Näthat. Alltid lika skoj?

Ibland undrar jag om jag lever i samma värld ens som rasisterna och människohatarna som ibland skriver på Twitter. Ni vet, de där som också skrivit så mycket äckliga kommentarer att jag stängt av kommentarsfältet.

Är det så att deras hjärnor fungerar på ett annat sätt? Är det så att deras uppväxt var för jävlig? Är det så att de bara är av naturen korkade? Jag vet faktiskt inte, jag har gått igenom alla möjliga förklaringar bara för att försöka göra det begripligt för mig själv. Men jag lyckas aldrig förstå, och kanske är det lika bra.Kanske är förståelse första steget till acceptans?

Men nog är det underligt hur man kan finna nöje i att, anonymt såklart, skriva massa dynga om en person man inte ens känner? Att man inte har några motargument för vad personen säger och skriver, utan att man direkt angriper saker som utseende. Vad beror det på, att de här männen (för de brukar ofta vara just män) är så himla fega och ryggradslösa?

utseende2

Blir jag ledsen över det de skriver? Ja, på sätt och vis. Jag bryr mig inte om vad de tycker om mitt utseende, det är inte det. Den enda vars åsikt jag bryr mig om på just det området är faktiskt min pojkvän/sambo. Nej, jag blir mer ledsen över det meningslösa i det hela. Och det uppenbara kvinnoföraktet. Att de inte kan bemöta en kvinnlig meningsmotståndare med “Jag tycker du har fel, därför att…” utan istället kör det gamla utnötta och jädrigt fjantiga “DU ÄR FUL!”. Jaha? Vad har mitt utseende med mina åsikter att göra?

Blir jag arg över det de skriver? Ja. För tänk om jag inte var jag. Tänk om jag inte hade så tjockt skinn (no pun intended…). Tänk om det där faktiskt tog. Tänk om jag hade en ätstörning som triggades av det de skriver? Självskadebeteende? Självmordstankar? Jag vill liksom knappt tänka på vad det här hade gjort med mig om det varit för säg tio år sedan. Den tanken ger mig en stor knut i magen.

Blir jag förvånad över det de skriver? Nä, inte det minsta. Det där är ju ett välkänt grepp när man inte har några som helst argument att komma med. Vilket, såklart, gör mig till en vinnare – på walkover.

Blir jag less? Ja. Blir jag trött? Ja. Blir jag alldeles matt? Ja. För ärligt talat, vad tror de att de vinner? Vad tror de att de åstadkommer? Mer än bara ryggdunkningar sinsemellan alltså.

Tror jag att de skulle våga säga de där sakerna om de stod öga mot öga med mig? Knappast. Det är helt enkelt lätt att gömma sig bakom fega, anonyma konton på internet. Det är desto svårare att kräkas ur sig liknande saker när man måste inse att det är en riktig, levande person man behandlar så.

Till sist vill jag ställa några frågor, riktade till alla som tycker det är en bra idé att bete sig som fegisarna här ovan:

* Hur skulle Du må om det var din syster/dotter/flickvän/fru/mamma/etc som någon skrev sådär nedsättande om?

* Skulle Du våga ta en fika med mig? Stå till svars för sakerna Du skriver? Stå till svars för föraktet?

* Skulle Du ens våga skriva sådana saker utan att vara anonym? Och: ser du någon skillnad i att jag är helt icke-anonym, medan du gömmer dig bakom anonymitet?

Ett litet tack, bara.

Jag har varit supertrött ända sedan jag kom hem från dagens kurs och har tänkt “jag måste sova NU!” flera gånger. Ändå är jag vaken nu – och bloggar. Jag började liksom tänka lite och mina tankekedjor är ibland helt omöjliga att stoppa. Det räcker inte att tänka på mitt nya jobb och hur otroligt spännande det ska bli, det utvecklar sig till längre resonemang.

För jag började tänka på var jag var för ett år sen. Och vem jag var. Jag bodde i Östersund. Jag var tämligen nyblivet arbetslös. Mitt hjärta var i spillror. Jag kände mig ensam, trasig, rätt så värdelös och fullständigt vilsen. Jag visste inte ens vem jag var längre och ännu mindre visste jag vad jag skulle göra av mitt liv. Det enda jag egentligen fortfarande var säker på var min längtan efter att göra skillnad, att arbeta för något bättre, att göra något av den eld som alltid brunnit inom mig (ursäkta klyschan).

