SD:are jämför illegala aborter med illegal fildelning

Under lördagkvällen bröt en ganska omfattande diskussion om svensk aborträtt ut på Twitter. Troligtvis började det med att Christian Westling, känd från filmen “Tre dudes och ett par järnrör”, twittrade ut en bild på ett 12 veckor gammalt foster och moraliserade över abort. Att män tycker att de ska ha en åsikt om kvinnors kroppar är bara det rätt skevt, ännu skevare blir det när en POLITIKER använder en bild på ett missfall för att säga “Buhu, abort är dumt”.

Men det slutade inte där. Nej, Sverigedemorkaternas framtid, Zeth Arkö Gogman, ville också ge sin in i det hela. Under diskussionen hänvisades han till en länk på RFSU, en länk som berättar om kopplingen mellan osäkra aborter och kvinnors död. Det står bland annat:

Världshälsoorganisationen, WHO, uppskattar att 1 av 7 kvinnor som dör i mödradödlighet i Afrika gör det pga en osäkert utförd abort. 13  procent av samtliga fall av mödradödlighet i världen beror på osäkert utförda aborter.

 

Vad kan då tänkas vara en rimlig reaktion på denna information? Tja, möjligtvis allt annat än denna:

halta

Alltså jag vet inte, nog känns det som att den här liknelsen haltar en liten, liten, liten smula va? Om inte annat för att, tja jag vet inte, DU INTE DÖR AV ATT FÅ ETT VIRUS I DIN DATOR. Man kan ju också ifrågasätta hur mycket VAL det egentligen handlar om för de kvinnor som utsätts för osäkra aborter..?

Många är upprörda över att Jimmie Åkesson kanske visste eller inte visste att det var ett nazistparti han gick med i där på 90-talet. Ärligt talat är det väl mer skrämmande och anmärkningsvärt att han tycker att det är helt toppen att dela parti med män som Westling och Arkö Gogman?

SD vill gärna, ofta och högljutt påstå att de är ett parti även för kvinnor. Well, jag vet ärligt talat väldigt få kvinnor som gillar att få sin kropp, sitt liv och sin rättighet till självbestämmande jämförd med ett datorvirus.

Jag är less på feminism

Jag sitter och skriver ett tal som delvis handlar om feminism och jag känner bara att jösses vad jag är trött på… feminism. Jupp, det är sant. Jag önskar att feminism inte fanns, jag önskar att jag slapp bry min hjärna med feministiska frågor och jag önskar mest av allt att jag slapp bli arg, dagligen, över saker som feminismen har lärt mig att se.

För tänk va, vad knasigt det är att vi 2014 fortfarande behöver feminismen. Att vi fortfarande får höra att vi är hysteriska kvinnofolk när vi skriker för våra liv, att vi fortfarande blir bemötta med “men du, det här är inte viktigt för tänk på *insert valfri annan fråga som visserligen är viktig men som inte behöver glömmas bort bara för att feministiska frågor lyfts*”. Och jag är så trött, så in i märgen utmattad, av att hela tiden behöva förklara och försvara och förtydliga.

Jag vill också kunna nörda ner mig i frågor om mobiltäckning på landsbygden, eller jordbrukspolitik, eller frågor om teknik inom sjukvård. Hur ska jag orka eller hinna det, när jag hela tiden måste släcka bränder inom feminismen? När jag hela tiden måste skrika mig hes för att de viktiga feministiska frågorna ska höras.

Jag står och vrålar så rösten skär sig, om frågor inom feminismen som så ofta glöms bort eller förringas. Jag vrålar om transfeminism och om en feminism som glömt pensionärerna, en feminism som ofta är trångsynt, en feminism där en tydlig rangordning finns och där alldeles för många säger “jag är feminist” utan att följa upp det med att agera feministiskt. Jag vrålar om samhällsfrågor där feminismen behövs så smärtsamt tydligt; jag slår näven i bordet och kräver att vi GÖR NÅGOT åt alla våldtäkter som stämplas med “friande dom”. Om kvinnor som inte får samma chans som män, om mäns psykiska ohälsa som inte tas på allvar på grund av skeva mansnormer, om kvinnor som dubbelbestraffas dagligen som arbetande mammor. Jag försöker också vara pedagogisk, förklara för tjuriga män att feminism borde vara viktigt för dem också. Försöker beskriva hur MIN verklighet, hur KVINNORS verklighet kan se ut.

