Hej antirasister, vi måste prata lite – eller “Så här tänker jag”

Hej antirasister. Jag vill prata lite med er. Och jag ber, bli inte griniga nu. Visst, det kanske känns konstigt att jag ska säga saker till er som egentligen borde vara självklara, men vi kan väl se det som nyttig repetition? Och blir ni griniga…tja, då hoppas jag ändå att något gott ska komma ur det.

Ni förstår, antirasister, att vi är en väldigt bred skara. Det finns kvinnliga antirasister, manliga, vita, svarta, liberaler, kommunister, långa, korta… ja alltså ni fattar va? Och jag har insett att vi alla har olika metoder, olika sätt att bemöta rasism på. Det är väldigt fint och jag tror det är en vinst för vår spretiga rörelse. Om vi jobbar på det lite så kan vi liksom plocka det bästa från alla världar, och hur awesome är inte det?

Men. Jag har sett lite problem. Eller okej, saker som JAG anser vara problem. Saker som jag tycker att vi alla borde jobba med. Och det här är kanske biten när några kommer bli griniga för det är nu jag kommer kritisera vissas metoder. Det brukar sällan vara poppis när jag gör det, och jag vet ju inte ens om jag har rätt i min kritik. Men magkänslan säger det.

Och ärligt talat, tycker ni att det jag skriver är rena tramset så behöver ni ju inte göra mycket mer än muttra några förolämpningar och kanske, om det är riktigt illa, avfölja mig på Twitter

Det är så här, att jag har lagt märke till två saker som stör mig. Två saker som jag anser är ett problem, ett hinder för svensk antirasism. Den första grejen är att vi är alldeles för bra på att lyfta upp, uppmärksamma, rikta rampljus mot… rasister.

Och missförstå mig inte här, jag förstår visst meningen med att retweeta vidriga rasistiska inlägg. För man vill inte vara ensam – jag vet, jag gör det också. Men kan vi inte hitta nya metoder för att slippa den ensamheten? Istället för att sprida vidare deras budskap, vilket vi gör med en retweet, kan vi inte skriva OM det istället? Hänger ni med? Och lite same goes för saker som “Shit Ingrid Carlqvist says”. Jag förstår, jag fattar verkligen, meningen bakom. Men det blir liksom knasigt nånstans på vägen. För helt plötsligt får hon mer uppmärksamhet än hon förtjänar.

Seriöst, hon är chefredaktör för en liten fjantig tidning. Hon har inte så mycket makt som hon själv skulle vilja. Men vi, antirasisterna, ger henne mer makt varje gång vi käftar med henne. Varje gång vi sprider hennes budskap. Varje gång vi tar en diskussion som vi ändå VET inte leder någonstans. Kan vi inte sluta med det? Kan vi inte helt enkelt… jag vet inte, ignorera henne? Och det finns såklart fler som hon. Fler som vi kanske inte måste ge så himla mycket uppmärksamhet. För de lever på den – uppmärksamheten. De lever, växer sig feta, växer sig mäktiga. Och det är väl jäkligt onödigt va?

Okej, det där var den första saken. Nu kommer vi till den andra: tolkningsföreträde. SERIÖST ibland blir jag less på att tillhöra gruppen vita antirasister för vi är väl den grupp som är minst lyhörda. Snälla, kära ni: det är inte vi som är utsatta. Vi kan inte komma springande som nå räddande änglar och förvänta oss en guldstjärna. Att vara antirasist ska vara en självklar sak – för det är mänskligt. Men vi måste lära oss att lyssna. Lyssna till de som faktiskt utsätts för rasismen. Vi kan inte, som antirasister, fnysa bort vissa debatter som obetydliga. Det är nämligen inte vår rätt. Vi måste, som antirasister och människor, bli bättre på att se våra egna privilegier och helst av allt – avsäga oss dem.

Det funkar inte att jag, som vit antirasist, nedlåtande säger “Vadå, vad är det för fel på att säga negerboll?”. Det är väl ändå inte min sak att avgöra, för det är inte mig ordet berör. Fattar ni hur jag tänker? Eller som pepparkaksdebatten i julen. Herregud, jag såg annars väldigt kloka antirasister flippa fullständigt över tanken att det kunde finnas rasistiska undertoner i skolornas luciatåg. DET ÄR INTE VÅR RÄTT ATT FNYSA.

Vi måste börja lyssna. Vi måste bli bättre på att lära oss. Vi måste förstå vad tolkningsföreträde är – och när vi har det. Vi måste helt enkelt bli bättre antirasister. Lyckas vi med det så lyckas vi också bli så sjukt mycket starkare. Och ju starkare vi är, desto svagare blir rasismen.

Mm, jag skrev rasismen med flit. För det handlar inte om att debattera mot enskilda rasister – det handlar om att kämpa mot rasismen i sin helhet. Jäkla svårt. Men tillsammans är jag övertygad om att vi lyckas. Även om vi kanske måste omgruppera lite, även om vi måste lära upp vår fingertoppskänsla lite och även om vi troligtvis kommer bli osams flera gånger på vägen.

Så snälla antirasister. Läs iallafall vad jag läst. Och tänk över det en stund. Det är allt jag begär. (Plus en tam tapir.)