Category Archives: Ett Hjärta Rött

Ett litet inlägg om rädda Svpolare

Posted on by

Jag tänker nu lansera ett nytt ord, eller ja det är nytt iallafall för bloggen. Nämligen Svpolare. För den icke-twittrande: #svpol är hashtaggen för “Svensk Politik” men den är, sedan rätt länge tillbaka, rätt kidnappad av rasister och andra människohatande individer. Eller bara väldigt otrevliga människor. Att tagga med #svpol kan helt enkelt ses som en slags Batman-signal för internets mörkerkrafter.

Och jag vill helt enkelt inte kalla alla dom för just rasister, för vissa av dem är inte det. Även om en majoritet är det. Alltså, ni som har Twitter förstår vad jag menar. Ni som inte har det, ni får föreställa er.

Men: jag har tänkt på en sak angående de här Svpolarna. Nämligen att de verkar vara fullkomligt vettskrämda för allt de inte riktigt begriper. Främmande religioner är ett ganska typiskt exempel på vad de är rädda för. Hela det här “MEN I KORANEN  STÅR DET ATT VI ALLA KOMMER DÖ FAKTISKT” när de aldrig läst ens ett ord ur Koranen.

Feminism tycks också vara något som ger dem mardrömmar. Även där brukar de ofta hävda sig ha stor kunskap om ämnet, men ställer man enkla frågor inser man att de inte alls förstått vad det handlar om. Feminism handlar ju liksom inte om att kastrera alla män eller att kvinnor ska ha männen som sina små tama husdjur. Nej, det handlar ju faktiskt om något så enkelt som att man ska ha samma villkor, samma rättigheter och samma skyldigheter – oavsett kön.

Och just kön är en tredje sak som verkar få dem att rysa av okunskapens rädsla. För är det några som är LIVRÄDDA för ordet “hen” så är det just Svpolarna. Att vara rädd för ett ord kan ju ses som lite märkligt, men nog måste det vara rädsla som driver deras hat för detta könsneutrala pronomen? Detta ord som inte bara är rätt praktiskt att använda, utan som också kan användas när man helt enkelt inte vill köna någon.

För ärligt talat – hur ofta är någons kön egentligen relevant? Är det relevant att veta om en bebis är pojke eller flicka? Varför? För att veta vilken typ av presenter man ska köpa till barnet? Nä, man kan väl köpa vad man vill (även om jag personligen är väldigt anti t.ex vapenleksaker men det är ett annat blogginlägg).

Måste man veta bebisens kön för att veta hur man ska tilltala det? Kan man inte tilltala det likadant oberoende om det har en snopp eller snippa?

Men det är förstås inte bara hos små barn det är fullkomligt ointressant att veta kön egentligen. Tänk efter själva – när är det egentligen jätteviktigt att veta nåns kön? Kan vi inte för en liten stund tänka på hur skönt det vore om kön alltid vore irrelevant? Om vi inte dömdes i förhand just på grund av den lilla detaljen?

Äsch, det är svårt att blogga om det här för jag vet att jag inte trampar bara Svpolare på tårna. Men en sak vet jag iallafall: det är nog bara de som blir uppriktigt förbannade över att jag uttrycker mina tankar i ord. För det är nog bara, ärligt talat, Svpolarna som är så genuint jätterädda för att någon har en åsikt som inte de delar.

Näthat. Alltid lika skoj?

Posted on by

Ibland undrar jag om jag lever i samma värld ens som rasisterna och människohatarna som ibland skriver på Twitter. Ni vet, de där som också skrivit så mycket äckliga kommentarer att jag stängt av kommentarsfältet.

Är det så att deras hjärnor fungerar på ett annat sätt? Är det så att deras uppväxt var för jävlig? Är det så att de bara är av naturen korkade? Jag vet faktiskt inte, jag har gått igenom alla möjliga förklaringar bara för att försöka göra det begripligt för mig själv. Men jag lyckas aldrig förstå, och kanske är det lika bra.Kanske är förståelse första steget till acceptans?