Jag är så less på feminism. För jag vill inte att feminism ska behövas. Jag är trött på att kämpa nu för vi tar hela tiden ett halvt steg fram, femtio steg bak. Eller är det bara så det känns?

Missförstå mig rätt: så länge feminism behövs kommer jag fortsätta kämpa. Jag är för tjurskallig för att ge upp nu. Men vi måste bli fler, för vi kan inte skrika så mycket högre för att höras. Är vi fler kan vi viska och ändå höras runt hela världen.

Det finns de som tror att vi feminister vill ha ett fortsätt ojämlikt samhälle för att vi finner en sådan gemenskap och glädje i att umgås med andra feminister. Det är sant att det är trevligt med gemenskap, men ärligt talat hade jag hellre hittat den i en bokklubb, eller en teatergrupp, eller med andra tapirfantaster.

Ju mer feminismen öppnar mina ögon, desto svårare får jag att finna energin till annat än just feminismen. Det är tråkigt, men det är nödvändigt. Jag önskar bara att fler kunde öppna sina ögon för tillsammans kan vi bära varandra tills den dagen är här då vi kan säga “Nä, men feminism behövs kanske inte längre? Ska vi starta en bokklubb istället?”

 

Uppsåt saknas

Det är måndag och jag läser om ännu en friande våldtäktsdom. Jag vill skrika, vråla, gråta. Återigen säger man “det finns inget uppsåt” i Tingsrätten. Återigen säger man att kvinnors kroppar är allmänt gods.

Göteborgs tingsrätt slår fast att den 21-åriga kvinna befann sig i en särskilt utsatt situation. Ändå friar rätten en 46-årig man från misstanken om att ha våldtagit henne eftersom det inte är bevisat att han “förstått eller varit medveten om” att hon var full, skriver metro.se. Uppsåtet som krävs för en fällande dom går alltså inte att bevisa, anser rätten.

Alla som trodde att ändringen i lagen, att “särskilt utsatt situation”, skulle ändra något kan nu besviket skaka på huvudet. Tydligen inte. Tydligen är man inte i en “särskilt utsatt situation” när man är ordentligt berusad. Och tydligen är det nån ny grej att dumförklara män i våldtäktsrättegångar. För tydligen är ju i alla fall just den här mannen så otroligt korkad att han inte kan avgöra på en kvinna om hon är jättefull eller inte. Nä, inte ens när hon ramlar ihop utanför krogen kan han visst avgöra det? Och tack vare att tingsrätten ba “Nej men stackarn, det är ju inte alls så lätt att veta om nån är jättefull!” så får han gå fri. Trots att han ogenerat tagit för sig av nån annans kropp. Trots att hon, vars kropp det är, inte ville det.

Än en gång får kvinnor det serverat på ett fat av bajs: är du full så får du stå ut om du blir våldtagen.

Jag skrev igår, på Aftonbladet Debatt, om samtycke. Att det inte räcker med en samtyckeslag så länge män inte vet vad samtycke egentligen är, det räcker inte så länge vi lever i en våldtäktskultur. Och kanske är det så att det rent juridiskt vore bättre om det fanns ett brott i stil med “vållande till”? För dödar du någon, fast det inte var meningen, så kan du bli dömd för vållande till annans död. Men våldtar du någon, fast det inte var meningen, så blir du frikänd.

Är inte det rätt skevt?

Idag läser jag också om en tjänst där man ska kunna söka efter domar, för att… tja jag vet inte riktigt varför man skulle vilja göra det. Men grundaren Pontus Ljunggren har en idé om hur man kan använda tjänsten:

En kvinna som ska gå på en dejt kan konstatera att den här killen har fem domar för våldtäkt eller misshandlat sin förra flickvän. Vi ger tryggheten att kunna göra ett val.

 

“Tryggheten att kunna göra ett val”. Sug på den en stund. Vrid och vänd på formuleringen. Smakar den gott i munnen? Nej, jag tänkte väl det.

SD är inte ett parti för landets kvinnor

Det är ingen chock att många Sverigedemokrater tycks leva i ett eget universum som skiljer sig rätt radikalt från det vi andra lever i. Deras värld är hotad av muslimer, i deras värld är de alltid först med ALLA frågor och i deras värld för de en politik som tycks vara något annat än vad de för fram. I Sverigedemokraternas värld kan man lösa alla problem, enkelt och snabbt, med en fantasiåtgärd. I Sverigedemokraternas värld tänker man inte så mycket på människor (såvida det inte är RÄTT människor) och det är i den världen det främst kryllar av kvinnohatare, homofober och rasister.

