Vi är många! – eller “Vad gör du?”

“Hur orkar du?” – frågan har jag fått så himla många gånger. Både välmenat, med omtanke. Men också snäsigt “Men att du orkar bry dig?”. Faktum är att jag inte alltid orkar. Faktum är att jag ibland vill stänga ner mitt Twitter-konto, sluta skriva för IRM och bara lägga ner.

Den tanken brukar hålla i typ… fem minuter. För sen kommer jag på att jag inte är så feg. De kan hota mig bäst de vill, jag tänker inte vara tyst. Fast det är inte bara min egen tjurighet som får mig att fortsätta. Nej, den är egentligen en ganska liten del. Däremot skulle jag aldrig orka utan det massiva stöd jag upplever. Det är ganska otroligt att en dålig dag kunna skicka ett uppgivet tweet och bli bemött med fina ord, stöd, kramar över internet.

Och ibland får jag sådant stöd fastän jag inte ber om det. Idag fick jag en länk skickad till mig på Twitter. En tjej som skriver upprört och argt över vad Sverige har blivit. Om ett Sverige där rasismen kanske inte växt större, men blivit synlig för fler. Om ett Sverige där politiker och medborgare blundar för problemen, diskrimineringen, rasismen. Ett Sverige där en bortklippt scen i Kalles jul upprör fler folk än vad riktiga, påtagliga problem gör. Och hon skriver sedan något som får mig att le världens största, fånigaste leende:

Jag är ändå samtidigt stolt. Och jag blir så enormt glad varje gång jag ser nån diskutera med rasisterna. Varje gång nån säger emot. Varje gång någon tänker. Det är så himla fint att sånna människor finns. Människor som är som dom här:
Tanvir Mansur
Ali Esbati
Anny Berglin
Cissi Wallin
Kawa Zolfagary
Rebecca
Soran Ismail
Lars Ohly
Magnus Betnér
Och organisationer(eller vad fan det nu räknas som) som:
Motkraft
Aktion mot deportation
Inte rasist men
Det är ni som gör Sverige bättre, snälla, sluta aldrig med det.
Och plötsligt är alla rasisters ord, förolämpningar och hån som bortblåst ur mitt minne. För hur skulle jag kunna tänka på något så trist, när jag får läsa så fina ord om mig och mina kamrater? När jag får läsa att någon får inspiration av det, ibland till synes, hopplösa jobb vi gör. Att någon läser våra ord och förstår. Ser oss, och börjar tänka. Hon avslutar sedan sitt inlägg med orden:
Jag ska börja kämpa igen.
Jag börjar med att ta bort alla rasister från min FB.
Jag ska börja ta varenda debatt igen.
Jag ska visa att det inte är OK att vara rasist.
Vad gör du?
Och jag blir så glad. Tacksam. Att veta att det finns fler som vill stå på vår sida, att det finns fler som vill höja sin röst och säga ifrån. Jag ler det där fåniga leendet och det värmer i hjärtat. För tillsammans är vi alltid starkara, ju fler vi är desto högre blir vår röst.

Och ja, även jag ställer frågan: Vad gör du?