Men SKÄRP er nån gång

Jaha så i natt i Östersund hittades ett föremål som man trodde var explosivt, som visade sig vara ofarligt. Och i vanlig ordning så är folks reaktion “HERREGUD EN BOMD I ÖSTERSUND VAD HÄNDER?!”. Jag har verkligen inget tålamod över för folk som drar för stora växlar på saker. Ännu mindre tålamod har jag för folk som i det här läget, utifrån vad som hänt i Östersund senaste tiden, drar ett rakt streck mellan brott och invandring.


Herregud det är inte precis första gången ett bombliknande föremål hittas i Östersund. Var det utanför Lidl sist? Och vi kan ju även stoltsera med att ha haft en alldeles riktig bomb utanför polishuset. Good ol’ times. Inte skrek nån “invandring” då.


Folk har mördats, misshandlats och utsatts för mordförsök tidigare i vår stad. Såklart en tragedi för de som utsätts och deras anhöriga men varför är det NU som folk direkt börjar yra om sharialagar och allt vad det är?
Kanske är det för att nåt skrämmande händer mitt framför våra ögon. Allt det där vi läste om förintelsen i skolan och tänkte “men gud, hur kunde de inte protestera? Hur lät de det gå så långt?”. Well, kanske genom att hundraprocentigt köpa förklaringsmodellen att allt skulle bli bra så länge man pissade på människor som särskilde sig lite från en själv. Precis som vi gör nu.

Vi är inte arga på rätt saker nu. Eller åtminstone inte tillräckligt många.


För folk är inte arga på skattesänkningar. Folk är inte arga på RUT-bidrag till de rikaste, folk är inte arga på att den sista gnutta anställningstrygghet är på väg att spolas ner, folk är inte arga på att arbetsgivarsidan propsar på att personalen i våra serviceyrken ska klara sig utan lönehöjning i nästa avtal, folk är inte arga på att friskolor roffar åt sig pengar i sina egna fickor istället för att lägga dem på eleverna, folk är inte arga på att riskkapitalbolag tjänar storkovan på våra gemensamma skattepengar samtidigt som de urholkar den offentliga vården.
Varför är ni inte argare? På rätt saker? Jag förstår verkligen inte.

“Jamen jag kan inget om politik” – nämen så lär dig, det är inte så svårt. Men en rätt grundläggande grej är att saker har konsekvenser. Om du sänker skatten så finns det mindre pengar till saker som sjukvård och omsorg.

“Jamen jag tycker politik är tråkigt” – well suck it up, livet är rätt tråkigt ibland.

“Jamen jag gillar verkligen inte invandrare” – det finns terapi att få för det, säkert. Skärp dig.

“Jamen jag är liberal och tycker att allt ska vara privat, inte alla ska få relevant vård och vi ska pissa ännu mer på vår gemensamma välfärd” – det finns säkert terapi att få för dig också. Som du idag kanske inte ens behöver betala dyrt för, på grund av gemensamt finansierad vård. Se det som din första session att forska i det, du.

Ja, det märks kanske att jag är rätt förbannad för jag brukar väl inte jätteofta svära i text. Men det som händer i Östersund nu är ett så tydligt symtom på hur sjukt samhället är och då pratar jag INTE om händelserna i sig utan om folks reaktioner. Sådana kommentarer som för bara några år sedan var över gränsen är idag helt normala och skrivs helt öppet av personer med icke-anonyma konton. Den politik SD fördes som vi då nästan helt gemensamt tog avstånd ifrån? Den politiken flyttas längre och längre åt höger för andra partier KÄMPAR för att sno deras idéer.

Varför har vi låtit det bli så här? Varför pratar vi om fel saker hela tiden? Kan det bero på att den som har mest makt också har mest att förlora på om vi skulle prata om rätt saker? Men makt kan förflyttas. Det kanske är dags att vi förflyttar den till oss själva, men då får vi fan ta lite ansvar och rikta blicken mot vilka som verkligen monterar ner vår gemensamma välfärd och skapar otrygghet i vårt samhälle. En liten ledtråd: det är inte invandrarna.

Bra jobbat, fetto

Jag har börjat träna igen. Det är rätt gött. Svettas, endorfiner, träningsvärk. Men det är inte helt okomplicerat. För jag är tjock.

Som tjock är träning aldrig bara träning. Nej, det är inspirerande. Bra jobbat! Starkt kämpat! Heja heja! För nu kanske den här tjockisen slutar vara tjock, och det är det viktigaste för väldigt många människor. Som överviktig är det inte helt enkelt att förhålla sig till det. Som alla andra blir jag glad över bekräftelse, det är ju bara mänskligt. Samtidigt så har jag arbetat hårt på att försöka acceptera min kropp och gilla mig ändå. Eller snarare trots att, jag är tjock.

Det är inte så enkelt att vara en del av den kroppspositiva rörelse som växt fram senaste åren. Det är ju en sak att lägga upp bilder och skriva “jag skäms inte för den jag är”. Men så mycket svårare att faktiskt känna så. På riktigt. För jag har ändå växt upp i det här samhället där vi från väldigt tidig ålder får lära oss att tjock = fel.

Sist jag tränade regelbundet gick det åt fanders, kan man väl säga. Den där bekräftelsen blev som en drog. Plötsligt började människor tycka att jag hade ett värde. Jag fick höra hur duktig jag var, hur fin jag blev, att jag plötsligt var åtråvärd. Det skapade nåt slags beroende, nästan. Jag tränade mer och mer. Ofta var jag på gymmet två gånger per dag. Till sist slutade jag mer eller mindre äta också. Gick jag bara ner fem kilo på en vecka var jag missnöjd. Och samtidigt hejades jag på. Vad duktig du är. Vad fin du har blivit.

Jag minns ett tillfälle när jag berättade att jag gått ner nästan 40 kilo på ett år. Jag fick stående ovationer. Bra jobbat, tjockis. Samtidigt var jag inte nöjd, jag var fortfarande överviktig. Jag tränade mer. Åt mindre. När jag ser tillbaka på facebookuppdateringar från den tiden så undrar jag varför ingen sa något? Det var väl kanske en eller två i min närhet som uttryckte oro. Annars är det bara hejarop och uppmuntringar.

“Dagens andra träningspass, 40 minuter på crosstrainern och styrka i en timme. Bara gått ner fyra kilo sen i måndags, nu får jag lägga i en växel till!”

Jag önskar jag kunde säga att jag fick nåt slags hälsosamt förhållande till träning efter det. Men det var väl mer slumpen som kom i vägen. Jag flyttade, blev sambo, slutade träna. Fick MS. Till sist flyttade jag hem igen och kände att nej, nu går det här inte längre. Jag var enorm. Jag började träna igen men hela 2019 gick åt till att vara sjuk. Ihållande hosta, sju öroninflammationer.