Jag menar, testa på att skriva något negativt om SD.
Testa sen att göra det som kvinna.

SD:s sympatisörer (och i vissa fall förtroendevalda) är inte så bra på det där med respekt mot meningsmotståndare. Finns det hatare även i andra partier? Jamen självklart! Men jag har ärligt talat aldrig någonsin mottagit ett hatmejl som är undertecknad “Moderaterna2014” eller “Socialdemokraterna2014”.

“SD2014” är däremot tämligen vanligt.

Men ska vi fortsätta prata om det där parallella SD-universumet? Det är där SD:s stabschef kan skriva något som det här:

linus bylund

Wait what? Det här är dumt på så många olika nivåer. PÅ VILKET SÄTT HAR SD VARIT FÖREGÅNGARE NÄR DET GÄLLER KVINNOFRÅGOR? Snälla, jag undrar verkligen. Ni kan ju läsa mer här varför detta är trams och hittepå:

“SD är inte på kvinnornas sida”

Men det som provocerar kanske extra mycket är att en man tar sig rätten att definiera vad kvinnors “riktiga problem” är. Hey, det är inte din sak att göra! Det är inte din sak att fnissa åt vår kamp, vad vi arbetar för och vad vi vill åstadkomma.

Och sen har vi förstås den oerhörda okunskapen som finns hos företrädarna. Eller okunskap kanske det inte är, det kanske handlar om medveten dumhet eller så är det faktiskt så att många av dem inte tycker att kvinnor är särskilt mycket värda? Det illustreras enkelt, elegant och lätt kräkframkallande av Erik Almqvists tweet:

almqvist

För i jösse namn! Skärp dig karl! För all del: var emot samtyckeslagstiftning. Men tänk på hur du formulerar dig. Om du någonsin vill bli tagen på allvar.

Sverigedemokraterna fnyser åt mycket. De fnyser åt genus, många inte bara fnyser utan viftar undan feminism och vissa går så långt att de förklarar sig som hatare av feminismen och kallar feminism för förtryck.

2014-01-11 16.20.15

Jo tjena att ni är på kvinnors sida när ni uttrycker sig så.

Att SD också är för slöjtvång och dubbelbestraffar muslimska kvinnor ska i högsta grad läggas på listan över saker SD gör som bevisar att de INTE är ett parti för kvinnor. Ska vi kasta en blick mot Avpixlat, SD:s inofficiella partiorgan, så blir den saken mer glasklar. Avpixlat hänger gärna ut kvinnor, även de som utsatts för sexuella övergrepp, och SD…tar inte avstånd. De brukar överhuvudtaget inte yttra sig.

Och glöm aldrig (ALDRIG) att SD var det ENDA riksdagspartiet som röstade MOT att avskaffa steriliseringskravet vid könskorrigerande operationer.

Jag jobbade med IRM i nästan två år. Och jag har sett alldeles för många exempel på kvinnohat och kvinnoförakt, eller för den delen totalt ignorans inför kvinnors problem, att jag inte ser det som någon slump. SD kanske tror att de kämpar för kvinnan, men vilken kvinna är det?

Så för att sammanfatta: nej, SD är inte ett parti för landets kvinnor. Det är inte det vare sig i den faktiska politiken och den är definitivt inte det om man ser till hur officiella företrädare uttrycker sig.

Frigör männen från “The raw man” och förminskande könsroller!

Det finns de som frågar sig om feminismen har gått för långt. Jag kan aldrig låta bli att undra vilken verklighet de lever i. Om de är så skyddade som de försöker framställa sig – eller om de bara låtsas. Blundar och håller för öronen. “Lalalala, jag ser inget förtryck. Lalalalalalalalalala det är ingen som gör skillnad på kvinnor och män!”.

Och så läser jag dagens DN. Där finns en artikel, en lång sådan, om en snubbe (ja i ordet mest feministiska bemärkelse) som startat något som heter “The Raw Man”. Hur beskriver han då vad detta är?

Många män är väldigt vilsna i sin manlighet. Bara ordet manlighet väcker ont blod hos feminister och könsvetare. Det är inte okej i samhället att prata om mäns behov av att vara ”manliga”.

Feminismen har gått för långt! Män får inte vara MÄN! Fy skäms. Men vad är det då för värden som denna snubbe, Herman Ottosson, lägger i begreppet “man”?

Mäns syfte i livet är att ha en tydlig riktning, att förverkliga sig själva och att dela med sig av sin unika gåva till världen.

