Källkritik, för fanken!

Idag ska vi prata om kritik, men inte vilken kritik som helst utan KÄLLkritik. Något som verkligen är en bristvara så fort folk sätter sig vid en dator och loggar in på typ Facebook eller Twitter. För många tycks källkritik betyda att man i högstadiet inte fick skriva “källa: Wikipedia” i skoluppsatser, men sedan har man liksom dissat hela konceptet. Jag tänkte att jag skulle visa upp ett exempel här nedanför, med en konversation som avslöjade hur nog många tänker angående internet och information som man tar del av där.

Den här bilden fick jag häromdagen upp i mitt flöde. Det är en skärmdump, och delades med kommentaren “här har du en fin feminist”.

trollfeministredigerad

Jag reagerade direkt på att det som stod var så totalt absurt. Jag har tillbringat så mycket tid på nätet nu att jag utan problem kan känna igen ett trollkonto när jag ser det. Jag la ungefär tre minuter på att checka av hur det egentligen ligger till och upptäckte följande:
I gruppen där inlägget är skrivet har någon redan bildgooglat bilderna som kontot använt. De tillhör ett Devian Art-konto , skapat av en tjej i Rumänien (har jag för mig, ska inte svära säkert på landet, men det var åtminstone inte Sverige). Bilderna är således stulna.

Sedan kollade jag upp personens namn på Ratsit. Kontot har nämligen använt ett tämligen ovanligt namn. Jag upptäckte att det fanns en i Sverige som med lite god vilja kunde tolkas vara kontot. Men hen stavade på ett annat sätt, så det känns högst otroligt. Därför har jag i skärmdumpen ovan redigerat bort både namnet och bilden, då de helt enkelt inte stämmer.

Uppenbart trollkonto alltså, något även många i debattgruppen ifråga har konstaterat. Jag kommenterade under den delade skärmdumpen och förväntade mig… tja jag vet inte, kanske att bilden skulle tas bort? Att någon skulle skriva “Oj, det var ju dumt av oss att vi skrev en hel del hatiska grejer om feminism”? Tji fick jag iallafall, för det jag bemöttes av var detta:

trollfeministkonversationredigerad

Kontentan av det hela är att det spelar ingen roll om något är sant, så länge man reagerar på ett sätt man själv tycker är rimligt. Det är, enligt mig, en ganska obehaglig syn på källkritik. Jag vill också poängtera att om källkritik är ett “inneord”, så måste det väl enbart vara positivt. Åtminstone jag har uppfostrats, hemma såväl som i både grundskola och gymnasiet, att se kritiskt på saker och ting. Svälj inte saker utan att ifrågasätta.

Det största problemet, enligt mig, är att personen ovan inte tagit någon hänsyn till vem som får ta konsekvenserna av hans sätt att tänka. Ett tänkande som leder till att hat och hets mot personer blir till vardag. Att det är feminister som till exempel jag som kommer få det slängt i ansiktet i slutändan. Att när konton som är skapade för att hetsa mot kvinnliga feminister också lyckas med att skapa hets, då är det mot såna som mig den vänds.

Alla har ett ansvar för vilket klimat som råder, kanske särskilt på internet då det är något  vi verkligen skapar tillsammans. Därför är källkritiken så viktigt och det DUGER helt enkelt inte att vifta undan det som något man godtyckligt kan tolka själv.

Jag tycker att det finns en liten mening som man bör bära med sig när man läser saker på nätet: Är det för bra för att vara sant, då är det troligtvis det också. Genom att vara kritisk till det man läser så kan man för det första bespara sig otroligt mycket energi, men man ser också till att det allmänna klimatet på nätet blir bättre om man tar ett par djupa andetag och gör en faktakoll innan man börjar bröla om hur hemska feminister är, eller att något är en katastrof, eller hur man hatar ditt eller datt. Sådana kommentarer har nämligen en tendens att slå tillbaka, kanske inte på personen som skrivit kommentaren men på andra.

Man har helt enkelt ett ansvar inte bara för hur man uttrycker sig på nätet, utan också vad man väljer att dela och sprida. Syftet med ett konto som det ovan är inte att arbeta för ett bättre klimat på nätet eller att upplysa på något sätt, syftet är enbart ett: att hetsa mot feminister. Att öka hatet och hotet som riktas mot oss. Att se till att de som drar det ett steg längre än bara skriva “dumma feminister”, får mer ammunition. Slutmålet? Att vi feminister håller käften.

