Att vara kränkt – eller “DET ÄR INTE DIN RÄTT!”

Jag läste ett blogginlägg, nu på morgonen. Som gjorde mig lite ledsen och mycket förbannad. Det handlar om det osmakliga skämtet från lördagens melodifestival. Ja ni vet, där de drev med både bisexuella och transpersoner. Jag satt gapande framför teven och tänkte “Vafan håller dom på med?” och det var jag inte ensam om (tack och lov!) då delfinalen blivit anmäld till Granskningsnämnden. Inte bara en gång, utan hela 15 gånger. Gott så, kan man tycka. För nog är det den som blir kränkt som avgör nivån? Som har rätten att säga “Nej, det här var inte kul”?

FELFELFELFELFELFEL! Tydligen är det bara privilegierade människor, de som inte står i skottlinjen, som avgör vad som är ROLIGT. Exakt, precis samma retorik som när jag bloggade om de sexistiska bilderna jag hittade på Facebook. Hela grejen är liksom på repeat: “Det är bara på skoj! Var inte så lättkränkt! Har du ingen humor? Det är meningen att man ska skratta! JAG tyckte det var roligt!”. Jag blir alldeles matt. Och arg. För hur kan man tro sig ha rätten att bestämma över någon annans känslor? Det skulle faktiskt aldrig falla mig in att fnysa bort någons upplevelse om hen sa “Jag känner mig kränkt av det där skämtet”. Istället skulle jag lyssna, försöka förstå. Om jag hade gjort något fel, hade jag försökt förbättra mig. Komma ihåg det, lära om.

Ett exempel från min vardag. Har under morgonen haft en diskussion med en man på Twitter som varit mäkta upprörd över ordet “hen”. Och då menar jag inte på engelska, utan “hen” som personligt pronomen. Och jag har verkligen försökt förstå varför han tar så illa upp av det. Jag menar, visst jag kan provoceras av andra människors språkbruk också (T.ex folk som säger “asseptera” stör mig nåt enormt!) men jag skulle nog aldrig känna mig kränkt på grund av det. Så jag vill förstå. Jag vill lyssna. Men han kan inte förklara. Han har inget svar, för i själva verket är han nog inte så kränkt. Han tycker bara att “hen” är ett fjantigt och onödigt ord. Och så får man också tycka, såklart! Men det har inget att göra med att vara kränkt.

Skillnaden är att “skämtlåten” från Melodifestivalen faktiskt kränkte människor. Genom att driva med redan utsatta grupper pekar man på dem ännu tydligare och säger “haha ni är konstiga!”. Jag, som själv är bisexuell, blir alltid bedrövad över den bild som framställs av bi-människor. Vi är promiskuösa, ofta otrogna, ÄLSKAR trekanter, har gärna fler partners samtidigt (för vi tröttnar så lätt på ett kön!), har inte riktigt bestämt oss för vilken sexualitet vi EGENTLIGEN har osv osv. Självfallet är det så att om filmer, tv, underhållning framställer en grupp människor på ett visst sätt så kommer även deras omgivning börja tro att de är så på riktigt. Jag förstår inte varför det är så svårt att ta in? Och jag förstår inte varför “skämt” ska baseras på fördomar och förutfattade meningar. Det är inte roligt. Det är faktiskt inte det.

Nåväl. Nu blev det kanske lite babbligt igen. Det blir ofta det när jag är lite upprörd. Och upprörd blir jag, med all rätta, när någon tror sig ha rätten att bestämma över någon annans upplevelse. Som jag skrev i en kommentar till bloggen jag råkade läsa:

Det som verkligen bekymrar mig är dock rätten du tar att avgöra när någon annan får känna sig kränkt. Är det verkligen DIN rätt? Visst, du kanske tycker att ett skämt är jätteroligt men om någon annan blir illa berörd, tycker du fortfarande att skämtet är värt att skratta åt? Tänk efter en gång till – vad gör det dig till?