Jaha, men varför är det typiskt MÄN? Är det inte rätt könsneutralt att vilja ha en tydlig riktning, vilja “förverkliga sig själv” (vad nu det egentligen betyder) och dela med sig av sin “unika gåva” till världen? Nope. Nix. Nej. Inte enligt Ottosson. För frågar man honom har kvinnan ett helt annat syfte i livet:

Kvinnors syfte är att dela med sig av sitt hjärta och sprida så mycket kärlek som möjligt. Gör hon inte det kommer hennes liv förr eller senare att kännas meningslöst.

 

Jamenjust. För sprida kärlek är det bara kvinnofolk som kan med, eller vaddå? Låt mig garva. Och fnysa. Och dunka huvudet i skrivbordet. Men vet ni vad? Det blir värre.

Det handlar inte om att mannen ska bestämma allt, utan om att många kvinnor tycker om att bli hållna, burna och förda – som i tango, menar Herman.

Ja, vi stackars veka varelser, bräckliga som bräckligaste glas, måste såklart bli burna. Stå på egna ben? PFFT! Kvinnor ska bli förda. Olé!

Jag lägger inte till någonting utan mitt arbete handlar om att skala bort lögnerna och maskerna som många bär på så att vi kan ge varandra av vår ursprungliga essens och mötas på djupet i vår sexualitet.

SNARK!

Jag har inte stött på så mycket motstånd utan blir ofta positivt bemött när jag pratar om det här. Men kanske är det de kvinnor som är i sitt maskulina jag, men egentligen vill vara i sitt feminina jag, som blir upprörda.

Ja, om det är så att jag är i mitt “maskulina jag” genom att ANVÄNDA HJÄRNAN och TÄNKA. Eller så är det kanske för att jag fått upp ögonen för att det är rätt jädra onödigt och korkat att försöka förstora skillnaderna som finns mellan könen I FORM AV KÖNSROLLER.

Pust. Stön. Urk. Kräks. Och värre blev det faktiskt när jag fick för mig (dumt, dumt, dumt) att gå in på “THE RAW MAN”:s hemsida. De erbjuder bland annat en kurs där man får lära sig detta:

Man: Vågar du ta reda på hur närvarande kvinnor upplever dig?

Kvinna: Vill du få konkret feedback på hur du kan öka din kvinnliga utstrålning och ge mer av ditt hjärta?

Mannen: ska vara modig, rikstagande, närvarande.
Kvinnan: mjuk, fluffig och kärleksfull som nån jävla gosekanin.

Det finns, på hemsidan, också en fiffig liten guide till hur man är MAN. Alltså inte bara man, utan ni vet såndär självförverkligande och närvarande som Ottosson tycker är bäst. Jag rekommenderar att ni inte läser den, såvida ni inte vill ha huvudvärk.

Saker vi får lära oss av denna guide: “A man is an active giver of love, not a passive receiver.” (Nej gud förbjude att män skulle TA EMOT kärlek), “For a man, being afraid of something is reason enough to do it.” (“Jävlar vad rädd jag är för att ramla ner i det här stupet. Jag måste nog hoppa!”, “When a man sees a male friend undertaking a new venture that will clearly lead to failure, what does the man do? Does he warn his friend off such a path? No, the man encourages his friend to continue.” (“Vaddå, ska du hoppa ner i stupet?? Okej, fan vad nice! Heja dig!”), “A man who claims his #1 commitment in life is his relationship partner (or his family) is either too dishonest or too weak to be trusted.” (Usch vad hemskt det vore om en man ba “Jag älskar mina barn mest i hela världen, de kommer alltid först för mig.” Ni fattar, funkar ju inte va.)

Det finns också en rubrik som berättar hur en man ska dö på rätt sätt.

Ooooookej.

Ja, alltså. Är inte det här ett exempel på att feminismen INTE gått för långt så vet jag inte vad som vore det. Att det finns så vilsna män som tror att de måste bevisa nån jäkla machogrej för att få räknas som MAN… det gör iallafall mig deprimerad.

FRIGÖR alla män från kvävande, förminskande och kärleksförnekande könsroller. FRIGÖR alla män från inställningen att de bara MÅSTE vara sjukt hårda och tuffa och göra dumma grejjer. FRIGÖR alla män från tankar att kvinnan bara är nåt fluffluff som är till för att sprida kärleks och gullegull.

