Category Archives: Ett Hjärta Rött

God ton™ = *pruttljud*

Posted on by

Okej, nu får det faktiskt vara nog med detta tjat om “god ton”. Visst är det fint och rart att försöka ha som nån slags utgångspunkt att vara typ trevlig, eller snarare det är en god utgångspunkt för MIG. Men det beror på att jag är en ganska konflikträdd person som ofta försöker vara rätt diplomatisk. Men dessa KRAV på god ton, de kan ni faktiskt köra upp nånstans (OBS ej god ton).

Det finns ingen som har rätt att bestämma på vilket sätt någon annan ska föra ett samtal eller diskussion. Och visst, det är säkert svårt att förstå som man varför jag som kvinnlig feminist är så förbannad och arg hela tiden. Men det behöver inte betyda att jag har FEL i min ilska. Tänk efter en stund istället, kan det kanske finnas en anledning till att jag tar i? Kan det kanske vara enda sättet att få folk att lyssna? Kan det kanske vara så att mitt tålamod helt enkelt är slut och jag inte orkar vara så jädra diplomatisk längre?

Det är mycket irriterande med folk som hävdar att “god ton” är en så jäkla bra grej. Det är det inte i alla diskussioner. Ibland måste man ta i från tåspetsarna. Ibland har man inget val. Ibland VILL man inte ha något annat val.

Grejen är ju att mina åsikter inte är mindre värda bara för att jag inte har “god ton” när jag framför dem. Det ska väl ändå inte spela någon roll på vilket sätt jag för fram vad jag tycker, det ska inte diskvalificeras bara för att någon rynkar på pannan och med ett hyttande pekfinger muttrar “kom ihåg GOD TON”.

Jag är så less på hela debatten om åsiktskorridorer och god ton och fan och hans moster. En debatt inledd och skapad av de som är privilegierade nog att kunna avstå från att spetsa till sig. De som faktiskt har makten att kunna nyttja “god ton” med gott samvete. Och så finns det de som klappar dessa människor på ryggen och säger “guuu så smart du är!” även fast de själva skulle tjäna på att släppa de där jäkla kraven nån gång ibland.

Låt mig diskutera på mina villkor. Låt mig framföra mina åsikter precis som jag vill. Det går att lyssna och försöka förstå ändå. Det går till och med att förstå varför god jävla ton är tramsigt, om man bara försöker.

What about trygghetsfrihet?

Posted on by

Kommentarsfält, varför ska de få finnas överallt?

Data

Det finns liksom inga bra svar. Yttrandefrihet? Well, sist jag kollade innebar den inte att man ska säga vad man vill, när man vill, hur man vill, hur ofta man vill och till vem man vill. Ärligt talat så finns det tillfällen då man både borde och ska hålla käft. Ett bra tillfälle för detta hade varit här nedan:

kommentarnyheter24

Maskerar inte hans namn eftersom jag känner att när man skriver sånt så… tja, då kanske man får skylla sig själv litegranna. Men VARFÖR skriver man sånt? Och varför är det i så skrämmande utsträckning MÄN som skriver sånt?

Ja, hur kan det komma sig att det oftast är män som mest högljutt försvarar kommentarsfälten ibland helt oförklarliga existens? Kan det vara för att män får lära sig redan från väldigt tidig ålder att deras åsikter alltid är önskad? Kan det vara för att män inte får lära sig att begränsa sig och vara tyst som kvinnor får? Missförstå mig rätt: att kvinnor begränsar sig är inte alls bra, men det finns trots allt en mellanväg.

Men åter till detta med kommentarsfält. Jag är av den fasta övertygelsen att kommentarsfält i en majoritet av gångerna är av ondo. I kommentarsfält är det oftast väldigt lätt att antingen vara anonym, eller att skriva utan att ha tänkt innan. Det är något som den som tillhandahåller kommentarsfältet också måste lära sig. Man måste ha koll, man måste rensa, man måste blocka. Det är därför jag inte har något kommentarsfält: jag ids inte moderera all dynga som folk (oftast män) skriver till mig.

