Monthly Archives: August 2012

Köttskandal!

Posted on by

Okej okej, jag bara måste skriva något om hela den här köttskandalen på Way out West i Göteborg. För er som har missat det så väljer alltså festivalen att bara tillåta servering av vegetarisk mat på festivalområdet. Bra så, kan man tänka.

Icke! För detta är uppenbart en kränkning av folks rättigheter, helt klart att jämställa med rasism och diskriminering. Man kan ju ta sig för pannan för mindre…

Det rör sig om tre dagar. Vad jag vet kan man gå utanför festivalområdet om man inte överlever utan kött? Men jag kan faktiskt inte förstå varför det skulle vara så viktigt att förtära döda djur. Missförstå mig rätt, jag är inte själv vegetarian. Men jag har absolut inga problem med att äta vegetariskt, tvärtom så föredrar jag det i många lägen. Vegetarisk mat som är bra tillagad med bra råvaror är oftast tokgod (Särskilt om man jämför med den hamburgare jag åt sist jag var på festival – den var halvrå och nära nog levande på min tallrik). Jag har svårt att tro att den vegetariska maten som kommer serveras på området kommer vara undermålig eller bestå av endast linser och gurka. Nej, väx upp och sluta gnäll.

Folk svälter ihjäl i världen och ni gnäller över att ni inte får äta kött på en festival? Skämmes.

Det finns en anledning till att jag kallar honom för “Grisfisen”

Posted on by

Det absolut bästa med att vara ute på Ön är att jag kan rasta Jakke i princip naken. Det är liksom vardagslyx att tassa ut med honom en solig sommarmorgon (eller ja, en regnig sådan snarare) iklädd t-shirt, trosor och foppa-tofflor. Med en kaffekopp i handen sätta sig på bron och titta när han lufsar runt och luktar på blommorna. Eller äter blommorna. Eller kissar på blommorna.
Igår var det en nätrasist som försökte få fram att Jakke hade blivit väldigt upprörd om han vetat om att jag skriver om hans bajsvanor på Twitter. Nu är det ju inte precis som att jag gör det, det har mig veteligen bara hänt en gång, men jag känner min hund bäst. Jag vet att om han hade förstått, om han hade kunnat reagera – då hade han fnissat. Jag är övertygad om att Jakke hade varit en fanatisk kiss- och bajsskämtare om han bara hade haft den medvetenheten.

Men just det där är en öm punkt. Att gå på min hund. Hallå, han om något har väl inte gjort någon nåt ont? Eller ja, han råkade spräcka Moderskeppets läpp en gång men då fick hon ärligt talat skylla sig själv. Sätter man en hundgodis mellan tänderna så får man räkna med att han hoppar upp och tar den liksom…

Nej, kritisera mig, mina åsikter och mitt utseende hur mycket ni vill. Jag har frivilligt valt att framföra dem offentligt och under eget namn och bild. Men ge för i helvete fan i min hund! (Ursäkta språket…)

Och ja, jag vet att risken finns att nu kommer de inte göra annat än just ge sig på min hund och hur jag sköter honom. Vilket leder till direkt block. Bara så att alla vet det.

Min Utopi – del 1

Posted on by

När jag bad om tips på bloggämnen så var det flera som tyckte att jag skulle skriva om hur jag vill att politiken ska se ut, hur samhället ska vara. Det tycker jag är ett spännande projekt, säkerligen kan det generera många inlägg. Säkerligen kommer det också bli jättesvårt.

Jag är egentligen inte så insatt i politik. Det är något som jag ofta brukar säga tydligt, för jag är verkligen ingen expert. Jag har dålig koll på många delar av svensk politik. Men vissa saker avgör jag med hjärtat, även om mycket är med hjärnan också. Den politik jag vill se är formad utifrån vad jag lärt mig under mitt fackliga engagemang. Missförstå mig rätt, socialist har jag alltid varit, men först med hjälp av facket började jag se på politik lite mer konkret.

För mig är det helt naturligt att företag ska ha kollektivavtal. Kollektivavtal är för mig ett sätt att värna både arbetstagare och arbetsgivare. Jag har stött på många som tror att kollektivavtal bara är bra för den som är anställd, men jag håller inte med. De är bra även för den som anställer. Trots allt är det ett avtal, ett kontrakt, mellan två parter som reglerar vad som gäller för de parternas samarbete. Vad de har för förhållningsregler.