Det är inte bara för vårt (dvs kvinnornas) eget bästa. Det är också för deras eget bästa. För ärligt talat: den bild av “manlighet” som målas upp av Ottosson, den är inte smickrande för någon.

Systrar, kamrater och bröder – vem äger kvinnans kropp?

Det brinner en eld av ilska i mig. Ibland tror jag att den kommer förinta mig inifrån. Jag är så arg att jag ibland aktivt måste styra om tankarna. De stunderna kommer allt oftare. Senaste året har vi blivit översköljda av en mindre tsunami av friande våldtäktsdomar. Det blir allt mer tydligt: kvinnans kropp är allmänt gods.

Det är en uppfattning som befästs på fler sätt än frianda våldtäktsdomar. Varje gång en fotograf väljer att ta sexistiska bilder. Varje gång kvinnors kroppar klipps upp i smådelar. Varje gång kvinnor visas upp som en accessoar till mannen. Varje gång tidningarna skriker “KÄNDIS X ÄR TJOCK” och i kolumnen bredvid “KÄNDIS Y ÄR FÖR SMAL”. Varje gång en liten flicka får höra “Nämen det är ju bara för att han tycker om dig” när en pojke luggas, tafsar, tar för sig.

Det finns så extremt många exempel på tillfällen då vi, samhället och normerna och strukturerna, befäster att nix nej: är du kvinna så ska du inte tro att DU HAR NÅN RÄTT TILL DIN EGEN KROPP.

Din kropp är inte din, kvinna. Den är definitivt inte din om du tycker om att bära “utmanande” kläder. Utmanande kläder – vilket jävla uttryck va? Din kropp är heller inte din om du väljer att bli berusad. Din kropp är inte din om du väljer att gå ensam hem från krogen. Din kropp är inte din om det är mörkt. Din kropp är inte din om du är för rädd för att protestera. Din kropp är inte din om du inte kommer ihåg exakt vad som hänt. Din kropp är inte din när du sover. Din kropp är inte din ens om du säger “nej!”.

Ska jag fortsätta? Nej, jag orkar faktiskt inte. Att googla “våldtäkt friad” är som att öppna ett hål av djupaste mörker och ångest.

Det är inte konstigt att mitt normaltillstånd snart är vrede. Det är inte konstigt att jag ibland vill sätta mig i ett hörn och gråta. Den maktlöshet jag känner så fort jag läser om friande domar. Domar som så tydligt säger att om du inte beter dig helt utifrån stela lagtexters uppradade kriterier, då är din kropp allmänt gods. Bryter du mot de stela lagtexternas uppmålade mönster? Då är din kropp inte din, kvinna.

Jag blir ofta beskylld för att vara manshatare. Det är inget ovanligt när man är feminist. Det är närmast en garant när man som kvinna skriver, pratar, diskuterar våldtäkt. För nånstans skaver det i männen. Att en överväldigande majoritet av alla våldtäkter begås av – män. Och ärligt talat, så här ÄR det: vi kvinnor kan inte minska antalet våldtäkter.

Det ansvaret ligger på männen.

Det ansvaret innebär att män börjar lyssna på kvinnor utan att vråla “MEN VI DÅ?!”. Det innebär att män måste våga se sig själv som grupp. Det innebär, kanske främst av allt, att män måste öppna ögonen och se mansrollen som skadlig. Vi kvinnor får lära oss hur vi ska bete oss för att inte bli våldtagna. Vi kvinnor får lära oss att frukta ALLA män.

Om jag hade varit man, då hade jag varit jävligt förbannad över det. Och vet ni? Det är inte oss feminister ni ska vara förbannade på. För vet ni? Vi feminister vill bli av med könsroller. Vi feminister vill se förändring.

Vi feminister vill se till att den enda som har rätt till en kvinnas kropp… det är kvinnan själv.

Hurra: en man har lösningen! Snart är ätstörningarna och skeva ideal utrotade.

HURRA! Det är en underbar dag idag! En glädjens dag! Ljusningen är äntligen här!

För nu ÄNTLIGEN har lösningen på problem med ätstörningar OCH skeva ideal kommit! Ja, ni får ursäkta alla utropstecken men klart jag blir lite till mig. När en man liksom helt plötsligt får en snilleblixt och kommer på hur man blir av med ätstörningar (eller ja, kanske främst anorexia som det verkar) så måste man ju lyfta på hatten och säga “BRA JOBBAT, MAN!”.