Allt man läser på internet är inte sant. Att säga “men min reaktion är ju sann” är helt enkelt inte nog. Det går inte att ursäkta sig på det sättet. Den rimliga reaktionen på att någon berättar att man delat något som är påhittat i syfte att hetsa (lex Storkens Nyheter…) är inte att försvara det. Den rimliga reaktionen borde vara “Oj, vad pinsamt. Jag ska genast bli bättre på källkritik”.

Är det enkelt alla gånger? Nej. Men få saker är enkla. Det man kan tänka på är att dra ett par djupa andetag när man ser något man blir upprörd över, istället för att direkt trycka på “dela”-knappen. Dra ett par djupa andetag och fundera “Finns det något sätt jag kan styrka att detta är äkta?”. Kan man det så kör på! Det finns puckon inom alla områden, så även inom feminismen. Vi förtjänar också kritik. Men kommer man fram till att man inte kan styrka äktheten och sanningshalten i det man upprörs över? Tja, då kanske man kan lägga den energin på något positivt istället.

På det sättet skulle vi tillsammans kunna se till att nätet blir en hyggligare plattform för oss alla.

Skolverket har gjort en lathund för källkritik på nätet som jag tycker är rätt rimlig. Den går att använda även på Facebookgrupper- och konton, till exempel: Lathund i källkritik på internet.

Pengar kan inte köpa dig lycka.

“Pengar kan inte köpa dig lycka”, sägs det ibland. Världens kanske fetaste lögn. Den som säger det kan aldrig ha prövat på att ha riktigt värdelös ekonomi. Och då menar jag inte “Jomen när jag pluggade så åt jag bara spaghetti och falukorv!” utan jag menar icke självvald kass ekonomi, under en lång tid. Det är nämligen en stor skillnad.

Jag tror förstås inte att man automatiskt blir lyckligare av att ha pengar. Isåfall borde inte förmögna människor någon gång vara nere eller må dåligt, men det gör de. Och jag tror att om man föds med mycket pengar, redan från start liksom, så är det svårare att finna lycka. Men pengar kan köpa något som är snudd på samma sak som lycka: trygghet. Ärligt så finns det få saker som får mig att känna sådan enormt tillfredsställelse, och ja, lycka som när jag känner mig trygg. De perioder i mitt liv när jag känt att jag haft koll på ekonomin. När jag haft arbete. När jag fått a-kassa som hållit mig flytande.

Men nu sitter jag plötsligt i en annan situation. Jag är sjukskriven, och i Försäkringskassans våld. Det är de som bestämmer om jag får fortsätta vara sjukskriven, och därmed bestämmer de en ganska grundläggande grej i mitt liv. De bestämmer hur mycket jag ska orka.

Jag önskar så innerligt att jag kunde viska till nån i förtroende att jag bara är sjukskriven för att jag är lat. Att jag vore en av DEM som så många tror att vi alla är. Men det är ju inte sant. Jag är just nu sjukskriven för att jag inte har nåt större val. Vem skulle anställa någon som i nuläget kan arbeta aktivt med något i typ tre, fyra timmar innan hon måste sova?

Tro mig, jag gör allt för att ta mig ur denna sjukskrivning. Jag försöker välja att vara positiv, jag försöker KÄMPA som det så fint heter att man ska göra när man har en sjukdom. Jag har valt bort medicinerna som lindrar mina nervsmärtor, då de gör mig ännu tröttare. Jag har sökt in på en utbildning till hösten, en utbildning jag innerligt hoppas och tror att jag ska klara galant. För jag vill ha ett jobb. Jag vill arbeta. Inte så mycket för att jag “vill känna att jag gör nytta”, den känslan kan jag hitta på annat håll också.

Nej, jag vill ha ett jobb för att slippa den ekonomiska stressen. Att leva på sjukpenning som grundar sig på min a-kassa som grundar sig på min förra lön hade varit uthärdligt. Men nu har vi ett tak på a-kassan. Ett tak jag, precis som de flesta andra, slog i. Och det jag får ut är inte särskilt mycket. Jag borde inte klaga, jag vet, för det finns de som har det värre. Men jag är bara så jädra trött på att ständigt ha för lite pengar.

Tänk om jag varit rik. Vunnit några miljoner på lotto. Vad enkelt det hade varit då. Jag hade kunnat vara sjukskriven och vila upp mig, utan stress och utan press. Jag hade kunnat fokusera på mig själv och försöka finna sätt att hantera tröttheten. Jag hade sluppit det ständigt dåliga samvetet för att jag är den som bidrar minst i hushållet, den som parasiterar på den andre. Den som bidrar minst till hushållskassan och bär den minsta bördan. Det ständiga dåliga samvetet som äter och gnager och sliter loss stora bitar av den lilla energi jag har. Tänk, jag hade kunnat få slippa det!

