Fett med aktivism!

“Jag tycker att feminister borde sluta fokusera så mycket på kropp, jag det tycker det är sorgligt att det till exempel finns fettaktivister” skriver Lisa Magnusson i en ledare i DN. Och jag håller verkligen med, åtminstone om den sista delen av meningen. Typ. För visst är det sorgligt att det till exempel finns fettaktivister, men det sorgliga är inte existensen i sig utan att det fortfarande behövs.

Lisa Magnusson tror inte att “man trivs bättre med sig själv bara man får fler kroppar att jämföra sig med”, och har helt missuppfattat syftet med fettaktivism eller kroppspositivism. Det handlar ju inte alls om att jämföra sig med någon annan, det handlar om att känna igen sin egen kropp och inse att man inte är avvikande. Att man inte är ett monster. Man kanske inte ens är motbjudande.

För det är på den nivå det ligger, för oss som är överviktiga. Att vi vill få chansen att inte känna oss motbjudande i ett samhälle som gör allt det kan för att intala oss att vi är det. Se dig omkring: hur ofta ser du feta framställas på ett positivt sätt i media? Jämför med hur ofta du får höra något om fettepidemi. Som att vi är nån slags pest som drabbar samhällskroppen. Sjuka. Farliga. Kanske är du till och med en sån som känner hur det rycker i “jag bryr mig bara om din hälsa”-tarmen ibland? Har du nånsin funderat över varför du bryr dig mer om hälsan hos en överviktig person som äter sunt och motionerar, än en normviktig person vars diet består främsta av chips och som lever sitt liv framför Netflix?

Fettaktivism handlar inte om att blotta sin kropp bara för blottandets skull. Det handlar om att få bli sedd som en människa med samma värde som alla andra. Det handlar om att inte bli bemött med viktargument när vi går till läkaren för hjälp med halsfluss (eget upplevt exempel). Det handlar om att kunna gå till gymmet och träna utan att bli mött av rynkade näsor. Ja, alltså det är inte så logiskt, det fetthat som finns i samhället. Vi ska hatas för att vi är feta, även när vi är på gymmet och försöker sluta vara feta. Så djupt rotat är hatet och föraktet att vi aldrig kan göra något rätt.

Är det då bara feta som har tolkningsföreträde i frågan? Det kan vi säkert diskutera hur länge som helst. Men en sak är säker: någon som INTE varit fet kan inte ens ana hur man blir bemött i samhället. Hur djupt rotat det sitter att vi veta är äckliga, luktar illa, har dålig moral, är lata…etc etc. Utan de upplevelserna är det kanske enkelt att rycka på axlarna åt att vi nu säger ifrån och startar vår egen rörelse för att försöka rädda de som kommer efter. För att försöka göra världen lite, lite snällare mot den som av någon anledning är fet.

Lisa Magnusson avslutar sin ledare med orden “Och jag önskar att vanliga, feta kvinnor kunde visa sig i bikini på badhuset utan att andra ser dem som “modiga””. Åter en åsikt vi delar, hon och jag. Men det är väldigt, väldigt långt dit än och under tiden ser jag med glädje och tacksamhet hur kvinnor med kroppar storlek större modigt visar upp sig och visar världen att vi också finns, och att vi är värda både respekt och kärlek.

Om en (två) giraff(er) som heter Marius

Har du använt internet senaste veckan har du säkert hört om giraffen Marius som dödades i Danmark. Han räknades som överskottsdjur och kunde inte omplaceras så han blev avlivad. Kort efter att den nyheten spreds så kunde man också avslöja att man även i Sverige skjuter överskottsdjur. Vilken chock. Och nu ska ännu en giraff i Danmark avlivas. Även han heter Marius, vilket faktiskt är lite skumt. Hade jag varit giraff och hetat Marius hade jag vid det här laget gjort en “Madagascar” och flytt fort som satan.