Jag skulle vilja se ett samhälle där kollektivet blir starkare. Ett starkare fack, med starkare avtal. Idag får jag uppfattningen att fler och fler anser att företagets vinst ska gå före arbetstagarens villkor. Varför? Utan arbetstagare – ingen vinst överhuvudtaget. Jag tycker att det är rent ut sagt förjävligt (ursäkta språket) att så många arbetar för skitvillkor när deras chefer plockar ut gigantiska bonusar. Jag säger inte här att alla ska tjäna lika mycket – jag säger att man bör se mer rättvist på arbete. Det är vår tid vi säljer, utan oss skulle inte ens de där gigantiska bonussummorna existera.

Ett av de uppdrag jag har som facklig är att vara skolinformatör för LO. Jag har insett mer och mer hur viktigt det uppdraget är, kanske det viktigaste av alla. Jag förespråkar inte indoktrinering, som säkert flera kommer få för sig nu, men jag tycker att det är viktigt att redan i skolan upplysa om vad som gäller på svensk arbetsmarknad. Berätta om rättigheter, skyldigheter och varför ett starkt fack är att föredra.

Så, nu har jag iallafall börjat. Inlett det som har målet att bli min politiska syn nedskriven i ord. Det kommer säkert bli flummigt, allt är säkert inte korrekt och ni kommer inte hålla med mig (iallafall långt från alla..) men det är vad jag tycker, vad jag vill, vad jag kämpar för. Och lugn, bara lugn, det kommer garanterat ett (eller flera) inlägg om min syn på svensk integrations – och invandringspolitik också. Den som väntar på nåt gott…

Jag är ett stolt fetto!

Posted on by

En sak som flertalet nätrasister har försökt sig på är att göra mig ledsen genom att kalla mig tjock. Jag tänkte här och nu berätta att jag har ömma punkter, men min vikt är inte riktigt en av dem. Inte för att jag är smal och vacker, nej jag är faktiskt rätt tjock. Överviktig. Ett fetto! Men vem bryr sig?

Eller okej, jag bryr mig. Och det har jag gjort ett tag. Därför har jag också gått ner 40kg senaste åren. Helt på egen hand, helt genom att träna. Ni kan inte ana hur förbaskat jobbigt det var att börja träna. Bara att släpa 140kg till gymmet gjorde mig helt slut, och sen skulle jag ställa mig på en CROSSTRAINER?! En räddning var dock onsdag morgon när det var vattengympa. Åh vad roligt det var! Enda träningen som var rolig. Vi skrattade, vi tramsade, vi fick träningsvärk i hela kroppen så vi inte kunde gå dagen efter. Lätt värt!

Och alla de här milstolparna som uppnåddes, de gjorde all smärta värt det! Att gå ner de första fem kilona. De första tio. Wow, det var så kul! I vintras var jag snubblande nära att nå -40kg. Men, livet gör inte alltid som man har tänkt sig så istället blev jag sjuk. Grymt sjuk. Och hade min första dåliga erfarenhet av svensk vård. Jag fick öroninflammation, halsfluss, hosta och ögoninflammation. Samtidigt. Jag fick penicillin men det hjälpte inte, jag fortsatte vara sjuk i flera veckor. Hela jul och nyår tillbringade jag ute hos Moderskeppet för jag var inte i sånt skick att jag kunde ta hand om mig själv – eller om Jakke. Än värre blev det när det satte sig på balansnerven så jag knappt kunde gå, raglade fram med stöd av väggarna. Till slut, efter att träffat två läkare som inte tyckte att det var nåt större fel på mig, fick jag träffa en som förstod att jag inte var frisk. Kanske förstod han att jag var ordentligt sjuk när jag berättade att jag domnat av i halva kroppen. Han var iallafall den förste som tog både blodprov och odling på mig. Och tänka sig, visade sig att jag hade en allvarlig virusinfektion som det där första penicillinet var för svagt för. Fick hästkur, blev frisk. Tänk så lätt det kan gå, om man bara träffar någon som lyssnar på en när man berättar hur man mår.

