Hallå Joakim, var är du?

Åh, vad jag velat skriva om Joakim Lamotte under en längre tid. Jag har liksom följt honom på avstånd. Undvikit hans kommentarsfält men läst, aldrig delat hans videor (duh) men kollat på dem i …forskningssyfte. Och självfallet på håll följt hans framfart på Twitter. Och jag har tänkt att förr eller senare kommer det komma ett ögonblick när även hans hårdaste försvarare ser vilken dubbelmoral han kurat ihop sig i som ett litet gosigt bo.

Och nu är den dagen alltså här. För in på arenan har Jonas Millard trätt. Riksdagsledamot för SD och avslöjad som Flashbackanvändaren “SinX” – en användare som postat grova inlägg om att droga och våldta kvinnor bland annat. Millard förnekar såklart att det är han som skrivit inläggen, det rör väl sig om ännu ett “avancerat hack” (ni som minns, ni minns…) och alla köper självfallet hans förklaring. Or not.

För det är inte precis som att SD är kända för sin sunda, varma syn på kvinnor. Ingen, absolut ingen, borde vara chockad över att en riksdagsledamot för det här partiet uttrycker sig på ett sånt sätt när han tror att han är anonym. Det vi kanske borde vara mer förvånade över är kanske att han inte stolt står upp för sina ord, men vi har väl inte riktigt kommit dit. Än.

Men VAD har då detta att göra med Joakim Lamotte? Åh, men logiken är ju enkel! Herr “jag har gjort mer för feminismen på två månader…” borde vid det här laget ha reagerat skarpt och högljutt på att Millard får sitta kvar i Riksdagen. Att ett riksdagsparti tillåter att en sådan människa får sitta kvar på sin position är inget annat än anmärkningsvärt, om vi bortser från att Sverigedemokraterna aldrig förvånar längre med sin ruttenhet. Var är Lamottes arga bilvideo? Var är hans namninsamling? Var är hans högröda fejs som skriker om orimlighet? Hallå Joakim, nu när vi för en gångs skull letar efter dig… så är du borta.

Konstigt. Vad kan det beror på?

Fett med aktivism!

“Jag tycker att feminister borde sluta fokusera så mycket på kropp, jag det tycker det är sorgligt att det till exempel finns fettaktivister” skriver Lisa Magnusson i en ledare i DN. Och jag håller verkligen med, åtminstone om den sista delen av meningen. Typ. För visst är det sorgligt att det till exempel finns fettaktivister, men det sorgliga är inte existensen i sig utan att det fortfarande behövs.

Lisa Magnusson tror inte att “man trivs bättre med sig själv bara man får fler kroppar att jämföra sig med”, och har helt missuppfattat syftet med fettaktivism eller kroppspositivism. Det handlar ju inte alls om att jämföra sig med någon annan, det handlar om att känna igen sin egen kropp och inse att man inte är avvikande. Att man inte är ett monster. Man kanske inte ens är motbjudande.

För det är på den nivå det ligger, för oss som är överviktiga. Att vi vill få chansen att inte känna oss motbjudande i ett samhälle som gör allt det kan för att intala oss att vi är det. Se dig omkring: hur ofta ser du feta framställas på ett positivt sätt i media? Jämför med hur ofta du får höra något om fettepidemi. Som att vi är nån slags pest som drabbar samhällskroppen. Sjuka. Farliga. Kanske är du till och med en sån som känner hur det rycker i “jag bryr mig bara om din hälsa”-tarmen ibland? Har du nånsin funderat över varför du bryr dig mer om hälsan hos en överviktig person som äter sunt och motionerar, än en normviktig person vars diet består främsta av chips och som lever sitt liv framför Netflix?

Fettaktivism handlar inte om att blotta sin kropp bara för blottandets skull. Det handlar om att få bli sedd som en människa med samma värde som alla andra. Det handlar om att inte bli bemött med viktargument när vi går till läkaren för hjälp med halsfluss (eget upplevt exempel). Det handlar om att kunna gå till gymmet och träna utan att bli mött av rynkade näsor. Ja, alltså det är inte så logiskt, det fetthat som finns i samhället. Vi ska hatas för att vi är feta, även när vi är på gymmet och försöker sluta vara feta. Så djupt rotat är hatet och föraktet att vi aldrig kan göra något rätt.