Det är mest för min skull såklart, men också för andras skull. För det är inte alltid mot mig männens ilska riktas. Jag vill inte att någon ska gå in på min blogg och må dåligt för att någon skrivit något elakt eller äckligt (som typ exemplet lite längre upp i det här inlägget) i mitt kommentarsfält. Jag hade SÅ önskat att större nyhetssajter och tidningar etc etc kunde tänka detsamma.

Nej, istället blir det vår plikt att försvara oss själva i kommentarsfälten. Och vad händer då? Vi ger upp. Och vad händer då? Männen får fritt spelrum att sprida sin vidrighet och dynga. Hurra för yttrandefriheten…

NO NO NO

Test: Är du en vit kränkt man?

Posted on by

1. Är du cisman?
Ja
Nej

2. Gick ditt blodtryck upp av att läsa ordet “cis”? Är det kanske till och med så att du känner att ordet cis är elitistiskt, påhittat, fjantigt och onödigt? Eller tänker du maila mig och fråga “Vad betyder cis?”

Ja
Nej

3. När en kvinna berättar om strukturella problem och förtryck som drabbar kvinnor, är din första reaktion att fråga “men männen då???”?

Ja
Nej

4. Har feminismen gått för långt?

Ja
Nej

5. Blir du kränkt om någon använder ordet “vitlök”?

Ja
Nej

6. Har du fler än en användare på Twitter/Facebook för att kunna bekräfta dig själv?

Ja
Nej

7. När en rasifierad berättar om rasism, ifrågasätter du det med en historia om att du vet mer om rasism eftersom du som skåning/norrlänning/östgöte blir retad av stockholmare?

Ja
Nej

8. Är du dålig på att ta kritik?

Ja
Nej

9. Tror du att du automagiskt har vunnit en diskussion om den du diskuterar med tycker att du är elak/upprepar dig själv/har annat att göra och därför måste lämna diskussionen?

Ja
Nej

10. Blir du förbannad när förtryckta grupper och minoriteter själva försöker forma villkoren för sin kamp utan att helt självklart låta dig ha en plats?

Ja
Nej

RESULTAT

Har du kryssat för “Ja” på fler än fem frågor kan vi nog vara rätt säkra på att du är en vit, kränkt man. Det är förstås lite synd om dig för det kan inte vara helt enkelt att gå genom livet i tron om att man är den viktigaste människan på planeten och att alla andra borde hålla käft och lyssna med andakt när man pratar. Det måste ju vara påfrestande att inte vara öppen för andras erfarenheter och kunskap. Det kan inte vara kul att hålla så hårt i sin makt och sina privilegier att man får kramp. Men misströsta inte!

Även vita kränkta män kan bli reformerade. Här kommer några enkla steg för rehabilitering:

Nästa gång en person pratar om sin kamp, om förtryck hen utsätts för eller sina erfarenheter – testa att vara tyst. Lyssna. Försök förstå. Med lite övning går det!

Tänk över dina prioriteringar. Blir du mer kränkt över ord som hen och cis, än av det faktum att trans*personer är en av de mest utsatta grupperna i samhället? Gör ett litet tankeexperiment – tänk dig att det är någon du bryr dig om som blir spottad på, osynliggjord, mördad.

Läs på lite om feminism så förstår du att det inte är en lära som förespråkar att kvinnor ska vara överlägsna männen.

Läs ett par böcker. Det finns gott om tips på internet gällande böcker om feminism och transfrågor, rasism, strukturer och förtryck. Googla! Är du mer typen som gillar att titta på video? Ett bra första steg är att kika in på http://www.upworthy.com/ och att söka efter “Feminist Frequency” på Youtube.