Men det är något annat som skaver i mig, alltså bortsett från att två giraffer heter Marius och blir dödade. Det är faktiskt allas förfärade reaktioner. Och jag kan dela upp det där skavet i flera olika delar:

För det första, du som reagerat med bestörtning och sagt “NääÄÄ vad hemskt!” – har du nånsin varit på en djurpark eller zoo? Jag säger inte att det är ditt personliga fel att giraffer avlivas, men seriöst…om ingen gick till djurparker skulle det inte finnas så många. Och just djurparker är en företeelse jag ibland, rätt ofta, får ångest över. “Jamen nånstans måste ju de utrotningshotade djuren booo!” Ja, eller så ser vi till att sluta döda djuren så de inte blir utrotningshotade. Vore inte det bättre? Istället för att stänga in dem i onaturliga miljöer bara för att folk ska få mata lemurer med popcorn trots “mata inte djuren”-skylten. Hmm?

Men det finns en typ av reaktion som jag stör mig extra mycket på. Det är de som tycker att det 1) är hemskt att giraffen (Marius den förste…) obducerades offentligt och 2) att han sedan blev lejonmat. Jag menar, COME ON! Ska era barn käka kött så kan de inte vara för kräsmagade för att se en giraffobduktion. Bättre då att lära era barn varifrån kött kommer så de fattar grejen kanske? Men visst, jag kan förstå att det kan vara traumatiskt för små barn att se det. MEN GÅ INTE TILL DJURPARKEN DÅ. Ta en promenad i parken och titta på skator och daggmaskar. Eller dra igång en naturdokumentär på Netflix.

Och att förfasas över att giraffen sen blev lejonmat..? Nej visst, den skulle förstås ha fått en högtidlig begravning med gråterskor och svarta sorgeband runt benen på alla djurparksdjur. Nä, ärligt: är det inte bättre att giraffen kommer till nytta? Lejonen behöver också äta vettni. Och det är rätt svårt för ett lejon att jaga ifatt egen mat när det är instängt på en djurpark. Dessutom, här kommer en chockerande nyheter så jag hoppas ni sitter ner nu: det händer att vilda lejon äter upp vilda giraffbebisar. OH MY GOD bojkotta det vilda, eller? Nä.

Folk kunde väl kanske bry sig om något lite viktigare. Typ som det absurda att vi har speciella parker där vi kan titta på inburade djur, som inte är skapta för det här klimatet, bara för att vi tycker det är häftigt och skoj. DET är något att bli upprörd över.

 

Det sista, allra sista, jag tänker skriva om detta.

Läser mitt senaste inlägg och vill kräkas. Vill resa tillbaka i tiden, slå mig själv i bakhuvudet med något hårt och vråla “SKÄRP DIG FÖRFAN!” i mitt eget öra. Seriöst? Alltså vaddå:

Det är orättvist, på sitt sätt, att jag haft sådan otur. Att jag träffat så många människor som gjort mig illa. Sen…sen kom Du. Och jag har nog aldrig någonsin varit så rädd. Jag har väntat så väldigt länge på kärlek och lycka. Är det den jag hittat nu?

 

Lol. Orättvisa. Ska vi prata om orättvisa, kära jag? Orättvisa är att ha bestämt sig för att aldrig mer bli kär, aldrig bejaka sina känslor, aldrig ge vika, aldrig visa sig svag. Orättvisa är att träffa någon som bryter ner ens försvarsmurar, nöter ner dem sakta men säkert tills man står där med hjärtat och tillit och jävla KÄRLEK i sin förbannade hand och säger “Här, varsågod, ta det!”. Orättvisa är när den personen tittar på en och ba “meh. vill inte ha.” och med ett ryck på axlarna går vidare.

DET kära jag, det är orättvisa. Usch. Jag vill åka tillbaka i tiden, inte bara till innan jag skrev förra äckliga vidriga inlägget (VARFÖR har jag gett dig så många ord? Varför?) utan till innan den där stunden då jag lät mig själv vackla. Jag var starkare själv. Jag var helare själv. Min hals var inte tillsnörd av tårar, min mage möttes inte av slag efter slag när jag ser vad du skriver och ser att jag inte ens tycks ha funnits i ditt liv och jag ser att jag var en INGEN. Bah. Usch. Blä. Aldrig, aldrig igen.