Är det då bara feta som har tolkningsföreträde i frågan? Det kan vi säkert diskutera hur länge som helst. Men en sak är säker: någon som INTE varit fet kan inte ens ana hur man blir bemött i samhället. Hur djupt rotat det sitter att vi veta är äckliga, luktar illa, har dålig moral, är lata…etc etc. Utan de upplevelserna är det kanske enkelt att rycka på axlarna åt att vi nu säger ifrån och startar vår egen rörelse för att försöka rädda de som kommer efter. För att försöka göra världen lite, lite snällare mot den som av någon anledning är fet.

Lisa Magnusson avslutar sin ledare med orden “Och jag önskar att vanliga, feta kvinnor kunde visa sig i bikini på badhuset utan att andra ser dem som “modiga””. Åter en åsikt vi delar, hon och jag. Men det är väldigt, väldigt långt dit än och under tiden ser jag med glädje och tacksamhet hur kvinnor med kroppar storlek större modigt visar upp sig och visar världen att vi också finns, och att vi är värda både respekt och kärlek.

Det är dags för en nystart

Tycker ni inte det? Och då menar jag inte bara bloggen, även om det var den jag hade i tanken först och främst. Jag har nämligen börjat med den nya IT-grejen (alltså IT som i clownen, inte informationsteknik) – Bullet Journal. Och en stor del av min BuJo är mål för 2018. Det är allt från hur jag ska hantera pengar, till vad jag vill göra på semester och – en hel sida dedikerad till mål inom mitt skapande. Och ett av målen är, som ni kanske räknat ut, att jag ska börja blogga igen. Jag saknar att skriva och då är det väldigt dumt att låta bli, eller hur? Huruvida nån kommer läsa, det återstår väl att se. Om inte annat så läser väl antagligen Moderskeppet och det räcker långt!

Men det var det här med nystart. Det känns väldigt naturligt att fundera på det så här ett valår (hurra!). För när passar det väl bättre med nystart än nu? Det är liksom nu vi i vår demokrati har en möjlighet att bestämma färdriktningen inte bara för de kommande fyra åren, utan för hela vår framtid. Vad är viktigast för oss? För mig är det enkelt, det finns ett par frågor och områden som jag anser vara de största i årets valrörelse.

Sjukförsäkringen. Inkomstklyftorna. Feminism. Antirasism. Meningsfull sysselsättning.

Sjukförsäkringen är rätt enkel, det kan inte ha undgått någon den senaste tiden att Försäkringskassan är ett haveri utan dess like. Artiklar med intervjuer från tidigare anställda handläggare som berättar skräckhistorier om att man hetsas till avslag och att personer inom myndigheten gjort det lite till en grej att håna vissa diagnoser. Ska vi verkligen ha det så..?

Inkomstklyftorna i Sverige är väl inte heller en jättemärklig grej att engagera sig i. Herregud, vi smaskar på med jobbskatteavdrag och rut-bidrag till de som redan har det rätt bra ställt. Samtidigt så ska pensionärer och sjukskrivna betala högre skatt? Vi hade inte behövt ha några fattigpensionärer i Sverige. Om vi omfördelade lite. Jag tror starkt på att ta från de rika och ge till de mindre rika. För mig är det bara logiskt.

Feminism och antirasism behöver jag väl inte ens säga nåt om? För den eventuellt nye läsaren – scrolla igenom mitt gamla flöde här på bloggen. Så fattar du. Ok? Ok.

Meningsfull sysselsättning då? Well, så här: nuförtiden jobbar jag på ett socialt företag. Jag ser DAGLIGEN vilken skillnad vi och andra sociala företag gör. För den som står långt från arbetsmarknaden, kanske så långt ifrån att hen aldrig satt sin fot där, men också för oss lite trasiga och knasiga. Istället för att sitta hemma och rulla tummarna, eller göra något som inte ger något tillbaka, så erbjuder sociala företag en chans till ett riktigt jobb, med riktig lön och riktigt ansvar. Och OJ så många som växer här. Och OJ vad ingen vill betala för det… I princip alla sociala företag kämpar med ekonomin, för det är inte alltid vare sig enkelt eller billigt att stötta, kämpa, kriga. Och det finns ack så många politiska åtgärder som skulle kunna hjälpa och underlätta. Så var är de? Och var är sociala företag som viktig politisk fråga? Det kan jag inte låta bli att undra.