Nu äntligen är jag frisk igen och kan träna. Jag gillar ju att träna! Men det är inte helt okomplicerat. För jag är tjock. Jag lägger upp bilder i sociala medier, helt för att återigen få den där bekräftelsen. Kicken. Det kostar liksom på att gå runt i ett samhälle som ständigt påminner mig om hur lite jag är värd på grund av min vikt. Så det är rätt gött att plötsligt få uppmuntran, få känna att jag kämpar mig tillbaka till nåt slags människovärde.

Är det verkligen så här vi vill ha det? Att den som är tjock ska dömas ut som mindre värd. Få sämre vård. Bli skrattad åt och hånad.

Det är många tankar som snurrar i huvudet på gymmet. Att jag vill göra mer, pressa mig längre, och måste jag verkligen äta middag varje dag, det går ju fortare att gå ner i vikt om man inte gör det? Att tvingas kämpa mot de tankarna kostar lika mycket energi som själva träningen gör. Och det är inte mitt fel. Det är ert fel. Alla ni som inte kan se en tjock kropp utan att anmärka på hur onyttig den är. Alla ni som beskriver tjockhet som en epidemi. Alla ni som skrattar åt tjockskämt. Alla ni som ser tjocka som mindre värda.

Jag hade önskat mig ett annat samhälle. Ett där jag kunde träna för att jag tycker att det är kul och skönt. Men istället tvingas jag leva i ett samhälle där jag hejas på för varje kilo jag förlorar. Oavsett om jag skadar mig själv på kuppen.

För vet ni varför jag egentligen tränar? Jag tränar för att endorfinkickar är rätt gött. Jag tränar för att bli starkare. Jag tränar för att det gör att nervsmärtorna kanske inte försvinner, men åtminstone minskar. Jag tränar för att bli vigare, smidigare, mjukare i kroppen.

Men jag tränar också för att gå ner i vikt. För det har ni sagt åt mig att jag måste göra. Jag är inte stark nog att stå emot er smalhetsnorm. Jag vill tillbaka till den vikten då folk började se på mig med nya ögon. När jag plötsligt inte längre var Tjocka Anny. Utan bara Anny. Och fyfan vad deprimerande det är att inte ens jag, som inte alltför sällan predikar om kroppspositivitet och självkärlek, kan undslippa det.

Tre saker ni måste tänka på i coronakaoset

Okej okej okej, jag började med en twitterrant men inser att ingen kommer orka läsa så mycket som jag vill skriva. Och SÅKLART tänker jag skriva om coronaviruset. Okej så först en liten grej om hur min hjärna funkar: min hjärna snöar gärna in på saker. Tapirer, till exempel. Det räcker inte att tycka att tapirer är fina djur. Jag behöver veta saker om dem. Vilka djur är de släkt med? Varför är de utrotningshotade? Varför tycker de om att bajsa i vatten? Och nu har min hjärna bestämt sig för att haka upp sig på coronaviruset och kanske mer specifikt hanteringen av den pandemi som pågår. Denna lilla upphakning beror nog i första hand på att jag ser så många som är så dumma i huvudet just nu. Ja, alltså såna som sprider desinformation antingen med vilje eller för att de inte vet bättre. Men kanske ännu mer stör jag mig på de som valt att läsa en tidningsrubrik på typ Aftonbladet och formulerat sin inställning helt utifrån det.

Jaja jag vet att man inte ska börja med att kalla folk dumma i huvudet om man vill få dem att lyssna men jag är inte mer än människa.

Så, det jag först vill prata om är det här med att “flatten the curve”. Många min omgivning verkar ha fått för sig att alla åtgärder som införs nu går ut på att stoppa smittan. Att om vi bara stannar hemma ett par veckor så kommer coronaviruset ha POFF försvunnit. Jag verkligen avskyr att vara den som kommer med dåliga nyheter men det kommer inte hända. Eller okej, med största sannolikhet kommer det inte hända. (Också sak jag stör mig på: när det gäller en helt ny situation så kan man ibland behöva ompröva sin inställning men jag återkommer till det). Då det är ett nytt virus som ingen har immunitet mot så kommer viruset stoppa helt när nån av följande två saker sker: flockimmunitet eller ett vaccin.

Ett vaccin ligger minst ett år fram i tiden så det är inte så svårt att räkna ut att det då bara återstår att försöka uppnå flockimmunitet. MEN det gäller att göra det på ett sånt sätt så att så få som möjligt dör i processen. Tänk er en behållare som det är ett stort hål i upptill och ett mindre nertill. Om vi häller vatten väldigt fort i den behållaren kommer det svämma upp upptill, även om visst vatten rinner ut ur det lilla hålet. Om vi istället häller i vattnet långsamt så hinner vattnet rinna undan eftersom ur det lilla hålet.

Det är det vi försöker uppnå nu och det som menas med “flatten the curve”. Det handlar inte om att minska antalet sjuka, det handlar om att vi inte ska bli sjuka allihopa samtidigt för då blir det som i Italien och vården brakar samman. Då kommer vi också ställas inför att vården behöver prioritera vilka som ska få hjälp. Och det kommer såklart inte heller påverka bara folk med covid-19. Om sjukhuset är fullkomligt överbelastat av patienter med covid så kommer det förstås även gå ut över Börje som kommer in med misstänkt hjärtinfarkt, på kroniskt sjuka som inte kan få sin regelbundna behandling, på barn som ramlar och bryter benet.

Så, frågor på det? Nej men vad bra. Då övergår jag till ämne nummer två som jag irriterar mig på: “Men förra veckan sa faktiskt Anders Tegnell A och nu säger han B så nu litar jag inte på myndigheterna utan ska dricka kolloidalt silver och sen hälsa på mormor på hemmet fast jag hostar och har feber”.

Alltså det är så mycket att bena ur i den här inställningen som är vanligare än vad många nog vill tro. Det första är väl att EN person inte är ALLA myndigheter. Det trodde jag vi avhandlade när Tegnell for till Somalia och alla flippade pga trodde uppenbarligen att Folkhälsomyndigheten var uteslutande beroende av hans fysiska närvaro. Nej.

