Dudes överallt, dudes med kvinnohat och komplex

Vissa gånger kan jag inte sluta tänka på hur dudes är, alltså ni vet såna män som bara MÅSTE hata på feminister och kvinnor i allmänhet. De där männen som kommunicerar genom “Gå ut i köket och gör mig en smörgås,kvinna”-skämt och som tycker att alla som reagerar mot sexism/rasism/funkofobi/transfobi/you name it är “butthurt”. Vad är det egentligen som driver dem? Och vad exakt är det som gör att de är så blinda för sitt eget sviniga beteende?

På Facebook finns det en grupp som heter “Gudruns änglar”, de har för tillfället över 5000 likes och ökar stadigt. Syftet är att publicera skärmdumpar på saker feminister har skrivit och sedan raljera loss i kommentarsfältet. Det är helt enkelt en grupp som svämmar över att såna “dudes” som jag beskriver här ovanför. De kommenterar bilder med angrepp på kvinnors vikt, deras intellekt, deras sexliv. Ju grövre desto bättre, tycks vara någon slags ledstjärna:

“Må hon drunkna i hundra svettiga vita mäns kiss.” 

“kolla på henne vilken inavel haha finns bara ett sätt, avliva henne.” 

“Sälj den här jävel till ett zoo, det där är ett djur ingen människa.”

“Sterilisera horan.”

“Hon kan bara avlägsna sitt miserabla liv om världen inte ser ut som hennes sagobok…”

“det finns ingen sund feminism. utrota hela bunten då blir det bra”

Skjut varje feminist i underlivet.”

“Var är Jack The Ripper när man behöver honom?”

And so on, and so on. Men det som är riktigt fascinerande med gruppen är att det också är väldigt många kvinnor som kommenterar. De är oftast inte lika grova som männen, på det sättet att de åtminstone inte önskar livet ur folk. Kvinnorna väljer en annan approach och ifrågasätter feministers föräldraskap och huruvida de ens ska få ha barn. De kvinnorna är så extremt förblindade av det förtryck vi växt upp i att de tror att det är en rimlig grej att attackera feminister. Det är dock inte ovanligt, även när feminister kämpade för kvinnlig rösträtt fanns det GOTT om kvinnliga motståndare. Men man har förstås ett val: man behöver inte ge understöd till patriarkatet.

Det jag inte kan låta bli att fundera över efter att ha läst i gruppen är varför män, snubbar, dudes, håller på så här. Om de inte tycker om när kvinnliga feminister blir arga, varför gör de då allt för att bevisa att jodå, många män är svin? Vore det då inte bättre att överbevisa oss? Efter att ha läst i gruppen har jag ju faktiskt fått det bekräftat för mig ännu en gång:

Män som grupp är så sjukt bortskämda. När någon kritiserar dem, finns det inte några riktiga gränser för hur de väljer att bemöta det. Män är så himla vana vid att bli klappade på axeln, bli framburna, bli stöttade av precis hela samhället att när någon säger emot så brinner det en säkring som släpper alla spärrar.

“Gudruns änglar” är inte en unik grupp. Det finns många feminist/kvinnohatargruppen på Facebook. Alla visar dock på en och samma sak: Vi har lång väg kvar innan den skadliga och farliga mansrollen är raderad.

 

 

TA MINA BARN, TA MINA DJUR, MEN RÖR INTE MITT KOLLOIDALA SILVER

Jag är av den fasta övertygelsen om att när man ser dumhet som kan vara skadlig så bör man bemöta den. Därför var det självklart för mig att skriva en replik när det publicerades en debattartikel som hyllade kolloidalt silver. Jag blev förvarnad att reaktionerna skulle bli minst sagt osnygga, men jag liksom viftade bort det.

Hallå liksom, jag har skrivit för IRM och kritiserat Sverigedemokraterna. Jag är feminist och har skrivit en del, enligt vissa, kontroversiella feministiska texter. Åh, vad naiv jag var. För aldrig förr har jag varit med om den MASSIVA rekationsvåg som kom till som följd av min replik. Folk har inte dragit sig för att gå till direkta personangrepp. Jag har kallats korkad, ointelligent, okunnig, dum:

“Det finns låg intelligent människor här i världen och hon är en av dom tyvärr!”