Nå. Tankar finns det gott om. Frågan är om jag kan få ned dem på ett begripligt och ens ett uns intressant sätt? Det återstår att se. Det här var iallafall det första inlägget på mycket länge. Fler blir det. Annars får jag tomrum i min Bullet Journal, och så kan vi verkligen inte ha det.

147 miljoner kronor är mycket cash

Det var länge sen jag bloggade nu, jag kan enbart skylla på en politisk depression som varat längre än jag anat. Nu smygstartar jag igen. Kanske blir det bara det här inlägget, kanske blir det fler! 

Idag har jag läst en gammal men intressant nyhet på SVT Nyheter. Den handlar om att maktskiftet 2014 då hade kostat skattebetalarna 147 miljoner. Det är mycket pengar det, för att parafrasera en viss sverigedemokrat.  Vad är det då som har kostat? Är det för att man behövt måla om rummen i rött och grönt istället för i blått? Är det för att man behövt byta ut den torra champagnen mot rödvin i de specialgjorda Riksdagskranarna? Nej, självfallet är det inte så (för man målar inte om efter makthavare, och jag TROR iallafall inte att man har alkohol i kranarna i Riksdagshuset). Nej, det som har kostat är detta:

Valet förra hösten innebar att flera hundra riksdagsledamöter, politiska tjänstemän i regeringskansliet och ministrar byttes ut. Alla har rätt till någon form av inkomstgaranti eller avgångsersättning. Hittills har skattebetalarna betalat totalt 147 miljoner kronor för deras fallskärmar, inklusive sociala avgifter.

Jahupp, men ska de inte ha rätt till fallskärmar då? De har ju ändå slitit för landets bästa och måste ju ha något för det. Och visst, så är det. Vi kan inte förvänta oss att någon som blivit av med sitt jobb ska hitta sitt perfekta drömjobb direkt. Eller hur? Den krassa sanningen är ju dock att det är exakt så samhället ser ut idag, förutom för de anställda på regeringskansli och i Riksdag.

I SVT Nyheters artikel kan man bland annat läsa om centerpartisten Anders Flanking, som säger följande:

Valet förra hösten innebar att flera hundra riksdagsledamöter, politiska tjänstemän i regeringskansliet och ministrar byttes ut. Alla har rätt till någon form av inkomstgaranti eller avgångsersättning. Hittills har skattebetalarna betalat totalt 147 miljoner kronor för deras fallskärmar, inklusive sociala avgifter.

Vi kan också läsa vad moderaten Elisabeth Björnsdotter Rahm säger:

Jag har inte fått något jobb som känns attraktivt. Jag tycker absolut inte att jag missbrukar systemet.

Socialdemokraten Siw Wittgren-Ahl har kvar sin fallskärm från 2010 och säger:

När jag slutade 2010 var jag 60 år. Då är man inte så attraktiv på arbetsmarknaden. Jag har tittat efter jobb som kunnat passa mig.

Det är fullkomligt orimligt. Alltihop. Summorna det rör sig om, att de får göra så här och att de inte tycks ha några regler för sina ersättningar. Mitt förslag är enkelt: låt dem leva efter samma regelverk som alla andra arbetslösa. Finns det jobb du kan söka i Stockholm? Sätt igång och sök. Får du det får du flytta, eller bli av med din ersättning. Har du familj som inte kan eller vill flytta till Stockholm? Det är ditt problem.

Passande jobb, förresten? Jag säger som en handläggare en gång sa till mig: det viktiga är att söka ett jobb, inte att det passar just dig.

Och självfallet ska dessa arbetslösa också rapportera en gång i månaden om vad de har gjort för att lösa sin situation. Och slarvar de med rapporteringen så ska de varnas, sedan ska deras ersättning minskas och slutligen dras in om de inte skärper sig.