Men, som ni förstår, är man sjuk och inte rör sig när man är van vid motion så går man oundvikligen upp i vikt. Samlade på mig inte mindre än fyra kilo på den där månaden. Sen fick tiden liksom gå och jag gjorde ingenting åt det. Snart hade jag gått upp åtta kilo och då kände jag att nu fick det vara nog, jag kan ju inte ha kämpat sådär hårt bara för att gå upp allt igen?

Sagt och gjort, jag började gå till gymmet igen. Åh, det var jobbigt och trist och blä i början men snart kom jag tillbaka i rutinen. Senaste veckorna har jag dock främst varit ute och gått, långa snabba promenader. Med lite upptränad kondition har jag också, för några dagar sen, varit ute på min första löprunda i år (förra sommaren sprang jag flera gånger i veckan) och sådär POFF så är alla de där extrakilona borta. Plus några till. För plötsligt har jag passerat den där härliga målstolpen på minus 40 kg. Nu återstår bara skrämmande lite för att väga tvåsiffrigt. Än är det lång väg kvar, än är jag en tjockis, ett fetto. Men jag är ett stolt fetto och jag har bevisat att jag har viljestyrka. Jag kan, jag vill, jag orkar!

I mitten är jag i maj 2012. Bilderna på sidorna är från innan jag började träna. Den till höger är från när jag vägde som allra mest, dvs strax över 140kg.

Dagen då jag blev svenskhatare

Posted on by

För några veckor sen var det nån som bloggade om mig. Jag skriver “nån” eftersom personerna bakom bloggen är anonyma. På bloggen spyr man mer eller mindre glatt ut sitt hat över invandrare, mångkultur och nu även över mig alltså.

Vad hade jag gjort då, som upprört tillräckligt mycket för att bli ombloggad? Jag hade lagt upp följande bild på Twitter:

“Sjukt suddig bild men den gör mig glad. Här uppe vajar ingen svensk flagga inte!” stod det under bilden. För vem som helst med normalintelligens så framstår det nog hela som ett skämt. Men icke då, för helt plötsligt så var den här bilden samma sak som att jag var svenskhatare. Eller som de formulerade sig:

“Anny Berglin från den sossestyrda sidan interasistmen.se visar åter upp ett avståndstagande till allt svenskt och det som förknippas med landet hon bor i.”

Det här är märkligt, inte bara på ett sätt. För det första är vare sig jag eller IRM sossestyrda. För det andra så är det väl lite väl magstarkt att hävda att Jämtland inte förknippas med Sverige?

En sak har jag däremot fått lära mig “the hard way”, nämligen att man inte får sno bilder hur som helst. Visst, det är en skräpbild men det är MIN skräpbild. De hade tveklöst fått använda den om de bara bett mig om lov, men nu hade de inte det. Jag skickade flertalet snälla kommentarer och mail där jag vänligt bad dem ta bort min bild. Ingenting hände. Jag mailade istället deras bloggportal. VIPS sa det så var bilden borta. Det som gör det extra komiskt är att de uppdaterar sitt inlägg med en bild på en ko och påminner mig om att IRM gjort sig skyldiga till samma brott.

Ja, det har vi. Och ja, det står jag för. Skillnaden är att när vi fick reda på att vi hade gjort fel så betalade vi för oss och bad om ursäkt. Trots att det också, i ärlighetens namn, rörde sig om en skräpbild.

Jaja, vi hanterar saker olika helt enkelt. Det får man leva med. Jag säger inte att vi, eller jag, är bättre än någon alla. Men en sak har jag lärt mig efter 27 år: Man kommer ganska mycket längre på trevlighet än om man är oförskämd!

What to do, what to do?

Posted on by

Känner att jag kräks ut blogginlägg nu. Men jag har faktiskt inget bättre för mig. Dessutom har jag mycket att skriva om!