“Dumkärring!!!!!!!!!!!”

“Anny Berglin: du e en idiot”

Andra ord som är ständigt återkommande är patetisk, oempatisk och utan självinsikt:

“Den damen kan inte ens stava till ordet EMPATI!”

Vet inte vad du skrivit innan, men om jag utgår från det här, så har du ingen större kunskap och bryr dig inte om det heller.Vilken oreda du kan ställa till, tar du inget ansvar???”

Andra har spekulerat i vem som “köpt” mig, för tydligen kan jag inte vara kritisk helt på egen hand utan måste få betalt från läkemedelsindustrin som vill tysta alla som shottar silvervatten:

“Antar att motståndarna behöver såna här antipropagandaister nu..de kanske ‘utbildas’ på löpande band nu.”

“Vad har HON för glädje av att smutskasta kolloidala silvret?? Vilka pengar vinner hon på om folk slutar köpa det?”

“Betald av läkemedelsindustrin bör hon vara för hon är ju inte ens i närheten av en ‘neutral åsikt’ runt fakta!”

Vissa har också valt att fästa sin uppmärksamhet på min arbetssituation:

“Jag vill inte gå till personangrepp mot dig men jag såg att du söker jobb, vad som helst, på facebook. Det känns lite desperat i min värld.Vad lever du på om du inte har ett jobb. Hoppas verkligen inte att det är mina skattepengar i form av bidrag!!”

“Hon saknar mkt tror hon får svårt att hitta ett jobb”

“Hon lär ju vara fortsatt arbetssökande”

Det finns också de som kopplat mig till Expo (lol) och klankar ner på min feminism. Att jag inte tycker om kvacksalveri är tydligen ofeministiskt? Återigen: lol.

Den kanske mest långsökta reaktionen är dock denna:

“OT, men kan inte vara tyst, Ni får förlåta mig 🙂 Hon verkar nu inte förstå sig på läppstift heller 😀 använder man mörkröda läppstift så är det första man lägger märke till på personen är bara några mörkröda läppar”

Det där är skrivet av Anders Sultans, Silversurfarnas överkucku, högra hand. Vad hon tycker om mitt läppstift känns ju förbaskat relevant? Ett subtilt och inte särskilt snyggt sätt att angripa någon personligt. Hon valde igår lördag att hota mig med polisanmälan för att jag lagt upp skärmdumpen som tidigare låg här. Jag är inte den som är den, så jag har nu tagit bort den som ni ser. Jag kommer dock inte göra mer än så, hot eller ej. 

Ni ska heller inte tro att det här är undantag och att majoriteten säger åt folk att tagga ner. Nejdå, under den stund jag fortfarande fick vara med i gruppen innan jag blev utkastad var det väldigt, väldigt få som kom till mitt försvar. Då menar jag inte försvar av mina åsikter såklart, det hade jag inte väntat mig. Men nog hade det varit fint om någon sagt “Lägg av med personangreppen, hörrni”. Knappast, snarare hejades det på och en väldigt hätsk stämning uppeggades.

Det som är så skrämmande är det faktum att människor i den här KS-gruppen, där alla kommentarer är tagna ifrån (förutom ett fåtal jag fått till mig i personliga meddelanden på Facebook), själva påstår sig stå för kärlek och värme. De är goda människor. De tror på positivt tänkande. Men i samma sekund som någon kritiserar deras älskade silvervatten (99,999% vatten!) så blir de gränslösa i sin avsky.

Jag har fått hat från rasister. Jag har fått hat från antifeminister. Ingenting har kunnat mäta sig med hatstormen från Kolloidalt Silver 2.0, gruppen där kritisk granskning anses vara något fult och där personliga påhopp glatt hejas på.

Den du en gång var, nu blir allting uppenbart

“Är du inte orolig över att vara så öppen med din sjukdom? Särskilt nu när du letar jobb?”