Vad som vore ännu mer befriande vore att jag kunde få slippa samhällets misstänksamhet som riktas mot alla som har mage att vara sjuka idag. Vi är parasiter, allihopa. Vi snyltar på de som lever enligt arbetslinjen, vi är en börda för dem. Och troligtvis ljuger vi allihop. Kanske borde vi inte få några pengar alls? Hungriga vargar jagar ju trots allt bäst, och jakten är allt som är värt något idag. Eller?

“Pengar kan inte köpa dig lycka”, det är verkligen och sannerligen världens fetaste lögn. För jag vet att pengar hade kunnat köpa mig trygghet och en tillvaro fri från stress. Och det, det vore lycka för mig.

Sluta aktivismssnobba er!

Jag vill här och nu mynta ett (troligen) nytt begrepp: aktivismsnobbism. För jo, vi måste ha ett namn på alla dessa nedlåtande människor som tycker att bara deras sätt att göra saker är rätt. Ofta är de unga, vita vänstermän som hela livet fått veta att de besitter världens alla sanningar och således agerar utefter det. Snubbar som när de blir kritiserade ser ut som gigantiska frågetecken för hur skulle de någonsin kunna ha fel liksom?!

Say What?

Ni har säkert sett det själv, även om det kan ta sig uttryck på olika sätt. Det är alltifrån “Har du inte studerat genusvetenskap? Aha, men då kan du faktiskt inte ha en analys. Om nåt. Nånsin.” till “RIKTIGA aktivister sitter inte på INTERNET minsann, usch det är pinsamt med folk som opinionsbildar via nätet.” Det finns många exempel, men ni fattar nog vad jag är ute efter: människor som verkligen inte kan förstå att andra gör på andra sätt.

Och just detta med att spy galla över de, oss, som använder internet som främsta verktyg för aktivismen är något som retar gallfeber på mig. Internet har öppnat upp för att alla kan bedriva aktivism, oavsett om du bor i en liten by 50 mil från närmsta stad eller om du, som jag, har en sjukdom eller funktionsnedsättning som helt enkelt gör att du inte ORKAR. Det många av dessa aktivismsnobbar tycks ha missat är att det kräver väldigt mycket energi att demonstrera, dela flygblad, ordna läxhjälp. Och vi som inte orkar det? Ska vi inte få vara med? Varför är vår aktivism mindre värd, bara för att den bedrivs med hjälp av ettor och nollor?

I vänstern pratas det mycket om solidaritet. Det är mitt favoritord, men tyvärr verkar många värdera det på ett annat sätt än jag. Min åsikt är nämligen att det är tämligen osolidariskt att nedvärdera och kalla andras aktivism för irrelevant och onödig. Vi gör troligtvis alla så gott vi kan, enligt de förutsättningar, ork och intresse vi har. Det kan inte vara så att det bara är De Stora Gesterna som räknas som GOD AKTIVISM, för då kommer vi förlora otroligt många aktivister.

Ni aktivismsnobbar som med näsan rynkad av avsmak säger “VANLIGT folk finns inte på Twitter faktiskt!”. Vet ni vad ni säger? Ni säger att vi inte är vanligt folk. Och guess what? Ni har fel.

Bitch Please, No Way

Värdera all aktivism högt. Ha respekt för allas olikhet. Värdesätt även de som “bara” kan bedriva aktivism genom ordets makt, för som vi alla vet: ordet är ett mäktigt vapen. Förakta det inte. Förakta inte oss.

Sverigedemokraterna hjärtar inte yttrandefrihet

Häromdagen bloggade jag om Alexandra Pascalidou som på sin blogg skrev att hon fått nog av hatet hon ständigt utsätts för. Det fick henne att ta beslutet att sluta arbeta för Sveriges Radio och Ring P1.

Idag har hon fattat ett annorlunda beslut. Efter massiv uppbackning och stöd från otroligt många som tycker om Pascalidou som journalist och person så blir hon kvar på radioprogrammet. En liten seger för yttrandefriheten, kan man säga. Såvida man inte är kopplad till Sverigedemokraterna, förstås.

Erik Almqvist, som är djupt involverad i SD:s tidningsprojekt Samtiden, är nämligen av en annan uppfattning och skriver följande på Twitter:

erik almqvist

Att Almqvist ens har mage att skriva något sådant? Men man får försöka se något positivt i detta yttrandefrihetsfientliga uttalande: han är väldigt duktig på att bevisa att Pascalidou varken ljög eller överdrev om hatet hon utsätts för. Det blir också tämligen tydligt varifrån hatet oftast kommer, inte bara när det gäller Ring P1-programledaren utan även de flesta andra samhällsdebattörer som hotas och hatas idag. Skiten kommer från höger, skiten kommer allra främst från Sverigedemokraterna och deras små internetkrigare.