Eller så inte. Vad jag egentligen raljerar över? Jo, det handlar om en krönika i Expressen. Med rubriken “Så sjuka är unga tjejers drömmar” – ja alltså det börjar ju redan med det. Rubriken är fullkomligt vedervärdig. Men vad står det då i krönikan? Ok, för att vara rättvis – den har NÅGRA, VISSA, FÅ poänger. Typ att modeindustrin har ett ansvar för skeva kvinnoideal. Men det är ungefär där det tar slut på vettighet.

Bland unga kvinnor är smalhet däremot skrämmande ofta synonymt med lycka. Det räcker att skrolla ned bland kommentarerna på en välbesökt modeblogg för att inse hur mycket tankekraft den här gruppen lägger på sin vikt.

Resultatet är en skenande folksjukdom. Antalet unga svenska kvinnor som fått en ätstörningsdiagnos har ökat drastiskt de senaste åren. Vissa av dem betalar det yttersta priset för att se ut som tjejerna på de glossiga bilderna.

 

Nu är jag ju lite skeptiskt inställd till att man kan skylla ökande antal ätstörningsdiagnoser på bara modebloggar och “glossiga bilder”. Jag är rätt övertygad om att mer ligger bakom faktiskt. Men nu är jag ju ingen expert på ämnet, däremot är det bara att göra en snabb googling för att inse att det inte är så jätteenkelt att förklara ätstörningar.

Men det är inte det värsta i krönikan, åh nej. Det kommer värre:

Frågan är för vem de bantar. Inte kan det vara för männens skull. Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen. Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.

 

Ok, för det första: “Inte kan det vara för männens skull”. Nä, män har såklart INGET ansvar överhuvudtaget när det kommer till kvinnors hälsa. Kvinnor får helt enkelt skylla sig själv som får ätstörningar och männen är oskyldiga. För det andra: VADDÅ BANTAR?! Ätstörningar handlar inte om nån slags diet..? För det tredje: Vad FINT att få förklarat att nähä män gillar inte kvinnor med ätstörningar, men de gillar smala tjejer.

Vänta lite nu. Var  det inte just ideal som vi pratade om? Att de var skeva? Att kvinnor INTE ska göra saker för männens skull..? Men männen föredrar smala midjor kombinerat med breda höfter så… alltså, jag får bara ont i huvudet av detta. Hur kan man ens SKRIVA nåt sånt här?

MEN! DET BLIR VÄRRE! Och nu kommer snart lösningen på problemet med ätstörningar:

Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet.

Det är kanske är dags att fler av oss kliver upp på catwalken och förklarar att vi inte tänder på hajfenor till skulderblad och revben utanpå huden.

Så kanske tjejer kan sluta plåga sig själva för att uppfylla ett ideal som bara gynnar en samvetslös och girig modeindustri.

 

Jamen dåså! Kvinnor “bantar” inte för män men om männen ber dem sluta så kommer kvinnorna göra det. Hurra! *slow clap*

Dumma, dumma kvinnor va, som svälter sig själva medan männen bara vill ha SMALA kvinnor med breda höfter. Det finns inga krav på kvinnor från männen (förutom att de ska vara smala med breda höfter) så varför svälter sig kvinnor va (kanske för att bli smala med breda höfter?).

JA. Jag vet att det är mycket versaler i det här inlägget och JA jag kanske har missat nån jätteviktig poäng men det beror på att jag blev lite upprörd. Jag är så oerhört less på att män ska ställa orimliga krav på kvinnor (svält er inte! eftersträva inte ideal! uppfyll våra ideal! bli smala! sluta drömma! gör som vi säger!) och jag är så innerligt less på att de inte ens verkar  reflektera över att de gör det, utan tror att de gör oss nån slags tjänst?

Usch nej. Karl-Johan Karlsson, du skriver i ingressen: “Som politisk reporter har jag ägnat mig åt att bevaka förtroendevalda, inte fashionistor.”. Ett tips från mig i all välmening (riktad mot mig själv och världens alla kvinnor) – håll dig till att bevaka förtroendevalda. Och låt kvinnorna vara ifred för din missriktade välvilja. Tack.

Mitt hat – eller “JAG ÄR FEMINIST”

Jag är feminist. Det betyder att jag aldrig rakar mig någonstans, jag knappt duschar ens, och jag låter mitt hår växa fritt och har aldrig borstat det. Någonsin. Jag klär mig bara i kläder som döljer min kropp. Jag är tjock för att inte leva upp till bilden av “idelakvinnan”. Jag önskar att jag kunde odla mustasch för att bli så ful som möjligt.