Det är aldrig för sent att bli en tänkande, empatisk och förnuftigt människa som klarar av att ta in andras historier och förstå strukturer i samhället. Vi tror på dig!

vita kränkta män

Därför lämnade jag IRM

Posted on by

För en tid sedan lämnade jag Inte rasist, men… som jag varit med och byggt upp från start med väldigt lite blod, mycket svett och kanske ännu mer tårar. Att granska SD är svårt, ännu svårare är det om du är kvinna. På några veckor gick jag från att vara tämligen okänd till att helt plötsligt få hat- och hotmail. Och brev. Men jag tyckte ändå det var värt det, för jag tyckte att vi gjorde något bra och välbehövligt.

IRM har tagit en riktning som jag inte kan ställa mig bakom, därför känns det skönt att jag lagt det kapitlet helt bakom mig nu. Jag kommer alltid vara stolt över det arbete jag utfört på IRM och jag önskar nuvarande redaktion, och kommande IRM-medarbetare lycka till.

Men ni slipper mig inte för det! Som ni kanske vet har jag hintat om att jag blivit rekryterad till ett nytt nätprojekt. Idag får jag äntligen avslöja vad det är och jag kan stolt berätta att jag kommer vara en av skribenterna på nya Temper Magazine.

Med den redaktion vi har är jag övertygad om att vi kommer vara en röst som behövs i samhällsdebatten och jag tror helhjärtat på att vi kommer åstadkomma ruskigt bra saker. För min helt personliga del känns det också som att ta ett djupt andetag med friskaste, klaraste luft. Att förnya sig ibland är väldigt nyttigt och allra nyttigast, och viktigast, är det om man känner att man sitter fast i gamla mönster.

Tills vi slår upp dörrarna till Temper Magazine kan ni följa oss på Twitter och Facebook. Jag hoppas att ni kommer följa oss med samma nyfikenhet och förväntan som vi känner inför projektet.

Ursäkta röran, vi krossar allt.

 

“Ameh det är ju bara för att provoc…” HÅLL KÄFT

Posted on by

“Det är ingen mening att bli arg på American Apparel, de försöker bara provocera med sin reklamkampanj.”

“Men varför reagerar du över melodifestivalen ens? De gör det ju bara för att såna som du ska bli provocerade.”

Ja, alltså ni har väl hört det förut? Är ni tjejer har ni garanterat gjort det. Och jag vet inte om det finns något som upprör mig mer än inställningen “Du borde inte bry dig om provokationer”.

Om American Apparel lanserat sin kampanj bara för att provocera folk så gör det den inte mindre vidrig. Tvärtom tycker jag det är fegt att bemöta den med tystnad. För ärligt talat: nej, om vi slutar reagera kommer inte den här typen av reklam sluta produceras. Den här typen av reklam finns överallt, hela tiden, i mer eller mindre grovt utförande. Om vi reagerar så kanske det till slut inte ÄR accepterat att göra sån reklam, provokation eller inte. Om vi reagerar kan vi kanske skapa en förändring? Jag vet iallafall detta – förändring skapas INTE genom tystnad och en ryck på axlarna.

Men det handlar ju, som sagt, inte bara om American Apparel. Det handlar om inställningen “Ameh bli inte provocerad”. Det är en inställning jag mött hela mitt liv. Allt från “Nejdå han mobbar dig inte, han försöker bara provocera fram en reaktion. Ge honom inte den glädjen”, något som gjorde att jag under hela högstadiet bara tog emot och tog emot och tog emot och lät mina mobbares ord äta upp min självkänsla. Bit för bit för bit. För jag skulle ju inte bli provocerad, skulle inte reagera.

Sen har det fortsatt. Nästan genast när jag reagerar på något jag tycker är fel så får jag höra det: “Ameh det är ju bara för att du ska bli provocerad. Bry dig inte.” Jag får höra det när jag reagerar mot sexism, jag får höra det när jag ifrågasätter transfobi, jag får höra det när jag säger emot rasism. Jag får till och med höra det när anonyma människor mordhotar mig: “Ameh det är ju bara ett anonymt troll som försöker provocera, ge hen inte den glädjen”.