Frågan fick jag häromdagen från en vän som menade väl. Men den fick mig att haja till. Det var en fråga som först gjorde mig ledsen, sedan förbannad. Inte på vännen som ställde den, utan på anledningen till att hen ställde den överhuvudtaget.

Sedan jag blev sjuk i början av sommaren, eller ja sedan jag fick det här senaste skovet ska jag väl säga för sjuk har jag nog varit i flera år, så har jag mötts av så oerhört många reaktioner. Vissa rycker på axlarna och tycker att lite MS är väl inget att bry sig om. De har förminskat min sjukdom och velat få det till att det inte är värre än en förkylning och att jag bara behöver rycka upp mig. Andra har gett mig, säkert välmenande, råd som fått mig att ömsom sucka, ömsom svära. “Ät LCHF! Kolloidalt silver! Gå ner i vikt! Sluta ät gluten!”

Men den allra, allra värsta typen av reaktion jag mött är nog de som tycker att jag borde dölja min sjukdom. Att den är något jag ska skämmas för. Det säger så mycket om samhället, att det inte är okej att vara sjuk eller visa svaghet på något sätt. Men hur skulle jag kunna dölja min sjukdom för en framtida arbetsgivare? Hur är det tänkt att det ska gå till? När jag får ett jobb kan jag väl ändå inte bara hoppas på det bästa och tro att jag inte ska få fler skov? Vad gör jag när jag får ett nytt skov? “Oops, visstja, jag har ju MS! Berättade jag inte det?”. Nej, jag tror på att vara ärlig från första början.

Men anledningen till att jag är så öppen med min diagnos är inte främst för att jag vill vara ärlig mot framtida arbetsgivare. Det handlar mer om att lära fler om vad MS är. Om jag är öppen med vad det är och att det är OKEJ att fråga saker så lär sig folk förhoppningsvis om sjukdomen. Det tror jag är nyttigt och nödvändigt, inte bara när det gäller MS utan alla sjukdomar. Det absolut främsta skälet till min öppenhet är dock något helt annat: jag behöver stödet. Jag är inte stark nog att bära bördan ensam eller tillsammans med några få. Är jag öppen behöver jag aldrig förklara för vänner om jag är för trött för att umgås en dag, eller att jag har för ont, eller att jag ibland kan börja gråta när jag tänker på en rätt så oviss framtid.

Så nej. Min största oro är inte vad framtida arbetsgivare ska tänka om mig, eller att de ska bli avskräckta från att anställa mig. Jag vet nämligen att jag förtjänar en arbetsgivare som inte ser problem i att jag har en diagnos. Jag förtjänar en arbetsgivare som ser den enorma potential och kompetens jag bär på. Jag är inte min diagnos men den är en del av mig.

För dig som har MS eller annan neurologisk sjukdom, eller är närstående till någon med diagnos: gå gärna med i Neuroförbundet. Just nu får man ett prova på-medlemskap utan kostnad i tre månader. 

Till er alla: skänk gärna en gåva till Neuroförbundet. De är viktiga och gör ett värdefullt arbete.

Boy’s are stupid – this is why

Ibland när jag suckar över män får jag höra att jag är orättvis. “Inte alla män!”, som om jag någonsin påstått det. Nej, det som får mig att sucka och ibland vilja gråta, ibland vilja svära långa ramsor, kan bäst definieras som “män som grupp”. Manligheten, den manliga rollen. Och sällan syns den så tydligt som när män kan peppa varandra och samla mod tillsammans på internet. Särskilt om ämnet som diskuteras är något kopplat till kvinnor och/eller feminism.

Ett väldigt bra bevis på detta såg jag igår. Nyheter24 publicerade en artikel om sexistiska halloween-kostymer. Det krävs inte så mycket förstånd för att reagera när man kollar på bilderna de lagt upp. Männen är roliga, avslappnade partyprissar. Kvinnorna är lättklädda och förföriska. För sällan bekräftas väl könsrollerna så kristallklart som under Halloween.

Självfallet får och BÖR kvinnor klä sig precis hur de vill, oavsett om det gäller kortkort eller burqa. Men detta krav som finns, både uttalat och outtalat, att kvinnor ska vara sexiga (enligt den manliga blicken), smala och helst vita, den är väldigt problematisk.