Och nu får du inga fler ord från mig. Nu är det slut. Hade du bara varit ärlig. Hade du bara hållit ditt löfte. För såklart, det är inte ditt fel att du slutade känna saker, att du gav upp att ens börja känna något. Däremot är det ditt eget jävla fel att du höll käften så länge, att du ljög för mig när du sa fina saker, att du ljög för mig när du planerade saker. DET gör mig förbannad. Och DET fråntar dig rätten att få mer energi, uppmärksamhet och fler ord från mig.

Hejdå.

Välkommen, Bienvenido, Bonvenon

Jaha. Mitt första inlägg. Vem vet, kanske också mitt sista? Det kan man aldrig så noga veta.

Frågade på Twitter om det var nån mening att jag startar en ny blogg, många sa ja och eftersom deras önskan är min lag sitter jag nu här. Fick också tipset att blogga om hundar, Jämtland och antirasism vilket kändes som en klockren kombo för mig. Det är ju typ det enda jag pratar om nuförtiden, så det borde ju heller inte bli så svårt…

Jag kan inte lova att det kommer bli intressant, det jag skriver här. Jag skriver mycket för min egen skull. Förhoppningsvis är det väl nån som läser också men jag har startat den här bloggen främst för att jag behöver ett forum för det som är för långt för Twitter, det som är för långt från SD för interasistmen.se och det som är för ofackligt för fackingpolitics. För det finns mycket, mycket jag vill skriva om. T.ex hur rasistiska män behandlar kvinnor, men även andra män, i sociala medier.

Hur jag blev kallad för svenskfientlig när jag hyllade Jämtland.

Hur mycket jag älskar min lille gris Jakke och skulle offra i princip vad som helst för honom.

Och många, många fler saker. Jag kommer säkert också skriva om mina vänner, bekanta, kollegor, ligg och flirtar men jag ska vara snäll och köra Twitter-style: dvs endast benämna dem med initialer. Kanske kommer de själv kunna lista ut vilka de är, kanske inte. Det riktigt personliga kommer jag dock fortsätta hålla på min privata blogg, den som är lösenordsskyddad och bara får läsas av särskilt utvalda personer. I dagsläget är de nog runt fyra stycken…vilket visar på hur mycket jag värnar mitt privatliv.

Jag kommer säkert också skriva om hur det är att vara skribent för en stor, politisk blogg. Att även om jag får grymt mycket stöd, påhejning och beröm så får jag också mycket hat och fula ord. Jag kommer nog skriva om att de enda gångerna jag blivit kallad för “svennehora” är de gånger vita, rasistiska män påstår att det är invandrare som kallar mig för det. Jag kommer skriva om hur jag fått läsa att jag borde bli gängvåldtagen, hur jag förtjänar det, att jag är en fejkad feminist och att jag genom att tycka att alla människor har ett lika värde indirekt stöder våldtäkt. Jo, ibland blir det vissa tankevurpor, från det där hållet. Jag kommer dela med mig av dem också.

Säkerligen kommer jag också skriva om min arbetslöshet när den dagen väl kommer. Förhoppningsvis kommer den inte, men det verkar dessvärre oundvikligt i dagsläget. Jag kommer skriva om mitt jobb fram till den dagen, jag kommer skriva om mina fantastiska kollegor och mina inte alltid så fantastiska kunder. Jag kommer säkerligen skriva en del som bara är intressant för de som jobbar med eller har jobbat med mig.

Sen lär det bli en hel del dynga också. Oväsentligt, tråkigt, ointressant. Jag ska försöka väga upp det med att någon gång försöka skriva lite mer seriöst, om ämnen som berör mig. Någon gång kommer jag kanske publicera någon av mina låttexter, eller kanske en dikt? Till jul kommer jag säkert julklappsrimma så det står härliga till, trots att jag själv inte firar jul speciellt engagerat.

Så, jag hoppas att nån läser. Jag hoppas ni håller kommentarerna snälla. Alla övertramp kommer jag publicera i egna inlägg och skriva om, för jag finner att elaka kommentarer trots allt är intressanta. Sådana kommentarer säger mer om kommentatorerna än om mig.

Välkomna hit, ha ett öppet sinne och glöm inte bort – kärlek och vänlighet trumfar alltid hat.