Kanske vi borde tacka Erik Almqvist för att han gör det så himla tydligt idag?

Idag känns som en bra dag, precis som alla andra dagar egentligen, att påminna om att Sverigedemokraterna inte är ett riksdagsparti som andra. Det är inte bara ett rasistiskt parti, det är också ett parti som attraherar demokratifientliga och yttrandefrihetshatande personer. Det är ett parti som vi aldrig kan tillåtas bli normaliserat. Vi måste ständigt påminna om att det här är ett farligt parti.

Om något är tweetsen ovan tydliga exempel på hur SD och deras anhängare egentligen ser på yttrandefrihet. Den ska bara gälla dem, och ingen annan. För i samma sekund som deras motståndares yttrandefrihet hotas, då står SD:arna där och hejar glatt på.

Nu har det gått snart ett år

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Har du vant dig nu?”
Och jag tänker att jag vetat fler år. Att jag aldrig kommer vänja sig. Men att det åtminstone inte är dödlig hjärncancer. 

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Sitter du i rullstol nu?”
Och jag tänker att tack och lov, det gör jag inte. Än. Och det är bäst att ta vara på tiden jag har så varför sitter jag här? 

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Hur går det med medicineringen?”
Och jag tänker på mitt hår som faller av från skallen ymnigare än regnet på Västkusten och jag vill gråta men så ler jag och svarar “Nu slipper jag gå till frisören och urtunningssaxen!”

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Har du testat att äta glutenfritt?”
Och jag tänker att nästa gång någon ger mig konstiga råd kommer jag ge dom på käften men så får jag inte tänka för dom försöker ju bara vara snälla.

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Ska vi hitta på nåt?”
Och jag tänker att jag är för trött, för trött, för trött, för trött men det hade kanske inte varit roligt ändå.

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Ska du inte skaffa ett jobb?”
Och jag tänker att jag inget hellre vill men vem skulle anställa mig egentligen men jag får inte tänka så men hur skulle jag kunna låta bli men jag borde verkligen sluta.

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Hur mår du egentligen?”
Och jag tänker att hen egentligen inte vill veta för det jag mår kan hen ändå inte förstå så jag ler och säger “Bra, hur mår du själv?” och lyssnar och lyssnar och lyssnar.

Nu har det gått snart ett år och någon säger “Var positiv!”
Och jag tänker att jag försöker försöker försöker och jag ler och jag nickar och blir arg och ingen förstår vad jag menar egentligen.

 

 

En grå dag i yttrandefrihetens land

Idag skiner solen, i vad som tycks vara de flesta delar av landet. Ändå kan jag inte låta bli att känna att det är en väldigt grå dag idag. Vi har fått ta emot två nyheter som gör att åtminstone jag får en klump i magen av Titanic-isbergsstorlek.

Det handlar dels om att Sajtkoll, en sajt som skulle hjälpa till nätanvändare att avgöra om en sida är pålitlig eller ej, läggs ner. Anledningen till att det händer just nu, bara några dagar efter lansering, är den mängd hat och de stora påtryckningar som redaktionen mottagit. Från vem, kanske ni undrar om ni inte läst några nyheter idag. Men ni borde ju kunna gissa ändå: från högerkanten, den allra yttersta och råa.

Och vi får också läsa idag om Alexandra Pascalidou, programledare för “Ring P1”, som nu väljer att lägga av då hatet och hoten blivit för mycket. Hon berättar på sin blogg om återkommande hat som tär, som känns. Och vi är nog många som kan förstå hur det känns, även om vi bara fått ta emot en bråkdel av det hon fått. Vem är det då som främst stått för hatet? Jag behöver nog inte ens skriva ut det.

Och för att se till att det blir riktigt kaka på kaka så finns det förutom de här två nyheterna också en till incident som påverkat mig idag. Det är att nazister härjat runt i Varberg och satt upp avspärrningsband de senaste dagarna. Skolor, polisen och en privatperson har blivit utsatta. Ett försök att skrämmas, ett hot i det tysta.

Jag skäms lite för att erkänna det här, men när jag läst alla nyheterna listade ovan så känner jag bara en enda sak: jag blir rädd. Det är på väg att gå alldeles för långt i Sverige nu. Högern gnäller lite då och då om en “åsiktskorridor” men det vettetusan om det är den vi ska oroa oss för. Det är snarare den åsiktsgrav som yttersta högern gräver som borde få oss att reagera.

