Monthly Archives: July 2014

En mycket osund fotbollskultur

Posted on by

Jag är den första att erkänna att sport är något som jag egentligen inte förstår mig på. Särskilt inte fotboll. Jag kan ärligt talat inte förstå nöjet i att se en match där ingen gör mål, eller där bara ett mål görs. Men tycker man det är kul, så fine! Det jag dock verkligen inte kan förstå, är en stor del av kulturen kring fotboll.

Fotboll tycks vara ett utlopp för främst män att få uttrycka sig ungefär hur som helst. Det finns inga gränser. Gårdagen visade om något prov på detta, då Tyskland vann över Brasilien. Helt plötsligt var det helt okej att skämta om våldtäkt? Våldtäkt användes flitigt som en liknelse. Alltså på riktigt: man jämförde en fotbollsmatch med en våldtäkt. Jag kan inte riktigt, helt, smälta det.

fotboll

rape

Jag får ofta (väldigt ofta) höra att jag inte förstår fotboll. Att det handlar om så mycket mer än själva sporten: kamratskap, laganda, att tro på något. Men var i allt det, kommer den här unkna machokulturen in? På vilket sätt är det “kamratskap” att vråla att man hatar det andra laget? På vilket sätt är det kärleksfullt och fint när ens stöd för ett lag, innebär att man inte har några som helst gränser för vad man säger om motståndarlaget?

De senaste veckorna har jag granskat fotbollskultur utifrån. Visst, de allra flesta har hållt det på en rimlig nivå. De har analyserat, hejat och blivit besvikna ibland. Men så finns det ändå rätt många, oftast män, som skriver att dåliga spelare är som kvinnor. De skriver att motståndarlaget är “jävla bögar”. Jag har sett rasistiska påhopp. Jag har sett folk önska livet ur spelare i ett lag de inte hejar på. Jag har sett folk håna spelare som skadat sig. Och så det här med att jämföra en fotbollsmatch med våldtäkt vilket är problematiskt på flera sätt.

Dels antyder det att våldtäkt är ett straff man kanske förtjänar. Är man dålig, då ska man våldtas. Dels förringar det vad en våldtäkt EGENTLIGEN är. Att förlora i en fotbollsmatch är inte samma sak som att någon förgriper sig på dig. HUR kan man inte förstå det?

Jag är lite upprörd nu. Och jag kommer säkert reta upp en hel del med det här inlägget. Sport är heligt och klagar man på sport (särskilt fotboll) så blir folk (särskilt män) väldigt arga. Men kanske är det dags att ta en ordentlig titt på hur frisk kulturen kring fotboll är.

Jag är avundsjuk, därför är jag feminist

Posted on by

Ibland får jag höra “du är feminist bara för att du är avundsjuk”. Ofta avfärdar jag det men kanske finns det ett visst mått av sanning. För visst, på olika sätt är jag ju avundsjuk på män. Jag menar, det vore väl konstigt om jag inte vore avundsjuk på alla deras fördelar här i livet?

Jag är avundsjuk på hur en majoritet av de män jag träffat och känner vågar uttala sig tvärsäkert om…ja, ungefär allt. De tycks oftast inte ens reflektera över att de kan ha fel, eller att någon annan kanske vet mer. Nej, de kör på. De bryr sig ibland inte ens om ifall de sårar någon, bara de får fortsätta tro sig ha rätt. Tufftufftuff, som små tåg kör de på. Nog för att jag träffat en och annan kvinna som betett sig på det sättet, men ärligt talat är de väldigt få. Nej, det här är något jag skulle vilja kalla typiskt manligt. De tar sig rätten att alltid köra på, att alltid ha rätt. Klart jag är lite avundsjuk på det?

Vad mer då? Jo, jag är avundsjuk på att män inte uppfostras till rädsla. Män utsätts också för brott när de vistas ute men jag har sällan träffat män som går med nycklarna mellan knogarna när de går hem från jobbet på natten. Jag har sällan gått efter en man som nervöst vänt sig om, kollat på mig med rädsla i blicken och bytt trottoar. Jag önskar att jag fick röra mig lika självklart och utan rädsla. Jag önskar att samhället var tryggt även för mig. Jag önskar att alla kvinnor, världen över, kunde vistas ute och inte bara det! Nej, jag önskar att alla kvinnor kunde röra sig med samma självklarhet som män.