Men också detta att bli misstänksam mot myndigheter och experter när de ändrar åsikt eller föreslår något de förra veckan avrådde ifrån. Folk måste förstå att det här är en helt ny situation med ett helt nytt virus. Det FINNS inget facit. Det är helt omöjligt att veta vad som är rätt sak att göra förrän vi tagit oss igenom det här, det är den krassa sanningen. Men de beslut som tas nu och de åtgärder som implementeras är inga dåligt underbyggda hittepåsaker utan de är konstruerade utifrån tidigare erfarenheter och en stor kunskap. För även om ingen VET idag vad som är 100% rätt sak att göra finns det de som vet mer än vad jag gör. Mer än vad du gör. Jag väljer att ha förtroende för dem och lyssna på deras råd. Och i det ingår att inte avundsjukt kika på vad andra länder gör, då situationen antagligen skiljer sig även om det handlar om ett grannland. Och snälla, snälla försök se skillnad på beslut tagna utifrån politik och beslut tagna utifrån kunskap och vetenskap.

Alla goda ting är tre, sägs det. och jag inser att om jag inte begränsar mig så kommer jag skriva en liten roman om coronaviruset och det har jag inte tid med just nu. Så, tredje grejen jag stör mig på och vill försöka reda ut: varför testas inte folk?? Jag har full förståelse för att den initiala magkänslan är att man vill bli testad om man misstänker att man har coronaviruset. Men det finns en del issues med det här. För det första: det finns inte oändligt antal test. För det andra: de som utför testen kommer inom kort behövas i andra delar av vården, de har inte tid att topsa dig i halsen. För det tredje: det spelar ingen roll.

Alltså på riktigt, VAD skulle vara skillnaden mellan att du vet eller inte vet om det är coronaviruset du blivit infekterad med? Är du det minsta sjuk ska du hålla dig hemma. Så enkel är egentligen uppmaningen. Det är inte “om du är smittad av corona…” utan “vid minsta symtom”.

“Men jag vill veta om jag haft det” – varför? Vad spelar det för roll? Javisst, det kanske skulle innebära att du går till jobbet och jobbar nästa gång du “bara” är förkyld men newsflash: det ska du inte göra ändå. Det finns gott om folk som blir ordentligt sjuka även av “bara” en förkylning så det är ju oavsett vilket dumt att dra runt smitta.

“Men det vore bra för statistiken/vetenskapen” – ja, det hade det kanske. Men återigen så finns det inte oändligt antal test och det finns absolut ingen oändlig resurs inom sjukvården för att ta alla tester.

“Men jag tillhör riskgrupp och visar symtom” – ja, då kommer du bli testad om dina besvär blir så stora att du behöver söka vård. Tillhör du riskgruppen och får symtom – ring till 1177 och rådgör med dem. Är dina symtom milda så kan du antagligen, trots riskgrupp, stanna hemma och kurera dig. Men som sagt – tillhör du en riskgrupp så ringer du 1177. Men använd också lite sunt förnuft. Som du brukar göra. Söker du akutsjukvård om du tillhör riskgruppen för influensa men dina influensasymtom är väldigt milda? Antagligen inte. Då behöver du antagligen inte göra det nu heller.

Som en liten avslutning kommer några kortfattade råd som jag vet att ni antagligen redan läst femtielva gånger men nu får ni läsa dem en femtitolfte gång:

Stanna hemma om du är sjuk.
För allmänna frågor om coronaviruset kan du ringa 11313.
För viktiga frågor om din eller närståendes sjukdom ringer du 1177.
Åk inte direkt till vårdcentral eller akut om du är sjuk, prata med 1177 först.
Tro inte på allt du läser.
Tro definitivt inte på allt du läser som skrivs av nystartade, anonyma konton på Twitter.
Logga ut från internet en stund och läs en bok, försök tänka på annat. Oro är inte heller nyttigt.
Hosta och nys i armvecket.
TVÄTTA HÄNDERNA

Och det kanske mest viktiga: var lite snälla mot varandra. I ett sånt här läge kan man välja att sprida desinformation, skapa panik, attackera och rasera. Eller så kan man välja att ta några djupa andetag, se om det finns nåt man kan göra för att hjälpa till, tänka efter några gånger extra innan man flippar ur och välja en trovärdig källa för sin nyhetsrapportering. Typ public service, om inte annat för att de hittills verkat förskonade från senasationsjouralistisk och alarmistiska krisochpanik-rubriker.

Och kom ihåg att TVÄTTA HÄNDERNA.

Fuck Jimpa

Gårdagens stora snackis blev att Jimmie Åkesson dragit till Grekland för att hjälpa på plats. Nej, nu skrev jag fel – stjälpa på plats menar jag såklart. Vi fick se honom glatt leende på planet ner, med väskan packad med flygblad om hur det är fullt i Sverige och att flyktingar inte ska komma hit, allt undertecknat “svenska folket”. Många blev arga, även jag. Hur har han mage att tala för oss alla? Det säger ju tyvärr det mesta om SD:s självbild – de lyckas ju med konststycket att vara både underdogs och agendasättare samtidigt. “Stackars SD som är så mobbat av media”, men samtidigt så går det fasen inte en dag utan att vi får höra om de käcka små rasisterna.

Det här med Grekland var onekligen en lyckad PR-kupp. För klart det inte är mer än så, inte tror ens Jimmie själv att nån ska läsa flygbladet och ba “JAHA näHÄ är det FULLT i Sverige? Bäst jag vänder tillbaka!”. Och vi hjälper till att sprida den. Och det är kanske inte så konstigt, och jag tycker inte heller det är nåt i sig dåligt, att vi skriver om det. Startar hashtags, facebookgrupper och bloggar om det. Den dagen vi slutar protestera har de nog vunnit på riktigt.

Men det hjälper inte på något sätt att bara upprört skrika “SD är dumma”, vi måste bli bättre på att presentera våra lösningar. Vad vill VI? Vad för förändring är det VI vill se?

För Sverige är ju inte fullt. Och nej, jag tänker inte geografiskt nu för vi kan inte förvänta oss att folk ska bo i en snöhög under nån gran i Norrlands inland. De flesta är ändå rätt sugna på att ha tak över huvudet. Men finns det verkligen inte plats i våra svenska glesbygdskommuner? Kommuner som kämpar för att allt ska gå runt. Hur gör vi det attraktivt att vilja bo där? Människor funkar nämligen inte så att de är tacksamma för vad som helst bara för att de är flyktingar. De borde inte ens behöva vara tacksamma. De är som oss andra – de vill skapa ett drägligt liv. Med bostad, familj, utbildning, arbete. Hur ser vi till att de får tillgång till det även i utflyttningsdrabbad glesbygd?

Det är SÅNA rubriker jag vill se nu. Vi kan väl börja imorgon? För inte kan det väl vara bara Sverigedemokraterna som vill ha “förändring på riktigt”, som det står på ryggen på Jimmie Åkessons jacka.

Flyktingkrisen är ett faktum. Att den inte hunnit hit till Sverige än är inget skäl till att ignorera den. Vi har plats. Vi har resurser. Det handlar om att vilja. Om att våga.

