Okej, så aldrig får man vara bara ARG utan man måste tydligen vara dubbelarg nuförtiden. Det har gått troll (no pun intended) i debatten rörande Sverigedemokraterna och huvudvärken känns som en ständigt närvarande, illaluktande bekant som man inte riktigt kan bli av med.
Få kan ha missat SD:s reklam i Stockholms tunnelbana. Den är fullkomligt vedervärdig och provocerande så det räcker och blir över. De väljer att rikta full attack mot samhällets kanske mest utsatta grupp. En grupp som redan attackeras, misshandlas, förnedras, hotas och hånas. Sverigedemokraterna har stort ansvar i hur EU-migranterna behandlas för de spär på en rädsla och osäkerhet som finns hos vissa människor, och den rädslan och osäkerheten odlas av SD till hat. Nu har de gjort det igen och medan jag skriver detta så protesterar tusentals människor, förhoppningsvis väldigt högt, på ett torg i Stockholm.
Men som jag inledde med så räcker det alltså inte med att bli arg över detta. Nej, jag ska behöva bli irriterad på människor som nu förskräckt kraxar fram “VI FÅR INTE PRATA OM DETTA FÖR DET GYNNAR SD!” och “SLUTA SPRID DERAS REKLAM NI GÖR PR FÖR SD!”. Och visst kan jag förstå nånstans hur de tänker. Kanske hade vi i en perfekt värld kunnat tiga ihjäl SD:s kampanj. Kanske ingen hade skrivit i tidningen om den, kanske ingen hade gått förbi och tagit ett kort för att sen lägga upp på Twitter eller Facebook eller Instagram eller någon av de andra MÅNGA kanaler som folk har tillgång till idag.
I en perfekt värld hade vi kunnat tiga ihjäl SD:s kampanj. Men nu är världen inte perfekt. Och vi har för den delen redan testat att tiga ihjäl SD. Hur gick det? Försvann de i förra valet? Nja, va?
Nu är det som det är. Att SD:s reklam sprids när vi diskuterar och fördömer den är oundvikligt. Det har redan hänt, det kommer alltid hända igen. Suck it up. På riktigt, SUCK IT UP och gå vidare. Den viktiga saken att diskutera nu är inte huruvida antirasisters engagemang faller just DIG på läppen, det viktiga är att sluta upp tillsammans. “Men alla behöver ju inte dela den vidare..” – näpp, det måste vi inte. Men tills vi bestämt nåt slags schema eller gjort nån till storpotät som bestämmer vem som får dela vad är det kanske inte så realistiskt att inte många delar något de upprörs över. Dessutom – mina facebookvänner är inte samma som dina facebookvänner. De jag delar till är inte samma som du delar till.
Självfallet är det viktigaste antirasistiska arbetet inte de som rör SD:s reklamkampanjer. Det är en piss i havet. Vi måste börja prata politik, på ett sätt som även SD:s väljare förstår och tar till sig. Vi måste presentera lösningar som inte går ut på att göra någon till syndabock. Framförallt måste samhället bli bättre på att visa upp positiva bilder på de människor SD försöker skrämma oss för. Samhället, och media kanske mest av allt, går SD:s ärenden när nyhetsankare med turban eller slöja lyser med sin frånvaro. SD vinner på att typ varenda nyhetsredaktion i det här landet är bländande vitt. SD jublar troligtvis så fort den enda bilden av muslimer i media är “terrorister” och fokus ligger på om inte tiggeriet är organiserat istället för att ligga på hur vi kan hjälpa dessa utsatta människor.
Vi får liksom skärpa oss, allihopa. Men jag är ärligt talat mest besviken på antirasister som nu väljer att fokusera 100% på att andra antirasister protesterar mot rasism. Hallå, hör ni inte hur skevt det är? Jag förstår att högermänniskor (inte alla!) gör så, för ärligt talat gynnas även högern av rasism och väljer konsekvent bort att se den i samhället. Men när de hängivna antirasister som har hjärtat till vänster väljer att klaga på andra antirasisters engagemang, istället för att koncentrera sig på sitt eget, då blir jag rent bedrövad.
Tyck vad ni vill om att SD:s reklambilder “sprids”. Men sluta gnäll på oss som protesterar. Sluta gnäll när vi markerar, protesterar och demonstrerar. Vi kan åstadkomma så otroligt mycket tillsammans, men det blir liksom svårare när en del av oss står i ett hörn med armarna i kors och hänger läpp för att de inte får som de vill.