Nåväl. N24 la upp artikeln på sin Facebooksida och det tog inte lång stund innan männen flockades. Jag tänkte här nedan publicera några utvalda skärmdumpar (skulle jag publicera alla jag har, skulle det bli ett inlägg med längd värdigt Mats Dagerlind) som tydligt förklarar varför jag suckar över manligheten. Varför jag svär långa ramsor. Och varför jag i vissa fall vill gråta, då det ofta är unga män som uttrycker åsikterna ifråga. Unga män som är vår framtid, vilket såna här gånger känns oerhört dystert.

Brace yourself, män med åsikter™ is coming.

Först och främst har vi gruppen som går all in för att mansplaina skiten ur alla som kan råka läsa. Deras ord är SANNINGEN och håller man inte med? Ja, då har man alldeles tydligt fel:

mansplaining 2 mansplaining deluxe

Ah, men thanks you guys! Nu vet vi hur det verkligen är. Eller så är inte era åsikter sanningen med stort S. Kanske, kanske är det så.

Sedan kommer männen som tycker att det viktigaste av ALLT är att det minsann är synd om män också:

kvinnor vill det synd om män å stackars män

(Är inte samma Erik som skrivit kommentarerna)

Ja, det är SUPERSYND om männen. Efter en artikel med 32 Halloweendräkter som INTE EN ENDA kräver bar överkropp eller ett vältränat lekamen så ska det minsann inte glömmas bort att såna dräkter också finns. Och ännu mer synd är det ju om männen (grabbar) som får feministdynga kastad mot sig! Löneskillnader, sexism, våldtäkter är liksom ingenting i jämförelse med att en nyhetssajt skriver om Halloweendräkter.

And then there is… mansgrisarna. För såna kommer ALLTID dyka upp i kommentarsfält. De är som bananflugor: man vet inte varifrån de kommer men plötsligt är de där och är både irriterande och äckliga:

horor slampigt strippor

vackert kön

Och lika obligatoriska som mansgrisarna, är rasisterna och de som inte vill FÖRSTÅ vad rasism är:

indian vaddå rasistisktheligt tyg

Och som ett brev på posten: männen som är EXPERTER på feminism. De som lägger huvudet lite på sned och säger “Men LILLA gumman, det där är inte feminism”. Åh, don´t we love them?

extremist feminism till för att jävlas modern feminism

Den här vet jag inte ens vad jag ska kategorisera som:

jämställdhet nej

“Då tar du bort deras jämställdhet i samhället” ALLTSÅ NEJ. Och varför är det fem personer som tryckt på “gilla”? Ge er för fan.

Och alltid, alltid, alltid kommer den där snubben som ska ta det ETT steg för långt:

kärnvapen

Så till sist, den där mannen som får oss att garva då han helt utan intention att vara det, faktiskt är hysteriskt rolig:

femenism

Jag tycker inte heller vi behöver “femenism”.
Feminism däremot, behöver vi i massor!

33 Feminist GIFs You Need In Your Life

Snubbiga snubbar – ni har inte veto

Alltså jag är så FED UP när det kommer till snubbiga snubbar. De finns överallt, hela tiden, och deras främsta mission tycks vara att gå mig på nerverna. Och jag är ledsen att säga det, men de värsta snubbiga snubbarna finns nog till vänster. Missförstå mig rätt: till höger finns de också. Men där förväntar man sig ju liksom ett ojämställt synsätt och lite allmänt översitteri. Det hör ju till, på något sätt.

Därför blir jag alltid dubbelt så less när den snubbiga snubben påstår sig vara vänster på något sätt. Eller feminist. Och man ba… gubben, nej. Att vara feminist är att bete sig som en feminist, det räcker inte att ge sig själv titeln.