För det är just det som händer just nu: ytterhögern, med SD:s nätkrigare hand i hand, gör ungefär allt de kan för att tysta sina meningsmotståndare. Det spelar ingen roll om det är via mejl, via telefon, via brev eller på vilket annat sätt, för målet är detsamma. De vill ha tystnad. De vill att bara deras egna röster ska få höras.

Nu har det börjat hända. Nu har personer i offentlighetens ljus börjat få nog och deras röster riskerar att tystna på riktigt. Vi KAN inte tysta sitta och se på, det är dags att agera. Det är dags för arbetsgivare att ta sitt förbannade ansvar för att skydda sina anställda, det är dags för kollegor att stötta varandra, det är dags att släppa på den här naiva och skadliga inställningen att “du ska vara GLAD över hatet, det betyder att du gör något positivt!”. Alla de som vrålade så spottet flög över att en tårta var ett hot mot demokratin, borde vråla än högre nu.

Vi kan tillsammans stå upp mot högerextremisterna som vill tysta röster i samhället. Vi kan tillsammans stå upp för de som utsätts för hatet. Pascalidou avslutar sitt blogginlägg med:

”Det är inte synd om mig. Det är synd om dem och alla andra som så tidigt döms ut så hårt. Det är synd om alla dem som tvingas svälja, som förgiftas av hatet, utan omgivningens stöd och uppmuntran. För deras skull – stå upp. Stå upp för dem och med dem. Stå upp för framtiden. Jag orkar inte längre.”

Låt oss göra det. För att ingen mer, någonsin, ska behöva skriva “Jag orkar inte längre”.

Att vara tjock är att riskera att inte få vård

– Kan du gå ner på huk och sedan resa dig igen?
– Nej…
– Okej, är det för att du är svag i benen, på grund av skovet?
– Nej…det är för att jag är tjock.
– Äh, skärp dig! Det är du väl inte.

– I Stockholm har de en öppen MR-kamera.
– Jaha, men den är väl bara för överviktiga människor??

Det här ovanför, det är två konversationer jag haft med min läkare vid två olika tillfällen. Nu kanske ni tänker att jag återgett dem för att jag lever i förnekelse av min vikt och vill använda dem som något slags bevis för att övertyga er. Men nej, så är det inte. Men båda konversationerna har gjort mig lycklig, inte för att någon säger att jag inte är så fet, utan för att det är en läkare som uppenbarligen inte brytt sig om att bilda sig en uppfattning om min vikt.

Låt mig förklara.

När jag först blev sjuk så besökte jag en läkare på en vårdcentral här i Varberg. Han kollade lite på mig och la sedan fram teorin att det här med att hela min underkropp var bortdomnad, kanske berodde det på att jag var överviktig? Kanske var det så att min tyngd frestade på så att jag tappade känseln? Så var det förstås inte. Jag hade MS, skulle det ju som bekant visa sig.

En annan gång när jag var hos en läkare ville hen prata mindre om mina symptom och mer om min vikt. Hade den läkaren lyssnat och tagit mig på allvar hade hen troligtvis sett vissa tecken och skickat mig till en neurolog på en gång.

Jag ska berätta om en tredje gång. Då var det inget MS-relaterat utan jag hade en halsinfektion. Läkaren jag då träffade tittade på mig och sa “Tja, du skulle nog behöva gå ner lite i vikt. Det är nog det allra viktigaste”. Under tiden satt jag där med en hals helt igensvullen och hade skapligt ont. Jodå, jag fick min antibiotika men när jag gick därifrån så gjorde det fortfarande liksom ont, men inte i halsen.

En tredje anekdot: när jag jobbade på nummerupplysningen fick vi ett år göra en hälsoundersökning. I den ingick både mätning av kolesterol och blodtryck. Sköterskan som genomförde undersökningen blev chockad när hon såg mina värden. De var ju toppenbra! Jag hade till och med lite lågt blodtryck. Vafalls?!

Poängen jag vill komma till är ganska enkel. Det är inte särskilt enkelt att vara överviktig. Det beror inte enbart på att folk använder oss som avskräckande exempel, ser på oss med äckel eller ständigt berättar för oss att något är fel, vi måste ändra på oss och gör vi inte det är vi både lata, dumma och vidriga. Det är liksom helt okej att berätta för en överviktig person hur oerhört vidrig man finner hen.

Men det är som sagt inte bara det. Det kan också få ganska allvarliga konsekvenser. Som när man inte får rätt vård. Eller vård överhuvudtaget. När läkare kastar en blick på en och tar för givet att alla fel man har, oavsett om det är en bortdomnad kropp eller en bruten arm, beror på övervikt. Det är därför jag blir glad att jag ser mer och mer debatt kring ämnet. Att jag ser fler och fler överviktiga kvinnor som ryter ifrån ordentligt.