Måhända tycker de kanske att dessa regler verkar onödigt stränga och kontrollerande. Måhända tycker de att “men jag VILL ju ha ett jobb jag passar till och som passar mig, jag VILL ju inte jobba på McDonalds!”. Jaha, synd för dem.

Det var ju trots allt de som införde de här regelverken för oss vanliga, dödliga arbetssökande.

Det är dags för männen att ställa upp

Idag är det den 8:e mars, Internationella Kvinnodagen.

Igår gick polischefen i Östersund, min hemstad, ut och varnade kvinnor för att vistas ensamma ute på stan. Den senaste tiden har nämligen ett antal kvinnor blivit överfallna och polisen kallar det ett trendbrott.

Självfallet är det djupt obehagligt att kvinnor har attackerats i Östersund. Men varför är det just kvinnorna, de som riskerar att utsättas för just detta våld, som måste begränsa sina liv och sin rörlighet?

Tänk istället om polischefen hade sagt något i stil med att han nu hoppas att så mycket folk som möjligt ska röra sig på stan. Söner, bröder, kompisar, pappor, morfäder. Om han hade sagt ”Vi kommer se till att ha folk på stan som patrullerar, för alla ska kunna känna sig trygg i vår stad.” Om han hade presenterat någon lösning som inte gick ut på att kvinnor ytterligare ska begränsa sina livsrum.

Jag skyller inte på polisen. Verkligen inte. Jag skyller på det samhälle vi lever i, där det är så mycket enklare att säga åt kvinnor att hålla sig hemma än att säga åt män att de faktiskt har ett kollektivt ansvar. Det är något som är närmast omöjligt att få fram genom den högljutt gastande kören som vrålar ”INTE ALLA MÄN!”. Ett effektivt sätt att undslippa ansvar, undslippa att hjälpa till med problemet, undslippa att dra sitt strå till stacken för att skapa ett säkert samhälle även för kvinnor.

För vet ni vad, ni ”INTE ALLA MÄN” bidrar till att problemet aldrig får en lösning. Jag har tjatat och tjatat och tjatat om det här under alla mina år som feminist – ni har ALLA ett ansvar. Ni kan inte lämna över kampen för kvinnlig trygghet till kvinnorna. Det är inte rätt och det är inte rättvist. Vi behöver er hjälp. Vi behöver er hjälp nu.

Vi behöver att ni ställer upp för oss, att ni erbjuder er att finnas på stan. Vi behöver att ni gör det utan att förvänta er vår eviga tacksamhet. Vi behöver att ni finns på stan utan att ragga på oss. Vi behöver att ni vågar säga till när era polare skämtar om våldtäkt.

Vi behöver att ni säger ifrån så fort någon vill göra det här till en fråga om etnicitet. För vet ni vad som händer när ni tillåter det? Ni missar att er granne Sven spöar sin fru. Ni missar att er polare från högstadiet ofredar en tjej på krogen. Ni missar att er son våldtar någon. Bara för att ni är förblindade av det missvisande ”Det är alltid någon annan som är förövaren”.

Vi behöver er män nu. Inte för att ni ska få känna er stora och starka, macho och beskyddande. Utan för att det är den rätta saken att göra. För att det är dags att ni ställer upp för oss nu.

Vi behöver inget tufft medborgargarde som hotar med att spöa upp folk. När ni säger såna saker bidrar ni till otryggheten. Vi behöver inga kommentarsfältsherrar som hetsar mot länets asylsökande. När ni gör såna saker bidrar ni till otryggheten. Vi behöver inga män som drar nytta av situationen och passar på att ragga på kvinnor när ni erbjuder dem hjälp. När ni beter er så, så bidrar ni till otryggheten.

Polischefen i Östersund sa att kvinnor inte ska vistas ute ensamma på stan. Se då till att stan kryllar av liv och rörelse. Var där. Utan krav. Utan förväntningar. Bara var där, och bidra till ett samhälle där vi kvinnor inte behöver stanna hemma på kvällarna.

Separata badtider och alla mäns ansvar (ALLA MÄN)

Men nu var det väl ett jäkla gnäll igen? “Åååh vi kan inte ha separata badtider/pooler för kvinnor för då har ju skurkarna som inte alls är helt vanliga män vunnit!” *insert cry face*

SKÄRPNING.