Jag hatar män. Över allt annat – mer än krig och svält. Fast alla krig och all svält finns ju visserligen på grund av just män. Män ser jag som ohyra och jag vill leva i en värld med bara kvinnor. Det skulle bli så mycket bättre då. För män är verkligen vidriga, eller hur?

Nä. Nä riktigt så är det ju faktiskt inte. Men det är vad folk verkar tro direkt när jag säger att jag är feminist. Det verkar vara svårt att få in i huvudet att även feminister är olika. Finns det kvinnor som gör och tycker som jag beskrivit här ovanför? Säkerligen. Är det typiskt för feminism? Nej. Det enda som är typiskt för feminism är detta: kamp för jämställdhet.

Sedan vilka vägar man väljer, vilka metoder man satsar på, är förstås helt olika.

Jag hatar inte män. Inte enskilda män, inte alla män. Däremot hatar jag män som FENOMEN. Jag hatar patriarkatet. Jag hatar att det finns en hel massa män som tycker att kvinnoförnedrande skämt är roliga, som slåss för sin rätt att fortsätta behandla kvinnor som objekt. Jag hatar att kvinnor redan när de föds troligtvis har utstakat framför sig att de kommer få lägre lön. Jag hatar att kvinnor inte kan röra sig ute på stan utan att behöva kolla sig över axeln, för att VI fått lära oss att det är VÅRT ansvar att se till att VI inte blir våldtagna. Är inte det knasigt? Är inte det till och med helt jävla sjukt?

Så nej. Jag hatar inte män, men jag hatar en hel massa som har med män att göra. Betyder det att jag ser fram emot en värld utan snoppbärare? Absolut inte. Däremot strävar jag efter en värld där kvinnor är exakt lika mycket värda som män. Där vi har samma rättigheter och främst av allt – samma frihet.

Och ni får liksom stå ut med att jag är arg över de orättvisor jag ser i samhället. Jag ser det som ett sundhetstecken. Är du som läser det här man och känner att blodtrycket börjar närma sig ohälsosamma nivåer? Fundera över varför du blir så förbannad. Är det för att du känner dig personligen attackerad? Varför? Eller är det kanske, innerst inne, för att du förstår att jag kanske har en poäng i det jag skriver – och sanningen svider?

Tänk på det. Sen lämnar du ingen kommentar, för kommentarsfältet är nerstängt. Varför det är det? Det beror också det på män. Män som hotar, män som skriver hemska saker om mig, män som vill tysta mig. Ännu en sak jag hatar…

Som kvinna får du aldrig vara ifred – eller “Jag orkar snart inte med internet mer!”

Det är fan inte lätt att vara kvinna. Säger du din åsikt? Håll käften, du har fått för lite kuk. Håller du tyst? Skyll dig själv för allt som sker, du gör ju inte din åsikt hörd, din mes. Klär du av dig? Hora! Har du för mycket kläder på dig? Fan är du pryd eller? Har du för mycket sex? HORA! Har du för lite sex? Gud vad du är tråkig, är du katolik eller?

Nej, det kan liksom aldrig bli riktigt rätt. Och det finns så otroligt många som ser till att det här kan fortsätta. Baws.se är en del av kulturen som ser till att kvinnor inte någonsin kan få vara individer, utan ska formas in i typiska fack och aldrig någonsin vara helt rätt. Men de är inte ensamma om att skriva kvinnofientliga saker på nätet, åh nej. Långt därifrån.

Jag hittade just ett nytt exempel, tipstack till @talgboll (som ni verkligen bör följa). Det är hemsidan tjock.se som har skrivit en kort artikel om sångerskan Miley Cyrus. Det kanske ska föreställa vara nån slags recension, men isåfall är det inte på hennes musik utan på vem hon är som person och hur hon (och de människor som arbetar runtomkring henne…) väljer att framställa sig:

Från barnstjärna till osmakligt utvikande på ganska kort tid. Vi får se hur lång tid det tar innan det barkar käpprätt åt skogen för den här damen.

 

Osmakligt utvikande? På vilket sätt, undrar vi. Är det faktum att hon visar lite hud värre än att en kvinna gör det på stranden? Eller att någon annan kvinnlig artist gör det i en musikvideo, för den delen. Det råder liksom ingen brist på kvinnor som uppträder lättklätt. Varför är det så osmakligt just när det gäller Cyrus? Kan det möjligtvis vara för att hon tidigare varit själva sinnebilden för “den snälla tjejen”. Oskyldig, återhållsam, ordentlig. Och nu är hon, enligt en man, på väg “åt skogen”.