Nu kommer jag generalisera lite, det får ni stå ut med, men snart 29 års erfarenhet säger mig detta: det är nästan bara män som säger det. Vad beror det på? Beror det på att de själva inte är utsatta för orättvisor i samma utsträckning? Beror det på att de uppfostras på ett annat sätt, uppfostras att tycka att en axelryckning är bästa försvar? Jag vet ärligt talat inte.

Men jag vet detta: efter nästan 29 år har jag kommit fram till att det är min, och bara min, ensak om jag reagerar på nåt. Du kan hålla med eller inte hålla med mig. Men om du säger “Ameh det är ju bara för att provocera!” så kommer jag be dig hålla käften. Jag har fått nog nu. Även saker som uppenbarligen är till för att provocera kan vara skadliga, kan såra. För mig spelar det ingen roll om skämten i lördagens Melodifestival var enbart avsedda att provocera för det är ändå skämt som fortsätter upprätthålla skadliga strukturer. Jag struntar fullständigt i om det där anonyma aset bara mordhotar mig för att hen vill provocera fram en reaktion för det är inte kul på något sätt att få den typen av mail.

Och ni som gör saker “bara” för att provocera – ni borde tänka om. Ni kanske lyckas få till några höhö:iga ryggdunkar. Men samtidigt kanske ni också lyckas få till lika många förbannade, ledsna och besvikna hjärtan. Samtidigt hjälper ni till i högsta grad att upprätthålla strukturer i samhället som tar livet av folk. Jag är ledsen om jag låter krass, men i förlängningen är det exakt det ni gör.

 

Blanda transfobi, sexism och rasism och vad får vi? Melodifestivalen.

Posted on by

Så var den över, kvällens delfinal av Melodifestivalen. Nog för att jag varit irriterad på det kassa manuset de tidigare två delfinalerna, men jag är mer än besviken över vad som hände ikväll.

Vi kan ju börja med inledningen, när den manlige programledaren kommer ut iklädd den kvinnliga programledarens kläder och vice versa.

Det är inte per automatik fel med en man i kvinnokläder eller en kvinna i typiska manskläder. Självfallet inte! Men när man gör det till höhö:ig humor så kissar man på många transpersoners vardag. De är en utsatt grupp och tydligen är det också helt fritt fram att driva bäst man vill med dem. På bästa sändningstid, i Sveriges kanske största TV-program. Jag tycker att man borde veta bättre, har vi ärligt talat inte kommit längre? För säga vad man vill, det framgick väldigt tydligt att man skulle fnissa lite åt hur tokigt det blev. Om man hade haft i tanken att försöka normalisera trans så hade man troligtvis låtit en transperson vara programledare och inte göra nåt fuzz about it.

Och jag önskar att det stannade där, även om det var mer än nog. Men det fortsatte lite som ett tema resten av sändningen. Man drev med artisters ålder, man tyckte att det var en jättebra idé att tre afrosvenskar skulle bakgrundsdansa till ett nummer ikädda vita overaller med svarta streck, alltså kläder som symboliserar fängelse och kriminalitet.  Och sen tyckte man att det var en jättebra idé att låta Björn Gustafsson tafsa på Nours bröst. Bara sådär. Och utan nån mer reaktion än “Vad gör du? Jaha.”

Det var inte roligt. Det följdes inte upp på något sett. Det enda vi som tittare fick se var att jaha, okej, det är helt fine att tafsa på en tjejs tuttar. Även om hon inte vill. Gör man det med humor så är det dessutom trångsynt att reagera, såg jag många som skrev på Twitter.

Men vet ni? Såna saker sänder ut signaler. Jag säger inte att alla pojkar som tittade på delfinalen nu kommer börja tafsa på tjejer dygnet runt. Men det är en del av hela bilden att tjejers, kvinnors, kroppar inte tillhör dem själva. Att deras kroppar är allmänt gods som man kan göra vad man vill med.

