrycka sig rasistiskt. Frågan är snarare om man gör det med vilje? Och om man får det påpekat för sig att “Örrödu, lägg av meredära!” hur man reagerar. Är det liksom “IGELKOTT TRANSFORMATION“-taggar utåt och fräsande visa tänderna, eller har man förmågan att ödmjukt acceptera att man gjort något fel och istället säga förlåt, jag ska försöka göra bättre i framtiden?

Men, vad har då det här att göra med arbetarrörelsen? Jo, för varje gång jag lärt mig mer om antirasism, utökat min kunskapsbas, fått mina glasögon putsade (och min kind örfilad…) så har jag också insett detta: Vi i LO har lång, lång väg kvar att gå när det kommer till antirasism. Jo, vi HAR det. Vi gör mycket bra idag men vi kan bli bättre och jag ser att förbättringar också sker. Det genomförs projekt runtom i våra förbund, och arbetet går framåt.

Men! Jag tror vi missar något. Något stort, viktigt, avgörande.  Jag tror att vi alltför många gånger säger “Rasism är dåligt” men missar nyanserna. VAD är rasism? VARFÖR är det dåligt? Och, det som jag önskar hela världen kunde lära sig och leva efter: VEM är det som avgör om hen är kränkt eller inte. Är det hen som upplever sig kränkt – eller du som står utanför?

Jag hoppas verkligen att så mycket krut som möjligt läggs i LO:s och förbundens antirasistiska projekt i framtiden. Jag blir närapå gråtfärdig när jag gång efter annan ser förtroendevalda som “gillar” rasistiska, främlingsfientliga och hatiska sidor på Facebook. Hur de delar statusuppdateringar plockade direkt från hatsidor som t.ex Avpixlat.

Lika ont gör det i mig att se att det nästan aldrig är någon facklig som reagerar. Att ingen bemöter det, frågar “Hur tänker du nu?”, att ingen ifrågasätter eller säger ifrån.

Det allra, allra värsta, det som får mig att hänga med huvudet och för en stund faktiskt undra vad fan det är som händer, det är när jag väljer att bemöta förtroendevalda fackmänniskor och ställa den där enkla frågan: “Hur tänker du nu?” och bli bemött med… “IGELKOTT TRANSFORMATION“-taggar utåt och vilt fräsande. Det senaste året har jag blivit blockerad av fackligt förtroendevalda människor – av den enkla anledningen att jag ifrågasätter deras rasism.

Det gör mig arg, för det ska inte hända. Kanske särskilt inte i vår rörelse för i den är det inte värdigt att rasism finns från första början. Och i de fall någon uttrycker sig rasistiskt – då ska man kunna ifrågasätta detta. Det handlar om värderingar. Det handlar om fackets kärna.

Det handlar förfan om solidaritet.

 

 

I love the fack!

Nu när jag har kort tid kvar innan oundviklig (typ) arbetslöshet har jag av naturliga skäl tänkt väldigt mycket på det här med A-kassa. Hur glad jag är att den finns, hur förbannad jag är på att den är såpass kass den ändå är idag. A-kassan är en fantastisk idé för den gör att jag har råd att vara arbetslös. Den ser till att jag inte desperat måste ta första bästa jobb för att kunna överleva. Jag kan inte förstå hur man kan se något negativt i detta. För i grund och botten handlar det om det fackliga löftet:

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Det handlar om solidaritet. Solidaritet är hela grunden till den svenska modellen och det är så sorgligt att se folk försöka montera ner, förstöra och rasera. Vi har otroligt mycket i Sverige som man är avundsjuk på i andra delar av världen. Kollektivavtal är en sådan sak, A-kassa är en annan. Båda är verktyg för att se till att lönerna hålls över slavlöner, att vi har drägliga arbetsvillkor, att vi har rättigheter och möjligheter på våra arbetsplatser. Jag är lyckligt lottad över att vara född i Sverige. Det är du också. Och utan den svenska fackliga rörelsen hade du kanske inte haft:

Semester, semesterlön, övertidsersättning, avtalspension, föräldralön, försäkring på arbetsplatsen, a-kassa, OB, föräldraledighet, löneförhöjning, hjälp och stöd på arbetsplatsen, hjälp med förhandling och mycket, mycket mer som du säkert sällan tänker på.

Vi behöver få drömma om hur det ska bli!

Jag har så lätt att falla in i vemod. Minnen. Nostalgi.