Jag vet inte riktigt var jag ska anse att den började, resan som tog mig dit jag är idag. Var det när jag började på 118100 och blev fackligt aktiv? Ett engagemang som gett mig så otroligt mycket – kunskap, vänner och erfarenheter. Det har också gett mig tjockare skinn och starkare rustning, för nog har jag fått en hel del knivar i ryggen. Det är så, när man inte räds att uttrycka sina åsikter. Jag är helt säker på att mitt fackliga engagemang hade varit nog för mig för facket GÖR skillnad och jag ville arbeta för ÄNNU mer skillnad. Men det blev inte så, för jag blev arbetslös. Det blev vi alla.

Plötsligt försvann de få rutiner som ändå fanns i mitt liv. De där regelbundna kontakterna med vänner. Och själva basen för mitt engagemang. Det kändes som att jag hade absolut ingenting.

Och jag ska inte hymla: första veckorna så mådde jag så otroligt dåligt. Sen insåg jag att jag kunde göra vad som helst. Kanske var det en enkel väg ut, men för mig var det otroligt stort att flytta till Stockholm och göra praktik på Sekos kommunikationsavdelning. Och det var så jobbigt först, jag kände inte att jag hörde riktigt hemma och jag kunde ingenting och jag visste ännu mindre och när skulle man egentligen ta rast och fick man verkligen gå på toa när man ville och vadå “du får gå hem när du vill”?!

Men det tog sig ju. Och vissa av de jag jobbade med där blev otroligt goda vänner. De höll mig i handen i början men knuffade sedan ut mig på det djupa – för de visste att jag lärt mig att simma. Sedan, när jag kände att “HÄR HÖR JAG HEMMA HÄR VILL JAG STANNA!” så fick jag inte vara kvar. Tack Arbetsförmedlingen, för det.

Och jag ska inte hymla: halvåret sedan dess har varit ett riktigt helvete. Nej, jag vill inte ha någon medömkan. Jag vill ha förståelse. Det är inte lätt att vara arbetslös idag. Det är så otroligt tydligt vad de senaste åren har gjort med folks attityd och samhällets syn på den som är arbetssökande. En börda, en parasit, lat, bortskämd, värdelös, en sopa.

Och jag sökte och sökte och sökte jobb. Och fick nej och nej och nej. Om jag ens fick ett svar. Och hela tiden, folk i min närhet som skulle “ge mig goda råd” om vilka jobb jag borde söka. “Men Anny, om du söker nåt ANNAT än typ det du VILL jobba med, du förstår ALLA kan inte jobba med det de VILL jobba med, du får inte vara så KRÄSEN”. Och jag sökte på McDonalds. Och jag sökte som telefonförsäljare. Och jag sökte som städare. Och jag sökte som telefonsupport. Inga svar.

Och jag sökte jobb på Transport. Jag sökte jobb på Centrum mot rasism. Jag sökte jobb på Vänsterpartiet. Och jag blev kallad på intervjuer. Och – jag fick till slut ett jobb. Jag fick ett sånt där jobb som vissa sa att jag aldrig skulle få.

Varför? För att jag aldrig tillät mig att ge upp. Varje gång jag sökte den typen av jobb var det en ilsken röst som tjöt i huvudet “DU KAN INTE DU SKA INTE DU FÅR DET ÄNDÅ INTE” men jag tryckte på “skicka” och jag höll tummarna. Och till sist gick det vägen – den 18:e november börjar jag mitt drömjobb.

Och vet ni varför jag inte lät mig själv helt tappa taget och ge upp? Nej, det beror inte på att jag är så jäkla stark. Det beror inte på att jag tog mig själv i nackskinnet och “var min egen lyckas smed”. Nej, det beror på detta:

TUR.

För jag kan inte låta bli att se hur allt hänger ihop. Att det varit en väldigt krokig väg hit, men ändå en väg. Och jag har gått fel väg så otroligt många gånger, och ibland velat lämna vägen helt och hållet. Men jag har haft tur: för jag har alltid haft hjältar i min närhet. Mina älskade vänner som alltid ställt upp, som alltid orkat lyssna. Min handläggare på Trygghetsrådet som sa “TRO PÅ DIG SJÄLV”. Det var tur som gjorde att just Henrik fick just mitt mail och tog kontakt med mig för att starta upp IRM. Det var tur som gjorde att jag träffade Peter. Det var tur som gjorde att just rätt person hittade mig på Twitter, började följa mig och tipsa mig om jobbet. Det är tur som gjort att jag är född i den familj jag tillhör, för även om vi kan vara lite eljest ibland vet jag att jag alltid alltid alltid har ovillkorligt stöd. Det har jag, om inte annat, insett nu när jag är äldre och tänker på hur fan jag egentligen betett mig under åren.