Men nog är det underligt hur man kan finna nöje i att, anonymt såklart, skriva massa dynga om en person man inte ens känner? Att man inte har några motargument för vad personen säger och skriver, utan att man direkt angriper saker som utseende. Vad beror det på, att de här männen (för de brukar ofta vara just män) är så himla fega och ryggradslösa?

utseende2

Blir jag ledsen över det de skriver? Ja, på sätt och vis. Jag bryr mig inte om vad de tycker om mitt utseende, det är inte det. Den enda vars åsikt jag bryr mig om på just det området är faktiskt min pojkvän/sambo. Nej, jag blir mer ledsen över det meningslösa i det hela. Och det uppenbara kvinnoföraktet. Att de inte kan bemöta en kvinnlig meningsmotståndare med “Jag tycker du har fel, därför att…” utan istället kör det gamla utnötta och jädrigt fjantiga “DU ÄR FUL!”. Jaha? Vad har mitt utseende med mina åsikter att göra?

Blir jag arg över det de skriver? Ja. För tänk om jag inte var jag. Tänk om jag inte hade så tjockt skinn (no pun intended…). Tänk om det där faktiskt tog. Tänk om jag hade en ätstörning som triggades av det de skriver? Självskadebeteende? Självmordstankar? Jag vill liksom knappt tänka på vad det här hade gjort med mig om det varit för säg tio år sedan. Den tanken ger mig en stor knut i magen.

Blir jag förvånad över det de skriver? Nä, inte det minsta. Det där är ju ett välkänt grepp när man inte har några som helst argument att komma med. Vilket, såklart, gör mig till en vinnare – på walkover.

Blir jag less? Ja. Blir jag trött? Ja. Blir jag alldeles matt? Ja. För ärligt talat, vad tror de att de vinner? Vad tror de att de åstadkommer? Mer än bara ryggdunkningar sinsemellan alltså.

Tror jag att de skulle våga säga de där sakerna om de stod öga mot öga med mig? Knappast. Det är helt enkelt lätt att gömma sig bakom fega, anonyma konton på internet. Det är desto svårare att kräkas ur sig liknande saker när man måste inse att det är en riktig, levande person man behandlar så.

Till sist vill jag ställa några frågor, riktade till alla som tycker det är en bra idé att bete sig som fegisarna här ovan:

* Hur skulle Du må om det var din syster/dotter/flickvän/fru/mamma/etc som någon skrev sådär nedsättande om?

* Skulle Du våga ta en fika med mig? Stå till svars för sakerna Du skriver? Stå till svars för föraktet?

* Skulle Du ens våga skriva sådana saker utan att vara anonym? Och: ser du någon skillnad i att jag är helt icke-anonym, medan du gömmer dig bakom anonymitet?

Ett litet tack, bara.

Posted on by

Jag har varit supertrött ända sedan jag kom hem från dagens kurs och har tänkt “jag måste sova NU!” flera gånger. Ändå är jag vaken nu – och bloggar. Jag började liksom tänka lite och mina tankekedjor är ibland helt omöjliga att stoppa. Det räcker inte att tänka på mitt nya jobb och hur otroligt spännande det ska bli, det utvecklar sig till längre resonemang.

För jag började tänka på var jag var för ett år sen. Och vem jag var. Jag bodde i Östersund. Jag var tämligen nyblivet arbetslös. Mitt hjärta var i spillror. Jag kände mig ensam, trasig, rätt så värdelös och fullständigt vilsen. Jag visste inte ens vem jag var längre och ännu mindre visste jag vad jag skulle göra av mitt liv. Det enda jag egentligen fortfarande var säker på var min längtan efter att göra skillnad, att arbeta för något bättre, att göra något av den eld som alltid brunnit inom mig (ursäkta klyschan).

Jag vet inte riktigt var jag ska anse att den började, resan som tog mig dit jag är idag. Var det när jag började på 118100 och blev fackligt aktiv? Ett engagemang som gett mig så otroligt mycket – kunskap, vänner och erfarenheter. Det har också gett mig tjockare skinn och starkare rustning, för nog har jag fått en hel del knivar i ryggen. Det är så, när man inte räds att uttrycka sina åsikter. Jag är helt säker på att mitt fackliga engagemang hade varit nog för mig för facket GÖR skillnad och jag ville arbeta för ÄNNU mer skillnad. Men det blev inte så, för jag blev arbetslös. Det blev vi alla.

Plötsligt försvann de få rutiner som ändå fanns i mitt liv. De där regelbundna kontakterna med vänner. Och själva basen för mitt engagemang. Det kändes som att jag hade absolut ingenting.