Om att ha den mänskliga anständigheten att inte stänga dörren i ansiktet på den som är i nöd.

Medelklassen borde betala för flyktingmottagande istället för att renovera sina jävla kök hela tiden

Idag sköts en flykting till döds vid gränsen till Grekland. Eller som media kallar det: en migrant sköts. Förskjutningen går undan nu. Vi pratar inte om flyktingar – vi pratar om migranter. Som om de skulle flytta bara för att de känner det. Inte fly för att det är ohållbart eller livsfarligt att bo kvar. Kanske har vi blivit så egoistiska att vi inte kan processa vad ”fly” betyder längre?

”Politik är att vilja”, men vad vill politiken egentligen? Stänga gränser tydligen. Misstänkliggöra. Det är vi mot dem. Om vi blundar, kanske vi inte behöver låtsas om att människor, helt vanliga människor som du och jag, skjuts till döds. Det har blivit dödsstraff på att vilja leva i fred. Varför har vi låtit det gå så långt? Sverige har blivit kallt. Egoistiskt. Hårt.

Förskjutningen går undan nu. Vi pratar inte om flyktingkrisen 2015 och om mobiliseringen som skedde. Hur det anordnades stödgalor. Hur folk ställde upp. Arbetade ideellt dygnet runt för att hjälpa. Trösta. Ta emot. Nej, nu pratar vi om det som om det vore en farsot. Ungefär som vi kommer prata om coronaviruset 2020 om några år. ”Minns ni flyktingkrisen 2015, vad hemskt det var? Det kan inte få hända igen.”

Förskjutningen går undan, när Sverigedemokraterna inte bara ses som ett parti i mängden utan tillåts sätta agendan. Hur de flesta partier vrider av sig ryggraden för att bli mer som SD. För att försöka vinna tillbaka de röster som flyttats till ett parti med rötter i nazismen. Åh förlåt, det får man kanske inte säga mer? Nåja, jag passar på innan SD får all makt och vi får lära oss att leva med statlig censur.

Förskjutningen går undan. Men medelklassen skiter väl i det för de är fullt upptagna med att renovera köket för fjärde gången på tio år. Ska det vara ljusa köksluckor nu? Är det helt ute med fondvägg? Men om vi kör en sån Josef Frank-tapet, den är dyr men den ska ju ändå sitta uppe några år. Bara de inte glömmer bort att planera in årets första utlandssemester. Tre eller fyra veckor i Thailand? Ge dem ett jobbskatteavdrag extra så kanske de har råd med fem. Det är de ju värda!

Medelklassen sluter sina hjärtan och vänder ryggen till de som desperat knackar på vår dörr. ”Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig, annars skjuter gränspolisen mig”. Jaha, då borde du haft förstånd att inte födas där du föddes. Du skulle gjort som oss, fötts i Sverige! Här har vi inget krig. Här har vi haltande sjukvård och skolor som inte håller måttet och hemtjänsten hinner knappt hälsa på lilla mamma när det ska bytas blöja men vi har jobbskatteavdrag och avskaffad värnskatt och vi kan alltid skylla på någon annan. Va? Skulle jag avstå lite mer av mitt till förmån för andra? Nej vet du vad, jag betalar nog för min RUT-bidragsstädning och en gång gav jag faktiskt en tia till en tiggare. Nån måtta får det vara, jag är inte gjord av pengar.

Nu sitter ni säkert och skakar på huvudet. Varför ska svensk medelklass betala för flyktingarna?

Svaret är för att ni kan. Nej förlåt mig, svaret är att ni BORDE. I den bästa av världar hade det räckt med att det är det mänskliga att göra. Det anständiga. Men sådant biter tydligen inte på folk längre. ”Anständighet” är ett ord förpassat till vokabulärens skräphög tillsammans med ”solidaritet” och ”humanitet”. Men då kanske det här biter lite mer: ni borde betala för att det skulle lika gärna kunna vara ni.

Skillnaden är liksom bara att ni hade tur. Ni föddes här. I Sverige.Nej, ni har inte gjort ett skit för att förtjäna det ni har.

Inte.

Ett.

Skit.

Ni drog bara den gyllene vinstlotten i slumpens lotteri.

Sluta vara hysterisk och tvätta händerna istället

Jag kan, men jag vill inte, låta bli att blogga om det nya coronaviruset covid-19. Jag tänker att alla röster som balanserar upp alarmismen och den spridande halvpaniken är bra. Och för alla er som går igång på tanken av en kris och kommer stå på min begravning och hånskratta om jag dör av viruset själv – kom ihåg att åtminstone skänka en slant till Neuro eller nånting. För risken finns väl att jag dör om jag får det, då jag tillhör en särskilt utsatt grupp på grund av min bromsmedicin. Jag har förövrigt förstått att det bara är när man tillhör den gruppen som man får be folk lugna ner sig lite.

För så är det väl, att många skulle behöva ta några djupa andetag och sluta flippa ur. Jag menar, bara en sån sak som att typ alla apotek sålt slut på munskydd? Jag hade skrattat hela vägen till banken om jag ägde ett företag som tillverkade eller sålde munskydd. Det är typ också de enda som har nån nytta av den ökade försäljningen. Munskydd kommer nämligen inte skydda dig mot smitta. Sorry, men det är sant. Det munskydd däremot kan göra är att minska risken för spridning om man redan är sjuk. Varför är det viktigt att poängtera detta? Tja, kanske för att folk inte ska gå runt med munskydd och tro de är skyddade.

För det FINNS nämligen nåt man kan göra för att skydda sig själv om man är orolig: TVÄTTA HÄNDERNA. Jag hoppas vid gud att det här kommer få folk att börja göra det ordentligt. Och då menar jag inte att blaska av dem i lite ljummet vatten. Nej, tvåla in ordentligt, en bit upp på underarmarna och gnugga. Inte så huden lossnar, men det räcker inte att bara skölja av tvålen. Om hela Sveriges befolkning skulle lära sig att tvätta händerna som folk så skulle risken för smittspridning minska, inte bara när det gäller covid-19. Sån himla win, för alla med nedsatt immunförsvar som det vurmas för nu.

Det är för övrigt konstigt det där. Man får inte kritisera nuvarande virushetspanik för då är man okänslig för de med nedsatt immunförsvar. Men att gå till jobbet med en förkylning eller när ens barn precis haft magsjuka, det är okej. Hmm.

Jag tänker att det går att hitta nåt slags mellanting. Man behöver inte nonchalera och rycka på axlarna åt covid-19, det säger jag inte. Men vi är på väg åt ett håll som jag finner oroväckande. Vi var många på twitter som skakade på huvudet åt när en människa i USA föreslog att ett flygplan med personer evakuerade från Kina skulle skjutas ner. Riktigt där är vi inte än, men det räcker med att läsa kommentarerna på GP:s artikel om mannen som konstaterats sjuk sedan hemkomst från Italien, eller snarare om att han åkte tåg mellan Stockholm och Göteborg.