Jag har haft tur. Det handlar inte om något nyliberalt trams om att vi alla skapar vår egen lycka. Vi är ett kollektiv. Vi är beroende av varandra, inte alltid på självklara sätt. Och precis som en klok twitterföljare påpekade idag: det är också en av fördelarna med mitt jobb, att det på sitt sätt går ut på att se till att fler får samma tur. Att se till att politiken är sådan att omständigheterna för sådan tur är mer gynnsamma. Att se till att det finns skyddsnät när turen är frånvarande. Att se till att vi tar hand om varandra.

Och tja, har du läst ända hit så: tack. Jag vill avsluta ett inlägg som kanske är lite gråtmilt, nostalgiskt och lite rörigt för jag inser själv att vissa av mina poänger gått förlorade. Men det är skrivet från hjärtat. Och det är tillägnat alla som sett till att jag är här idag. Att jag är sambo med den underbaraste man jag någonsin träffat och att jag snart börjar jobba som valombudsman för Vänsterpartiet Halland.

Tack alla som stöttat, burit, tröstat, peppat, lyft, kramat och hållit om mig. Tack!

 

 

 

Äckliga rasistsidor och anonymitet

Så, jag har precis skrivit ett inlägg till IRM. Det handlar om rasistsidan Exponerat som hängt ut en fjortonårig kille, med bild och namn. Kommentarerna under inlägget har verkligen inte varit att leka med. Modiga människor, de där bakom Exponerat. Vilka de nu är – för de är ju som bekant anonyma.

Precis som nästan alla som jobbar med rasistsajten Avpixlat. Precis som de mängder av SD-hyllande rasistkonton som finns på till exempel Twitter. Och jag tänker: är det inte märkligt att de är anonyma, typ hela bunten?

Jag menar, fråga dem och de säger “Vi har rätt, det är VÅRA åsikter som är sanningen, det är VI som sett ljuset” etc etc. Men ändå vågar de inte stå för det? Ändå måste de gömma sig bakom fjantiga nicknames och hemliga alias? Om man står för sin åsikt, till hundra procent, då behöver man väl inte gömma sig?

Ett argument de brukar kasta fram när man ifrågasätter detta är att de skulle bli så väldigt hotade. Well, det blir vi också. Ändå vågar de flesta antirasister framföra sina åsikter utan anonymitet. Konstigt va? Är det så att vi tycker att det är mer okej att bli hotade? Nä. Det är för att vi STÅR FÖR VAD VI TYCKER.

“Men jag kan förlora jobbet/vänner/familj!”. Mm, det är jättedumt att det är såpass stigmatiserat att vara rasist i dagens Sverige. Stackars! Förstår att det måste vara jobbigt att folk blir förbannade på er om det kommer fram att ni hotat, hånat och spridit ut massa dynga. Asjobbigt, verkligen.

Nä asså, de kan komma med hur många ursäkter som helst. Men jag tror att det är så här: dels att de är fega. Det är helt enkelt väldigt bekvämt att kunna spy ur sig vad som helst utan att behöva möta några konsekvenser för det. För det andra så är de inte HELT korkade, de fattar ju att de skulle åka dit för så sjukt mycket om de inte var anonyma.

Det ÄR inte lagligt att hänga ut folk hur som helst på nätet. Det ÄR inte lagligt att skicka hot till folk. Och skulle de inte ha sin anonymitet att gömma sig bakom… tja, då skulle konsekvenserna kunna bli rätt jävla obekväma.

Fortsätt ni vara anonyma om ni vill det, så länge det går. Men förstå också detta: när ni är det, och SÄRSKILT när ni hänger ut barn och oskyldiga människor som får utstå hot i era vidriga kommentarsfält, så är ni det absolut fegaste som vandrar på vår svenska jord. Och jag hoppas att någon liten, liten, liten del av er ändå skäms.

För det borde ni.

Vita kränkta män – och deras hat

Ibland tänker jag att det är ett under att någon vågar säga och uttrycka sin åsikt när man riskerar att hamna på skitsidor som tillexempel Avpixlat eller Exponerat. Där man blir uthängd, inte alltför sällan med fullständig adress och riktigt vidriga kommentarer om allt från utseende till att man borde bli våldtagen eller dödad. Eller så får man en tråd på Flashback och blir mailbombad av arga människor, främst män, som tycker att det är förjävligt att någon har en åsikt de inte själva delar.

Det är ändå lite fascinerande att det är så provocerande att vara antirasist eller feminist, i Sverige 2013 liksom. Att åsikten “Jag tycker att alla människor borde få vara lika mycket värda, ha samma skyldigheter och samma rättigheter” är så grovt i vissa personers hjärnor att den enda logiska reaktionen tydligen är regelrätt hat.