Och jag ska inte hymla: första veckorna så mådde jag så otroligt dåligt. Sen insåg jag att jag kunde göra vad som helst. Kanske var det en enkel väg ut, men för mig var det otroligt stort att flytta till Stockholm och göra praktik på Sekos kommunikationsavdelning. Och det var så jobbigt först, jag kände inte att jag hörde riktigt hemma och jag kunde ingenting och jag visste ännu mindre och när skulle man egentligen ta rast och fick man verkligen gå på toa när man ville och vadå “du får gå hem när du vill”?!

Men det tog sig ju. Och vissa av de jag jobbade med där blev otroligt goda vänner. De höll mig i handen i början men knuffade sedan ut mig på det djupa – för de visste att jag lärt mig att simma. Sedan, när jag kände att “HÄR HÖR JAG HEMMA HÄR VILL JAG STANNA!” så fick jag inte vara kvar. Tack Arbetsförmedlingen, för det.

Och jag ska inte hymla: halvåret sedan dess har varit ett riktigt helvete. Nej, jag vill inte ha någon medömkan. Jag vill ha förståelse. Det är inte lätt att vara arbetslös idag. Det är så otroligt tydligt vad de senaste åren har gjort med folks attityd och samhällets syn på den som är arbetssökande. En börda, en parasit, lat, bortskämd, värdelös, en sopa.

Och jag sökte och sökte och sökte jobb. Och fick nej och nej och nej. Om jag ens fick ett svar. Och hela tiden, folk i min närhet som skulle “ge mig goda råd” om vilka jobb jag borde söka. “Men Anny, om du söker nåt ANNAT än typ det du VILL jobba med, du förstår ALLA kan inte jobba med det de VILL jobba med, du får inte vara så KRÄSEN”. Och jag sökte på McDonalds. Och jag sökte som telefonförsäljare. Och jag sökte som städare. Och jag sökte som telefonsupport. Inga svar.

Och jag sökte jobb på Transport. Jag sökte jobb på Centrum mot rasism. Jag sökte jobb på Vänsterpartiet. Och jag blev kallad på intervjuer. Och – jag fick till slut ett jobb. Jag fick ett sånt där jobb som vissa sa att jag aldrig skulle få.

Varför? För att jag aldrig tillät mig att ge upp. Varje gång jag sökte den typen av jobb var det en ilsken röst som tjöt i huvudet “DU KAN INTE DU SKA INTE DU FÅR DET ÄNDÅ INTE” men jag tryckte på “skicka” och jag höll tummarna. Och till sist gick det vägen – den 18:e november börjar jag mitt drömjobb.

Och vet ni varför jag inte lät mig själv helt tappa taget och ge upp? Nej, det beror inte på att jag är så jäkla stark. Det beror inte på att jag tog mig själv i nackskinnet och “var min egen lyckas smed”. Nej, det beror på detta:

TUR.

För jag kan inte låta bli att se hur allt hänger ihop. Att det varit en väldigt krokig väg hit, men ändå en väg. Och jag har gått fel väg så otroligt många gånger, och ibland velat lämna vägen helt och hållet. Men jag har haft tur: för jag har alltid haft hjältar i min närhet. Mina älskade vänner som alltid ställt upp, som alltid orkat lyssna. Min handläggare på Trygghetsrådet som sa “TRO PÅ DIG SJÄLV”. Det var tur som gjorde att just Henrik fick just mitt mail och tog kontakt med mig för att starta upp IRM. Det var tur som gjorde att jag träffade Peter. Det var tur som gjorde att just rätt person hittade mig på Twitter, började följa mig och tipsa mig om jobbet. Det är tur som gjort att jag är född i den familj jag tillhör, för även om vi kan vara lite eljest ibland vet jag att jag alltid alltid alltid har ovillkorligt stöd. Det har jag, om inte annat, insett nu när jag är äldre och tänker på hur fan jag egentligen betett mig under åren.