Jag är fruktansvärt besviken på Melodifestivalen och SVT. Nånstans borde nån ha tänkt till och ba “Nja, det här kanske inte ÄR så roligt va? Vi stryker det”. Nånstans borde nån ha satt stopp.

Ni kanske skrattar åt transfobi, rasism och sexism.
Men there’s no such thing as “Det var bara på skoj”.Den som är utsatt för något av det ovan nämnda gör det verkligen inte. Och det kanske är dags att ni börjar lyssna på oss.

OS i Sotji – en skam för omvärlden

Posted on by

Tänk att du är tonåring. Tänk att du har en annan sexuell läggning än heterosexuell. Bara det kan vara kämpigt nog. Tänk dig nu att du berättar om din läggning för din skolklass och att du blir polisanmäld för att ha gjort det. Tänk dig att du förs in i ett register över ungdomsbrottslingar – bara på grund av att du inte döljer din sexuella läggning.

Låter det osannolikt? Konstigt? Fel? Tyvärr har scenariot ovan inträffat. Ryssland har infört omfattande lagar som förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer”. Intoleransen mot HBTQ-personer ökar i Ryssland. En rysk opinionsmätning visade att hela 88 procent är för den nya lagen.

I Ryssland ses HBTQ-personer som sjuka, onormala. Det kommer hela tiden rapporter om misshandlade och förnedrade HBTQ-personer, där trans*personerna är de kanske mest utsatta och även den grupp som oftast osynliggörs.

Samtidigt, sida vid sida med rapporteringarna om situationen för HBTQ-personer i landet, kommer rapporter om att arbetare som anlitats för att jobba under OS i Sotji blir utnyttjade, i vissa fall får de ingen lön och i andra fall blir de misshandlade.

Om mindre än en timme invigs OS i Sotji. Alla ögon är vända mot Ryssland och det vore rimligt om läget i landet ledde till höjda röster, protester och fördömanden. Men det är oroväckande tyst. Diskussionen om Ryssland blossar upp lite då och då, några halvhjärtade krav på bojkott av OS har hörts. I sociala medier sprids ett par väldigt fina kampanjer med människor som visar långfingret åt Putin och en regnbågskör som sjunger ryska nationalsången. Men det är för lite! Det är vår plikt som demokratiskt land, det är vår plikt som medmänniskor, det är vår plikt som empatiska varelser att säga ifrån. Är de Olympiska Spelen verkligen viktigare än människors liv?

Självfallet löser inte en bojkott av OS alla problem, kanske inte några alls, men vi måste börja någonstans. Vi måste börja skicka signaler till Ryssland att det som händer där inte är okej. Ingen kommer tacka oss för vår tystnad, men om vi höjer rösten och protesterar högljutt så visar vi åtminstone att någon står upp för de utnyttjade och misshandlade människorna. Och vem vet, kanske det startar en snöbollseffekt med fler länder som vågar visa på hur fel det som händer i Ryssland är? Även efter OS är slut. Kanske får det oss att vakna till och se hur illa ställt det är även i många andra länder.

Det är svårt att tro på människors godhet när man ser de rapporter som kommer från Ryssland. Det gör det, ärligt talat, ännu svårare att tro när allt som hörs från Sverige är en enorm tystnad. Ja, det vill säga förutom de otaliga reklaminslag för OS som visas i varenda mediekanal just nu och diskussionerna om vilken tv-kanal det sänds på. Är det verkligen det här vi vill vara? Vi som tysta bevittnar övergrepp, bara för att få heja på våra idrottare i lugn och ro? Jag hade hoppats att vi var mer än så.

Män och vita – flytta på er!

Posted on by

Ok, kan vi ta ett litet snack om folk som ba “jag vet bättre om ditt förtryck än vad du själv gör”? Jag tror nämligen jag snart spricker av irritation. Jag måste få ventilera lite. För det skaver i mig när jag ser privilegierade vita män som tar upp enormt mycket utrymme med “KOLLA JAG ÄR FEMINIST!” och skriker så högt att kvinnors röster drunknar. Det gör fasen ont i själen när jag ser andra vita antirasister som klappar rasifierade på huvudet med ett nedlåtande “men du, jag ser inga färger, jag ser bara människor!”.