Man kan ha två saker i huvudet samtidigt, jo det ÄR faktiskt möjligt! Det går alldeles utmärkt att vara för att kvinnor som känner sig otrygga i sällskap med män ska få slippa det, samtidigt som man tänker “hm, hur får vi stopp på dessa män?”.

Ett enkelt svar på den där sista frågan är förövrigt: sluta tro att män som tafsar, våldtar, misshandlar sin partner eller på annat sätt beter sig svinigt mot kvinnor, skulle vara någon slags unik underart till Mannen. Och sluta för guds skull med det här livsfarliga och kontraproduktiva tramset med att våldtäkt och liknande skulle ha något med etnicitet att göra. Er rasistiska agenda sätter inte bara käppar i hjulen för kampen för ett samhälle där kvinnors kroppar är kvinnornas. Nej, er rasistiska agenda är liksom som en stor fet mur. Gjord av brun dynga. Sluta, snälla. Ni förstör bara.

De män som misshandlar, våldtar, tafsar, ja och så vidare, de är inte konstiga. De är inte något märkligt undantag. De kan vara precis VILKEN MAN SOM HELST. Troligtvis är någon, eller några, du känner sådana män. Jo, så är det faktiskt.

Ett förslag till dig nu säkert mycket kränkta man som läser detta: fråga kvinnor i din närhet om de känner någon som utsatts för sexuellt våld. Om de känner någon som blivit tafsad på. Jag kan nästintill garantera att du kommer få svaret “ja”. Jag kan också garantera att du själv svarar “nej” på frågan “Känner du någon man som tafsat på, våldtagit eller på annat sätt utnyttjat en kvinna?”. Varför är det så, tror du?

Nej, det är inte för att det “bara är invandrare som gör sånt och du känner faktiskt inga invandrare”. Nej, det är inte för att det “bara är psykopater som gör sånt”. Det är för att DU är för blind för att se vilka männen i din närhet är. Den där som kläcker ur sig sexistiska skämt, som du kanske höhö-skrattar åt. Den där som du sett smacka till en servitris i baken när ni var på tjänsteresa tillsammans. Den där som lystet spanar in en 20-åring på tunnelbanan och nästan dreglande säger “en sån där skulle man ha”.

Öppna ögonen. Se vilka som finns omkring dig. Och ingrip. Det viktiga är inte huruvida du känner dig utpekad eller inte. Det viktiga är huruvida kvinnor kan känna sig säkra och trygga i samhället. Och tills den dag ni MÄN börjar öppna ögonen, säga ifrån, ta vår strid tillsammans med er. Tills den dagen kommer, då får ni stå ut med att vi icke-män väljer separatistiska lösningar. För tills den dagen kommer, är våra kroppar under angrepp.

Kan ni höra oss?

“Hello, can you hear me?”, sjunger Adele med sin skörstarka, hjärtegripande stämma. Och jag känner lite detsamma: är det någon som hör mig? Hallå?

Är det någon som hör…oss?

Idag börjar ID-kontroller genomföras för de som reser mellan Danmark och Sverige. Ett beslut fattat av en regering bestående av Socialdemokrater och Miljöpartister. Ur led är tiden, och världen. Jag minns för några år sedan då MP stod för migrationsöverkommelser med den dåvarande blå regeringen och att jag tänkte “Det är tur att någon är human”. Och nu?

Nu försvårar vi för flyktingar som flyr krig, fattigdom, terror, död. Vi behöver visst “andrum” men vem ger flyktingarna andrum? När ska de få pusta ut och känna det som vi alla tar så extremt mycket för givet: trygghet?

Vi säger “vi har inte råd”. Vi ger bort skattepengar till hemmastädning, till jobbskatteavdrag, till banker, till de som har absolut mest. Hur har vi mage att påstå “vi har inte råd”, när vi egentligen VET att det handlar om brist på solidaritet. Hur har vi mage att blunda för att det handlar om att vi inte vill omfördela samhällets resurser, för att vi inte vill rucka på det välstånd vi själva göds av? Jag säger “vi”, även om det är många som inte innefattas av det där välståndet.