Jag har haft tur. Det handlar inte om något nyliberalt trams om att vi alla skapar vår egen lycka. Vi är ett kollektiv. Vi är beroende av varandra, inte alltid på självklara sätt. Och precis som en klok twitterföljare påpekade idag: det är också en av fördelarna med mitt jobb, att det på sitt sätt går ut på att se till att fler får samma tur. Att se till att politiken är sådan att omständigheterna för sådan tur är mer gynnsamma. Att se till att det finns skyddsnät när turen är frånvarande. Att se till att vi tar hand om varandra.

Och tja, har du läst ända hit så: tack. Jag vill avsluta ett inlägg som kanske är lite gråtmilt, nostalgiskt och lite rörigt för jag inser själv att vissa av mina poänger gått förlorade. Men det är skrivet från hjärtat. Och det är tillägnat alla som sett till att jag är här idag. Att jag är sambo med den underbaraste man jag någonsin träffat och att jag snart börjar jobba som valombudsman för Vänsterpartiet Halland.

Tack alla som stöttat, burit, tröstat, peppat, lyft, kramat och hållit om mig. Tack!

 

 

 

Vita kränkta män – och deras hat

Posted on by

Ibland tänker jag att det är ett under att någon vågar säga och uttrycka sin åsikt när man riskerar att hamna på skitsidor som tillexempel Avpixlat eller Exponerat. Där man blir uthängd, inte alltför sällan med fullständig adress och riktigt vidriga kommentarer om allt från utseende till att man borde bli våldtagen eller dödad. Eller så får man en tråd på Flashback och blir mailbombad av arga människor, främst män, som tycker att det är förjävligt att någon har en åsikt de inte själva delar.

Det är ändå lite fascinerande att det är så provocerande att vara antirasist eller feminist, i Sverige 2013 liksom. Att åsikten “Jag tycker att alla människor borde få vara lika mycket värda, ha samma skyldigheter och samma rättigheter” är så grovt i vissa personers hjärnor att den enda logiska reaktionen tydligen är regelrätt hat.

Tänk va, vad jobbigt jag hade haft det om jag var tvungen att hänga ut alla människor som inte tyckte som jag. Vad jag skulle få sitta och leta adresser! Och ärligt talat förstår jag inte varför de där hatiska männen (jo det ÄR faktiskt främst män) har tid att nära och underhålla sitt hat? Ingenting tycks liksom undgå dem. Oavsett vart man skriver.

Det måste vara en heltidssyssla att vara vit kränkt man idag. Tänk vad skönt det vore om de la den tiden på något… jag vet inte, VETTIGT, istället? Om de la den tiden på att forska om cancer eller om de la den tiden på att samla in pengar till cancerforskning åtminstone. Eller om de gick ut och gick en promenad varje gång de började se rött och tänkte “JAG MÅSTE SKRIVA ATT HON BORDE VÅLDTAS!”. Jäklar vad folkhälsan skulle förbättras i kategorin män, de skulle ju bli supervältränade!

Eller tänk om de, precis som alla andra, skulle tänka “Oj här är någon som inte tycker som jag. Jag vet! Jag diskuterar med hen!”. Då kanske vi skulle komma nånstans, allihopa. Kanske skulle det vara ett rimligt första steg mot ett tolerantare och mer jämställt samhälle?

Kanske är det att hoppas för mycket. Men nog vore det skönt att kunna skriva ett blogginlägg eller debattartikel, ställa upp i en radiointervju eller på något annat sätt framföra sin åsikt – utan att riskera att någon ska bli så förbannad att han flippar ur.

Så snälla ni, alla vita kränkta män: nästa gång ni blir sådär jätteförbannade: kan ni inte testa att dra ett djupt andetag, titta på bilder på söta katter tills ni lugnat er och sedan bara gå vidare med era liv utan hat? Eller ja, gå en promenad kanske. Jag med flera vore väldigt tacksamma om ni testade den här metoden.

Den som ger sig in i leken..?

Posted on by

Idag står det om mig i ÖP, lokaltidningen i Östersund och Jämtland. Det är en jättefin artikel och jag är glad att den blivit publicerad. Men samtidigt, när jag läste den första gången var det med en klump i magen. För jag vet att jag sällan får uppmärksamhet ostraffat.

Och så kom det: pling i mobilen. En kommentar på ett gammalt inlägg här på bloggen. Och jag kan nästan garantera att det är någon som läst ÖP och googlat på mitt namn och på så sätt hittat hit. “Alla idioter som klagar på hennes vikt etc. Gör något vettigt istället! Hon är skadlig för Sverige och svenskarna och det är INTE pga vikten!”

