SD bär en del av skulden

Det blir inte så mycket bloggande nuförtiden (jag är för upptagen med att göra smycken och vara trött) men idag kände jag att jag faktiskt måste skriva. För det händer väldigt, väldigt otäcka saker i vårt avlånga land.

Idag har ännu ett asylboende brunnit. Ett är ett för mycket, men nu handlar det om såpass många att man måste vara korkad (eller sverigedemokrat) för att inte se mönstret. Det handlar om terrorism. Jo, alltså på riktigt:

Injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp
Tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd
Destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer

Definitionen är tagen från hemsidan sakerhetspolitik.se.

Och visst känns det som att mordbränderna riktade mot asylboenden borde klassa in under etiketten terrorism, när man läser det.

Det skrämmande är att det finns ett riksdagsparti som har en stor skuld och ett enormt ansvar för det som händer just nu. Självfallet syftar jag på Sverigedemokraterna. Det går inte att tro att den här typen av brott uppstår ur ett vakuum. SD har hetsat så otroligt mycket, kraftigt och fult mot flyktingar att det bara är en tidsfråga innan någon skadas på riktigt. När de till och med uppmanar sina medlemmar att radikaliseras mer, då måste även den mest förblindade Sverigedemokrat se att de har del i ansvaret.

När SD går ut och förklarar att deras riksdagsledamöter uppmuntras att inte sköta sina jobb (för vilka VI betalar lönen) så säger de “demokrati är liksom inte superviktigt”. När SD går ut och hetsar, såsom de gör och har gjort, så ger de bränsle till redan hatiska människor att bli mer hatiska.

Vad jag vet har Jimmie Åkesson, eller någon annan ur partitoppen, ännu fördömt branddåden mot flyktingboendena. Kanske kommer det aldrig hända. Förhoppningsvis inser de sitt ansvar och försöker sätta stopp nu. Bättre sent än aldrig, liksom. För om de inte tyglar sina anhängare, medlemmar och sympatisörer… då kommer snart någon bli skadad.

Det går att skriva mycket om det som händer just nu, till exempel kan man säkert grotta ner sig i Mats Dagerlind-långa inlägg om det fruktansvärt korkade i att först säga “flyktingarna är för dyra” och sedan elda ner byggnader där kostnaden i slutändan landar på… just det, oss. Vem vet, det kanske är en del i SD:s arbete med “inga fler papperspoliser” det här…

Nåväl. Det är skrämmande tider. Nu är det viktigare än någonsin att vi tillsammans visar att det här inte är acceptabelt i vårt samhälle. Tillsammans kan vi faktiskt engagera oss ännu mer i att välkomna och ta hand om de flyktingar som sökt sig till vårt land. Det är dags att visa att Sverige inte glömt vad solidaritet, empati och medmänsklighet är. Några rötägg som tror att de älskar Sverige, när de i själva verket bara förstör och splittrar landet, ska inte få komma här och förstöra.

 

Blogginlägget som skakade “Sverigevännerna”

Okej, så den som inte hänger så ofta på typ Twitter har kanske missat detta, men rasistsverige är i uppror. De så kallade “Sverigevännerna” är arga. Varför? Jo, de har läst en blogg skriven av en annan rasist. Inget nytt under solen alltså. Men det är ändå något ovanligt korkat över den här historien, samtidigt som den är mycket obehaglig.

Det hela började med ett blogginlägg, skrivet av en person som föredrar att skriva sina rasistiska verk under pseudonym. Visst är det märkligt det där, att jag som hotats av SD:are, nazister och ja även av den så kallade “våldsvänstern” vågar skriva under mitt eget namn. Men nästan alla rasister vågar det inte. Kanske beror det på att de innerst inne skäms, jag vet inte men jag hoppas det.

Det där blogginlägget har spridits mellan “Sverigevännerna” och de har blivit mycket upprörda. Inlägget berättar om hur denna anonyma skribent blivit uppsökt av ett par journalister. En av dem har till och med besudlat hennes sekatör genom att ta i den, ve och fasa!

