Tre år sedan idag

För tre år sedan skulle jag gå ut. Stråket hade öppnat, och vi var ett gäng som skulle ses. Jag hade ett ragg på gång och var förväntansfull. Nån gång på eftermiddagen såg jag att en kompis delat en länk på Facebook: “Bomb i Oslo”. Det stod inte så mycket och jag tänkte att det säkert inte var så allvarligt. Var det ens en bomb?

Jag fortsatte med mitt. Sneglade då och då in på nyhetssidorna. Plötsligt började det bli tydligt: det var en bomb, och det var allvarligare än vad som först framgick. “Läskigt!”, tänkte jag och fortsatte sminka mig, byta kläder, lyssna på musik, förfesta på egen hand. Så plötsligt kommer de första rapporterna: något händer på Utøya. Någon skjuter på Utøya. Någon skjuter ungdomar på Utøya.

Jag sätter på teven. Jag uppdaterar nyhetssidorna. Jag ser uppdateringar på Facebook och Twitter. Vad är det som händer?

Jag blev sen till utekvällen, men jag gick ändå. Närmast gråtfärdig berättar jag för mina kompisar vad som hänt. “Det är säkert nån jävla muslim!”, får jag till svar från en av dem. Jag ifrågasätter, varför skulle en muslim vilja skjuta AUF-medlemmar? “De skjuter väl allt som rör sig.”

Senare framgår precis vad som hänt. Vem som gjort det. Och jag mår illa. Min kompis uttalande var bara så…äckligt. Och jag blev rädd. Det skulle visa sig att hen inte var ensam om att dra de slutsatserna. Det var obehagligt att se det omaskerade hat mot muslimer som en stund blev helt accepterat att vädra.

Vi skulle snart bli varse att det var just hat som drev honom. Glödande, brinnande hat mot de som han tyckte förstörde Norge. Mot socialister, feminister, muslimer. Samtidigt fick man inte riktigt prata om det. De flesta avfärdade det hela med “Han måste vara sinnessjuk, han är galen”. Den enorma rädslan för att prata om vad som låg bakom. Vad det egentligen var han ville uppnå. Varför han valde just Utøya. Det var ett terrorattentat, men få beskrev det så då.

“Politisera inte det här Anny, det är ett vansinnesdåd och inget annat”. Jag ville bara skrika.

Idag är det tre år sedan det ofattbara hände. Tre år sedan och jag vill gråta när jag tänker på det. Jag vill gråta när jag tänker på att inget egentligen förändrats till det bättre. Jag vill gråta när jag tänker på att det sitter nazister i EU-parlamentet. Jag vill gråta när jag tänker på att Sverigedemokraterna bara ökar. Jag vill gråta när jag tänker på att Fremskrittspartiet har ökat i Norge.

Vi måste öppna ögonen nu. Vi måste våga se fascismen och hatet som finns runtomkring oss. För om vi inte vågar eller vill se, så kan vi inte stoppa det. Och det, det är vi faktiskt skyldiga att göra. För att hedra de som dog. För att stå sida vid sida med de som överlevde. För att se till att världen blir ett lite bättre ställe, för de som sedan kommer ärva den.

Tre år sedan idag. Ikväll tänder jag ett ljus i mitt fönster. Imorgon fortsätter jag kämpa mot hatet.

Läs också:
Dagen vi aldrig glömmer