Tag Archives: Avpixlat

Våld hör inte hemma i politiken – eller “En klantig publicering”

Posted on by

Häromdagen gjorde Aftonbladet en grej som gör mig ordentligt grinig. På sitt löp kör de rubriken ”Här festar SD-männen med Avpixlat” eller liknande formulering. Vad är då så konstigt med det? Tja, att den som SD-männen festade med faktiskt är aktiv Sverigedemokrat kanske. Och att han bara är krönikör på bloggen, inte en del av redaktionen. Det är många Sverigedemokrater som har skrivit för Avpixlat, säga vad man vill om det men det är knappast en nyhet.

Men vad som gör mig RIKTIGT irriterad är hur de avslutar artikeln. De berättar att Göran Greider varit närvarande och att Avpixlatkrönikören ifråga pratat med honom. När Greider får veta vem han precis samtalat med säger han att om han kommer fram igen ska han få en ”rak vänster”. Jag misstänker att Greider med ”rak vänster” menar något i stil med en föreläsning om socialism men det framgår inte särskilt tydligt. Det framgår faktiskt alls. Och Sverigedemokrater läser hursomhelst saker bokstavligt. Dessutom – även om det var någon typ av skämt så var det ett förbaskat dumt skämt.

 Att ens antyda att man vill slå en politisk meningsmotståndare tycker jag är förkastligt.

Vad tror Aftonbladet blir bättre av en sådan här publicering? Nog för att de säkert vinner en mängd klick, men till vilket pris? Jag tycker att det är att ge bort en stor fet gratispoäng till SD och flytta fokus från en viktig debatt (Hur sammankopplade är egentligen SD med hatbloggen Avpixlat?) till något som egentligen inte borde vara en diskussion. Våld har inte inom politiken att göra. Jag önskar bara att alla inblandade kunde förstå det.

Jag är här! – eller “Rasisternas förbannade dubbelmoral”

Posted on by

För den som har missat det: Jag är alltså i Almedalen. Hipp hipp hurra. Jag dricker inte rosé (faktiskt inte ett enda glas hittills) och den enda politiker jag skakat hand med hittills är Linus Bylund från SD. Jo, ni fattar: Jag lever loppan.

Nä, faktiskt springer jag runt mellan olika seminarium och försöker däremellan få tid över till att skriva skriva skriva. Jag bevakar nämligen veckan åt nättidningen Sourze, vilket är tokskoj! Dessutom har vi såklart fullt upp med IRM. Men jag är inte den som klagar, tvärtom faktiskt. Äntligen är min inspiration tillbaka! Jag skriver så tangenterna glöder på datorn och spottar ur mig text efter text. Och, om jag får säga det själv, så är det rätt bra texter också.

Men, det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte skriva om det här:

Tolv papperslösa invandrare ansökte om att få betala skatt i Sverige. Då läckte Skatteverket hemliga uppgifter om var de arbetade till gränspolisen. Nu jagas de för att kunna utvisas.

 

Jomen, det är väl rart? Ett fint samhälle? De som vill betala skatt, och som Åkesson och hans blågula anhängare kallar “bidra”, de ska vi kasta ut. Nu tycker jag visserligen att alla papperslösa ska få stanna i Sverige, men nog blir det extra påtagligt extra i fall som dessa. Då funkar inte längre argumentet “De kostar mer än de tillför”. Då biter det inte längre att kalla dem för utsugare. För helt plötsligt är de ju som vem som helst av oss?

Samtidigt så jagar fogden Mats Dagerlind, frontman för rasistbloggen Avpixlat:

Mats Dagerlind driver själv på sajten en aggressiv retorik mot invandring. Bland annat för han fram ekonomiska argument. I en krönika inför midsommarhelgen uppmade han läsarna att ”säga nej till brinnande förorter, nej till “svenska” jihadister, nej till fri rörlighet för utländsk mångkriminalitet, nej till ansvarslös massinvandring med en årlig åderlåtning av skattebetalarna på 100 miljarder kronor.

Men Mats Dagerlind berättar inte att han själv har kostat svenska skattebetalare miljonbelopp.

2004 begärdes han i personlig konkurs av staten. Sedan dess har han samlat på sig mer än 1,5 miljoner i skulder, varav merparten härrör från obetald skatt.

 

Och han hyllas av rasister, SD-anhängare och andra “Sverigevänliga” (vilket hån det är att använda det ordet om dem, egentligen. Kan vi inte börja kalla dem för vad de egentligen är: Sverigefientliga.). Men papperslösa, de får skit. Usch, jag blir så äcklad av den uppenbara dubbelmoral som råder. Så kära rasister, från och med nu tänker jag aldrig någonsin tolerera att ni använder ekonomiska argument när ni kritiserar papperslösa om ni någonsin hänvisat till Avpixlat eller skrivit något positivt om Mats Dagerlind.

