En uppföljning – eller “JO, det är ert ansvar!”

Jag hade ärligt talat inte trott att mitt inlägg om kvinnohat skulle sprida sig så mycket och så snabbt! Jag är dock glad, för jag märker att det fungerar som en ögonöppnare för vissa och en bekräftare för andra. Och tja, jag har blivit översköljd av kommentarer i stil med “Det är ett skämt, sluta vara så stel”, “Typiskt ni feminister”, “Varför ska jag som enskild man skuldbeläggas för det här?”.

Jag tycker det är lite tråkigt om individer känner att de har blivit skuldbelagda. Jag vet att skuld aldrig leder till något konstruktivt. Det jag försöker lyfta fram är dock att män har ett ansvar för de här frågorna. Det kanske låter konstigt först, lite “Varför skulle jag ha ansvar för en våldtäktsman?” men då tänker man återigen på individnivå. Och hur kul är det? Nej, förflytta ansvaret till en mer strukturell nivå. Som man är du ansvarig för en hel massa saker: Att inte ignorera sexism eller förminska dess betydelse och att inte vara delaktig i att sprida och förstärka attityder som leder till sexism eller ännu värre saker. Jag skulle önska så att alla män dagligen tänkte på sitt beteende och försökte applicera nån slags konsekvenstänkande. “Vad gör det med mig om jag ignorerar hur min tjejkompis blir behandlad?” eller “Hur påverkar jag min son om han ser att jag gillat en sexistisk bild på Facebook?”.

Som jag skrev i förra inlägget, det är männen som äger frågan. Det är männen som måste sluta våldta. Det betyder inte att alla män är våldtäktsmän, utan att en klar majoritet av våldtäktsmännen är män. Ni förstår skillnaden va?

Däremot fick jag en väldigt intressant kommentar på Twitter. “Hur kan du säga att många män tänker så här?”, angående bilden som föreställer anal våldtäkt på en sovande kvinna. Och jag önskar att det bara var något jag skrev för att överdriva, göra det lite mer dramatiskt. Men forskning visar annorlunda.

According to statistics in the 1988 book, “I Never Called It Rape,” by Robin Warshaw, 84% of college men who committed rape claimed that what they had done was not, in fact, rape. One in 15 male students reported that they raped someone or attempted to do so in the preceding year. And “nearly one third of college men said they were likely to have sex with an unwilling partner if they thought they could get away with it.

Nå, men det där var ju 1988. Mycket har ju säkert hänt sedan dess?

A more recent study published in the Journal of Social and Clinical Psychology in 1998 asked students to what extent it was acceptable for a man to verbally pressure or force a date to have sexual intercourse. The responses show that 17% of men considered that using force was an acceptable strategy to get their way.

Det finns också ett exempel som skulle kunna vara inspirerat av bilden i inlägget (eller tvärtom), där en man inleder analt samlag med sin flickvän medan hon sover. Han blev dömd till våldtäkt i tingsrätten men friad i hovrätten:

Hovrätten menade att mannen i och för sig varit medveten om att kvinnan sov och att hon inte tyckt om anala samlag. Dessutom hade kvinnan befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd då hon sov.

Däremot ansåg rätten att det inte gick att bortse ifrån mannens förklaring att han hade “träffat fel” och att det därför inte var visat att det rört sig om ett analt samlag.

Så jo, nog är det många män som anser sig ha rätten till en kvinnas kropp. Särskilt om hon är deras partner. Det finns en hel uppsjö av studier som tyvärr bevisar detta. Jag som kvinna vill ha rätten till min egen kropp. Det tror jag att de flesta kvinnor vill. Därför är det en mansfråga. Det är männen som måste tänka om, lära sig och börja se attityder och strukturer som främjar våldtäkt. Det är ert ansvar, vare sig ni vill det eller inte.

(Och i vanlig ordning: Ja, det finns gott om kvinnor som upprätthåller skeva attityder och strukturer också. Men det är en annan sak som jag kan skriva om någon annan gång. Ok?)