Det är inte så konstigt alltså, att jag då och då glömmer bort allt negativt med saker och ting och istället känner saknad i förtid. Saknad efter allt bra som varit.
Mitt SEKO-hjärta blöder då.

Hur jag fått växa de här åren! Allt jag fått lära mig tack vare SEKO och LO. Alla kurser! Åh, alla människor jag träffat. Inspirationskällorna.
“Insikter” förra sommaren, med de finaste av de finaste! Frustrationen de där tre veckorna, skämten, att bli kallad “hjärtat” av min kurskamrat när jag mådde dåligt, att bli omkramad, att sitta på rummet och gråta och bli omhändertagen när allt kändes så fel och fult.

Alla skratt vi har delat, jag och mina fackliga vänner. Stödet. Hur vi lyft varandra när det har behövts. Hur jag alltid haft någon att fråga. Alla dessa erfarenheter!

Det nyväckta hopp jag känt efter varje kurs. Den nyväckta inspirationen. Längtan efter att få förändra, lusten att kämpa för ett bättre samhälle, argumenten jag samlat på hög. Att åka hem från en kurs är alltid lite bitterljuvt.

Kongressen! Åh, jag är så lycklig  att jag fick förtroendet att åka dit. Det helt magiska gänget SEKO-ombud! Fikapåsen under kvällsplenan, samhörigheten, hand i hand sjunga “Internationalen”. Känslan av att tillhöra. Vara hemma.

Jag kommer sakna det.  Men jag är ändå trygg i tanken, att det snart är över. I framtiden väntar nya utmaningar, nya kamper, nya vänner och nytt engagemang. Jag har fått så mycket de senaste fyra åren och jag har gjort i ordning en speciell plats i mitt hjärta för dessa minnen. De kommer alltid finnas med mig, bygga upp mig, jag kommer dra energi från dem och göda mina leenden med dem. Min kamp är inte över, även om den nu inte nödvändigtvis kommer ha sin plats i SEKO.

Och när skuggorna skräms, när livet känns hårt
Ta steg för steg fast det är svårt
Och om du vågar drömma när ingen annan tror
Kan du vinna mer än du tror.

För om vi vill, om jag vill,
Om du vill, vill vi två.

Tack, alla ni som korsat min väg de här fyra åren. Våra vägar kommer garanteras korsas igen, för mig blir ni inte av med så lätt!

Kultur som verktyg

I helgen var jag som bekant på Runös Röda Kulturfestival. Under festivalen gick jag en kurs som handlade om hur vi kan använda kultur som redskap inom arbetarrörelsen. En mycket viktig fråga, då jag är helt övertygad om att kultur kan öppna dörrar och uppmuntra till tankar som föreläsningar, förmaningar och diskussioner inte kan göra. På kultur reagerar man instinktivt, med öppet hjärta och öppet sinne. Iallafall gör jag det. Kultur är en väldigt stor del av mitt vardagliga liv, inte minst genom skrivandet. Dessutom är det aldrig tyst hemma hos mig, jag lyssnar alltid på musik. Allt från gammal progg till jämtländska folkvisor till årets sommarplågor.

Jag vet att åtminstone jag tilltalas av tanken på kultur som ett verktyg och jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om den uppfattningen. Det märktes inte minst under kursen, då vi till våra presentationer skulle använda just kultur för att visa vilka vi är. Kreativiteten var häpnadsväckande! Allt från en fantastisk teatermonolog, till teckningar och sång. Det gjorde mig alldeles lycklig och ödmjukt beundrande. Alla kan använda kulturen, det gäller bara att uppmuntra till det.

Hur jag presenterade mig? Med en dikt såklart. Mitt främsta kulturredskap. Och jag tänkte publicera den här för även om den inte är det bästa jag skrivit så får den mig att le. Kanske främst för att den för alltid kommer påminna om en helg som jag delade med andra kulturintresserade (nåväl, vissa betydligt mer än andra…) fackligt engagerade inspirationskällor!

Min mamma, en uska sliten och trött
Har format mitt hjärta
Flammande rött
Facklig, feminist och nätaktivist
Hatad av SD pga antirasist

 
Bloggar, skriver, kluddar nånstans
Jag vore nog ingenting om inte orden fanns
Jämte är jag och över det är jag väldigt  stolt
Socialist, det är självklart, och en längtan efter revolt

Med det vill jag än en gång säga tack för en fantastisk helg. Särskilt stort tack till Roger Svalhede som lyckats med konststycket att få en trött och less Anny inspirerad igen, och självfallet ett gigantiskt tack till den grupp av människor jag gick kurs med. Vi ses igen nästa år, oavsett vad som händer. Eller hur?