Men det är egentligen inte det jag ska skriva om. Utan jag tänker skriva om snubbiga snubbar som tror att allt de gör är helt rätt, och allt som andra gör annorlunda är helt fel. Den typen av snubbe som kröker lite på överläppen i en föraktfull grimas och säger “aja, det är ju lätt att vara aktiv på twitter men alltså JAG, jag gör faktiskt saker. Viktiga saker. På riktigt”.

stop

Newsflash: det är inte snubbiga snubbar som bestämmer vad som är viktiga saker, på riktigt. Det är inte snubbiga snubbar som har veto. Och snubbiga snubbar borde ärligt talat visa lite ödmjukhet inför att andra kanske inte har samma förutsättningar.

Ta mig som ett exempel! Mitt engagemang består främst av att tycka saker. Jag skriver. Jag debatterar på Twitter. Jag får debattartiklar publicerade lite överallt. Varför skulle det vara mindre värt? Saken är den att visst, jag skulle också kunna göra “viktiga saker, på riktigt”. I teorin. För i praktiken skulle jag troligen inte klara det särskilt länge. Mitt främsta fokus nu är att skaffa ett jobb, när jag väl har det kommer jag inte ha så mycket energi att lägga på annat. Då är det väl alldeles utmärkt att jag kan engagera mig med hjälp av ord och text och argument?

Jag är verkligen kräkless på människor som ska ha åsikter om andras engagemang. Den typen av människor som ser ner på vad andra gör. Som tror sig ha rätt hela tiden. Den typen av människor som i en överväldigande majoritet av fallen är snubbiga snubbar.

Ta er snubbighet och stick. Vi är många som skiter i era råd. Vi är många som klarar oss utan er små gliringar. Fortsätt ni med era “viktiga saker, på riktigt” men fatta också detta: det finns andra saker som också är viktiga på riktigt. Ni har inte veto. Ni har inte alltid rätt.

Skaffa er lite jävla ödmjukhet.

Mr. Bean Flipping the Bird

Hjärtat sitter vänster!

På söndag är det val. Ja, det lär ju knappast någon ha missat. Och troligen har väl de flesta ändå bestämt sig vid det här laget, men kanske kan jag få någon att tänka till en gång till. Det är nämligen ett asviktigt val på söndag. Vi kan välja två olika vägar: antingen fortsätter vi med en borgerlig regering som bygger samhället på girighet, egoism och sparkar mot de svagaste. Eller så tar vi ett steg mot ett samhälle byggt på omtanke och solidaritet. För att lyckas med det senare behöver vi en rödgrön regering.

De senaste åtta åren har vi haft borgerligt styre i Sverige. Visst, de har kanske hanterat den ekonomiska krisen bra men på vems bekostnad? Det har skett på bekostnad av de sjuka. De arbetslösa. Pensionärerna. Skoleleverna. Vårdpersonalen. De utrikesfödda. Kvinnorna. Listan kan säkert göras ännu längre, men jag tror ni fattar ändå.

De senaste åtta åren har vi lärt oss att hungriga vargar inte alls jagar bäst, tvärtom börjar de jaga varandra. När de som har det sämst får det sämre så är det lätt att leta första, bästa enkla syndabock. Och så växer Sverigedemokraterna, denna skamfläck för Sverige. Vi har rasister i Riksdagen men lyssnar vi på de borgerliga så är det viktigare att fördöma demonstrationer mot rasisterna, än vad det är att fördöma rasisterna själva. Varför? För att de gynnas av SD.

Sen kan Reinfeldt stå bäst han vill och basha SD i bästa sändningstid, faktum är ändå att SD i nio gånger av tio röstar med Alliansen. SD säger så fint att de vill ha förändring på riktigt, att de är det enda oppositionspartiet. De ljuger.

Ett annat, stort, problem med att rösta på SD är förstås att man aldrig vet vad man får för sin röst. Kommer man bli representerad, eller har man lagt sin röst på en anonym näthatare som blir utkastad ur partiet? Eller har man kanske lagt sin röst på någon som “plötsligt” kom på att hen nog bättre hör hemma i nazistiska Svenskarnas Parti? Att NÅGON vågar rösta på Sverigedemokraterna efter de senaste fyra åren skrämmer mig. För det är ett tecken på hur ruttet det blivit i Sverige.