“Gör något vettigt istället” – som vaddå? Nej, det här är säkert inte ett hot. Men det är obehagligt att läsa. Självfallet är det obehagligt att någon tycker att jag är skadlig för Sverige och svenskarna – enbart på grund av de åsikter jag uttrycker. Nu har jag fått hjälp att stänga av ALLA kommentarsfält på bloggen så nu slipper jag läsa. Här, iallafall. För jag får fortfarande mail. Det skrivs fortfarande om mig på andra ställen på nätet och det är inte snälla saker som skrivs. Det har hänt att jag får brev, alltså fysiska på posten.

Jag tycker inte att jag gör mig till ett offer när jag pratar om det här. Jag gör det inte för att få medlidande och jag gör det inte för att få uppmärksamhet. Jag skulle så oerhört gärna slippa såväl hoten som det hat som jag möts av – nästan dagligen. Men det försvinner ju inte bara för att jag är tyst, eller hur?

Jag tycker att det är otroligt viktigt att våga prata om det här. Jag tycker också det är otroligt viktigt att prata om att situationer som min så ofta förringas med kommentarer som “Det är väl bara att sluta läsa?” eller “Äsch, de menar ju ändå inget med det där” eller kanske det värsta av allt, att jag ska vara glad över hoten för de bevisar ju att jag gjort något rätt…

Eller för den delen “Jag blir också hotad men jag bryr mig aldrig”. Grattis! Skitbra för dig, verkligen. Men alla är inte som du. Vissa bryr sig. JAG bryr mig. Kanske inte alltid, men ibland och det räcker. Ibland skrivs det saker som kryper in under huden på mig och träffar där det gör riktigt ont. Och det är helt förjävligt.

“Den som ger sig in i leken får leken tåla” sägs det. Men i en rimlig värld, i en värld där internet inte betraktas som något avskärmat från verkligheten, skulle vi aldrig gå med på att hot och hat är något man måste tåla.

Twitter var bättre förr? – eller “NU SJUNGER VI WE SHALL OVERCOME!”

Posted on by

Okej, jag vill inte vara en i mängden av alla som nu säger “Alltså, Twitter var bättre förr!” men ärligt talat, visst märker ni också att klimatet har förändrats? Eller är det helt individuellt? Kanske är det bara så att jag själv fått fler följare, mer “twitterinflytande” och därför får räkna med fler tjuvnyp?

Jag pratar inte om rasisterna eller svpol-gänget nu, de har varit på mig ända sedan start och jag är tämligen van. Dessutom tror jag de börjar tröttna på mig, för det enda de har är en bild (som jag själv lagt upp) där jag håller i en älgstudsare (oladdad) och det ser ut som jag siktar på min hund (vilket jag aldrig skulle göra). Nej, det är inte den twittergruppen jag är bekymrad över. Det är de som ska vara på “min” sida.

Missförstå mig inte här, jag är inte ute efter att alla ska hålla med mig. Jag är inte ute efter att bli klappad medhårs och gullegullad med. Jag gillar diskussioner, jag gillar att få argumentera för min sak, jag gillar att vrida och vända på resonemang. Det leder ju faktiskt till att mina argument och resonemang antingen förkastas eller förbättras.

Nej, det jag pratar om är de som senaste tiden antingen skriver saker om mig, eller  för den delen om andra som ingår i vår “sfär”. Folk som muckar gräl, folk som aktivt missförstår och folk som tycks ha det som sitt enda mål att bli osams med någon. Det handlar såklart om hen som, så fort jag skrivit något hen tycker är dumt, ska retweeta för att försöka “avslöja” mig som en hemsk person. Men det handlar också om debattörer till vänster, eller feminister, eller antirasister, som ger både mig och andra riktigt elaka tjuvnyp.

Man behöver inte alltid hålla med. Men varför måste man ha som utgångspunkt att hitta det där enda lilla sandkornet av skiljaktighet för att kunna starta ett gräl? Varför bemöta folk med snäsighet, oförskämdheter och baktala varandra?

Jag vill inte att alla ska vara överens, myspysa och hålla varandra om ryggen. Men kan vi inte sluta aktivt leta gräl med varandra iallafall? Energin som läggs på det kan ju verkligen läggas på vettigare saker. Diskutera med meningsmotståndare, till exempel.