Vi. Vi som alla “vi borde ta hand om våra egna först” säger sig värna så ömt om. Vi som får höra att vi är lata. Vi som får höra att vi borde skärpa till sig. Vi som ändå försöker skrika, vråla, för att få folk att inse vad som håller på att hända. Det finns få i Sverige som har det rent dåligt. Tillochmed jag som har en väldans låg månadsersättning har ändå råd med tak över huvudet, mat på bordet och internetuppkoppling. De som har det sämre ska vi ta hand om, men det finns ingen motsättning där. Det finns inget “vi måste ta hand om våra egna först”, för vi kan ta hand om flera samtidigt.

Varför går ni på att vi står inför en systemkollaps, när allt visar motsatsen?

Hur kan ni förfasa er inför Danmarks hot att beslagta flyktingars tillgångar, det är ju vår egen politik som inspirerar dem?

Vi sitter i våra hem och skakar på huvudet åt att andra europeiska länder är så grymma. Samtidigt sätter vi upp spärrar vid gränsen och säger “nänänä, hit kommer du inte in. Vi har andrum. Stick.”

“Hello, can you hear me?”

Vem ska jag skrika till? Vem kommer lyssna? Hur vänder vi på det här? När det är Socialdemokrater och Miljöpartister som lägger ut taggtråden, de där som jag trodde stod för medmänsklighet och solidaritet..?

“Hello, can you hear me?”

Är det för sent för att skrika? Har vi gått för långt?

“Hello, can you hear me?”

Jag är inte rädd för att svaret är “nej”. Jag är rädd för att svaret är “Vi hör dig, men vi skiter i dig för vi är upptagna med att ha det bekvämt på andras bekostnad.”

“It’s no secret
That the both of us are running out of time”

Om julvärdar, vänstern och en skev samtid

Nu var det länge sedan jag bloggade. Kanske beror det på att jag inte varit arg nog, utan mest bara trött och less på samtiden. Men nu börjar julen närma sig, och med den en aldrig sinande ström av dynga och idioti från omvärlden.

Igår presenterades årets julvärd. Personligen bryr jag mig inte vanligtvis inte överdrivet mycket för jag tycker att det finns roligare saker att göra än titta på TV på julafton, och jag avskyr Kalle Anka. Men i år är det Gina Dirawi som kommer vara julvärd och genast när jag såg det tänkte jag först “Yay!” och sen direkt “Åh nej, stackar’n…”. För inte finns det något mer provocerande för människor än när det är en KVINNA som ska vara julvärd. Och en muslimsk kvinna, dessutom? Ve och fasa.

“Julen är förstörd!!”, läste jag i en tråd på Facebook. “Ni har förstört det bästa med julafton SVT!”, hade någon annan skrivit. Jag läste, kliade mig i huvudet och drabbades av något slags medlidande. Vilket magert julfirande har man inte om det avgörs av vem som är årets julvärd..?

Nu tror jag ju inte riktigt att folk faktiskt tänker så. Jag tror att de helt enkelt försöker ge SVT dåligt samvete eller något. De provoceras bara så enormt av att en kvinna, en muslimsk sådan, ska tända ljuset i SVT att de troligtvis tar till vad som helst för att göra sina åsikter hörda. För alla vet ju att man vanligtvis bara tillfrågar djupt kristna personer om de vill vara julvärdar…eh…eller inte.

“Julen är faktiskt en kristen högtid!”, såg jag någon upprört skriva.

Så här va: ja, julen kan sägas handla om Jesus och kristendomen. Jag har all respekt för att det fortfarande finns folk som firar en kristen jul. Men tror ni verkligen att det kristna lyfts fram genom att titta på ett collage av amerikanska barnfilmer..? Nja, va? De människorna lär snarare fira julen genom att…well, gå i kyrkan kanske? Vad vet jag, jag är själv inte kristen men jag antar att det är en bra första steg att gå i kyrkan. Vidare kan jag tillägga att varendaste en av alla kristna jag träffat har visat en enorm respekt för andra religioner, så jag har svårt att tro att alla dessa klagmånsar jag sett på nätet senaste dagarna faktiskt är så kristna som de vill utmåla sig som.