Sitter man ute på landet, inte gillar att titta på TV och vädret är kasst så finns det inte så mycket annat att göra. Inte kunde jag väl ana dock att min semester skulle bli så här? Nej, vid det här laget hade jag varit i Stockholm om allt blivit som det skulle. Jag hade umgåtts med M, firat min systerdotter R, druckit rödvin med  J och föreläst om “Inte rasist, men” idag. Till helgen skulle jag ha varit med på Runös Röda Kulturfestival. Kramats med gamla vänner, lärt mig massor av nya saker, träffat nya vänner, lyssnat på bra musik (Asta Kask!) och helt enkelt haft en asbra semestervecka.

Nu blev det som sagt inte riktigt så. Jag har inte helt släppt hoppet om att ta mig ner i helgen. Jag inser att det kommer bli en kamp isånafall och att jag kommer belastas med otroligt mycket dåligt samvete. Men om Jakke mår bättre, alltså bättre än idag, så borde jag väl kunna åka? Eller är jag en dålig hundägare då? Han äter nästan som han ska, han dricker som han ska, han bajsar, han kissar, han kan till och med vrida på huvudet åt det håll där det förut varit helstopp (alternativt skrik av smärta). Han är pigg, alert och närvarande. Han viftar på svansen, han tigger mat, han trippar fram med nästan lika pigga steg som innan han blev dålig, han lyfter på benet när han kissar. Ja, så många framsteg och förbättringar i hur han mår. Och jag vet, jag vet. Det är bara jag som kan avgöra om jag kan lämna honom. Men ÅH så svårt det är…

Djurägare som läser min blogg, hur skulle ni ha gjort?

Tiggarkungen är tillbaka!

Posted on by

Det här mina vänner, det är en bild på min hund när han tigger mat:

Varför det är nåt speciellt? Tja, har man en hund som knappt ätit på en vecka, varit apatisk, och jättesjuk så är det en välkommen syn. Det komiska i det hela är att det här är ett beteende vi kämpat för att bli av med. Han brukar få storskäll av mig när han kommer ut i köket under matlagning. Den här gången jublade jag istället.

Samma sak gäller vad han äter. För några veckor sen inhandlade vi SNORDYRT bantningsfoder för att han börjar bli lite tjock igen. Igår satt jag och matade honom med Bregott-klickar. S’att eh… det är lite upp och ner vända världen, kan man säga. Störst framsteg idag är dock att han dels ätit helt vanlig hundmat, dels att han två gånger idag ätit sina mediciner helt frivilligt. Eller, åtminstone inte nobbat godsakerna tabletterna varit gömda i…

Kanske, kanske kan jag snart dra ett lättnadens andetag och glädjas på riktigt åt att min bebis är frisk. Åh, det skulle göra mig så lycklig!

Du och jag, om vi bara vill

Posted on by

På begäran (hennes egen, faktiskt) tänker jag skriva ett inlägg om Zandra. Vi kan kalla henne Z, för det gör jag allt som oftast på Twitter. Hon är en underbar människa, så nu har vi iallafall klargjort det.

Jag och Zandra gick på samma gymnasieskola, hon gick dans året under mig. Vår skola var dock lite eljest så vi träffades ändå rätt mycket. Jag ska inte påstå att vi var vänner, men säkert pratade vi nån gång med varandra. Möjligtvis i samband med någon av alla shower som gjordes, eftersom jag gick teater.

Efter gymnasiet hade jag noll och ingen kontakt med Z. Varför skulle jag, vi var ju inte ens kompisar. När jag fick jobb på ett callcenter några år senare så möttes vi dock igen och Z blev min chef. Det höll dock inte så länge, jag var inte så bra på att sälja saker. Jag är alldeles för trevlig och artig för att kunna tolka ett nej som ett ja, vilket krävs i den branschen. Det som gjorde de där veckorna fina var dock att Z tröstade mig när jag fick beskedet att jag inte skulle få jobba kvar. Jag vet inte om hon minns det, men det gör jag.

Ett tag senare, kan det ha varit ett halvår? (eller var det mer?), så började jag jobba på nummerupplysningen. Visade sig att även Z jobbade där vid det laget! Fyra år senare har jag flertalet gånger varit irriterad på henne, stört mig på henne – och börjat älska henne. Hon är en av mina absolut närmsta vänner och hon vet mycket om mig som ingen, eller väldigt få, vet om mig. Vi delar flera intressen men det största är det fackliga arbetet. Vi både har röda hjärtan som brinner för Sveriges fackföreningsrörelse och då kanske LO i synnerhet. Vi har gått kurser tillsammans, jag har gått kurser som Z har varit ledare för, vi har suttit i samma styrelse, vi har mött samma motstånd och vi har stöttat varandra.