Att det finns gott om folk som antingen skiter i både feminism och/eller antirasism är en sak. Det är frustrerande ja, men jag har ändå nån slags respekt för dem om de iallafall har någon typ av argument. Men de som påstår sig kämpa för någon som är förtryckt men samtidigt förtrycker själv, vad har de för försvar? Inget. Jag kan inte komma på någon nytta de egentligen gör i debatten.

Säkert kommer folk bli sura nu och kanske uttrycker jag mig klumpigt och förtjänar det. Men jag tror att många också förstår och känner igen vad jag skriver om. Den där irritationen som känns i hela kroppen som en vibrerande elstöt så fort en man börjar förkarla (svenska för mansplaina) den feministiska kampen. När män i ena sekunden påstår sig vara feminister, för att i nästa sekund antingen göra något antifeministiskt eller förminska en kvinnlig feminists upplevelser.

Vi driver rätt ofta med de som i samma ögonblick som man nämner kvinnokamp kommer inrusande med plakat, där det i fetstil står “MEN MÄNNEN DÅ?!?!?!?!?!?!”. Men vet ni, de finns ju i våra egna led? Men det verkar som att många förblindas av den typen av beteende om de bara har tillräckligt många följare på Twitter eller syns i tillräckliga många forum.

Och vi har de där antirasisterna, de där kritvita (som jag), som kräks klyschor och säger “jag vet ALLT om antirasism, ingen (INGEN!) vet mer om antirasism än vad jag gör!”. Och folk ba “ååh, hen är en sån förebild som KAN så mycket!” och när nån räcker upp handen och säger “hejhej, jag är utsatt för rasism, får jag säga nåt för jag tycker du har fel…” så uppstår närmast ett vrål: “hur VÅGAR du ifrågasätta?! Hur VÅGAR du splittra antirasismen?? SKÄMS PÅ DIG!”.

Det är en jäkla lögn att påstå att det är onyttigt för antirasism och/eller feminism att släppa in fler perspektiv, att faktiskt lyssna till de som är de mest förtryckta. Risken finns annars att de som hörs mest (de med störst privilegier) också är de som får sätta agendan. Och ärligt talat, hur bra är det när de som har störst privilegier är främsta kämparna för att REDUCERA de privilegierna eller helt skrota dem? Hur bra är det att de som har faktisk erfarenhet av förtryck får höra att  de borde hålla käften för de är nog allt lite obekväma och kan vi inte bara lyssna på den här som ser ut och låter som vi gör istället så blir allt bekvämt och myspysigt och INGEN FÖRÄNDRING SKER.

Som sagt. Säkert kommer folk missuppfatta mig. Säkert kommer folk bli griniga. Det skiter jag i. Jag vet att det hör till att bli arg och förvirrad när ens makt ifrågasätts – jag vet för jag har varit där. Men jag tänkte på saken och insåg att det ifrågasättandet var helt korrekt. Det är inte så jäkla omöjligt att uppmärksamma (och ifrågasätta?) sina egna privilegier. Det gör kanske lite ont, det är kanske lite jobbigt men i slutändan så blir det bra.

Jag lovar.

Mitt år och vår framtid – eller en svamlig nyårskrönika om feminism och framtiden

Posted on by

Idag är det nyårsafton och många skriver sammanfattningar över året som gått. För mig har det varit ett minst sagt turbulent år då det hänt otroligt mycket. Jag började med praktik på Sekos kommunikationsenhet, en fantastisk upplevelse där jag lärde mig massor och fick nya vänner. Sedan träffade jag såklart Peter, mannen i mina drömmar, och innan jag ens förstod det bodde jag i Varberg. Sen liksom rullade det på: jag fick jobb i Falkenberg, ett riktigt bra jobb!, och vi skrev på kontrakt för en lägenhet vi flyttar in i till våren.