Det hela sammanfattas idag, på ett väldigt tydligt sätt, i en ledartext i Expressen. Där går man till angrepp på SVT för att de har valt “politiska” programledare. Det handlar om Gina, det handlar om Henrik Schyffert som ska leda Melodifestivalen, det handlar om Malena Ernman som ska läsa nyårsklockorna på nyårsafton, det handlar om ett antal fler personer. Alla har en sak gemensamt: de har krigat och argumenterat och debatterat för allas lika värde och mot rasism.

Den ledartexten är ett ypperligt tecken på hur mycket allting har förskjutits i Sverige idag. För idag är det ett politiskt ställningstagande på vänsterkanten att vara emot rasism. Det är nästan lite kontroversiellt att vara emot rasism. Sverigedemokraterna har normaliserats i en rasande takt och deras världsbild har på något sätt blivit verklighet enligt vissa. Hur gick det till? Och ännu viktigare: hur vänder vi tillbaka?

Jag tror att ett bra första steg är att backa alla de som nämns i Expressens ledartext idag. Överös dem med pepp, kärlek och stöd. Gör det, och se dem som förebilder. Lyssna på det de säger om mänskligt värde, om empati, om antirasism. Anamma det. Bli en sådan person själv. Bli den som säger ifrån när du hör någon uttrycka sig rasistiskt, eller sexistiskt, eller funkofobiskt, eller transfobiskt. Vi behöver alla bli såna som säger ifrån, som säger “Det du säger är inte okej i det samhälle jag vill ha.” Jag har tjatat om det här så många gånger nu, men jag ÄR helt övertygad om att tillsammans kan vi göra skillnad.

Det finns mycket att bli trött över i dagens samhälle. Så mycket som kan göra en matt och vilja ge upp. Finn istället styrka i att programledare med stark känsla för medmänsklighet kommer synas i våra TV-apparater och förhoppningsvis föra med lite substans i annars uddlösa underhållningsprogram.

Och bänka er framför teven på julafton, om ni är såna som brukar titta eller såna som aldrig gör det spelar egentligen ingen roll, och ge Gina en chans. Den enda som kan skadas av det är… tja, faktiskt ingen. Tänk en stund på det som oftast förknippas med julen: medmänsklighet, empati, kärlek. Anamma det. Så blir nog inte julen särskild förstörd, ändå.

 

 

SD bär en del av skulden

Det blir inte så mycket bloggande nuförtiden (jag är för upptagen med att göra smycken och vara trött) men idag kände jag att jag faktiskt måste skriva. För det händer väldigt, väldigt otäcka saker i vårt avlånga land.

Idag har ännu ett asylboende brunnit. Ett är ett för mycket, men nu handlar det om såpass många att man måste vara korkad (eller sverigedemokrat) för att inte se mönstret. Det handlar om terrorism. Jo, alltså på riktigt:

Injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp
Tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd
Destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer

Definitionen är tagen från hemsidan sakerhetspolitik.se.

Och visst känns det som att mordbränderna riktade mot asylboenden borde klassa in under etiketten terrorism, när man läser det.

Det skrämmande är att det finns ett riksdagsparti som har en stor skuld och ett enormt ansvar för det som händer just nu. Självfallet syftar jag på Sverigedemokraterna. Det går inte att tro att den här typen av brott uppstår ur ett vakuum. SD har hetsat så otroligt mycket, kraftigt och fult mot flyktingar att det bara är en tidsfråga innan någon skadas på riktigt. När de till och med uppmanar sina medlemmar att radikaliseras mer, då måste även den mest förblindade Sverigedemokrat se att de har del i ansvaret.

När SD går ut och förklarar att deras riksdagsledamöter uppmuntras att inte sköta sina jobb (för vilka VI betalar lönen) så säger de “demokrati är liksom inte superviktigt”. När SD går ut och hetsar, såsom de gör och har gjort, så ger de bränsle till redan hatiska människor att bli mer hatiska.

Vad jag vet har Jimmie Åkesson, eller någon annan ur partitoppen, ännu fördömt branddåden mot flyktingboendena. Kanske kommer det aldrig hända. Förhoppningsvis inser de sitt ansvar och försöker sätta stopp nu. Bättre sent än aldrig, liksom. För om de inte tyglar sina anhängare, medlemmar och sympatisörer… då kommer snart någon bli skadad.