Så här är det, att skribenten i fråga får anses vara en maktperson. Hon har stort genomslag i den “Sverigevänliga” världen. Då kanske man får räkna med att någon försöker intervjua en. Och om man inte är nåbar via telefon är det väl kanske inte så konstigt om journalister gör det “the old fashion way” – dvs knacka på dörren.

Det som är fascinerande i hela historien är att “Sverigevännerna” köpt hela historien rakt av. Total brist på källkritik, inte för att det är ovanligt men ändå. Nu avkräver de ursäkter hit och dit och gastar på om att “det är en stackars 70-årig värnlös kvinna!!!”. Mm. En stackars 70-årig värnlös kvinna som fått hembesök av ett par journalister. Inte av en avrättningspatrull. Inte av mördare. Utan journalister. Som vill intervjua henne. För att hon är en maktperson vars texter läses av många.

Är det verkligen så konstigt att, när man gör ett reportage om så kallad “alternativ media”, vilja intervjua en av de mer tongivande personerna..?

En av alla de som reagerat på blogginlägget med ilska och bestörtning är ingen mindre än Mats Dagerlind, överkucku för hatsajten Avpixlat:

dagerlind1 dagerlind2

Och nu KAN jag inte låta bli att skratta för det här är verkligen så dumt. Så oerhört dumt. Mats Dagerlind blir alltså upprörd över att ett par journalister försökt få till en intervju med en person. Samtidigt har följande saker hänt på Avpixlat, sajten han själv är ansvarig för:

Vi vill för att belysa allvaret i frågan rikta en särskild uppmaning till våra helglediga läsare i Sundsvallstrakten att utföra lite grävande arbete för vår räkning mellan julbestyren. Vi vill få in så mycket information som bara är möjligt om journalisterna på Sundsvalls Tidnings redaktion. […]

Prata med deras grannar och anhöriga, de kanske känner till något privat som kan vara intressant – gräl med frun, vilda fester, otrohetsaffärer osv. Kolla med krogar och personal på Systembolaget om de har några fyllehistorier att förtälja. Sitter du i egenskap av ditt arbete på uppgifter om dessa personer från läkarjournaler, social- och försäkringskasseakter så vill vi förstås få in dem också. Vi röjer aldrig en källa och din anonymitet och meddelarfrihet är grundlagsskyddad så länge du endast förmedlar sekretessbelagda uppgifter med egna ord och inte i form av kopior på skriftliga handlingar. Uppgifter om brott, trasslig privatekonomi, skulder, betalningsanmärkningar och Kronofogdeärenden är också av intresse, liksom varje annan omständighet som man kan anta att dessa personer inte vill ska komma till allmänhetens kännedom.

Det här var Avpixlats reaktion efter Sundsvalls Tidnings artikel om Sverigedemokraten Jonny Skalin. De vill alltså ha information om journalisters privatliv, enbart för att de skrivit en artikel om en Sverigedemokrat.

2010 lät det så här på hatsajten:

“Att ligga i buskar med teleobjektiv och spionera på personer utanför deras hem eller ringa på dörren oanmälda med påslagen bandspelare/kamera är etablerade arbetsmetoder för journalister, så du är i gott sällskap om du bedriver lite försiktig uppsökande verksamhet. Bostadsadresser för de flesta politiker, journalister och andra PK-personligheter finns bara några kostnadsfria musklick bort på tjänster som t.ex. Ratsit.”

Då lanserade nämligen Avpixlat en kampanj med syfte att “granska PK-eliten”. Det handlar inte om att dyka upp hemma hos någon man vill intervjua, med en förfrågan om just det. Det Avpixlat uppmuntrade till får snarast liknas vid trakasserier.

Var var alla upprörda och förbannade “Sverigevänner” när detta hände? Jag som var engagerad i IRM vid den tiden kan berätta att de höll käften. Att trakassera sina meningsmotståndare är okej enligt dem, men om en journalist vill intervjua en av dem… nej ve och fasa. Då kommer det bara sluta med att journalisten har besudlat en sekatör.

