Den som ger sig in i leken..?

Idag står det om mig i ÖP, lokaltidningen i Östersund och Jämtland. Det är en jättefin artikel och jag är glad att den blivit publicerad. Men samtidigt, när jag läste den första gången var det med en klump i magen. För jag vet att jag sällan får uppmärksamhet ostraffat.

Och så kom det: pling i mobilen. En kommentar på ett gammalt inlägg här på bloggen. Och jag kan nästan garantera att det är någon som läst ÖP och googlat på mitt namn och på så sätt hittat hit. “Alla idioter som klagar på hennes vikt etc. Gör något vettigt istället! Hon är skadlig för Sverige och svenskarna och det är INTE pga vikten!”

“Gör något vettigt istället” – som vaddå? Nej, det här är säkert inte ett hot. Men det är obehagligt att läsa. Självfallet är det obehagligt att någon tycker att jag är skadlig för Sverige och svenskarna – enbart på grund av de åsikter jag uttrycker. Nu har jag fått hjälp att stänga av ALLA kommentarsfält på bloggen så nu slipper jag läsa. Här, iallafall. För jag får fortfarande mail. Det skrivs fortfarande om mig på andra ställen på nätet och det är inte snälla saker som skrivs. Det har hänt att jag får brev, alltså fysiska på posten.

Jag tycker inte att jag gör mig till ett offer när jag pratar om det här. Jag gör det inte för att få medlidande och jag gör det inte för att få uppmärksamhet. Jag skulle så oerhört gärna slippa såväl hoten som det hat som jag möts av – nästan dagligen. Men det försvinner ju inte bara för att jag är tyst, eller hur?

Jag tycker att det är otroligt viktigt att våga prata om det här. Jag tycker också det är otroligt viktigt att prata om att situationer som min så ofta förringas med kommentarer som “Det är väl bara att sluta läsa?” eller “Äsch, de menar ju ändå inget med det där” eller kanske det värsta av allt, att jag ska vara glad över hoten för de bevisar ju att jag gjort något rätt…

Eller för den delen “Jag blir också hotad men jag bryr mig aldrig”. Grattis! Skitbra för dig, verkligen. Men alla är inte som du. Vissa bryr sig. JAG bryr mig. Kanske inte alltid, men ibland och det räcker. Ibland skrivs det saker som kryper in under huden på mig och träffar där det gör riktigt ont. Och det är helt förjävligt.

“Den som ger sig in i leken får leken tåla” sägs det. Men i en rimlig värld, i en värld där internet inte betraktas som något avskärmat från verkligheten, skulle vi aldrig gå med på att hot och hat är något man måste tåla.