I en av undertrådarna går diskussionen hög för att en kvinna som också åkt tåg mellan orterna samma dag inte valt att stanna hemma från jobbet. Detta trots att ingen vet om hon åkt i samma vagn eller ens samma tåg.

Sverige jämförs med Nordkorea i en annan undertråd, då det sagts att risken för allmän smittspridning är fortsatt låg.

En person hävdar till och med att Göteborg är satt i karantän.

Många tycks vara överens om att den smittade mannen har betett sig rent förkastligt genom att ha existerat i samhället. De som försöker nyansera upp det hela bemöts med att de sprider desinformation och försöker tysta ner saker.

Jag tror helt enkelt det vore nyttigt om alla taggade ner lite. Ingen, absolut ingen, vinner på hysteri. Så, här kommer mina små råd för hur du kan hantera hela covid-19 på ett mer sansat sätt:

  • Tvätta händerna!
  • Läs inte allt som skrivs och sägs i media
  • Tro absolut inte på allt som skrivs på internet
  • Folkhälsomyndighetens hemsida finns jättebra information som uppdateras kontinuerligt
  • Och för guds skull: TVÄTTA HÄNDERNA.

Bali börjar bli vänsterns bästa valarbetare

Hanif Bali, en av moderaternas främsta twitterprovokatörer, har gjort det igen. Och egentligen går det emot alla mina principer att sprida det han skriver för det är ju vad han vill. Men i det här fallet kan jag liksom inte låta bli att tycka det är lite bra att han skrivit det han skrivit.

Under helgen och fortsatt idag har det rapporterats om att det är kaos på Södersjukhuset i Stockholm. Igen. De har gått upp i stabsläge, patienter ligger på sängar i matsalar och det är inte mycket som fungerar. Vilka är det då som styr över vården? Jo, det är regionen som har ansvaret för vården rent politiskt. Vilka styr då region Stockholm?

Jo det gör Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och…Moderaterna.

Jag förstår att ni nu är redigt nyfikna på vad Bali skrivit egentligen, som jag tycker är så bra att det förtjänar att spridas? Eller är det helt enkelt så att jag fått en stroke? Tja, jag kan hålla upp båda armarna, le och vet dagens datum så det är kanske bäst jag förklarar mig ordentligt. Men vi börjar med Balis tweet:




“Det vore ju trevligt att när journalister intervjuar partipolitiskt aktiva marxister så kanske de kunde berätta det för oss läsare? Inte? Ok.”

I artikeln som Bali skärmdumpat kan man bland annat läsa ” Det är fullt överallt. Människor ligger och skriker och personalen får springa mellan patienterna för att försöka hjälpa alla. Det är kaos.” DET däremot skriver Bali inget om. Nej, han är fullt fokuserad på vad den intervjuade sjuksköterskan står politiskt. Som att hennes politiska åsikt skulle påverka det faktiska läget på sjukhuset..? Pfft. Trams, svammel och kvalificerade dumheter.

Men varför är det då POSITIVT att han sprider det här? Är det inte elakt? Försöker han inte flytta fokus från den faktiska frågan? Jo, så klart är det så. Men att döma av kommentarerna till hans tweet börjar folk se igenom den här taktiken nu. Äntligen.

“Vanligt” folk är inte särskilt intresserade av en sjuksköterskas politiska hemvist. De är intresserade av att deras sjukvård krisar och de är definitivt intresserade av varför de som styr inte tar något ansvar. Moderaterna har lyckats klamra sig fast vid makten i region Stockholm trots Nya Karolinska och trots tidigare kaos. De har kunnat bortförklara och skylla på andra och flytta fokus från den faktiska frågan. När Bali nu sätter igång däremot, så krävs det inte en examen i statsvetenskap för att se att det är just det han försöker göra – flytta fokus.

Och nu är folk less. Folk vill ha svar. Folk vill allra främst ha lösningar! Så länge Bali fortsätter så här, ser jag honom som en valarbetare för oss till vänster. De enda han vinner över på sin sida är de mest hårdföra sverigedemokraterna, och det är väl rätt oklart om de är bra att ha till nåt egentligen. Alla andra börjar ruttna ordentligt på alliansens misslyckade styre av Stockholms vård.

Så ja, bra jobbat eller nåt. Fortsätt gärna attackera hårt arbetande sjuksköterskor. Ju mer han gör det, desto fler ser igenom att ni inte har några svar. Inga lösningar. Och absolut ingen vilja att laga det ni tagit sönder.

Aftonbladets svar lämnar en hel del att önska

Jaha nehej jag känner mig lite som en hund med ett ovanligt gott ben men jag kan inte riktigt släppa det här än. Igår såg jag på Twitter att Aftonbladet bemött kritiken de fått, dock inte av mig utan av Isobel Hadley-Kamptz i Dagens Media. Tyvärr låg AB:s svar bakom betalvägg tills helt nyligen. Nu har jag kunnat läsa den och… nej, alltså jag är inte så imponerad.

( https://www.dagensmedia.se/nyheter/debatt/aftonbladet-om-kritiken-paketeringen-borde-varit-annorlunda/ )

Eric Rosén skriver i sitt svar att problemet ligger i att det fanns två artiklar: en där åklagaren berättade om domen (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OpJzlw/aklagaren-systematiskt-och-omfattande( och en där kvinnan, Gabriella, kommer till tals:

Men det finns ett problem. Åklagarens beskrivning av härvan återfanns som en av två artiklar i ett paket om den här processen och människorna det handlar om. I den andra artikeln fanns mammans berättelse, hennes oro för hur det ska gå för hennes svårt sjuke son, som saknar matstrupe och riskerar kvävning nattetid, när hon sitter i fängelse. Hon berättar att hon inte tycker att domen är korrekt.

Rosén konstaterar att det blev knasigt när det var främst artikeln med Gabriella som spreds och att alla kanske inte klickade in sig på artikeln där åklagaren uttalar sig. Jag säger att det inte spelar särskilt stor roll. I artikeln med åklagaren (som jag nämnde även i mitt förra blogginlägg) ställs bland annat frågan “Tror du att domen kan skapa rädsla hos personer som i dag använder LSS och inte har tidsrapporterat ordentligt, att det kan leda till fängelse?”

Hur är det meningen att man ska tolka den frågan annat än att det antyds att domen är onödigt hård? Att det är någon som bara slarvat lite som dömts? För varför skulle annars personer som använder LSS behöva känna rädsla för att de “inte har tidsrapporterat ordentligt”? Det är ju verkligen inte det domen handlar om. Som jag konstaterat flera gånger om.