Skämt å sido, så förstår jag någonstans varför så många “Sverigevänner” är så upprörda. De tror helt enkelt att alla är som dem. “Som man känner sig själv, känner man andra”, som det brukar heta.  I deras värld är journalistisk visst samma sak som att smyga i buskar, gräva fram det mörkaste i någons privatliv, hota och förstöra liv. Det är inte konstigt att den rasistiska bloggskribenten i fråga, och en hel drös med “Sverigevänner” reagerar så hårt.

Men jag tänker avsluta det här inlägget med en liten tröstande mening:
Vi är inte som ni, så ni kan lugnt andas ut och svara “nej tack” nästa gång en journalist dyker upp för att fråga om en intervju.

 

 

Sluta gnäll på engagemanget mot SD:s rasistreklam!

Okej, så aldrig får man vara bara ARG utan man måste tydligen vara dubbelarg nuförtiden. Det har gått troll (no pun intended) i debatten rörande Sverigedemokraterna och huvudvärken känns som en ständigt närvarande, illaluktande bekant som man inte riktigt kan bli av med.

Få kan ha missat SD:s reklam i Stockholms tunnelbana. Den är fullkomligt vedervärdig och provocerande så det räcker och blir över. De väljer att rikta full attack mot samhällets kanske mest utsatta grupp. En grupp som redan attackeras, misshandlas, förnedras, hotas och hånas. Sverigedemokraterna har stort ansvar i hur EU-migranterna behandlas för de spär på en rädsla och osäkerhet som finns hos vissa människor, och den rädslan och osäkerheten odlas av SD till hat. Nu har de gjort det igen och medan jag skriver detta så protesterar tusentals människor, förhoppningsvis väldigt högt, på ett torg i Stockholm.

Men som jag inledde med så räcker det alltså inte med att bli arg över detta. Nej, jag ska behöva bli irriterad på människor som nu förskräckt kraxar fram “VI FÅR INTE PRATA OM DETTA FÖR DET GYNNAR SD!” och “SLUTA SPRID DERAS REKLAM NI GÖR PR FÖR SD!”. Och visst kan jag förstå nånstans hur de tänker. Kanske hade vi i en perfekt värld kunnat tiga ihjäl SD:s kampanj. Kanske ingen hade skrivit i tidningen om den, kanske ingen hade gått förbi och tagit ett kort för att sen lägga upp på Twitter eller Facebook eller Instagram eller någon av de andra MÅNGA kanaler som folk har tillgång till idag.

I en perfekt värld hade vi kunnat tiga ihjäl SD:s kampanj. Men nu är världen inte perfekt. Och vi har för den delen redan testat att tiga ihjäl SD. Hur gick det? Försvann de i förra valet? Nja, va?

Nu är det som det är. Att SD:s reklam sprids när vi diskuterar och fördömer den är oundvikligt. Det har redan hänt, det kommer alltid hända igen. Suck it up. På riktigt, SUCK IT UP och gå vidare. Den viktiga saken att diskutera nu är inte huruvida antirasisters engagemang faller just DIG på läppen, det viktiga är att sluta upp tillsammans. “Men alla behöver ju inte dela den vidare..” – näpp, det måste vi inte. Men tills vi bestämt nåt slags schema eller gjort nån till storpotät som bestämmer vem som får dela vad är det kanske inte så realistiskt att inte många delar något de upprörs över. Dessutom – mina facebookvänner är inte samma som dina facebookvänner. De jag delar till är inte samma som du delar till.

Självfallet är det viktigaste antirasistiska arbetet inte de som rör SD:s reklamkampanjer. Det är en piss i havet. Vi måste börja prata politik, på ett sätt som även SD:s väljare förstår och tar till sig. Vi måste presentera lösningar som inte går ut på att göra någon till syndabock. Framförallt måste samhället bli bättre på att visa upp positiva bilder på de människor SD försöker skrämma oss för. Samhället, och media kanske mest av allt, går SD:s ärenden när nyhetsankare med turban eller slöja lyser med sin frånvaro. SD vinner på att typ varenda nyhetsredaktion i det här landet är bländande vitt. SD jublar troligtvis så fort den enda bilden av muslimer i media är “terrorister” och fokus ligger på om inte tiggeriet är organiserat istället för att ligga på hur vi kan hjälpa dessa utsatta människor.