Ny åtgärd för arbetslösa – eller “DU DIN LATA JÄVEL!”

Posted on by

Igår var den stora nyheten att arbetslösa ska sättas under större press. Detta ska ske genom att den som är arbetslös varje månad ska lämna in en skriftlig aktivitetsrapport till sin handläggare på Arbetsförmedlingen. Gör man inte det riskerar man att förlora sin A-kassa eller annan ersättning, något som regleras med en trappa.

Vad jag inte riktigt förstår är dock dessa tre saker:

För det första. Vad ska rapporten innehålla? Jag antar att det är samma sak som man rapporterar idag, alltså vilka jobb man har sökt? Det som man berättar när man en gång i månaden ringer in till Arbetsförmedlingens kundtjänst. Men hur är det tänkt egentligen, det tar betydligt längre tid att lämna en skriftlig rapport än att ringa ett samtal. Skulle det inte vara bättre om jag använde mig av den tiden för att söka jobb istället? Bara en tanke sådär…

För det andra. Vem avgör om min rapport uppfyller kraven? Finns det ens några krav på rapporterna? För idag är det väldigt, väldigt luddigt hur många jobb man egentligen ska söka per månad. Det varierar lite med vilken handläggare det är man pratar med. Kommer detta förtydligas nu? Och kommer det vara några specifika krav på just rapporten, alltså hur den ska vara utformad? Har man förresten tagit hänsyn till de arbetssökande som har läs- och skrivsvårigheter?

För det tredje. Vore det inte bättre att… jag vet inte, lägga de här resurserna och tiden det tar på att försöka sig på lite jobbskapande politik istället? Visserligen skapar den här åtgärden jobb, men bara för de som jobbar på Arbetsförmedlingen och A-kassan. Det kanske är det som är meningen..?

Nej alltså jag tycker det här är en dålig idé. Dessutom signalerar det bara en sak till den arbetssökande: allt är ditt ansvar. Att lägga mer skuld på den som redan är i en väldigt utsatt situation i livet tycker jag är ganska äckligt. Vi som är arbetssökande övervakas och granskas in i minsta detalj. Ungefär som att majoriteten av oss älskar att stå utan jobb? Så är det faktiskt inte – de flesta vill ändå ha ett arbete. Tror man verkligen att man ger arbetslösa större självkänsla och självförtroende att söka fler jobb genom att öka pressen?

Det tror inte jag. Jag tror snarare tvärtom. Jag tror att stressen över den här rapporten kommer överskugga engagemanget att faktiskt söka jobb och anstränga sig i den processen. En åtgärd för att minska arbetslösheten är det definitivt inte. Det enda det är, är en åtgärd för att ta ett steg längre mot  det iskalla och empatilösa samhället som håller på att utformas omkring oss.

Jag hoppas så innerligt på ett regeringsbyte 2014 – och ännu mer hoppas jag på att ett regeringsbyte faktiskt skulle göra någon skillnad också. Det verkar dessvärre mörkt.

Intolerans mot bisexuella – eller “Jag var också bisexuell tills jag kom ut, din fegis.”

Posted on by

Det är Pride. Alla (typ) pratar om HBTQ. Och det tycker jag är bra. Men jag tycker att det alltid är en bokstav i den där förkortningen som kommer bort: B. Jag har märkt att det t.om finns folk som inte vet att det står för Bisexuell. För vi som är bi, vi blir liksom alltid bortglömda. Undanskuffade. Vi liksom räknas inte riktigt, hör inte riktigt hemma nånstans.

Vi bemöts av intolerans även från vår egen rörelse. Homosexuella kan ha otroligt många fördomar om bisexuella, jag vet inte HUR många gånger jag hört flator säga till mig att: “Jag var också bisexuell tills jag kom ut på RIKTIGT”. Okej, good for you. För MIG var det däremot på riktigt att komma ut som bisexuell – för det är vad jag är. Men ändå finns alltid den här attityden att jag bara inte bestämt mig än. Eller att jag poserar. Snälla, jag kom ut som bisexuell för mina vänner när jag gick i åttan på högstadiet – det är en JÄKLA lång tid att posera och jag borde väl ändå ha lessnat vid det här laget?