I artikeln finns också ett videoklipp. Det inleds med att åklagaren kortfattat men väldigt tydligt berättar att det här handlar om systematiskt bidragsfusk under många år, med anställda assistenter som inte jobbat som det eller ens, i vissa fall, träffat brukaren.

Efter det följer en intervju med Gabriella:

Gabriellas son föddes utan matstrupe och har en lindrig utvecklingsstörning men snart ska Gabriella avtjäna ett tre och ett halvt år långt fängelsestraff. Detta efter en dom om grovt bidragsbrott rörande sonens LSS-stöd och assistans. Fallet handlar om felaktiga tidrapporteringar till Försäkringskassan och Malmö stad. Den har skötts bland annat av ett assistansbolag som fått fullmakt att sköta administrationen och kontakta myndigheterna. Åklagaren menar att assistenterna inte utfört något arbete, något som Gabriella förnekar.

Journalisten: Det är en ren administrationsproblematik egentligen som har lett fram till det här?

Gabriella: Ja det är det. Tingsrätten och Hovrätten för den delen har i domarna uttryckligen skrivit att min son har ett stort hjälpbehov, att hans hjälpbehov är reella, inte överdrivna, att han fått behovet tillgodosett men de menar ändå att ingen har arbetat.

Under några veckor när Gabriella och pojkens pappa bytte veckor med varandra glömde assistansbolaget att rapportera förändringarna till FK och nu har även pojkens pappa, Gabriellas sambo och huvudmännen från assistansbolaget dömts till långa fängelsestraff.

Journalisten: Du är själv jurist, hade du någonsin trott att du skulle befinna dig i den här situationen?

Gabriella: Aldrig någonsin, hade jag ens haft en tanke på att det här hade kunnat bli på det här sättet så hade jag ju i alla fall vetat om vilken försvarare jag vill ha när jag då kom in på mitt första förhör.

Alltså på riktigt. Den där intervjun målar inte upp en bild av en kvinna som dömts för bidragsbrott utförda systematiskt under många år. Den utmålar snarare exakt samma bild som i artikeln om Gabriella: det är lite synd om henne, det här är orättvist och det ser även här ut som att det bara handlar om att assistansbolaget glömt göra vissa förändringar i tidrapporteringarna. Att det handlar om ett litet misstag, som inte ens Gabriella gjort. Än en gång: domen från Hovrätten säger något annat. Påstår jag att man okritiskt ska köpa allt som står i en dom? Nej, man ska alltid vara kritisk. Men i domen framgår det att det finns tydlig bevisning och det råder ingen tvekan från vare sig tingsrätt eller hovrätt vad som har hänt. Om det finns oklarheter i vare sig förundersökning eller dom så kanske Aftonbladet skulle rikta in sig på att lyfta dem istället..?

Jag vet inte, jag kanske förväntar mig för mycket av journalistiken, men jag kan inte låta bli att vidhålla att Aftonbladets publicering lett till så pass stor skada att en halvursäkt på Dagens Media inte räcker. Artikeln om Gabriella borde aldrig ha publicerats i den form den publicerades. Att uppdatera artikeln efter att den lagts bakom betalvägg gör liksom varken till eller från. Att hänvisa till “jomen det fanns en annan artikel där åklagaren uttalar sig ” känns magert när artikeln i fråga är skriven på premissen att den dömda åkt dit på grund av ett administrativt slarvfel gjort av någon annan.

Det kanske hade varit mer rimligt att redan från början publicera något i stil med den artikel Aftonbladet publicerade igår kväll:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/qLM771/f-kassan-om-gabriella-fallet-grov-och-allvarlig-brottslighet Där framgår det med tydlighet vad som hänt. Och om man nu vill göra ett reportage om “människan bakom brottet” behöver man för den delen inte vara helt okritisk till personen man intervjuar.

Att tona ner hela historien på det här sättet är, om jag ska uttrycka mig milt, bedrövligt. Jag hoppas att Aftonbladet följer upp artikelserien med en matig redogörelse för hela fallet. Till exempel kanske det vore intressant att berätta om hur även Gabriellas mamma dömts för samma “administrationsproblematik”. Fast hon råkade bara ut för samma “administrationsproblematik” 69 gånger (antalet fastställda brottstillfällen enligt Hovrätten), till skillnad från Gabriella som råkade ut för det hela 182 gånger. Så det kan gå.

Journalistik på svag is

Jaha, nu är jag tillbaka igen. Plötsligt händer det, och så vidare. Egentligen borde jag göra annat, men jag har helt snöat in mig i en artikel som Aftonbladet har publicerat idag. Artikeln har rubriken “Gabriella, 40, sätts i fängelse – för att ha felanvänt LSS-stöd”
( https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/50zbWz/gabriella-40-satts-i-fangelse–for-att-ha-felanvant-lss-stod )

Ingressen i artikeln lyder:

” Tvåbarnsmamman Gabriella, 40, ska snart avtjäna två år i fängelse. Hennes svårt sjuke son, som saknar matstrupe och riskerar kvävning nattetid, står snart utan sina båda föräldrar. Det är konsekvensen av en unik dom kring LSS-stöd – och ett ödesdigert tidrapporteringsfel.”

Det här låter ju väldigt allvarligt och helt skevt? Vad är det egentligen som hänt? I artikeln skrivs vidare:

“Gabriella stod anklagad för grovt bidragsbrott. Orsaken var hennes sons assistans och felaktiga tidrapporteringar till Försäkringskassan. Den hade skötts av ett assistansbolag som fått fullmakt att sköta administration och kontakt med myndigheterna.

Eftersom Gabriella är skild, och hennes exman och hon delade på sonens assistanstimmar, hade de lagt assistansen varannan vecka hos Gabriella och varannan vecka hos exmannen.”

Gabriella säger: “Det är där det har brustit, i kommunikationen mellan vårdbolagen. Vi har tyvärr litat på att bolagen ska sköta sitt arbete och de uppgifter som de tar betalt för att göra.”

Wow, det låter ju verkligen helt bedrövligt. Ska denna stackars mamma bestraffas för att vårdbolagen gjort fel? Misstag kan väl alla göra! Jo, visst kan alla göra misstag. Men det är det knappast frågan om här. Det inser man tämligen omgående om man tar sig tiden att läsa igenom domen. Tingsrätt såväl som Hovrätt är glasklara i sin bedömning. Det rör sig om grovt bidragsbrott. Tillsammans har mamman och pappan lurat åt sig flera miljoner kronor, under flera års tid. Brottet är utstuderat, välplanerat och det finns gedigen bevisning i målet.

