SD bär en del av skulden

Det blir inte så mycket bloggande nuförtiden (jag är för upptagen med att göra smycken och vara trött) men idag kände jag att jag faktiskt måste skriva. För det händer väldigt, väldigt otäcka saker i vårt avlånga land.

Idag har ännu ett asylboende brunnit. Ett är ett för mycket, men nu handlar det om såpass många att man måste vara korkad (eller sverigedemokrat) för att inte se mönstret. Det handlar om terrorism. Jo, alltså på riktigt:

Injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp
Tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd
Destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer

Definitionen är tagen från hemsidan sakerhetspolitik.se.

Och visst känns det som att mordbränderna riktade mot asylboenden borde klassa in under etiketten terrorism, när man läser det.

Det skrämmande är att det finns ett riksdagsparti som har en stor skuld och ett enormt ansvar för det som händer just nu. Självfallet syftar jag på Sverigedemokraterna. Det går inte att tro att den här typen av brott uppstår ur ett vakuum. SD har hetsat så otroligt mycket, kraftigt och fult mot flyktingar att det bara är en tidsfråga innan någon skadas på riktigt. När de till och med uppmanar sina medlemmar att radikaliseras mer, då måste även den mest förblindade Sverigedemokrat se att de har del i ansvaret.

När SD går ut och förklarar att deras riksdagsledamöter uppmuntras att inte sköta sina jobb (för vilka VI betalar lönen) så säger de “demokrati är liksom inte superviktigt”. När SD går ut och hetsar, såsom de gör och har gjort, så ger de bränsle till redan hatiska människor att bli mer hatiska.

Vad jag vet har Jimmie Åkesson, eller någon annan ur partitoppen, ännu fördömt branddåden mot flyktingboendena. Kanske kommer det aldrig hända. Förhoppningsvis inser de sitt ansvar och försöker sätta stopp nu. Bättre sent än aldrig, liksom. För om de inte tyglar sina anhängare, medlemmar och sympatisörer… då kommer snart någon bli skadad.

Det går att skriva mycket om det som händer just nu, till exempel kan man säkert grotta ner sig i Mats Dagerlind-långa inlägg om det fruktansvärt korkade i att först säga “flyktingarna är för dyra” och sedan elda ner byggnader där kostnaden i slutändan landar på… just det, oss. Vem vet, det kanske är en del i SD:s arbete med “inga fler papperspoliser” det här…

Nåväl. Det är skrämmande tider. Nu är det viktigare än någonsin att vi tillsammans visar att det här inte är acceptabelt i vårt samhälle. Tillsammans kan vi faktiskt engagera oss ännu mer i att välkomna och ta hand om de flyktingar som sökt sig till vårt land. Det är dags att visa att Sverige inte glömt vad solidaritet, empati och medmänsklighet är. Några rötägg som tror att de älskar Sverige, när de i själva verket bara förstör och splittrar landet, ska inte få komma här och förstöra.

 

Blogginlägget som skakade “Sverigevännerna”

Okej, så den som inte hänger så ofta på typ Twitter har kanske missat detta, men rasistsverige är i uppror. De så kallade “Sverigevännerna” är arga. Varför? Jo, de har läst en blogg skriven av en annan rasist. Inget nytt under solen alltså. Men det är ändå något ovanligt korkat över den här historien, samtidigt som den är mycket obehaglig.

Det hela började med ett blogginlägg, skrivet av en person som föredrar att skriva sina rasistiska verk under pseudonym. Visst är det märkligt det där, att jag som hotats av SD:are, nazister och ja även av den så kallade “våldsvänstern” vågar skriva under mitt eget namn. Men nästan alla rasister vågar det inte. Kanske beror det på att de innerst inne skäms, jag vet inte men jag hoppas det.

Det där blogginlägget har spridits mellan “Sverigevännerna” och de har blivit mycket upprörda. Inlägget berättar om hur denna anonyma skribent blivit uppsökt av ett par journalister. En av dem har till och med besudlat hennes sekatör genom att ta i den, ve och fasa!