Vi får liksom skärpa oss, allihopa. Men jag är ärligt talat mest besviken på antirasister som nu väljer att fokusera 100% på att andra antirasister protesterar mot rasism. Hallå, hör ni inte hur skevt det är? Jag förstår att högermänniskor (inte alla!) gör så, för ärligt talat gynnas även högern av rasism och väljer konsekvent bort att se den i samhället. Men när de hängivna antirasister som har hjärtat till vänster väljer att klaga på andra antirasisters engagemang, istället för att koncentrera sig på sitt eget, då blir jag rent bedrövad.

Tyck vad ni vill om att SD:s reklambilder “sprids”. Men sluta gnäll på oss som protesterar. Sluta gnäll när vi markerar, protesterar och demonstrerar. Vi kan åstadkomma så otroligt mycket tillsammans, men det blir liksom svårare när en del av oss står i ett hörn med armarna i kors och hänger läpp för att de inte får som de vill.

Tillsammans är vi starka

Idag anordnades en manifestation i Varberg, en motreaktion till att nazistiska grupperingar tagit sig ton på senaste tiden. De marscherade till exempel in under en föreläsning som hölls av en förintelseöverlevare, en händelse som fått många att reagera. Jag blev väldigt stolt när jag blev inbjuden som talar på dagens manifestation. Här nedan är det tal som jag höll:

Så, har ni sett att Facebook har börjat med en ny grej? Varje dag kan man se tillbaka vad man gjort tidigare år, på just dagens datum. I fredags, första maj, gjorde Facebook mig uppmärksam på att jag ifjol skrev ett blogginlägg om just det vi samlats här för att protestera emot. Jag tänkte läsa upp ett kort stycke ur det inlägget:

”Om en dryg halvtimme marscherar nazister i Jönköping. På arbetarnas dag. 2014. Det är för mig helt svindlande att vi inte kommit längre än så. Vad som är än mer svindlande är den totala oförståelse som i många fall finns för de som åker dit för att protestera.

“De vill ju bara skapa bråk”, “Det är bättre att ignorera det hela”, “Det är ju bara maskerade extremister ändå, samma skit som nazisterna!”. Det finns många åsikter om vilka som valt att åka dit, och varför. Men kan vi inte bara komma överens om en sak:

Det är aldrig fel att protestera mot nazism.”

Vi har tyvärr inte kommit så långt sedan dess. Vi som protesterar mot nazismen konfronteras fortfarande med ”men det finns fler som beter sig illa”. Som om nazismen skulle gå ut på att bara ”bete sig lite illa”. Som om nazismen inte vore ett hot mot oss alla. Som om nazismen skulle försvinna om vi väljer att blunda, väljer att vända ryggen till, väljer att inte se.

Det är just när vi blundar och väljer att inte se, som nazismen får en chans att frodas. När vi blundar släpper vi in mörkret och i mörker trivs det fula, onda, hemska. Vi kan inte stilla se på när de erövrar millimeter efter millimeter, som blir centimeter, som blir meter, som snart blir hela vårt land. Det har aldrig tidigare fungerat att ignorera, låtsas inte se. Vi borde ha lärt oss vid det här laget att det inte räcker. Det är inte nog. Det som fungerar är att säga stopp, ni får inte komma längre nu. Det som fungerar är att säga stopp, ni får inte tillgång till våra ungdomar och barn. Det som fungerar är att säga stopp, ni hör inte hemma här med ert demokratihat och er människoföraktande mörkerideologi.

Den som tror att nazisterna kommer ledsna på sin kamp om vi struntar i dem, de har fel. De tror att nazisterna ger sig på journalister, aktivister, gymnasieelever och förintelseöverlevare för att de gillar uppmärksamheten. Det finns många som tror att om vi inte skriver om, inte berättar om, inte pratar om vad nazisterna gör, så kommer de sluta. De har fel. Det är inte uppmärksamheten de är ute efter. Det är något annat. De strävar efter att förändra samhället i grunden, avskaffa demokratin. Tyvärr så kan vi se att senaste åren har de gjort små landvinningar i vissa håll av landet. SD-mandat har gått till nazister, nazister har röstats in i kommuner på egna mandat, de bildar nya politiska partier.