Bara så ni vet.

 

Dygnet då kärleken besegrade hatet – eller “#älskaAnny”

Posted on by

“Åh, du måste skaffa hemligt nummer!”, “Du måste fixa så man inte kan hitta din adress”, “Du kommer få mordhot på posten”, “Du kommer bli så hatad”

Ovan är några av de kommentarer som jag fick när jag berättade att jag skulle vara med och starta upp IRM. Och tja, jag kan inte påstå att folk hade fel egentligen. Men jag var ju beredd på det, jag förstod själv att jag skulle bli utsatt. Något jag däremot inte var beredd på var hur otroligt lågt rasister och SD-anhängare kan sjunka i sina försök att trycka ner en meningsmotståndare. De använder sig av metoder som är så totalt främmande för mig att ens överväga.

För ungefär två veckor sedan var jag med om något som jag inte önskar ens min värsta fiende: Jag förlorade en kär vän. Helt plötsligt fanns hen inte längre, vilket i sig är en svår sak att ta till sig och försöka förstå. Sorgen var överväldigande från första stund, av fler än en anledning men det är privata saker som jag inte vill gå in på. Det ni egentligen behöver veta är att en vän gick bort.

Nånstans tänkte jag att “Nä, jag orkar inte med att hantera rasister och SD-anhängare just nu”, så jag tog en timeout från IRM. Jag tog faktiskt en timeout från det mesta i mitt liv. Något jag också kommenterade på Twitter, för det kändes svårt för mig även det: att inte fullfölja saker jag åtagit mig och att inte göra vad jag måste göra. Jag har till exempel en skoluppgift som jag skulle ha skickat in redan första juli, men som återstår att färdigställa. Jag har helt enkelt inte haft energi över att sätta mig ner och skriva.

Vad jag inte hade räknat med var att mitt tweet, som så tydligt visar att jag inte mådde särskilt bra, skulle användas av Avpixlats frontfigur, Mats Dagerlind, i syfte att håna mig. Men just, exakt så lågt sjönk han. Och egentligen, jag kanske borde ha blivit arg över det i min ensamhet men… jag ville visa upp den låga nivå han kör med. För det är heller inte första gången han attackerar någon som mår dåligt. Det börjar nästan bli lite av hans signum.

Så jag tog en printscreen och twittrade om det. Och det fick spridning. Och Mats Dagerlind blev arg, anklagade mig för att ljuga och kallade mig för “näthatare”. Och där nånstans fick jag nog, jag blockade honom och lät andra ta det istället. Och återigen – vid det här laget kanske jag borde ha loggat ut från Twitter. Men samtidigt har det under de här två veckorna varit mitt andningshål. Tyvärr ledde det också till att jag såg att Dagerlind fick stöd. De var inte många som backade honom – men de var högljudda och elaka. Det påstods att jag bara fick vad jag förtjänade.

Och där, exakt där, gick något sönder en smula i mig. Det finns alltså de som tycker att jag, enbart för att jag skriver om Sverigedemokraterna, förtjänar att bli hånad när jag har förlorat någon och sörjer. En liten del av min tro på mänskligheten dog då. Och jag tänkte tusen tankar på en gång. Att jag skulle avsluta mitt twitterkonto. Att jag skulle sluta med IRM. Att jag aldrig skulle yttra en åsikt igen. För det gjorde så väldigt ont att bli attackerad på det sättet – de hittade min ömmaste punkt och sparkade på den. Om och om igen.

Men, sen hände något helt fantastiskt. Det skapades en slags motrörelse på Twitter. En störtflod av kärlek och jag har nog aldrig någonsin blivit så innerligt rörd. Den mängd fina ord, den stöttning och den vänskap jag blev översköljd med i ett helt dygn liknar ingenting jag varit med om. Det skapades till och med en hashtag – #älskaAnny – som dagen därpå trendade. Förstår ni? Stödet för mig var så stort att det trendade på Twitter. Jag förstår det knappt själv.

Men jag förstår det här: Det som hände det där dygnet, den där krusningen av kärlek som utvecklade sig till en hel tsunami, den har gett mig styrka för lång tid framåt. Jag vet, att närhelst jag känner mig slagen eller trött på mänskligheten, då behöver jag bara läsa alla tweets som jag har sparat i en särskild mapp på datorn. Läsa, återfå min tro på mänskligheten och återfå min styrka.

Så det jag egentligen vill säga är, från djupet av mitt hjärta, mitt varmaste och ärligaste TACK. Ni gjorde något underbart för mig, och jag kommer göra allt jag kan för att återgälda det.