Tänk va, vad jobbigt jag hade haft det om jag var tvungen att hänga ut alla människor som inte tyckte som jag. Vad jag skulle få sitta och leta adresser! Och ärligt talat förstår jag inte varför de där hatiska männen (jo det ÄR faktiskt främst män) har tid att nära och underhålla sitt hat? Ingenting tycks liksom undgå dem. Oavsett vart man skriver.

Det måste vara en heltidssyssla att vara vit kränkt man idag. Tänk vad skönt det vore om de la den tiden på något… jag vet inte, VETTIGT, istället? Om de la den tiden på att forska om cancer eller om de la den tiden på att samla in pengar till cancerforskning åtminstone. Eller om de gick ut och gick en promenad varje gång de började se rött och tänkte “JAG MÅSTE SKRIVA ATT HON BORDE VÅLDTAS!”. Jäklar vad folkhälsan skulle förbättras i kategorin män, de skulle ju bli supervältränade!

Eller tänk om de, precis som alla andra, skulle tänka “Oj här är någon som inte tycker som jag. Jag vet! Jag diskuterar med hen!”. Då kanske vi skulle komma nånstans, allihopa. Kanske skulle det vara ett rimligt första steg mot ett tolerantare och mer jämställt samhälle?

Kanske är det att hoppas för mycket. Men nog vore det skönt att kunna skriva ett blogginlägg eller debattartikel, ställa upp i en radiointervju eller på något annat sätt framföra sin åsikt – utan att riskera att någon ska bli så förbannad att han flippar ur.

Så snälla ni, alla vita kränkta män: nästa gång ni blir sådär jätteförbannade: kan ni inte testa att dra ett djupt andetag, titta på bilder på söta katter tills ni lugnat er och sedan bara gå vidare med era liv utan hat? Eller ja, gå en promenad kanske. Jag med flera vore väldigt tacksamma om ni testade den här metoden.

Den som ger sig in i leken..?

Idag står det om mig i ÖP, lokaltidningen i Östersund och Jämtland. Det är en jättefin artikel och jag är glad att den blivit publicerad. Men samtidigt, när jag läste den första gången var det med en klump i magen. För jag vet att jag sällan får uppmärksamhet ostraffat.

Och så kom det: pling i mobilen. En kommentar på ett gammalt inlägg här på bloggen. Och jag kan nästan garantera att det är någon som läst ÖP och googlat på mitt namn och på så sätt hittat hit. “Alla idioter som klagar på hennes vikt etc. Gör något vettigt istället! Hon är skadlig för Sverige och svenskarna och det är INTE pga vikten!”

“Gör något vettigt istället” – som vaddå? Nej, det här är säkert inte ett hot. Men det är obehagligt att läsa. Självfallet är det obehagligt att någon tycker att jag är skadlig för Sverige och svenskarna – enbart på grund av de åsikter jag uttrycker. Nu har jag fått hjälp att stänga av ALLA kommentarsfält på bloggen så nu slipper jag läsa. Här, iallafall. För jag får fortfarande mail. Det skrivs fortfarande om mig på andra ställen på nätet och det är inte snälla saker som skrivs. Det har hänt att jag får brev, alltså fysiska på posten.

Jag tycker inte att jag gör mig till ett offer när jag pratar om det här. Jag gör det inte för att få medlidande och jag gör det inte för att få uppmärksamhet. Jag skulle så oerhört gärna slippa såväl hoten som det hat som jag möts av – nästan dagligen. Men det försvinner ju inte bara för att jag är tyst, eller hur?

Jag tycker att det är otroligt viktigt att våga prata om det här. Jag tycker också det är otroligt viktigt att prata om att situationer som min så ofta förringas med kommentarer som “Det är väl bara att sluta läsa?” eller “Äsch, de menar ju ändå inget med det där” eller kanske det värsta av allt, att jag ska vara glad över hoten för de bevisar ju att jag gjort något rätt…

Eller för den delen “Jag blir också hotad men jag bryr mig aldrig”. Grattis! Skitbra för dig, verkligen. Men alla är inte som du. Vissa bryr sig. JAG bryr mig. Kanske inte alltid, men ibland och det räcker. Ibland skrivs det saker som kryper in under huden på mig och träffar där det gör riktigt ont. Och det är helt förjävligt.

“Den som ger sig in i leken får leken tåla” sägs det. Men i en rimlig värld, i en värld där internet inte betraktas som något avskärmat från verkligheten, skulle vi aldrig gå med på att hot och hat är något man måste tåla.