Viljan att ge upp – eller “Min kamp, vår strid”

Igår skrev jag på Twitter att jag är alldeles för ödmjuk för mitt kändisskap. Ett skämt förstås, och ett rätt roligt sådant om jag får säga det själv faktiskt, men det finns ändå en gnutta sanning i det. Helt plötsligt vet folk vem jag är, vad jag gör, vad jag tycker och står för. Det är roligt för det innebär att vi på IRM gör saker på ett bra sätt, men det är också lite läskigt.

Senaste tiden har jag flera gånger varit med om att folk direkt när jag sagt mitt namn vet vem jag är. Ibland av typen “Åh, jag följer dig på Twitter!”, nångång har det varit nån som läst min blogg, andra gånger (och oftast) är det tack vare IRM. Jag tänker på något sätt inte på att folk läser vad jag skriver, och tur är väl det för annars skulle jag analysera varje bokstav. Nå, det kanske skulle leda till högre kvalitet men jag skulle skriva mycket mindre.

Men varför skriver jag egentligen om det här? Jag menar, det är ju som lite inte så blygsamt skryt egentligen. Jo, så här är det: Jag har insett att det troligtvis är nu jag har ett val. Där jag skulle kunna säga “Nä, jag hoppar av det här tåget” och ganska snart skulle jag vara bortglömd. Jag skulle kunna släcka bloggen, logga ut från Twitter för gott och aldrig tycka något igen.

Och herrejösses vad skönt det skulle vara ändå! Slippa höra att jag är ful, fet och misslyckad. Slippa våldtäktshoten, slippa mordhoten, slippa allt hat. Kunna skriva saker på Facebook utan att väga varenda bokstav. Kanske starta en ny blogg, en sån där tråkig där jag bara skriver om vad jag ätit idag. Och ingen skulle ha någon anledning att klaga på en sådan blogg, för ingen skulle veta vem jag är.

Jo, det vore väldigt skönt. För vissa dagar är jag så uppgiven att jag bara vill gråta. Vissa dagar kan jag bara se det som är fult i världen. Ni vet, vissa dagar blir jag verkligen översköljd av rasism och sexism och homofobi och fan och hans moster. Och då vill jag bara ge upp. Tänka: Det är någon annan som kan fixa det här. Eller oftare: Det här går inte att fixa.

Så många gånger har jag suttit med tårarna rinnande och tänkt “Det är fan ingen mening”.

Men samtidigt har jag lärt mig, det går faktiskt över. Och jag går in och läser något av de som får mig att orka kämpa. Jag läser vad Foujan skrivit och jag blir inspirerad och förbannad istället för uppgiven. Jag läser vad Marcus skriver och blir lite klokare än vad jag var innan. Jag läser en kommentar på Facebook, där min före detta kollega helt plötsligt tar debatten med en SD-anhängare och sedan skriver till mig: “Tack Anny, du har gett mig argumenten. Helt plötsligt vågar jag!”.

Och sen när jag läst, inspirerats, blåst lite på min glöd, så går jag in på Twitter och läser en Sverigedemokrat skylla terroristbrott på världens alla muslimer. Jag ser en kvinnofientlig bild på Facebook. Jag hittar en forumtråd full av hat mot homosexuella. Och jag blir arg. Jag fylls av vit, sprakande vrede – en drivkraft som blir destruktiv i längden men som behövs för att jag inte ska ge upp. Och helt plötsligt känner jag det igen – kampen finns i mig och jag skulle aldrig kunna ge upp. Det jag gör kanske bara förändrar små saker, men varför skulle jag förakta det? Om jag ger upp – då är det några små förändringar färre som sker i världen.

Ja, och ni vet väl vad man brukar säga om många bäckar små?

Det jag vill ha sagt, egentligen, är att vi alla är beroende av varandra på något sätt. Ni bär mig, och jag vill gärna bära er. För jag vet hur lätt det är att ge upp. Jag vet hur lätt det är att tänka “Skit i allt, det gör ändå ingen nytta”.
Men vi måste fortsätta. För vem skulle annars någonsin vilja börja?