Rasisterna må vara högljudda, inte vara rädda för att använda de lägsta av låga metoder för att trycka ner sina meningsmotståndare och de må vara experter på näthat. Men kärlek slår hat, tusentals gånger om. Och så länge vi har det, då kan de aldrig, aldrig någonsin vinna. Glöm aldrig det.

Dagerlinds kamp för jämställdhet – eller “Poppycock!”

Posted on by

Mats Dagerlind, inofficiell överkucku på Avpixlat och redaktionsmedlem på SD-kuriren, har bestämt sig för att slå ett slag för jämställdheten. Härligt, tänker ni kanske och blir lite glada över att karln blivit feminist.

Fniss, klart han inte har blivit det! Nejdå, i Mats värld är det nämligen så att det är kvinnan som har övertaget och det är stackars mannen som är förtryckt. Ja, en analys vi alla kan hålla med om? Nja. Det får en ju faktiskt att ställa vissa frågor. Jag menar, varför har kvinnor lägre betalt? Varför har kvinnor såpass få chefspositioner? Varför är kvinnor utsatta på så många sätt? Frukta icke, Mats Dagerlind har svaren!

dagerlind2

Ok, ska vi gå igenom det här tweet för tweet? Vi börjar med den första. Mats Dagerlind tycker alltså synd om männen för att de inte blir sedda som “sexobjekt”. Mannen ska “kräva en hand på sin rumpa av en kvinna idag”. Nå, nu vet jag inte hur det är med alla världens kvinnor därute, men jag skulle iallafall gladeligen byta bort den biten! För vad är det vi isåfall skulle byta bort? Vad är det männen skulle få med i paketet att “bli sedda som sexobjekt”?

Tja, de skulle få fingrar, främmande sådana, som nyper dem i rumpan. De skulle få händer som riktigt gräver runt i underliven på dem. De skulle bli klämda på, tittade på, skrattade åt, bli behandlade helt utan respekt och de skulle också riskerar våldtäkt. För tja, vare sig ni vill det eller inte så kan sexuella trakasserier på det sättet leda till värre saker. Och efter våldtäkten, tja då kanske mannen skulle få frågan “Vad hade du på dig?” eller “Var du full?” eller “Har du haft sex förut?”. Som sagt, jag kan inte tala för världens alla kvinnor. Men iallafall jag skulle glatt och utan eftertanke byta bort just det där “ses som ett sexobjekt”. Och jag skulle inte ens tvivla.

Men ska vi gå vidare då? Mannen ska alltså bli inkvoterad på jobb. Jamen dåså, den är ju redan uppnådd! För det sker dagligen, hela tiden och världen över att män blir valda över kvinnor just på grund av att de är… just det, män! Så grattis Mats, din kamp har lönat sig. (Eh, nej. Så här har det alltid varit. Sorry!)

Nummer tre då. Det är alltså synd om männen för att de aldrig får komplimanger, aldrig blir bjudna på krogen, aldrig träffar på någon som håller upp dörren? Hm, återigen kan jag bara tala utifrån mig själv och min omgivning men alltså… jag känner inte alls igen den här bilden av mänskligheten. Nog håller vi upp dörren för varandra (iallfall på tunnelbanan i Stockholm…), nog bjuder jag också mina killkompisar på drinkar på krogen, nog har jag varit med om inte bara en gång att män får komplimanger? Det här känns liksom mer som att.. som att Mats borde byta umgänge. Så jag säger det här och nu: Mats, du är varmt välkommen att följa med mig och mina vänner ut nån kväll i 08. Jag lovar att jag ska både bjuda dig på en öl och hålla upp dörren för dig! (Har du din Avpixlat-tröja på dig kommer jag däremot inte ge dig komplimanger för din klädsel)

Nummer fyra känns lite avhandlad redan. Så vi hoppar den va? (Fast nog är det spännande att Mats tycks tro att jämställdhet innebär vem som blir bjuden av vem på alkohol…)

Femman! Ja, jag håller med. Man ska inte förolämpa varandra. Varken kvinnor eller män. Det är liksom dumt och onödigt och allra främst otrevligt. Så vi bestämmer här och nu att kvinnor ska undvika att kalla män för “taliban” och “gubbslem”, så låter männen bli att kalla kvinnor för “hora”, “pissluder”, “fitta” och liknande. Jättebra ju!

