Det åskar här. Jag stod just ute på loftgången och planerade att titta på skådespelet. En jätteblixt vecklade ut sig tvärs över hela himlen och istället för den där förundrade, nästans magiska vördnaden inför naturen kände jag ett fladder av rädsla i magen. Jag väntade inte ens på mullret, utan gick in.

Nu sitter jag i soffan och funderar på varför. Jag har inte varit rädd för åska sen jag var liten, och knappt ens då. Jag har alltid tyckt att det är ashäftigt och ofta valt att sitta ute på balkongen och tittat. Vad har ändrats? Och ibland kommer insikter väldigt snabbt. Ibland får man den där berömda glödlampan som tänds ovanför huvudet.

Sedan jag fick min MS-diagnos är jag rädd.

Jag inser att jag på något sätt har känt mig oförstörbar. Jag har aldrig brutit något ben, mer än några tår. Jag har aldrig opererats. Jag har aldrig varit ordentligt sjuk. Det i princip värsta jag varit med om är hjärnskakning när jag var väldigt liten, något jag knappt minns, och ett spindelbett bredvid ögat, som jag inte heller minns så mycket av.

Jag hade inte legat på sjukhus i vuxen ålder innan jag blev inlagd på neurologiska avdelningen, den där helgen då jag äntligen dissade vårdcentralen och sökte akuthjälp istället. Jag har inte lämnat särskilt mycket prover innan. Jag har röntgat lungorna en gång, det är allt. Jag har helt enkelt varit lyckligt lottad, och jag tänkte nog att det skulle förbli så.

Tji fick jag. Den där helgen på neurologiavdelningen blev som en kalldusch för mig. För min trygghet. För mitt mod. Helt plötsligt låg jag inlagd på sjukhus och kände mig mest ensam i världen. Helt plötsligt blev jag väckt före klockan sex på morgonen för provtagning. Helt plötsligt fick jag göra en magnetröntgen, en lumbalpunktion och lämna så mycket blodprov att jag trodde jag skulle få slut på blod i kroppen.

Det är kanske inte konstigt att jag är rädd nu. Inte bara för min diagnos, för även den skrämmer mig. Konstigt vore det annars med en så lynnig och individuell sjukdom. Ingen kan berätta för mig hur det kommer bli. Ingen kommer berätta för mig hur sjuk min egen kropp kommer göra mig. Men jag har fått en helt ny rädsla i kroppen, en rädsla som kom med vetskapen att jag inte är osårbar. En rädsla som gjort mig rädd utan att jag ens märkt det förrän nu.

Den har smugit sig på, den där rädslan. Men jag tänker kvickt göra mig av med den.

Jag tänker inte leva mitt liv i rädsla. Jag tänker inte låta min diagnos styra mitt liv mer än nödvändigt. Den där rädslan ska övervinnas. Att jag vet att jag inte är osårbar tänker jag kämpa för att se som något positivt, inte något skrämmande. Och vad gäller min sjukdom, så har jag bestämt för att ta emot varje positiv och pigg dag som en gåva från mig själv.

Jag tänker inte leva mitt liv i rädsla. Jag tänker inte vara rädd. Därför ska jag nu gå ut och titta på det där förunderliga skådespelet som vi kallar åska. Det där fladdret av rädsla som lever om i magen, det kan ärligt talat ta och dra nån annanstans.