Och det är också jag blir så ledsen och trött när varje sådan debatt kapas av “Men smala blir också retade!”. Det är kanske inte just där, just då vi måste prata om smala personer. Kanske är det så att vi kan hålla oss till att diskutera och ifrågasätta de helt absurda sätt som överviktiga, främst överviktiga kvinnor, blir behandlade på.

Vi blir behandlade som om vi vore barn: “EXTRA EXTRA Så Går Du Ner I Vikt”
Vi blir behandlade som om vi inte hade känslor: “Men usch, det är så himla äckligt med överviktiga människor!”
Vi blir behandlade som en sjukdom: “Den nya fetmaepidemin”
Vi blir behandlade som objekt: “Om du bara går ner i vikt skulle jag kunna tänka mig att knulla dig.”

Men det som skrämmer mig allra, allra mest är att vi allt som oftast blir behandlade enbart som överviktiga inom vården. Inte som sjuka, inte som skadade, utan som överviktiga. Allt kan skyllas på fetma, och i och med det missas diagnoser som till exempel min egen. Därför är jag så glad över att jag har den läkare jag har. En läkare som inte ser min övervikt, utan ser ANNY och den kroniska sjukdom hon vill hjälpa mig att leva med. Jag önskar bara att alla läkare vore exakt likadana.

Kolloidalt Silver <3 Extremhögern = Sant?

Det var ett tag sedan jag skrev om kolloidalt silver. Det har flera olika anledningar, men en av dem är inte att jag slutat intressera mig. Då och då korsas mina vägar med KS, till exempel i en av de MS-grupper jag är med i på Facebook. Plötsligt dyker det upp: KS är botemedlet. KS kan göra oss friska. Det är som att slänga en skvätt bensin på en pyrande glöd, för jag blir lika förbannad varje gång. Kvacksalveri och försök att lura sjuka människor kommer alltid göra mig upprörd.

En sak som har intresserat mig enormt är de många beröringspunkterna mellan KS-fanatiker och högerextremism. På många sätt delar de tron på konspirationsteorier. Det finns något stort, ONT, som vill oss illa. Under den tiden jag fortfarande fick vara medlem i KS-gruppen på Facebook såg jag mer än en gång att folk hänvisade till Sverigedemokraterna som var de enda som vågade utmana detta Stora Onda som består av allt från media till “Big Pharma”, enskilda människor som blivit “köpta” (typ jag) till regeringar i värlens alla länder.

Kanske är det inte så konstigt, min uppfattning är trots allt att människorna i de här grupperna är människor som istället för att förändra saker, vill hitta någon eller något att skylla på. De behöver en syndabock men samtidigt också något att tro på.

Det görs heller inte särskilt mycket för att dölja beröringspunkterna mellan KS-fanatikerna och högerextremismen. Snarare tvärtom. Det kanske tydligaste exemplet är när en av de personer som är mest kopplat till KS i Sverige ställer upp på en intervju i högerextrema “Fria Tider”. Två grupper som anser att media är Fienden med stort F slår sina påsar ihop och en intervju genomförs utan minsta tanke på kritiskt tänkande. Bland annat påstås det i denna intervju att Kolloidalt Silver kan bota Ebola:

Det verkar som om att man har en attityd utåt och en annan attityd inåt när man talar med kollegor, vilket är trist för vi vill bara öppna för andra lösningar ifall Sverige skulle drabbas av en ebolaepidemi. Folkhälsomyndigheten har ansvar för svenska folkets hälsa, och då är det synd att man bara koncentrerar sig på registrerade läkemedel, det har man inte råd med om situationen blir allvarlig.

 

Även konspirationsteorin om att någon vill tysta företag och privatpersoner som marknadsför Kolloidalt Silver som mirakelmedel luftas:

Eftersom läkemedelsbolag inte kan tjäna pengar på det här, så blir det en smutskastning.

KS-fantatikerna, precis som de högerextrema, försöker hjärntvätta de människor som de kommer i kontakt med genom att upprepa och upprepa och upprepa sina konspirationsteorier. De delar i mångt och mycket också samma förakt för demokratin. Genom att bygga upp rollen som förtroendeingivande och ledare så lyckas de förmedla sitt budskap till människor som är mer än villiga att tro det, i jakten på Sanningen och i jakten på något att skylla på. Det allra tydligaste på demokratiföraktet är när samma person som ställt upp på intervjun i “Fria Tider”, skriver följande i den stora KS-gruppen på Facebook:

Eftersom frågan väcktes, min ståndpunkt kring politik efter att ha studerat världsordningen under många år är att jag ser mig som helt opolitisk…

Varför undrar ni kanske? Jo, vi tror vi har valfrihet. I själva verket lever vi i en skendemokrati där banker, storindustri och mutade politiker sätter agendan. En neofeodalistisk världsordning råder. Bakom kulisserna har vi frimurarordnar och annat olustigt som styr din vardag utan att du inser det.