Det går att skriva mycket om det som händer just nu, till exempel kan man säkert grotta ner sig i Mats Dagerlind-långa inlägg om det fruktansvärt korkade i att först säga “flyktingarna är för dyra” och sedan elda ner byggnader där kostnaden i slutändan landar på… just det, oss. Vem vet, det kanske är en del i SD:s arbete med “inga fler papperspoliser” det här…

Nåväl. Det är skrämmande tider. Nu är det viktigare än någonsin att vi tillsammans visar att det här inte är acceptabelt i vårt samhälle. Tillsammans kan vi faktiskt engagera oss ännu mer i att välkomna och ta hand om de flyktingar som sökt sig till vårt land. Det är dags att visa att Sverige inte glömt vad solidaritet, empati och medmänsklighet är. Några rötägg som tror att de älskar Sverige, när de i själva verket bara förstör och splittrar landet, ska inte få komma här och förstöra.

 

Jag är tjock, men det smittar inte

Just nu pågår en stor debatt om att acceptera och gilla sin egen kropp, oavsett om den följer viktnormen eller inte. Hurra, vad bra det är även om den liksom fick sitt avsprång i att en mobbare fick tv-tid.

Jag har alltid varit, eller sett mig som, tjock. Till och med när jag gick ner i vikt så kände jag mig som ett vandrande fettberg. Nu kan jag se bilder från då och tänka “OJ var jag verkligen så smal..?” Men då? Då såg jag ingen skillnad. Att gå ner i vikt gjorde mig inte lyckligare. Inte märkte jag så otroligt stor skillnad på något annat sätt heller, mer än att jag plötsligt kunde köpa kläder som inte var bruna och bylsiga (sånt som samhället tycks anse att tjockisar ska klä sig i).

Folk såg mig fortfarande som tjock (för det var jag ju, bara inte LIKA tjock) och jag fick hela tiden försvara mig med “Jag har faktiskt gått ner 40kg!”. För det duger liksom inte att du går ner i vikt, du ska gå ner ALL vikt och bli normsmal. Först då kanske din kropp kan accepteras. Om du har väldigt mycket tur.

Det som stör mig mest i hela den här debatten är dock att folk fått för sig att de har nåt att säga till om angående min hälsa. Nej, jag pratar inte om välmenande hälsotips utan snarare “Jag tycker inte om dig för att du är tjock och tjocka människor är onyttiga”. Det är som att folk tror att fetma är smittsamt..? Då kan jag berätta att det är det inte. Du kan dela matkö eller gym eller bussäta med en tjockis utan att själv bli tjock. Skönt va?

Och vad gäller min hälsa så överlåter jag det till min läkare. Jag är så himla GENOMLESS på att behöva förklara att jag har på gränsen till för lågt blodtryck och mitt blodsocker ligger alldeles jättebra faktiskt. Jag går inte runt och avkräver smala människor hälsorapporter? Men jag kanske skulle börja. Så fort jag ser en smal människa äta en bit godis ska jag lägga huvudet på sned och säga “Duuu…jag blir så orolig för ditt blodsocker när du äter sånt där” och när jag ser en smal person äta en hamburgare ska jag lägga huvudet på sned och säga “Duuu…jag blir så orolig för ditt hjärta när du äter sånt där”. WOULDN’T THAT BE FUN?!

Nja, kanske inte. För jag gillar ju att leva som jag lär – därför tänker jag inte lägga mig i andras hälsa. Åtminstone inte utan väldigt uppenbara skäl. För man kan ju trots allt inte se på utsidan hur någon mår på insidan.

Sen vill jag avsluta med att ta upp detta med att smala människor fått för sig att jag med min blotta existens uppmuntrar till övervikt och fetma. Alltså seriöst, vad för makt tror ni vi tjockisar sitter på egentligen? Och om det vore så att vår existens uppmuntrar till fetma, borde inte det återspeglas i media, kultur och samhället i övrigt? Det kanske tåls att tänka på, nästa gång du rynkar på näsan och tror att jag är något smittsamt otäckt.