Tror någon verkligen att de har lyckats med det för att bland annat jag skrivit insändare om nazism? Tror verkligen någon att de lyckats med det för att engagerade människor från hela Sverige sluter upp när nazisterna marscherar i Jönköping på första maj? Tror verkligen någon att de har lyckats med det för att tidningar skrivit om hur redaktioner spärrats av med hjälp av plastband? Tror verkligen någon att de har lyckats med det för att människor över hela Sverige dagligen står upp, högljutt och tydligt, för lika människovärde, mänskliga rättigheter och demokrati? Uppmärksamheten är inte deras drivkraft. Det är hatet mot vårt samhälle idag som driver dem, det är längtan efter ett Sverige utan demokrati och utan vad de ser som främmande element.

Vi får aldrig vara rädda för att protestera. Inte tappa fokus från kampen, inte låta oss skrämmas till tystnad – vare sig av nazisterna eller av de som fnyser avfärdande och säger ”äsch, det finns ju fler som beter sig illa”. Jag är stolt över att stå här idag, stolt över att bo i en stad med människor som säger STOPP. Nu får det räcka. En stad som säger ”ni kunde kanske ta er så här långt, men nu får ni inte komma längre”. Tack.

Skavlan och SVT, tillsammans i kampen för ett normaliserat rasistparti

“Jag såg att du hade skrivit på tapiren, men…visst ska du skriva om Åkesson och Skavlan också? Och skräd inte orden!”

Orden kommer från moderskeppet, the one and only. Och klart jag inte gör henne besviken. Faktum är att jag tänkt skriva om det sedan jag först fick talas om det. Få saker gör mig nämligen så upprörd som när ett rasistiskt parti som Sverigedemokraterna får ta ytterligare steg in i nån typ av normalisering. För det är just det som pågår just nu, en bred och omfattande normaliseringsprocess av ett parti som för en rasistisk politik. En politik som även slår mot kvinnor och mot HBTQ-personer, det får vi inte glömma.

När Åkesson, företrädare för ett parti sprunget ur nazism, får medverka i Sveriges mesta mysprogram, då har det baske mig gått för långt. Det är nu vi måste sätta stopp, för innan vi vet ordet av kan än hemskare partier följa i deras fotspår. Eller ja, det gör de redan.

Varför tror ni att det idag är så himla ängsligt och svårt att säga “Nej, vi tycker inte att nazister har här att göra”? Är det för att vi plötsligt börjat GILLA nazism? Nej, det varken hoppas eller tror jag. Men när det rasistiska partiet tar steget in i värmen, då följer också nazisterna med om än en bit bakom. Och vice versa. Vare sig de vill det eller ej, så hör de ihop. För i grunden står de för samma saker.

De står för ett stängt och tillslutet Sverige. De står för ett Sverige där alla är likadana, alla ser likadana ut och alla uppträder likadant. De står för ett Sverige där de bestämmer hur en familj ska se ut. De står för ett Sverige som istället för att välkomna de som flyr från krig, svält och misär säger “Vi skiter i er”. De står för ett kallt och kalt Sverige.

När Åkesson sitter hos Skavlan på fredag, ser lite tilltufsad men heroisk ut, då genomför SD sin kanske största PR-kupp hittills. Jamen, varför tror ni annars de kallar till presskonferens? De får otroligt mycket uppmärksamhet för detta. De får mer uppmärksamhet än när deras företrädare hotar, hatar, springer med järnrör (förlåt, aluminiumrör), eller gör annat som vore totalt oacceptabelt i andra riksdagspartier.

SVT borde skämmas för att de så öppet bidrar till att ett parti som SD tar ytterligare ett steg in i den mysgemytliga värmen. De borde inte behandlas som vilket parti som helst. De borde bjudas in, ja. Men de borde då få stå till svars inte bara för sina företrädares övertramp, utan också för den politik de för.