Jag och Zandra, första maj 2012

Jag och Zandra, första maj 2012

Jag är glad att jag har Z och helt övertygad om att hon kommer vara min vän för resten av mitt liv – så länge hon också vill det såklart. Jag saknar henne nu när jag inte träffat henne på flera dagar och jag saknar våra promenader då vi pratar om allt och ingenting. Tack Zandra, för att du vill vara min vän. För att du alltid stöttar, alltid uppmuntrar och alltid har kloka saker att säga.

Jag hoppas att dina planer går vägen för du om någon är en kraft som behövs inom LO. Du är alldeles för bra för att de skulle slarva bort dig. Jag hoppas att jag i framtiden, någon gång, kommer få jobba med dig igen och då såklart i ett fackligt samband. Nu blev det här kanske ett lite gråtmilt och idoldyrkande inlägg. Men det får vara så. Z förtjänar all dyrkan hon kan få. Ni som inte följer henne på Twitter, åtgärda genast!

Och jag, tror att vi – vi behöver få drömma
om hur det ska bli
Jag tror – att det kan bli verklighet
Tillsammans kan vi klara det
Du och jag, om vi bara vill

Hej, mitt namn är Mydia. Kla Mydia.

Posted on by

Det tog inte lång stund innan min blogg väckte upprörda känslor. Och det var INNAN jag publicerat inlägget om nätrasister. Hujedamig, hur ska det gå? Om nätrasisterna upprörs över att jag bloggar om min hund så kommer det här bli minst sagt intressant!

 

Hej hå (och en flaska med rom), nu kör vi! 😉

(Vill förövrigt bara tillägga att jag inte tycker det är så pinsamt med könssjukdomar. Det kan hända även den bästa. Några tips till framtiden är dock att alltid använda kondom om man inte vet med sig att man är testad och att den man ligger med är testad. Man bör såklart testa sig regelbundet och FÅR man en könssjukdom så ska man inte tveka att genast uppsöka hjälp. Det kanske känns lite pinsamt men det är det enda rätta att göra.)

Man ska vara försiktig med glashus, det har iaf MIN mamma lärt mig!

Posted on by

Elin Lundgren, riksdagsledamot för Socialdemokraterna och en mycket klok kvinna, har idag skrivit om hur man som antirasist och kvinna ofta blir bemött i sociala medier. Då jag är till viss del inblandad i konversationen (och har haft typ identiska konversationer många, många gånger tidigare…) så tänker också jag skriva om det.

Jag finner det nämligen otroligt fascinerande (och ganska löjligt) att någon som i ena andetaget kan gasta “ISLAM HAR FÖRKASTLIG KVINNOSYN!”  i nästa andetag kan vråla “SVENNEHORA!” åt en kvinna som uttrycker en åsikt. Hur kan det komma sig? Är de verkligen så blinda för sin egen, högst förkastliga, kvinnosyn?

Ja. Ja det är de. De är så totalt förblindade av sin egen syn på världen att de inte ser något annat. I den världen är det de som är de goda, det är de som har absolut rätt och ingen åsikt som går emot deras sanning kan ha ett uns värde. Säger man emot så är man kommunist, stenkastarvänster eller svennehora, oavsett vilka argument man kan presentera för sin sak.

Visst, även män blir kallade för diverse saker på nätet när de uttrycker antirasistiska åsikter. Men jag har aldrig någonsin sett en man bemötas med icke-argumentet “Jag hoppas du råkar ut för en gängvåldtäkt av HIV somalier. Det är enda chansen att du ska vakna.”

Just det där med att “vakna” är något som nätrasisterna ofta pratar om. Jag har dock aldrig riktigt förstått VAD det är jag ska vakna ifrån. Mitt liv? Verkligheten? Nej just ja, verkligheten definierar de. My bad. Men oavsett vilket, om “vakna” innebär att jag ska börja känna omotiverat hat mot människor jag aldrig har träffat – då fortsätter jag hemskt gärna att drömma!