Böneutrop – eller “Ska vi bemöta med hån?”

Så, det finns alltså planer att demonstrera mot böneutrop utanför Fittjas moské varje fredag, året ut? Ja jösses. Det är ju roligt att folk inte har något bättre för sig. Men ärligt, varför denna kris- och panik:iga inställning till böneutrop?

Som jag ser det så är det inte farligare än kyrkklockor. Nå, jag kan tycka att de är rätt störande ibland men inte så att jag skulle kräva att alla kyrkor slutade ringa i klockorna. Det rör sig om böneutrop på, vad är det, fem minuter en gång i veckan? Är det verkligen nåt att gnälla över va?

Aja, har dock sett en annan sak som bekymrar mig betydligt mer än att det finns ett fåtal som protesterar mot böneutrop. Det är det hån som man riktar mot just dessa personer. Att man skrattar hånfullt åt att de är väldigt få och inte riktigt lyckas mobilisera en jättedemonstration. Och jag kan inte låta bli att undra: är inte det bra? Borde vi inte se det som något väldigt positivt att de inte är fler när det väl gäller?

Och… riskerar man inte att trigga igång ännu fler om man bemöter med hån? Nej jag menar inte att vi ska säga “BRAVO!” men kan vi inte bara konstatera att de demonstrerar, de är få, det är bra. Och så kan det räcka så, kanske?

Fine, fine att man måste få skämta om det (jo även jag ser det komiska i situationen) men man kan sköta allt snyggt. Att skriva att demonstrationen var patetisk, att de är löjliga och pinsamma känns dock…. nej, jag vet inte. Det känns inte bra bara. Risken finns ju faktiskt att någon läser och tänker “Jaha, är det så det ska vara så ska jag också demonstrera nästa gång så ska vi nog visa dem!”

Ni förstår hur jag menar va? Ja, det är bara en önskan. Kanske är jag för dumsnäll och tolerant för mitt eget bästa, jag vet inte. Men poängen är iallafall alltid denna när jag diskuterar böneutrop: Bry er om något viktigare istället.

Jag tror världen blir lite bättre av det.

Heja Vänsterpartiet – eller “Kön är inte allt”

Jag är alltid stolt över att vara en del av den fantastiska röda rörelsen, men extra stolt blir jag när jag ser motioner som den här:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning som ser över möjligheten att införa ett tredje kön som juridiskt sett är jämställt med kvinna och man.

 

Heja, Vänsterpartiet! Jag älskar det här. För seriöst, det är 2013. Det borde redan finnas, för det finns så väldigt många som definierar sig som annat än kvinna eller man. Varför ska vi tvinga in dem i något som de inte är bekväma i? I en mall som de inte vill passas in i, en mall som de inte BORDE passas in i.

Nu är jag tyvärr inte så naiv att jag tror att motionen kommer få särskilt stort gehör. Fortfarande lever det så många fördomar och stela uppfattningar om kön kvar i samhället. Men det är ett utmärkt första steg och kanske, kanske leder det till att fler vågar. Att fler öppnar ögonen och ser att allt kanske inte är som de tar för givet att det ska vara. Att människor är komplexa varelser – och det gäller även könstillhörighet.

Min dröm är förstås ett samhälle där kön inte spelar roll överhuvudtaget. Där vi slutar fästa så otroligt stor vikt vid kön, där man istället blir fri att få vara den man vill vara. Och jag hoppas, jag tror, att ett sådant samhälle kommer bli möjligt. Kanske inte nu, men i framtiden.

Och jag längtar till den dagen.

Första Maj – eller “Upp till kamp!”

Idag är det första maj, arbetarnas egen dag. Den enda högtid jag egentligen finner ett värde i att fira. Dagen som får det att liksom pirra i magen, för jag är så stolt över att tillhöra en rörelse som strider för rättvisa och solidaritet.

Idag är mitt hjärta extra, flammande rött. För idag sträcker jag på ryggen och bär stolt med mig mitt engagemang i den fackliga rörelsen och lika stolt är jag över att tillhöra Vänsterpartiet.

Idag minns jag alla som stridit för det vi har idag. Jag minns de som kämpat för åtta timmas arbetsdag, semester, föräldraledighet, kollektivavtal och A-kassa. Jag minns de som dött i sin kamp. De som faktiskt förlorat sina liv för vår skull.

Och jag tänker att vi har så väldigt långt kvar. Vi har så mycket mer att kämpa för! Vi får inte sluta strida nu, vi får inte bli för bekväma. Vi får inte ge efter på någon punkt, för vi har börjat förlora det vi har haft. Vi måste försvara det vi har, vi måste kämpa för mer.

Min förhoppning är att jag idag möter många kamrater i första maj-tåget, att vi alla går med raka ryggar under de röda fanorna och att vi får förnyad energi för vår fortsatta kamp. Att vi stöttar varandra, att vi berättar för fler vad vi gör och varför det är så viktigt.

Jag önskar kanske mest av allt att ordet “solidaritet” återigen ska bli ett vanligt och känt ord i vår vokabulär. Att vi åter ska klargöra att det är grundstenen i allt vi kämpar för. För utan solidaritet, vad är vi då? Vad har vi då? Vi bär varandra. Jobbskatteavdrag i all ära, nästa år ryker Alliansen och förhoppningsvis ersätts de av ett alternativ som vill ha rättvisa, solidaritet och jämlikhet. Nästa år, hoppas jag, är året då vi återigen kan börja bygga upp Sverige. Bygga upp vår välfärd, bygga upp våra skyddsnät och bygga upp ett nytt samhällsklimat där vad vi får tillbaka i jobbskatteavdrag är något vi inte bryr oss om.

Ett samhällsklimat där vi istället håller de svagaste om ryggen, där vi tänker mindre på oss själva och mer på de som har det sämst. Ett samhällsklimat där vi arbetar för viktiga saker – för arbetarrätt, för att de som flyr till Sverige ska bli välkomnade, för att de som inte har någonstans att bo ska få ett hem och chansen till ett liv.

Tillsammans är vi starka kamrater, glöm aldrig det. Så prata politik, prata facket! Prata på arbetsplatsen, med familjen, med vännerna. För de som säger “Jag bryr mig inte om sådant” har kanske inte förstått vad som händer om vi inte står starka tillsammans. Ju fler vi är, desto starkare blir vi.

Enade vi stå, söndrade vi falla.Vi ses under de röda fanorna, kamrater!