Låt för jösse namn Cyrus göra som hon vill, så länge hon inte kränker eller gör illa någon annan. Låt för jösse namn ALLA KVINNOR få göra som de vill. Sluta, bara SLUTA, angripa kvinnor på det här sättet. Och i vanlig ordning, hade det varit din syster/kompis/flickvän – hur hade du velat att folk bemötte henne? Det är en ganska bra och nyttig grej att tänka på, innan man sänker sig till slutshaming.

Jag tänker inte hålla käft – eller “Hört talas om förhandsmoderering?”

S’att eh, mitt senaste blogginlägg blev lite mer läst än vad jag räknat med. Kul visserligen, det är alltid roligt att få spridning. Tyvärr skedde största spridningen via Flashback och kommentarerna såg ut därefter. I lördags mottog jag inte mindre än tre olika dödshot. Hot som jag inte orkat anmäla, hot som jag raderat för jag orkar inte läsa igen och igen och igen – som jag vet att jag annars gör. Dumt att jag raderade? Japp. Men det är alltid omöjligt att avgöra hur man reagerar i en sån situation.

De flesta kommentarer var dock otrevliga men inte särskilt hotfulla. I början, när det plingade till i mobilen, tänkte jag “Jag kanske ska moderera och svara i mobilen?” men så plingade det igen och igen och igen och igen. Så jag tänkte helt enkelt att jag fixar det när jag är hemma igen och kan sitta vid datorn. Vilket så klart ledde till att jag fick flera kommentarer om att jag censurerar och inte tillåter kritik etc, för det fanns bara en kommentar på mitt inlägg och den var positiv. Dessutom skriven av  en jag redan godkänt, så då slipper  den igenom utan moderering. Men varför ska jag ens försvara mig? Hur jag hanterar mitt kommentarsfält är trots allt min ensak. Trodde jag iallafall.

Petter Axell har iallafall bemött kritiken mot hans inlägg. Föga förvånande så förstår han inte varför folk ogillar det han skrivit och använder mycket märkliga argument för sin sak. Som att ingen blir arg på Mårten Andersson när han drar sexistiska skämt. Det är bara att googla för att inse att det är många, många, många som blir arga på honom. Axell skriver också om mig, bland andra, i ett inlägg som har den föga subtila titeln “Håll käften!”:

I en av kommentarerna fanns ett länkat blogginlägg tillägnat mig. (LÄS HÄR) Författaren till detta inlägg ”var säker på att vi inte skulle godkänna hennes negativa kommentar” under artikeln, så hon bloggade även ut sin kritik offentligt. Läs gärna hennes inlägg och fråga er själva (även ni som föraktar mig) om hon inte tog det lite för långt? Jag har dock svårt att ta en sådan här människa på allvar eftersom hon via twitter raggat upp läsare till sin blogg, kastat skit på mig och uppmanat till kamp, men så fort HON bemöts med kritik så backar hon. Någon skrev en negativ kommentar på hennes blogginlägg och vips var alla kommentarer borta (förutom en positiv) och möjligheten till att kommentera hennes inlägg försvann.
Ska du hänga ut någon bör första regeln vara att stå för vad du säger (skriver) och kunna ta emot kritik när någon tycker annorlunda. Du är i mina ögon en hycklare och inte värd min tid.

 

Det är märkligt att jag inte är värd hans tid, ändå har han också skrivit till mig på Twitter. Förövrigt är det inte så konstigt att länka sin blogg på Twitter, det kanske kan bli mitt tips till Baws – använd sociala medier.

I slutändan så finns det nog ingen förlorare här. Jag har fört fram min kritik, Axell har valt att bli arg. Baws.se har säkert slagit besöksrekord senaste dagarna, och jag har beslutat att stänga mitt kommentarsfält helt och hållet. De få konstruktiva kommentarer som jag får, de som uppmuntrar till diskussion och debatt, uppväger inte de som kallar mig ful, hånar mig eller för den delen de anonyma hoten. Jag kommer godkänna varenda kommentar, förutom hoten, på förra inlägget. Det får vara så i ett dygn innan jag stänger ner kommentarsfunktionen. Och det, det tror jag blir en enorm vinst för mig, mitt välbefinnande och min stressnivå.

Förövrigt är detta kommentaren som Petter Axell lämnade på mitt blogginlägg. ‘Nuff said:

kommentarpetteraxell