Ge mig en lång intervju som plockar isär SD:s politik i molekyler och visar upp den orimliga och omänskliga kärnan. Ge mig ett granskande program som lyfter hur deras politik hittills har slagit så hårt mot de som de säger sig företräda. Ge mig en programserie som steg för steg går igenom principprogrammet och smular sönder dess rasistiska grund till ett stoft vi inte ens kan gödsla blommorna med för då kommer de vissna.

Jag förstår min mor helt och fullt när hon säger att hon aldrig mer kommer titta på Skavlan. Han har tagit ställning och valt att se till sig själv och hur han själv kan tjäna på det rasistiska partiet, istället för att tydligt säga “Ni är inte välkomna in i värmen”. Det är pinsamt, obehagligt och rakt förkastligt.

Ge mig något med substans. Men ge mig fan inte mer normalisering av partiet som slår hårdast mot de svagaste, partiet vars företrädare konstant ljuger om vilka de företräder, partiet som vill göra Sverige ännu kallare.

Ge mig ingen jävla mysig Skavlan-intervju, ge mig en stöttande hand i arbetet att förpassa Sverigedemokraterna till ett mörkt och skamligt hörn av Sveriges politiska historia.

Sverigedemokraterna hjärtar inte yttrandefrihet

Häromdagen bloggade jag om Alexandra Pascalidou som på sin blogg skrev att hon fått nog av hatet hon ständigt utsätts för. Det fick henne att ta beslutet att sluta arbeta för Sveriges Radio och Ring P1.

Idag har hon fattat ett annorlunda beslut. Efter massiv uppbackning och stöd från otroligt många som tycker om Pascalidou som journalist och person så blir hon kvar på radioprogrammet. En liten seger för yttrandefriheten, kan man säga. Såvida man inte är kopplad till Sverigedemokraterna, förstås.

Erik Almqvist, som är djupt involverad i SD:s tidningsprojekt Samtiden, är nämligen av en annan uppfattning och skriver följande på Twitter:

erik almqvist

Att Almqvist ens har mage att skriva något sådant? Men man får försöka se något positivt i detta yttrandefrihetsfientliga uttalande: han är väldigt duktig på att bevisa att Pascalidou varken ljög eller överdrev om hatet hon utsätts för. Det blir också tämligen tydligt varifrån hatet oftast kommer, inte bara när det gäller Ring P1-programledaren utan även de flesta andra samhällsdebattörer som hotas och hatas idag. Skiten kommer från höger, skiten kommer allra främst från Sverigedemokraterna och deras små internetkrigare.

Kanske vi borde tacka Erik Almqvist för att han gör det så himla tydligt idag?

Idag känns som en bra dag, precis som alla andra dagar egentligen, att påminna om att Sverigedemokraterna inte är ett riksdagsparti som andra. Det är inte bara ett rasistiskt parti, det är också ett parti som attraherar demokratifientliga och yttrandefrihetshatande personer. Det är ett parti som vi aldrig kan tillåtas bli normaliserat. Vi måste ständigt påminna om att det här är ett farligt parti.

Om något är tweetsen ovan tydliga exempel på hur SD och deras anhängare egentligen ser på yttrandefrihet. Den ska bara gälla dem, och ingen annan. För i samma sekund som deras motståndares yttrandefrihet hotas, då står SD:arna där och hejar glatt på.

Vårt ansvar är att sätta stopp

Idag är det förintelsens minnesdag. Det är 70 år sedan Auschwitz befriades. 70 år sedan. En livstid för många, men än finns överlevare kvar som kan berätta om vad som hände i koncentrationslägren. Snart är de borta och ett enormt ansvar vilar på oss som lever kvar. Vi får aldrig glömma, vi får aldrig sluta berätta, vi får aldrig ge efter för de som förnekar förintelsen. Vi får aldrig låta dem vinna, de mörka krafter som idag har markerat mot flera redaktioner, myndigheter och politiska partier över hela landet.

Även Östersund, min hemort som för alltid har en speciell plats i hjärtat, har utsatts. Två tidni