Allt ordnar sig – eller “Jag hatar att vara arbetslös!”

Man kan ha det rätt bra, fast livet är kaos. Det är en tröst ändå att det alltid finns något positivt att tänka på. Var vore jag utan min optimism? Jag vill inte ens tänka tanken.

Grejen med mig är liksom att jag utåt kan framstå som rätt cynisk och negativ, men det är ju bara ett skydd. Det är enkelt att säga “Aja, allt går åt helvete iallafall” men det är svårare att övertyga sig själv om det. Ja, det vill säga om man som jag är en obotlig optimist. För på insidan hörs den där, ibland irriterande, rösten som enträget säger “Amen du. Det ordnar sig ska du se!”. Förr tyckte jag att den där rösten störde. Herregud, kunde jag inte få ha misär ifred? Kunde jag liksom inte få bli ordentligt jävla deprimerad nån gång? Men nuförtiden inser jag vilket värde den där rösten har ändå.

Jag vill inte må dåligt. Jag vill inte deprimerad. Jag vill ju vara glad, jag vill leva mitt liv. Den där viljan, den räddar mig just nu. För även om det inte är så mycket som gått åt helvete senaste tiden, så räcker det och blir över. Dödsfall. Jag är fortfarande arbetslös. Jag är rätt vilsen och vet inte riktigt var jag bor (missförstå mig rätt, ibland trivs jag väldigt bra med det men det vore skönt att ha någon fast punkt i tillvaron). Oro för framtiden. Panik över ekonomin.

För vad än Alliansen säger så ligger jag inte hemma och göttar mig i min arbetslöshet. Hur skulle jag kunna? Jag har inte råd att vara arbetslös för det första. För det andra så är det mördande tråkigt. För det tredje så mördar det nästan all min inspiration. Under Almedalsveckan skrev jag som jag inte skrivit sedan jag avslutade min praktik. Och jag behövde det, behövde få en orsak till min inspirationsbrist. Det beror helt enkelt på att jag inte varit utmanad.

Jag behöver utmaningar. Jag behöver något att lägga min tid på – inte bara sådant jag numer gör på rutin större delen av tiden (typ IRM och den här bloggen) utan något som jag faktiskt tänker “Shit, vilken grej, och jag fixade det!” när jag är färdig. Jag hoppas innerligt att jag blir anställd snart. Och faktiskt inte bara för min och mina närståendes skull (min ekonomiska situation smittar liksom av sig på både familj och förhållande) utan även för att jag faktiskt VET att jag är awesome på en hel massa saker. Det är ett slöseri att jag sitter här arbetslös. Ödmjukt? Nej. Men så har inte ödmjukhet lett mig till särskilt mycket gott i dåtiden så jag försöker hitta nån slags balans istället.

Och det här inlägget? Det kommer jag själv gå in och läsa varje gång jag viskar för mig själv att allt går åt helvete och jag kommer vara arbetslös resten av livet. Jag kommer läsa och tänka “Fan, jag borde lyssna på den andra rösten istället. Den som säger att allt kommer ordna sig.”

För vet ni. Hittills har det alltid ordnat sig.

One thought on “Allt ordnar sig – eller “Jag hatar att vara arbetslös!”

Comments are closed.