 

Stolt Kulturvänster!

Hej, kamrater och vänner och beundrare och haters (för säkert är det några såna som läser här också…) !

Jag känner mig lite som Kissie idag. Fast en tjockare variant, uppenbart. Inte lika blond heller.
Vill ni att jag förklarar varför? Okejrå. Grejen är att jag just nu är på Runö Kursgård i Åkersberga, Stockholm. Den här helgen går nämligen Sveriges kanske bästa festival av stapeln: Runös Röda Kulturfestival.

Inte hört talas om den förr? Det är lugnt, det är första året den arrangeras. Jag hoppas dock att den kommer bli återkommande – och att den växer med åren. Det är ett toppenbra initiativ och är det något som arbetarrörelsen behöver bli bättre på så är det just kultur. Arbetarrörelsen har historiskt sett varit otroligt duktiga på det här med kulturarbete på olika sätt men det har av någon anledning gått förlorat senaste åren.  Låt oss ta det tillbaka!

Under festivalen går jag också en kurs för ungdomsansvariga inom LO, en kurs om kultur och hur vi kan använda det i våra uppdrag. Jag förlorar ju, som bekant, mitt uppdrag som just ungdomsansvarig snart men jag är övertygad om att det jag lär mig här kan jag använda även i framtida uppdrag. Det har också gett mig inspiration både till IRM (Vilket jag härmed kommer kalla Interasistmen.se för, s’att ni vet) och även peppat mig själv personligen.

Jag sitter just nu med en helt fenomenal idé… eller, två stycken faktiskt. Nu ska de bara få lite mer substans, bli lite mer konkreta, så kan jag göra dem till verklighet sedan! Det känns som att ha hittat guld! Eller, ja, som jag kan tänka mig att det känns att hitta guld. För det har jag faktiskt aldrig gjort på riktigt.

MEN! Därför känner jag mig som Kissie: Jag sökte dispens från seminarium för att kunna blogga. Och äta lite barnmat. Och ta kort på mig själv som jag ska tokredigera sedan. Eller iallafall nåt av de tre jag nämnt…

Bloggande borde väl för den delen också kunna räknas som kultur, right? Jag tycker det. Vi bestämmer det, här och nu. Även Twitter känns som kultur ibland för vad är det man skriver där ibland? Det känns vid vissa tillfällen som att man läser en hel mängd små, samhällsskildrande dikter. Jag skulle vilja göra en Twitter-poesibok.

Bäst den här helgen, oavsett vad som kommer hända nu, var dock gårdagen. För då spelade Asta Kask! ÅH ASTA KASK! Sällan har jag varit så peppad för en spelning. Jag har lyssnat på dem sen jag var tonåring, från och till. Senaste åren har det blivit mer och mer. Föga förvånande skrålade jag med i nästan alla låtar = hes idag. Ni om inte var här: ÅH vad ni missade något awesome. Tack R för att du såg till att de kom hit, för jag vet att det är din förtjänst.

Som sagt, jag hoppas att festivalen återkommer nästa år. Och då tusan ska det göras mer reklam för den! Det här är ett så utmärkt sätt att få upp folks ögon för arbetarrörelsen. Jag vill se mer reklam, mer pepp, större pepp, fler workshops (jag kan här och nu skriva upp mig för att hålla ett blogg-seminarium!), jag vill att avdelningarna och sektionerna och alla lokalavdelningar av olika varianter blir bättre på att skicka hit folk, på att uppmuntra folk, på att göra reklam för att det här är SVERIGES KANSKE BÄSTA FESTIVAL! (Och det säger jag inte bara för att jag är partisk. Det säger jag för att den har så enormt stor potential.) När ni som varit med och roddat blivit lite varmare i kläderna och har det här året med er i ryggsäcken tror jag att nästa år kommer bli alldeles galet bra.

Så ge inte upp nu! Hör ni det? Säger ni att det inte blir något nästa år kommer jag bli mycket, mycket besviken. Och det tror jag gäller för alla som är här nu. Tusen, tusen tack för en festival (och kurs) som varit grymt bra hittills. Ni är klockrena, vi är klockrena, och arbetarrörelsen är så sjukt bra och stark och viktig.

Flummigt, lite osammanhängande inlägg. Men viktigt är det ändå – och jag hoppas att ni som läser blir pepp på att komma hit nästa år. Pöss på er!

 

Älskade Asta Kask!