Men det finns mycket annat som skrämmer mig, utöver Sverigedemokraternas rasism. Vi har fått ett land där Fas 3 inte är en valfråga, men där det är fy fy fy att prata om det absurda i att vi har en skattesubvention för rika personers bartendrar och läxläsningshjälp. Utförsäkringarna har knappt diskuterats alls, men Moderaterna ondgör sig över att “med MPs politik blir Thailandsresan nästan 2200kr dyrare”. Ett samhälle där jobbskatteavdrag och politik som gynnar mig mig MIG trumfar solidaritet. Det egoistiska, kalla och giriga har Sverige i ett dödsgrepp.

Inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ökar. “Feminism utan socialism!” skriks det och absolut ingenting händer för att förändra något. Ojämlikheten kvarstår. Männen fortsätter sitta på makten. Männen blir rikare och rikare. Kvinnorna får det tuffare. Kvinnorna känner sig fortfarande otrygga på gator i sina egna städer, men det är fult att prata om att män som grupp är ett problem som vi måste hantera. Genuspedagogik i förskolan? Usch! Men har man några andra förslag? Nä.

Män springer förbi kvinnor och vita springer ifrån de som har andra pigment. Rasismen härjar, river och skär i vårt samhälle. Kan vi börja prata om strukturerna snart? Kan vi börja göra skillnad – på riktigt? En antirasism baserad på mer än SD-motstånd.

Kanske går det inte att vädja till människors solidaritet längre. Kanske är vi för indoktrinerade i jag-tänkandet. Ska jag formulera mig utifrån det så jodå, du vinner saker personligen även på rödgrön politik. Du vet att du har trygghet om du blir arbetslös. Du vet att du får tid att bli frisk om du blir sjuk. Du vet att dina föräldrar, eller du själv, får det bra när de eller du blir gamla. Du vet att någon arbetar för att klimatkatastrofen ska kunna avvärjas, att jorden ska finnas kvar även till dina barn. Det är vinster som trumfar alla jobbskatteavdrag, skattesubventioner och momssänkingar som finns, om du frågar mig.

På söndag kan vi ta ett steg mot en förändring. Vissa saker kan återställas. Välfärden kan räddas. Men det måste ske nu. Väntar vi ytterligare fyra år så kanske det är för sent sedan. Väntar vi fyra år så är det fyra år till då det ska sparkas och spottas på de svagaste i samhället. Är det verkligen så vi vill ha det?

Valet är ditt.

Pinsamma, pinsamma SD

Just nu haglar det artiklar där SD-företrädare avslöjas som anonyma näthatare. Bland annat Christoffer Dulny, ett riktigt toppnamn, har uppmärksammats. Han väljer idag att avsäga sig alla sina uppdrag. Men det är inte bara SD där det förekommer märkligheter, rasism och sånt som inte är värdigt en politisk företrädare. Det har avslöjats även i andra partier. Men där andra partier försöker krishantera genom att be om ursäkt, ta avstånd och utesluta så väljer SD en helt annan metod: “Det är inte vårt fel!”

Ja, jag kan inte tolka det på något annat sätt när jag kollar på den film som Kent Ekeroth, riksdagsledamot, har lagt ut under dagen. Allvarligt förklarar han för tittaren att det är medias fel att SD:are uppmärksammas som näthatare. Media har haft informationen i ett år (hur vet Ekeroth det egentligen?) och de väljer tillfället bara för att påverka valresultatet minsann. Och det är dumt för då kan vi ju inte prata om invandrarna som kommer hit och raserar det Ekeroths förfäder byggt upp!!!1

Jag är ledsen Kenta, men jag måste vara lite hård nu: du är inte riktigt klok.

Spelar det verkligen ROLL hur länge media suttit på informationen? Det är klart de väljer att publicera under valrörelsen, det är ett jättebra sätt att få läsare på. Och det är vad varje tidning vill ha. Det viktiga här är inte vad media valt att göra med sin information, det viktiga måste väl ändå vara informationen i sig?

Att politiska företrädare anonymt sprider hat på internet är ett stort problem. Det pratas om att tårtor och rosa glasögon som sätts fast på valaffischer med häftmassa är hot mot demokratin och hot mot yttrandefriheten. Well guess what? Det är ett större problem med politiska företrädare som sprider hat.