Sen underlättar det inte min situation heller att jag är tillsammans med en man, i ett heterosexuellt och mycket monogamt förhållande. Och jag är lycklig med det, dessutom. Nej, det passar inte in i bilden av bisexuell kvinna. För som sådan ska man helst vara promiskuös, lättfotad och helst ha ett eget litet harem. Jag brukar också, så väldigt väldigt ofta, få höra att “men du har ju aldrig varit tillsammans med en tjej, hur kan du veta att du är bi då?”. Tja, jag visste inte att det krävdes ett förhållande för att veta vilken läggning man har. Jag trodde inte ens man behövde ha sex för att kunna vara säker på det.

Dessutom, i mitt fall, finns det en historia av att alltid bli kär i fel människor. Nästan alltid när jag varit kär, har det varit i någon som inte varit kär i mig. Vissa gånger har jag varit tillsammans med dem ändå, av outgrundliga anledningar (om man ser till deras sida, alltså…). Och där har det alltid varit samma sak när det gäller kvinnor såväl som män: jag har typ alltid blivit kär i den som inte visat intresse tillbaka för mig. Kanske extra särskilt när det kommer till kvinnor, då jag är väldigt bra på att utveckla känslor för heterosexuella brudz.

Men det är ju, faktiskt, inte alls särskilt relevant. Jag ÄR bisexuell. Men det finns så många, så många som vill försöka ta det ifrån mig. Eller fnysa åt det. Eller bara vända ryggen till. För ärligt talat, jag tycker inte vi syns särskilt mycket. Vi hörs inte. Vi knappt finns inom HBTQ-världen. Det gör mig ledsen. En grupp som arbetar mot intolerans, borde inte överhuvudtaget visa intolerans mot delar av den egna gruppen.

Kanske är jag bara naiv? Nä. Nä jag är bara less på att jag som bisexuell från heterohåll bemöts med: “Har du en av varje då? En kille och en tjej?” eller “Åh, då brukar du och din pojkvän ha heta trekanter va?” och från homohåll: “Du har bara inte bestämt dig” eller (ännu värre) “Du är bara feg och vågar inte välja sida”.

Så snälla. Kan vi prata lite mer om bisexualitet? Vi är inte likadana. Precis som en homosexuell eller heterosexuell kan vara monogam, polygam eller på något annat sätt, så kan vi bisexuell också vara det. Det är dags att vi börjar krossa lite fördomar om oss som är bi. Det mår HBTQ-rörelsen bara bra av.

Får man skämta om allt? – eller “DU ÄR TJOCK HAHA SKOJABARA!”

Posted on by

Ok, så jag tänker ta för givet att de flesta hört talas om eller läst Jonas Gardells tweet om muslimska kvinnor, där han jämför dem med “ambulerande enmanstält”. Tweeten har, med all rätta enligt mig, väckt stor kritik. För de flesta är det en självklarhet att inte sparka neråt, att inte ge sig på grupper som redan har det svårt. För de flesta är det också en självklarhet att inte späda på fördomar.

Jag skulle tillexempel inte få för mig att skämta om funktionshindrade, eller transsexuella, eller romer. Skulle jag skriva eller säga något som uppfattas som stötande så förväntar jag mig att någon berättar det för mig så jag kan ändra mitt beteende. Visst, när någon säger ifrån så är det lätt att man blir lite stött. Sårad stolthet kanske. Men man måste kunna komma över det och istället lära sig något av det.

Men det som gör mig mest bedrövad är trots allt inte Gardells klantiga och osmakliga skämt. Nej, det är reaktionerna på reaktionerna. Många har kritiserat hans tweet och jag tycker det är ganska sunt att göra det. Men nu börjar folk bli griniga. Jag har hört och läst både “Det var ju ett skämt!” och “Ska folk börja bestämma vad man får och inte får skämta om nu?!”. Så jag vill liksom reda ut lite saker här, och visst att det är mina åsikter men jag tror att ganska många tycker som jag här.

Angående “Det var ju ett skämt!” så är det den sämsta undanflykten som kanske någonsin existerat. Världen funkar inte så, människor funkar inte så. Om någon drar ett tjockisskämt så kommer jag vara lika sårad, förbannad, ledsen och upprörd även om hen följer upp med “Jag skojade ju bara!”. Tänk er in i det själva, om någon går på er allra ömmaste punkt: hur skulle ni må? Skulle ni må bättre av “SKOJABARA!” som ursäkt? Nä. Nä jag tror faktiskt inte det.