Och nummer sex då. Jag kan inte låta bli att tänka så här: Vem är det som prompt säger att det är mannen som utför dessa sysslor? Och HUR många bygger egentligen en bastu? Och bygger de en ny bastu varje dag? Lagar de bilen varje dag? Klipper de gräset varje dag? Nä, så mycket växer inte gräset i Sverige väl? Medan det dagliga arbete kvinnor utför är just det: dagligt. Barnen tar liksom inte semester. Det funkar inte att låta bli att äta en dag. Tvätten tvättar inte sig själv, disken diskar inte sig själv och städningen gör inte sig själv. Nå, om man inte har en RUT-piga hemma då men det är ju liksom en helt annan historia. Så nej, Mats, du kan inte jämföra “bygga en bastu” med att sköta det vardagliga arbetet i hushållet. Sorry, men du får försöka bättre!

Och så den sista. Den som gör mig på riktigt förbannad. Den som antyder att kvinnor arbetar halvtid för att de inte orkar heltid. Jamen vad fint, då ser vi till att papporna i större grad är hemma och tar hand om barnen då! Så kan mammorna jobba heltid för ärligt talat tror jag att många skulle VILJA jobba heltid. Om bara mannen tog lite ansvar och hjälpte till att ta hand om de gemensamma avkommorna. Så jag tycker vi kan bestämma också det, här och nu, att männen från och med nu tar hälften av ansvaret för barn så att kvinnorna snabbare kan gå upp i heltid. Visst blir det bra va, Mats? Eller tänkte du inte på det där med att någon ska ta hand om ungarna också..?

Jadu Mats. Det är fint ändå att du slår ett slag för jämställdheten. Synd att du inte riktigt verkar dels förstå ordets innebörd, dels bara arbeta för ett enda kön. För du vet väl det här, att feminismen jobbar nästan lika mycket för män som för kvinnor. Patriarkatet tvingar in män i snäva könsroller som hämmar era liv. Det vill vi ändra på, på samma sätt som vi vill ändra på att kvinnornas villkor är betydligt sämre i dagens samhälle.

Men fortsätt du din kamp. Kanske är det någon som lyssnar. Troligtvis en man. Jag vet inte vilken förändring ni är ute efter dock, för det ni vill ha – det har ni redan. Grattis, ni är män.

 

Avpixlat, utan respekt för någon – eller “Hatbloggen strikes again!”

Posted on by

I helgen har mycket kretsat kring Mats Dagerlind, eller mr Avpixlat kanske vi kan kalla honom. Han är den som oftast stiger fram när Avpixlat behöver en talesperson, enligt Dagerlind själv för att ingen annan vågar. Vilken tur att han har så stort mod ändå, annars skulle hatsajten bara företrädas av anonyma hemliga kompisar. Typ. Men, jag tänkte inte skriva så mycket om just Dagerlind även om det här är sanslöst roligt:

lolololooolNej, jag tänkte istället skriva om själva Avpixlat och att vad de gör är farligt. Ingen kan ha missat Kumlafallet, en trettonårig flicka som hoppade framför ett tåg och därmed tog sitt liv. Fruktansvärt tragiskt och historien bakom tycks vara ännu mer tragisk. Nu har en medelålders man begärts häktad för att ha sexuellt ofredat henne. Märk väl: Han är häktad. Inte dömd. Ändå ser Avpixlat absolut inga hinder för att hänga ut honom med både bild och fullständigt namn.

Och nej, jag försvarar ingen pedofil och det är mycket möjligt att han är skyldig till det han har häktats för. Men jag kan inte VETA om han är skyldig för: han är INTE DÖMD. Sedan när har vi frångått principen “Oskyldig till motsatsen är bevisad”? Är inte den ganska viktig? Hur ska Avpixlat hantera det här om det skulle visa sig att mannen ändå är oskyldig? Det är inte precis så att Avpixlats läsare är de som glömmer och förlåter. För övrigt är Avpixlat inte heller kända för att publicera dementier när de faktiskt har gjort något fel, som när de hängde ut ett gäng pojkar som skyldiga för mobbing. Med namn. Varav ett av namnen tillhörde en pojke som inte alls varit inblandad i den aktuella händelsen. Dementi? Icke. För Avpixlat struntar fullkomligt i vilka som drabbas av det de lägger ut på bloggen.

Inte heller tycks de ha någon som helst sympati för den häktades familj. För någon typ av familj lär han ändå ha. De drabbas också av det här. Och risken finns att de drabbas hårt. Visst, blir mannen dömd så skulle det komma ut ändå såklart. Men, jag säger det igen för att det verkligen ska framgå tydligt vad jag egentligen vill med det här inlägget: Han. Är. Inte. Dömd. (Än).

Jag har sett många sajter som har skrivit om mannen ifråga, hittills har jag inte sett någon förutom Avpixlat som hängt ut honom så fullständigt. Det bekräftar iallafall för mig att Avpixlat är en riktig hatblogg utan hänsyn till någon annan än… tja, sig själva kanske?