Det är inte medias fel att ni har gott om företrädare som uttrycker sig hatiskt på nätet. Det är er organisationskultur som är problemet – och er politik. Ni kan försöka gömma era nasserötter under era fina kostymer, precis som jag försöker gömma min utväxt genom att färga håret. Men vet ni vad? Bara för att man gömmer och försöker dölja något är det inte försvunnet.

“Media har mer på gång för att smutskasta SD” – Men FATTAR du ens varför det ens är en möjlighet för media? FATTAR du ens att det inte är smutskastning att berätta att era företrädare sprider hat, rasism och homofobi anonymt på hatsajter på internet?! Nä. Nä du gör väl inte det, förstås.

Och en sak till, Kent Ekeroth. Ge fan i att ta på dig att prata som om du vore en företrädare för hela svenska folket. Mina förfäder har, troligen i högre grad än dina, hjälpt till att bygga upp Sverige. Det ger dock inte mig heller mer rätt än någon annan att neka någon att komma till Sverige för att bo, leva och finnas här.

Du säger också att “svenskar känner sig mindre hemma i sitt eget land”. Där håller jag med dig. Jag känner mig inte hemma i ett land där såna som du, Kent Ekeroth, sitter i riksdagen och beter sig som någon jäkla räddare av riket. Det är du inte, så cut the crap. Skulle vi låta SD styra landet ensamma i ens en vecka bara skulle det bara finnas lite damm kvar sedan. Lite damm, en trasig svensk flagga och en bandspelare som spelar undergångsmusik i hörnet. Ni kallar er Sverigevänner, men ni har inget begrepp om vad “vänskap” innebär.

Ni är ju, ärligt talat, mest pinsamma just nu.

SD Falkenberg bjuder in homofob

Idag satt jag och bläddrade igenom lokaltidningen i godan ro, när jag såg en annons som fick mig att haja till. Inte bara på grund av eventet som den berättade om, utan också på grund av ett namn. Peter Szajda. Ett ovanligt namn, som lär mycket bekant.

Jag kastade mig över datorn och googlade och insåg rätt omgående att det inte var så konstigt att namnet var bekant. Det har skrivits en hel del om denne “islamolog”. Bland annat har IRM skrivit om honom:

“Enkelt för människor har ändtarmen en annan funktion än få en manligt kön upptryckt. Bara för att det finns betyder inte att det är normalt. Skulle jag använda din tankegång så skulle pedofili också vara normalt eller”

Vad kan man mer hitta om denna person som blivit inbjuden av SD Falkenberg? Han har, jätteförvånande och chockerande nog, också blivit intervjuad av rasistsajten Dispatch International:

Peter Szajdas föräldrar flydde undan den kaotiska situationen i Polen 1981 och kom till Malmö när Peter var 3 år. De började omedelbart jobba, de lärde sig svenska på fritiden och fick inte en krona i bidrag – och krävde heller inga. De fick låna pengar till möbler, men betalade tillbaka så fort som möjligt.

 

– Nu är de förbannade. De kom till ett land med riktig demokrati, med hederliga människor för vilka ett handslag var lika giltigt som ett underskrivet kontrakt och så tryggt att man inte behövde låsa dörren, säger Peter Szajda.

 

Ja, det var liksom ett helt annat land på 1980-talet. Fåglarna kvittrade högre, alla var glada och man behövde inte låsa dörren för alla var supersnälla. Nu är jag visserligen född 1985 men kan spontant känna att om det vore så jättestor skillnad så borde jag ändå veta om det.

Men sen säger Szajda något som är väldigt obehagligt:

Men ser islamologen Szajda något verkligt hot för Sveriges framtid – löper vi någon risk att en dag tvingas underkasta oss sharialagen?

 

– Ingen omedelbar risk, men det är just därför vi måste agera nu – innan det blir för sent. Problemen är två: att de liberala muslimer som inte vill ha sharia aldrig säger något och därmed ger sitt tysta samtycke till de högljudda islamisterna med sina ständigt nya krav på anpassning av det svenska samhället till islam.