Och sen det här med “Ska folk börja bestämma vad man får och inte får skämta om nu?!” så nä, det ska vi inte. Ingen kan säga vad nån annan FÅR skämta om. Däremot kan man säga vad man BÖR skämta om och det är väl helt vanlig jäkla hyfs att göra det? Jag kan inte ta för givet att folk vet allt. Jag kan inte ta för givet att folk förstår allt. Är det min uppgift att berätta för folk om saker, få dem att förstå att saker? Ja. Det är väl allas uppgift att göra det..?

Samhället utvecklas av kunskap och förståelse. Samhället utvecklas också av tolerans och acceptans. Så kan vi inte bara sluta sparka neråt, sluta acceptera sexistiska och rasistiska skämt, sluta bortförklara fördomar med “Det var bara skoj!”? Jag tror att världen blir lite bättre av det. Och en bättre värld vill väl alla ha?

Allt ordnar sig – eller “Jag hatar att vara arbetslös!”

Posted on by

Man kan ha det rätt bra, fast livet är kaos. Det är en tröst ändå att det alltid finns något positivt att tänka på. Var vore jag utan min optimism? Jag vill inte ens tänka tanken.

Grejen med mig är liksom att jag utåt kan framstå som rätt cynisk och negativ, men det är ju bara ett skydd. Det är enkelt att säga “Aja, allt går åt helvete iallafall” men det är svårare att övertyga sig själv om det. Ja, det vill säga om man som jag är en obotlig optimist. För på insidan hörs den där, ibland irriterande, rösten som enträget säger “Amen du. Det ordnar sig ska du se!”. Förr tyckte jag att den där rösten störde. Herregud, kunde jag inte få ha misär ifred? Kunde jag liksom inte få bli ordentligt jävla deprimerad nån gång? Men nuförtiden inser jag vilket värde den där rösten har ändå.

Jag vill inte må dåligt. Jag vill inte deprimerad. Jag vill ju vara glad, jag vill leva mitt liv. Den där viljan, den räddar mig just nu. För även om det inte är så mycket som gått åt helvete senaste tiden, så räcker det och blir över. Dödsfall. Jag är fortfarande arbetslös. Jag är rätt vilsen och vet inte riktigt var jag bor (missförstå mig rätt, ibland trivs jag väldigt bra med det men det vore skönt att ha någon fast punkt i tillvaron). Oro för framtiden. Panik över ekonomin.

För vad än Alliansen säger så ligger jag inte hemma och göttar mig i min arbetslöshet. Hur skulle jag kunna? Jag har inte råd att vara arbetslös för det första. För det andra så är det mördande tråkigt. För det tredje så mördar det nästan all min inspiration. Under Almedalsveckan skrev jag som jag inte skrivit sedan jag avslutade min praktik. Och jag behövde det, behövde få en orsak till min inspirationsbrist. Det beror helt enkelt på att jag inte varit utmanad.

Jag behöver utmaningar. Jag behöver något att lägga min tid på – inte bara sådant jag numer gör på rutin större delen av tiden (typ IRM och den här bloggen) utan något som jag faktiskt tänker “Shit, vilken grej, och jag fixade det!” när jag är färdig. Jag hoppas innerligt att jag blir anställd snart. Och faktiskt inte bara för min och mina närståendes skull (min ekonomiska situation smittar liksom av sig på både familj och förhållande) utan även för att jag faktiskt VET att jag är awesome på en hel massa saker. Det är ett slöseri att jag sitter här arbetslös. Ödmjukt? Nej. Men så har inte ödmjukhet lett mig till särskilt mycket gott i dåtiden så jag försöker hitta nån slags balans istället.

Och det här inlägget? Det kommer jag själv gå in och läsa varje gång jag viskar för mig själv att allt går åt helvete och jag kommer vara arbetslös resten av livet. Jag kommer läsa och tänka “Fan, jag borde lyssna på den andra rösten istället. Den som säger att allt kommer ordna sig.”

För vet ni. Hittills har det alltid ordnat sig.