I domen från Tingsrätten kan man läsa:

“Frågan är vad Gabriella känt till om detta. Redan den omständigheten att hälften av hjälpen utförts i hennes hem, är tillräckligt för att hon måste ha känt till att Alexandar inte haft någon assistans den tid som påståtts i tidrapporterna, särskilt som vissa byten av assistenter ska ha skett nattetid. Det framgår också av transaktionerna på Gabriellas bankkonto att lönen för de assistenter hon anlitat till slut hamnat på hennes konto. Sinisa har överfört i princip hela sin lön om omkring 600 000 kr till Gabriella. Gabriellas hyra har betalats med närmare 170 000 kr från Mirjanas och Zoran konto, vilket stämmer väl med den lön som Goran ska ha erhållit för arbete som assistent för Alexandar. Att hon innehaft Dragans bankdosa och kunnat disponera hans konto, stämmer väl med vad Dragan berättat om att han endast skulle vara assistent på papperet, vilket även Serguei berättat.

Dragan har också berättat att han skrivit under tomma tidrapporter och lämnat dessa till Gabriella. Denna uppgift stämmer väl med att Gabriella den 31 juli 2017 vid samtal med Ahmed ger anvisningar om att Dragan ska sättas upp som assistent när de besöker Kreta. Detta skulle inte vara möjligt om inte redan signerade tidrapporter fanns tillgängliga.

Mellan den 24 april och den 26 maj 2014 har Rami Care satt in 160 000 kr såsom förskott för traktamente, vilket uppenbart inte utgjort utlägg för assistans, eftersom det är utrett att varken Sinisa eller Goran rest med Alexandar. Det framgår också av de avlyssnade samtalen mellan Gabriella och Sadatullah den 29 november 2017 och den 5 december 2017 att Gabriella använder omkostnadsbeloppen till levnadsomkostnader för familjen och fabricerar kvitton för att få ut omkostnadsbeloppen.

Dessa omständigheter stämmer väl med att Gabriella inte bara känt till brottsupplägget utan också varit en av de drivande bakom genomförandet.”

Ja, domarna i sin helhet är fyllda med intressanta uppgifter som får en att liksom rysa till lite. Kortfattat har de anställt assistenter som det utbetalats assistentersättning till. De har dock inte arbetat som assistenter åt sonen på riktigt, utan pengarna har överförts till någon av föräldrarna eller andra inblandade. Det “assistenterna” tjänat på detta är att de kunnat visa att de har en anställning, för att exempelvis kunna få A-kassa.

Det råder liksom inga tvivel i domarna angående huruvida de inblandade är skyldiga. Jag vill säga det igen för det är så viktigt. För TROTS detta väljer Aftonbladets journalist att skriva ett snyftreportage på det här sättet. Vad säger då journalisten om saken? Här nedan är utdrag ur en mejlkonversation vi haft under morgonen:


Hej Sara!
Jag har precis läst artikeln med rubriken “Gabriella, 40, sätts i fängelse – för att ha felanvänt LSS stöd”. Jag har egentligen bara en fråga till dig: har du läst domen i målet? Hos vare sig Tingsrätt eller Hovrätt verkar det råda några tveksamheter om skuldfrågan i fallet. Det handlar ju dessutom om mer än felrapporterade tider, det båda instanser kommit fram till är att flertalet av de personer som fått assistansersättning inte ens arbetar som assistenter åt sonen.

Jag kan rekommendera dig att läsa domen .Den är väldigt intressant. Och lämnar en i allra högsta grad med en känsla av… ja, förundran kanske. Över att de här brotten varit så utstuderade och pågått under såpass lång tid. Det kanske hade varit mer intressant att läsa om det, om jag ska vara ärlig. 
Mvh
Anny

Sara Milstead
Självklart har jag läst domen. Och gjort en ganska lång (här nedkortad) intervju med åklagaren. mvh Sara

Anny Berglin 
Okej. Men när båda domarna är så oerhört tydliga med att hon är skyldig och det redovisas på väldigt tydliga sätt, tycker du då inte att det känns lite fel att ställa frågan ” Tror du att domen kan skapa rädsla hos personer som i dag använder LSS och inte har tidsrapporterat ordentligt, att det kan leda till fängelse?” Att begå bidragsbrott har kunnat leda till fängelse sedan lagen skrevs, så det är ju knappast något nytt. I det här fallet framgår det ju med all önskvärd tydlighet att det inte handlar om slarv eller misstag, utan om utstuderat och välplanerat bidragsfusk? 
Mvh
/Anny

Sara Milstead
Varför skulle det kännas fel att ställa en fråga?
Nu var det här en väldigt lång intervju för att vara med en åklagare (25 min) och den var svår att sammanfatta i en artikel. Så det verkar lite mer korthugget än det i själva verket var. personligen – efter att ha hört båda sidor – är bevisningen kring uppsåt ganska svajig. Men jag har inte varit så intresserad av skuldfrågan som av det mänskliga ödet. Oavsett vilket är det ju barn och funktionshindrade som blir lidande i slutändan. 

Anny Berglin
Det är väl snarare formuleringen av frågan jag reagerar på, det framstår som att personer som idag använder LSS riskerar fängelse om de råkat göra fel med tidrapportering av misstag. Så är ju inte fallet. Vad i domen tycker du tyder på “svajig” bevisning kring uppsåtet? Tingsrätten är ju tämligen glasklara i sin dom, vilken hovrätten sedan har fastställt i de delar som gäller just Gabriella. 

Det största problemet jag ser med dina artiklar är att personer som har behov av LSS skräms upp med att det skulle finnas en risk för dem att hamna i fängelse. Det finns det såklart – om de begår brott. I Gabriellas fall rör det sig ju om flera miljoner kronor hon lurat till sig på ett högst utstuderat sätt och under en väldigt lång tid. Hade det inte varit rimligare att skriva artiklar utifrån det perspektivet, än att ge plats åt någon att snyfta ut och påstå sig vara oskyldig när ytterst lite pekar i den riktningen? 
/Anny

Sara Milstead
Även om du kallar detta en snyfthistoria – vilket du har all rätt att göra förstås – så är det människor bakom brott. Det är dessa jag har velat möta. Och det är sällsynt att högutbildade tvåbarnsmammor döms till fängelse. Därför var det intressant att höra hennes historia. 

Anny Berglin
Du hade kunnat möta henne utan att framställa henne som oskyldig. Du kanske borde ta en titt på de reaktioner ni får på artikeln i kommentarsfältet på Facebook och reflektera lite över vilken effekt det du skrivit har.