Mycket roligt har hänt i år, men det har också varit ett tungt år. Under våren förlorade världen en fantastisk, empatisk och omtänksam människa. En liten pojke förlorade sin mamma, min vän förlorade sin syster och det var en tuff tid för alla. Det är fortfarande en tuff tid, på sätt och vis. Och det är orättvist och meningslöst och gör mig arg att unga människor ska slitas ifrån världen på det sättet.

Jag har också haft perioder då jag mått riktigt kasst. Arbetslöshet gör tyvärr det med många människor. Vi inpräntas med att jobb jobb jobb är det viktigaste. Vi får lära oss att värdet ligger i vad vi gör. Och inte nog med det, med arbetslöshet följer såklart en enormt stor otrygghet rent ekonomiskt. Så stressad som jag varit det här året har jag aldrig varit förut. Pressen, och stressen, har varit grymt jobbig. Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende fick uppleva att vara arbetslös i dagens Sverige.

Rent politiskt har jag slitits mellan hopp och förtvivlan i år. På vissa håll ser jag hur sexismen och rasismen frodas. Samtidigt ser jag små ljusglimtar, här och där. Men det går för långsamt! Sexism, rasism och homofobi tar livet av folk. Det förstör så oerhört mycket – och till vilken nytta? För att rädda människor inte vågar ta in kunskap? Jag vet inte. Men vad jag vet är att jag 2014 kommer fortsätta kämpa för att åtminstone några ska öppna sina ögon och förstå att hat aldrig är konstruktivt.

Jag har lärt mig oerhört mycket det här året. Om en vit cis-feminism som jag rätt oundvikligt är en del av, men så gärna vill förändra. Vi kommer aldrig kunna få till en förändring för världens kvinnor om vi samtidigt singlar ut vilka som är välkomna att kämpa vid vår sida. Och jag ska försöka lämna plats, för jag vet att det kanske inte är helt toppen att jag försöker utkämpa någon annans kamp. Men kanske kan vi stötta varandra, på något sätt? Det är nog min främsta förhoppning inför 2014: att vi (vita och cis) lär oss att vara lyhörda och lyssna. Precis på samma sätt som jag önskade att män lyssnade och var lyhörda inför kvinnokampen.

Det handlar inte om ett exkludera någon eller några. Det handlar om att man inte bara kan storma in och ta över. Det handlar om att vi måste slåss för alla, inte bara oss själva. Först då tror jag att vi, på riktigt, har en chans att skapa en bättre och värdigare värld.

Annars har 2013 mest känts som en massiv uppladdning inför valåret 2014. Ett val som har potential att förändra enormt mycket. För den som vill vara säker på en förändring i samhället är förstås Vänsterpartiet det rimligaste alternativet idag, om man frågar mig alltså. Det viktigaste just nu är att byta regering, se till att den nya regeringen faktiskt börjar återställa och återuppbygga vår välfärd och våra trygghetssystem, och att se till att SD får så minimalt med makt som möjligt.

Sverigedemokraterna kommer nästan garanterat växa i nästa val. Men det behöver inte betyda att de får mer makt. Med tanke på hur många de uteslutit sedan valet 2010 undrar jag om de ens har några kvar att fylla upp platser med…

2014 ska bli året då fler engagerar sig, fler vågar lär sig nya saker, fler börjar lyssna och fler säger ifrån.

Det blir också det året då jag fortsätter upplysa om rasistiska sajter som Exponerat och Avpixlat och vilket hat som kräks ut av både dem och deras kommentarsfält. Det blir också året då jag fortsätter berätta om MIN syn på feminism, lyfter sexistisk skit och håller upp den i ljuset för att visa alla att den faktiskt inte bara luktar illa. Den är också ful, i grunden rent grotesk.

Eftersom jag jobbar som valombudsman kommer 2014 till stor del vara val, val, vänsterpartiet, vänsterpartiet. Såklart! Och det glädjer mig. Men 2014 ska också bli ett år där jag får vakna varje morgon med mannen jag älskar, då jag träffar älskade vänner och där jag utvecklas ännu lite mer.