 

Det andra problemet är pursvenskarna. De har inte upplevt krig på 200 år och verkar inte ha någon stridslystnad kvar. Det är en stor nackdel för Sverige.

 

Wow. Det är alltså stridslystnad, som krävs? För vi ska, vadå, kriga mot islam? Det låter ju superduperfräscht och inte alls obehagligt. Det fascinerande är att han pratar om “de liberala muslimer som inte vill ha sharia” (en majoritet, vågar jag påstå) men anser att det är lite deras fel ändå, om landet blir “islamiserat” (tror inte det va). De högljudda islamisterna är kanske just högljudda. Men de är väldigt få. Jag tror inte heller vi behöver nån “stridslystnad” för att klara av problemet, helt enkelt av följande enkla lilla anledning:

Problemet finns bara i huvudet hos Sverigedemokrater och andra rasister.

Summan av det hela: Sverigedemokraterna Falkenberg bjuder in en homofobisk och islamfientlig man som ska prata om…islam. Det kommer säkert bli både sakligt, objektivt och leda till föreståelse och tolerans.

Eller inte.

 

Inga nazister på våra gator!

Idag marscherar nazister i Stockholm.
Liberalen säger på ledarplats: Ignorera dem! Att protestera mot hundra nazister är att vara deras nyttiga idiot!

Hur många måste de vara för att Liberalen ska tycka att motstånd är värt? 1000? Nej, det är för få. 10 000? Nej, de gillar bara uppmärksamheten. 100 000? En miljon?

Får man göra motstånd när nazisterna tagit makten, det vill jag fråga Liberalen.

Idag marscherar nazister i Stockholm.
Liberalen säger på ledarplats: Ignorera dem! 14 000 antifascister skriker till svar:

Inga

Nazister

VÅRA

Gator.

De hundra nazisterna såg det som en vinst att vi gjorde motstånd. Å andra sidan – sen när köper vi nazisters världsbild och kallar den för vår?

 

Skratta åt SD är kontraproduktivt

“Best of SD” heter ett filmklipp som nu sprids likt en svårartad förkylning i sociala medier. Jag är inte den som kritiserar saker jag inte sett, så jag kollade just på klippet. Och blev så ofantligt trött. Jag är helt med om att politik måste kunna vara rolig och humoristisk, men det måste då också finnas lite skärpa och finess i humorn. “Höhö, kolla vad dumma dom är!”, saknar både finess, skärpa och är i slutändan troligen endast kontraproduktivt.

Vad händer när vi höhö-garvar åt “dumma sd:are”? Det enkla och korta svaret är: troligen inte ett skit. Att höhö-garva åt “dumma sd:are” är något som är förbehållet en viss del av oss i Sverige: vi som har makt. Vi kan tillåta oss själva att göra det, för det straffas oss inte. Det är inte främst oss, kritvita och kristna/ateister/icke-muslimer, som Sverigedemokraterna är ute efter. Vi kan fördöma på avstånd, men vi kommer aldrig någonsin få veta hur det är att vara en del av SD:s hatobjekt nummer ett.

När vi höhö-garvar åt “dumma SD:are” så visar vi så tydligt att vi har RÅD att ta lite lätt på det. Det är, enligt mig, samma grej som att förminska rasism till att bara handla om SD. Vi KAN blunda för annan rasism, för vi drabbas inte av den.

I slutändan kommer dock ALLA drabbas av SD:s politik om de får tillåtas få mer makt. Det är kanske det vi borde prata om istället. Vi borde prata mer om hur de vill sabba villkor för arbetare, hur de vill försämra levnadsvillkoren för HBTQ-personer, hur de vill inskränka aborträtten, hur de “driver” frågor som de redan röstat emot i Riksdagen, hur deras politik i slutändan kommer rasera vår välfärd och vårt land.

Det är DET vi borde prata om. Inte sitta och skratta åt hur dumma de är. För medan vi skrattar, är de ute och lismar åt sig fler röster. Medan vi skrattar, drabbas våra kamrater för rasism som vi valt att blunda för. Medan vi skrattar, händer det inte ett skit.