Jag är såklart avundsjuk på mer saker. Jag är avundsjuk på att när de gastar om manshat från feminister, så behöver de aldrig vara rädda. För det de kallar  för manshat, det är arga blogginlägg och spetsiga tweets. Medan det kvinnohat som finns, drabbar oss i form av våldtäkter, misshandel och mord. Det drabbar oss i form av hot, otrygghet och rädsla.

Men kanske är det ändå dumt av mig att vara avundsjuk. Ja, jag borde nog sluta. För avundsjuka har sällan lett till något bra. Då är det skönt att det finns något som trumfar över denna starka avundsjuka: min feministiska övertygelse. För jag vet att kanske inte jag, men kvinnor i kommande generationer, kommer slippa överhuvudtaget känna till den där avundsjukan. För jag är övertygad om att i framtiden så kommer inte kvinnor behöva vara så rädda som de behöver vara idag.

Jag är övertygad om att fler och fler kvinnor, varje dag, sträcker på ryggen och visar att de kan och är säkra på sin sak.

Jag är övertygad om att vindar kommer vända, att patriarkatet kommer krossas och ett jämställt samhälle blir möjligt. Vi måste bara kämpa lite till. Några fler år. Kanske många fler år. Men i slutändan är det värt varje sekund av kamp. För i slutändan kommer den där avundsjukan inte finnas mer.

Därför är jag feminist.

Ta det lite lugnt

Posted on by

Som ingen kan ha missat så pågår Almedalsveckan just nu. En roséfärgad festival för vuxna människor. En vecka som blandar högt med lågt. En vecka där alla politiska partier är representerade, inklusive rasisterna i Sverigedemokraterna och nazisterna i Svenskarnas parti.

Dit SD går, följer också rubriker. Helt enkelt för att de oftast gör bort sig på ett eller annat sätt. De “kladdar sitt kladdiga kladd” på det mesta de närvarar vid, helt enkelt. Årets Almedalsvecka är inget undantag, eller vad sägs om en SD-ordförande med keps från ett klädmärke högt älskat av nazister? Mm, så mysigt. “Men det där hade kunnat hända vem som helst juee…!” NEJ för om någon i ett annat parti hade nazimärken på sina kläder skulle hen troligtvis bränna upp skiten. Just sayin’.

Även SDU är i Visby och idag blev det lite av en snackis när en av dem la upp en bild där ett gäng “sverigevänner” (ni vet, de där som hatar typ allt svenskt) poserar med Erik Hamrén och Pia Sundhage. Internet fick fnatt. HUR kunde dessa (tydligen) sporthjältar posera med rasisternas ungdomsklubb?

Det visade sig att de inte hade en aning om vilka de poserade med. Pia Sundhage tog tillfället i akt och berättade att hon kommer rösta antingen på FI eller V i valet. Applåder för det!

Men det som genuint bekymrar mig är att folk tycks ha svårt att köpa deras förklaring. Jag rör mig i kretsar med politiskt intresserade människor som utan tvekan kan skilja SDU från icke-rasister. Men bara för det, måste man inte förutsätta att alla andra kan det. Det finns ordentligt många människor i Sverige som inte skulle kunna peka ut SDU:s logga om de blev tillfrågade. Och det är lite farligt att förutsätta att alla andra är jätteinsatta i vad en själv bryr sig om.

Jag ser det här rätt ofta och det är ingen ny grej. Man tar för givet att alla andra besitter samma kunskaper som en själv. Och sen blir man arg när någon missförstår eller gör något tokigt utan att hen ens vet om att hen gör det. Det gäller allt från att råka posera med rasister (JO det ÄR möjligt!) till att inte veta vad vissa ord betyder. Det kanske är dags att vi blir lite mer pedagogiska. Förväxla mig inte med god ton-förespråkare nu bara, det jag försöker säga är något helt annat. Nämligen att vi inte kan förutsätta att alla kan och vet saker.

Jag tror att en sån insikt skulle underlätta för många. Inte minst för mig själv, som aldrig gått nån högre utbildning och ibland har rätt svårt att hänga med i akademikerspråk. Så kanske, kanske vi bör vara lite försiktiga med att använda ord som “diskurs” i tid och otid, och kanske kanske bör vi låta idrottsmänniskor få göra misstag och ställa upp på bild med fel människor utan att vi för den delen tycker att de är idioter.

Alla kan göra fel. Alla kan inte veta allt.
Men om vi är lite pedagogiska, så kommer vi iallafall en bit på vägen till ett bättre samhälle. Don’t ya’ think?