Gott nytt år önskar jag er, mina vänner, kamrater, fiender och haters. Vi ses igen 2014!

Öppet brev till alla: jag erkänner.

Posted on by

Var tar jag vägen när hatet blir för mycket? Vem ska jag lasta över det på?

Eller måste jag bära allt själv?

Ensam är stark sägs det, men det är sånt bullshit. Ensam är svag och ensam är utsatt. Men när rasisterna hänger ut mig, när rasisterna skriver om mig, när rasisterna mejlbombar, när rasisterna hittar ömma punkter att trycka på – då är jag alltid ensam.

NEJ det är ingen jäkla komplimang att bli påhoppad. För det borde inte behöva vara så. Jag borde kunna skriva om rasism och sexism utan att få de där grova påhoppen. Jag borde kunna föra fram min åsikt utan att vara livrädd för att de ska publicera min adress. För att jag ska få nya mordhot på posten. För att de ska hitta mig, hota mig, skrämma mig till tystnad.

Och jag tänker: om det ändå vore unikt. Om det bara var mig det hände! Men det händer alla – alla kvinnor. Det är som ett rött skynke, det här att en kvinna har en åsikt. Ut i köket och gör en macka! GÖR DIN JÄVLA MACKA SJÄLV TACK SÅ MYCKET.

Och när de hugger hugger hugger biter och gnager och hugger igen – aldrig är jag så ensam som då.

När jag helt slut kollar mobilen på tåget hem och ser att jaha, nu har de skrivit om mig igen. Nu börjar karusellen igen – ont i magen, hålla andan när jag uppdaterar inkorgen, rycka till när det plingar till i mobilen, känna hur det skaver i maggropen av ilska och rädsla.

Hur det går ut över mina relationer. Hur jag blir grinig och har lätt till att fräsa, skälla, gnälla. För jag är så ensam i det här och på något sätt måste det ut. Hur jag sitter på tåget och tårarna bara trillar nerför kinderna – för jag är så trött. Hur jag sitter på jobbet och tårarna bara droppar ner på tangentbordet – för jag är så arg.

Jag har alltid haft känslorna liksom utanpå huden. Och jag har sagt för många gånger nu att jag inte  bryr mig. Jag har raljerat för många gånger över deras påhopp. För sanningen är att det gör ont. Och gör jag mig till en måltavla nu? Troligtvis. För de är så förbannat bra på att utnyttja känsliga punkter. Trycka till där det gör ont.

Men vet ni varför jag skriver? Vet ni varför jag erkänner hur förbannat ledsen jag ibland blir? För jag tror inte jag är ensam om att känna så. Jag tror vi är rätt många som läser, tar in, gråter en skvätt. Men vi måste ju gå vidare, och vi kan inte visa oss sårbara, så vi skämtar om det. Skojar bort det. Och får en klapp på ryggen “Ta det som ett tecken på att du gör något bra”.

Jag tänker inte göra så längre. Jag tänker låta mig själv bli ledsen och jag tänker börja prata om att jag blir det. Jag tänker säga “Det enda tecken jag ser på att jag gör något bra, det är de fina orden. De snälla orden. Orden som styrker”.

För jag ser inget positivt med hatet som vissa spyr ur sig anonymt på nätet. Försök inte tvinga mig till det, för det äter sakta upp mig inifrån. Att inte få tala om det som gör ont. Att inte få tala om hur många gånger jag tänkt att nä, nu skiter jag i det här. Att inte få visa mig svag för jag är så livrädd för konsekvenserna. Ja, jag har skrivit om det här förut. Men jag har också läst när jag själv skriver: “äh, jag bryr mig inte så mycket” och jag vet att det är lögn. Jag blir ledsen. Men vet ni vad det värsta är? Det är att de lyckats göra mig rädd.

Det borde inte vara så här. Det borde verkligen inte vara så här.