Den här veckan är det Pride i Stockholm. Ett event som tycks bara växa och växa. Och visst är det fint att se företag som sluter upp genom att använda sig av pride-flaggan, regnbågens vackra mångfald, men finns det inte en ganska stor risk att själva grundtanken med Pride urvattnas och glöms bort?

Idag firas Pride i ett flertal olika städer runtom i landet. Det är såklart superbra, det är viktigt att det blir folkligt att INTE vara ett as liksom. Men problemet är att analysen ofta stannar på ett väldigt, väldigt basic stadium. “Alla ska få älska den de vill!”, är den vanliga parollen. Alla har rätt till kärlek. Och jag önskar att vi levde i ett samhälle där HBTQ-personers enda problem var huruvida de hade rätt till kärlek. Men problemen är fler, och betydligt större.

I kärleksyran som är Pride, festen som anammas av företag och politiska partier för att de ska vinna lite schyssthetspoäng, försvinner viktiga frågor. Rätt till kärlek är viktigt, ja, och självfallet borde vem som helst få gå hand i hand på stan utan att riskera skeva blickar och glåpord. Men rätten till ett liv måste väl ändå ses som betydligt viktigare?

Det är dags att spola tillbaka några snäpp. Pride som folkfest uppfyller säkert ett syfte, men är det verkligen rätt syfte? För vems skull ska vi kämpa? Vilkas röster är det vi behöver agera megafon åt? Låt Pride bli något annat. Något bortom folklig festyra och regnbågsfärgade reklamkampanjer. Använd detta mäktiga verktyg för att ta kampen vidare, större, uppåt, högre. Framåt.