Det spelar ingen större roll vad du röstar på. Det finns redan någon som bestämt utfallet. Bilderbergergruppen är en maktfaktor som beslutar om maktskiften.

 

KS-fanatikerna måste tas på allvar. Deras anhängare går faktiskt på den dyngan som “sektens” ledare sprider. För det börjar mer och mer likna en sekt, när man granskar hur de fungerar och beter sig. Att de har många beröringspunkter med högerextremisterna är något vi kan använda för att försöka förstå. För att kanske inse vad som driver dem och hur vi ska göra för att stoppa spridningen av deras konspirationsteorier som sakta men säkert får fäste hos helt vanliga människor.

De, precis som många som väljer att ansluta sig till exempelvis Sverigedemokraterna, letar efter en syndabock. Istället för att ignorera dem borde vi försöka få dem att inse att det inte finns någon syndabock. Att de alla kan göra sitt för att göra världen lite mer uthärdlig. Att svaret inte finns varken i den allra yttersta högern, eller hos en person som tror att det finns något Stort Ont bakom all världens elände. En person som inte drar sig för att liera sig med den yttersta högern och som inte drar sig för att lura sjuka och desperata människor.

Vårt ansvar är att sätta stopp

Idag är det förintelsens minnesdag. Det är 70 år sedan Auschwitz befriades. 70 år sedan. En livstid för många, men än finns överlevare kvar som kan berätta om vad som hände i koncentrationslägren. Snart är de borta och ett enormt ansvar vilar på oss som lever kvar. Vi får aldrig glömma, vi får aldrig sluta berätta, vi får aldrig ge efter för de som förnekar förintelsen. Vi får aldrig låta dem vinna, de mörka krafter som idag har markerat mot flera redaktioner, myndigheter och politiska partier över hela landet.

Även Östersund, min hemort som för alltid har en speciell plats i hjärtat, har utsatts. Två tidningsredaktioner, Försäkringskassan samt vad jag hört ryktesvägen också Vänsterpartiets expedition har angripits. Avspärrningsband med nazistiska Nordfronts logga och skyltar med obehagliga budskap. Det är ett angrepp: på yttrandefriheten och på demokratin. Det går liksom inte att missta det för något annat, de vill tysta människor.

Det hade varit otroligt skrämmande vilken dag som helst, men extra mycket just idag. På förintelsens minnesdag hotar de redaktioner för att de skriver om det ofattbart hemska som nazister och andra utsatte oskyldiga människor för under andra världskriget. Det är alltså något som händer här och nu. I vårt trygga lilla land.

Det gör extra ont i mig att Östersund utsatts. Jag har alltid varit så naiv att jag trott att nazisterna inte har något fäste där. SD har inget överdrivet stort stöd, det är sällsynt nuförtiden (eller var det när jag bodde där) med nazistiskt klotter. De har liksom inte varit närvarande på samma sätt som jag upplevt dem här i Halland. Att jag dessutom känner människor på alla de ställen som angripits gör att det känns extra nära. De som nu säger “Oss tystar ni aldrig!” – ni har mitt osvikliga stöd och respekt.

Att nazisterna fått vind under vingarna kommer inte som någon överraskning .Vi har ett rasistiskt parti i Riksdagen. Vi har politiker, mediala profiler och erkända debattörer som på senaste tiden ansträngt sig hårt för att göra SD mer accepterat. Vi har partier som anammar SD-retorik för att locka åt sig deras röster. Vi har sett flera gånger hur man använder eufemismer som “invandringskritiska” och “islamkritiska” om det rasistiska partiet som förgiftar samhällsklimatet.

Självfallet ger det energi även åt nazisterna, för steget dit är inte så långt. Accepterar vi en sorts hat, då ger vi också kraft till flera sorters hat. Det är inte precis rocket science.

Men det är något här jag måste ta fasta på. Jag har som sagt trott att Östersund varit fredat. Att Jämtland varit ett lite mer öppet ställe. Det gör väldigt ont att inse att det är fel. Att hatet och respektlösheten för demokrati och människoliv finns även där. Att den finns överallt. Och det är liksom dags nu att fler fattar det här. Ingen är fredad, ingen är säker. Låter vi dem avancera och vinna mer mark så är det ett hot mot oss alla. Men självfallet är det största hotet riktat mot vissa, särskilda folkgrupper. Vi måste ta vårt ansvar och ställa oss framför dem. Vi måste bli deras personliga sköldar. Det är vår förbannade skyldighet.