Sara Milstead
Jag vet inte riktigt vad du menar med “effekt”? Att vara journalist handlar om att våga återge olika sidor och olika människors bilder, ibland kontroversiella sådana. Det som avgör hur det landar är vanligen hur man själv, personligen, ställer sig till fallet. i detta fall har jag fått olika input. Jag fick ganska mkt kritik från vissa håll när jag skrivit om cancersjuka barn tex – ska jag sluta skriva om dem bara därför?

Efter det senaste mejlet slutade jag svara för ärligt talat… vad svarar man på det?

Som jag ser det underminerar den här typen av journalistik inte bara förtroendet för myndigheter och rättsväsende, för oss som tar sig tiden att kolla upp bakgrunden så urholkas såklart även förtroendet för journalistiken. Det i en tid då journalism och journalister ansätts ganska hårt för att producera “fake news” och liknande.

Det saknar ju inte precis nyhetsvärde att skriva om fallet ändå, ur ett annat perspektiv. SÄRSKILT inte när det framkommer att samma assistansbolag som är inblandat här, är inblandad i flera andra domar. De har dömts till samma sorts svindleri tidigare:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/assistansbolag-fick-14-miljoner-fran-forsakringskassan-men-nastan-inga-assistenter-jobbade


Man skulle ju kunna tänka “men vad spelar det för roll?”. Men det spelar roll. Stor roll. Det är bara att kolla på reaktionerna som kommit under artikeln på Aftonbladets facebooksida:

“Man blir mörkrädd hur samhället prioriterar. Våldtäkt, råna gamla, råna barn, misshandla, se pensionärer bli uteliggare, mm listan blir så lång. […] Men två års fängelse för dom som försöker göra rätt men gör fel är väl ändå ett stort misslyckande.”

“Sinnessjukt. En mamma som gör allt i sin makt för att hjälpa sin son hinner myndigheter med att utreda och vilja fängsla. Men de som begår grövre brott får saft och kaka och en klapp på axeln.”

“Här sparkar vi på dem som ligger nere, när det kommer till riktiga förbrytare så visslar vi och undrar vilket håll det blåser…”

I en tid när folk tycks tro på precis allt som skrivs på internet ser jag artiklar av den här typen som rent skadliga. Och inte nog med det, hur ska det kännas för de föräldrar som är beroende av LSS-insatser? Som nu får känslan att de kan kastas i fängelse om de råkar göra fel? Journalisten gör sitt för att spä på den bilden, i en annan artikel om fallet
( https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OpJzlw/aklagaren-systematiskt-och-omfattande ) där åklagaren intervjuas och får frågan “Tror du att domen kan skapa rädsla hos personer som i dag använder LSS och inte har tidsrapporterat ordentligt, att det kan leda till fängelse?”

Det borde den rimligtvis inte göra, då fallet inte handlar om att tidsrapportera ordentligt. Det handlar om systematiskt, långvarigt svindleri, lureri och bidragsbrott. Det är något helt annat.

Jag hade önskat att den här journalisten skrivit artikeln ur ett helt annat perspektiv. Det hade varit intressant att läsa mer om hur det kan komma sig att assistansbolaget i fråga fått fortsätta bedriva verksamhet efter förra domen. Det hade varit intressant att läsa mer om de som anställts som assistenter på pappret, hur de känner och tänker idag. Det hade varit intressant att läsa ungefär vad som helst om fallet, förutom det som faktiskt skrevs: ett sliskigt snyftreportage som vars enda syfte tycks vara att framställa en kvinna som oskyldig, trots att hon för egen vinning i flera år utnyttjat ett system tänkt för de svagaste i samhället.






Fett med aktivism!

“Jag tycker att feminister borde sluta fokusera så mycket på kropp, jag det tycker det är sorgligt att det till exempel finns fettaktivister” skriver Lisa Magnusson i en ledare i DN. Och jag håller verkligen med, åtminstone om den sista delen av meningen. Typ. För visst är det sorgligt att det till exempel finns fettaktivister, men det sorgliga är inte existensen i sig utan att det fortfarande behövs.

Lisa Magnusson tror inte att “man trivs bättre med sig själv bara man får fler kroppar att jämföra sig med”, och har helt missuppfattat syftet med fettaktivism eller kroppspositivism. Det handlar ju inte alls om att jämföra sig med någon annan, det handlar om att känna igen sin egen kropp och inse att man inte är avvikande. Att man inte är ett monster. Man kanske inte ens är motbjudande.

För det är på den nivå det ligger, för oss som är överviktiga. Att vi vill få chansen att inte känna oss motbjudande i ett samhälle som gör allt det kan för att intala oss att vi är det. Se dig omkring: hur ofta ser du feta framställas på ett positivt sätt i media? Jämför med hur ofta du får höra något om fettepidemi. Som att vi är nån slags pest som drabbar samhällskroppen. Sjuka. Farliga. Kanske är du till och med en sån som känner hur det rycker i “jag bryr mig bara om din hälsa”-tarmen ibland? Har du nånsin funderat över varför du bryr dig mer om hälsan hos en överviktig person som äter sunt och motionerar, än en normviktig person vars diet består främsta av chips och som lever sitt liv framför Netflix?

Fettaktivism handlar inte om att blotta sin kropp bara för blottandets skull. Det handlar om att få bli sedd som en människa med samma värde som alla andra. Det handlar om att inte bli bemött med viktargument när vi går till läkaren för hjälp med halsfluss (eget upplevt exempel). Det handlar om att kunna gå till gymmet och träna utan att bli mött av rynkade näsor. Ja, alltså det är inte så logiskt, det fetthat som finns i samhället. Vi ska hatas för att vi är feta, även när vi är på gymmet och försöker sluta vara feta. Så djupt rotat är hatet och föraktet att vi aldrig kan göra något rätt.

Är det då bara feta som har tolkningsföreträde i frågan? Det kan vi säkert diskutera hur länge som helst. Men en sak är säker: någon som INTE varit fet kan inte ens ana hur man blir bemött i samhället. Hur djupt rotat det sitter att vi veta är äckliga, luktar illa, har dålig moral, är lata…etc etc. Utan de upplevelserna är det kanske enkelt att rycka på axlarna åt att vi nu säger ifrån och startar vår egen rörelse för att försöka rädda de som kommer efter. För att försöka göra världen lite, lite snällare mot den som av någon anledning är fet.

Lisa Magnusson avslutar sin ledare med orden “Och jag önskar att vanliga, feta kvinnor kunde visa sig i bikini på badhuset utan att andra ser dem som “modiga””. Åter en åsikt vi delar, hon och jag. Men det är väldigt, väldigt långt dit än och under tiden ser jag med glädje och tacksamhet hur kvinnor med kroppar storlek större modigt visar upp sig och visar världen att vi också finns, och att vi är värda både respekt och kärlek.