Det ser mörkt ut nu, det är jäkligt skrämmande, men jag tror ändå att vi har en möjlighet att tillsammans sätta stopp för den utveckling vi ser i samhället. Om vi lovar varandra att aldrig hålla käft, att alltid strida mot och aldrig acceptera att rasism och nazism normaliseras. Då tror jag att vi kan göra en skillnad. Jag vägrar tro att det är för sent.

 

Julkalendern – en klassmiss

Idag är det den andra december vilket betyder en hel drös olika saker: min brorson fyller sju (jag känner mig väldigt gammal när jag tänker på det), år 2000 var det sista gången Smashing Pumpkins gör konsert och igår var det premiär för årets julkalender på SVT. Nog för att jag är snart 30 år men julkalendern är ALLTID tradition, även om jag ibland inte kollar på precis alla avsnitt.

I år heter den “Piratskattens hemlighet” och har fått rejäl med kritik redan innan sändningsstart. Bristen på snö och tomtar gör att den inte är så julig som vissa önskar. Andra anmärker på de vuxna skådespelarna och nä, de imponerade inte så stort i första avsnittet. Men det som stör mig är något helt annat.

I första avsnittet får vi se hur familjen, som handlingen kretsar runt, gör något som tycks bli mer och mer populärt: de flyr landet. De liksom skiter i allt vad snöslask och isgator heter och drar till en solig sandstrand istället. Toppenmysigt! Tur för dem att de har råd. För den som inte har råd lär det snarare kännas som en stor fet pik. För just det här med resande och solsemestrar har blivit nåt slags gigantisk grej i Sverige. Jag kan inte minnas att många av mina klasskamrater när jag växte upp åkte utomlands. Eller jo, nån gång till typ Mallorca men det var sällsynt och sågs som väldigt exotiskt.

Men nuförtiden? Vilken tidning man än slår upp så hittar man “Vinterns bästa restips”. Att fly vintern är snart ingen undantag längre, snart är det konstiga att INTE göra det. Vad händer då med alla som inte kan?

Anledningen till att jag tänker mycket på det här är för att jag alltid varit en av de som inte kan. Arbetarfamilj och många syskon var liksom inte helt kompatibelt med två veckor i Thailand. Vi hade en sommarstuga, vilket var nog så lyxigt så jag ska väl inte klaga kommer någon säga. Men handlar det verkligen om klag?

Jag försökte förklara det här när jag och min sambo bestämde oss för att åka på en helgtripp till Åbo. SJUKT exotiskt för mig att resa till ett annat land! Det har bara hänt två gånger tidigare i mitt liv: till Danmark och en skolresa till Italien. That’s it. Förutom att moderskeppet säger att jag var i Norge när jag var plutteliten men det räknas nog inte riktigt. Men när jag berättade att Åboresan var så sjukt peppig för mig, så var det folk som trodde jag skämtade. I deras värld finns det inte att man kan ha såpass lite pengar att man måste prioritera saker som mat och hyra.

Och det är det som gnager när jag kollar på första avsnittet av julkalendern: sätter det ännu mer press på de barnfamiljer som ännu inte haft råd att betala för en utlandsresa? Kommer julkalendern, kanske inte ensam men i kombination med annat, leda till ångestfyllda föräldrar som känner sig skyldiga att snåla in så att två veckor i Thailand blir en möjlighet?

I grunden tror jag att resande är bra. Jag är helt för att man lär sig av andra kulturer. Men när det börjar likna mer ett tvång, när det ses som sjukt och onormalt att inte ha varit utomlands, då är det inte bra längre. Då är det skadligt.

Självfallet är det här en klassfråga. Medelklassen som fått mer och mer och mer kvar i plånboken tack vare det ena jobbskatteavdraget efter det andra behöver kanske inte oroa sig i så stor utsträckning över var vintersemester ska tillbringas. Men för de som finns längs ner på samhällets ekonomiska stege, hur går det för dem? Hur känns det för de som är sjuka, arbetslösa, pensionärer..? Varför har det blivit en grej att ta varje tillfälle i akt att basunera ut att en riktig familj, en bra familj, åker utomlands minst en gång per år? Det är så normalt nu, att till och med årets julkalender handlar om det. Och jag känner en stor ömhet för de barn som kollar på “Piratskattens hemlighet” med insikten att det är så nära utomlands de själva kommer. Hade den gått när jag var liten, hade jag varit en av dem.