Så här är det, att skribenten i fråga får anses vara en maktperson. Hon har stort genomslag i den “Sverigevänliga” världen. Då kanske man får räkna med att någon försöker intervjua en. Och om man inte är nåbar via telefon är det väl kanske inte så konstigt om journalister gör det “the old fashion way” – dvs knacka på dörren.

Det som är fascinerande i hela historien är att “Sverigevännerna” köpt hela historien rakt av. Total brist på källkritik, inte för att det är ovanligt men ändå. Nu avkräver de ursäkter hit och dit och gastar på om att “det är en stackars 70-årig värnlös kvinna!!!”. Mm. En stackars 70-årig värnlös kvinna som fått hembesök av ett par journalister. Inte av en avrättningspatrull. Inte av mördare. Utan journalister. Som vill intervjua henne. För att hon är en maktperson vars texter läses av många.

Är det verkligen så konstigt att, när man gör ett reportage om så kallad “alternativ media”, vilja intervjua en av de mer tongivande personerna..?

En av alla de som reagerat på blogginlägget med ilska och bestörtning är ingen mindre än Mats Dagerlind, överkucku för hatsajten Avpixlat:

dagerlind1 dagerlind2

Och nu KAN jag inte låta bli att skratta för det här är verkligen så dumt. Så oerhört dumt. Mats Dagerlind blir alltså upprörd över att ett par journalister försökt få till en intervju med en person. Samtidigt har följande saker hänt på Avpixlat, sajten han själv är ansvarig för:

Vi vill för att belysa allvaret i frågan rikta en särskild uppmaning till våra helglediga läsare i Sundsvallstrakten att utföra lite grävande arbete för vår räkning mellan julbestyren. Vi vill få in så mycket information som bara är möjligt om journalisterna på Sundsvalls Tidnings redaktion. […]

Prata med deras grannar och anhöriga, de kanske känner till något privat som kan vara intressant – gräl med frun, vilda fester, otrohetsaffärer osv. Kolla med krogar och personal på Systembolaget om de har några fyllehistorier att förtälja. Sitter du i egenskap av ditt arbete på uppgifter om dessa personer från läkarjournaler, social- och försäkringskasseakter så vill vi förstås få in dem också. Vi röjer aldrig en källa och din anonymitet och meddelarfrihet är grundlagsskyddad så länge du endast förmedlar sekretessbelagda uppgifter med egna ord och inte i form av kopior på skriftliga handlingar. Uppgifter om brott, trasslig privatekonomi, skulder, betalningsanmärkningar och Kronofogdeärenden är också av intresse, liksom varje annan omständighet som man kan anta att dessa personer inte vill ska komma till allmänhetens kännedom.

Det här var Avpixlats reaktion efter Sundsvalls Tidnings artikel om Sverigedemokraten Jonny Skalin. De vill alltså ha information om journalisters privatliv, enbart för att de skrivit en artikel om en Sverigedemokrat.

2010 lät det så här på hatsajten:

“Att ligga i buskar med teleobjektiv och spionera på personer utanför deras hem eller ringa på dörren oanmälda med påslagen bandspelare/kamera är etablerade arbetsmetoder för journalister, så du är i gott sällskap om du bedriver lite försiktig uppsökande verksamhet. Bostadsadresser för de flesta politiker, journalister och andra PK-personligheter finns bara några kostnadsfria musklick bort på tjänster som t.ex. Ratsit.”

Då lanserade nämligen Avpixlat en kampanj med syfte att “granska PK-eliten”. Det handlar inte om att dyka upp hemma hos någon man vill intervjua, med en förfrågan om just det. Det Avpixlat uppmuntrade till får snarast liknas vid trakasserier.

Var var alla upprörda och förbannade “Sverigevänner” när detta hände? Jag som var engagerad i IRM vid den tiden kan berätta att de höll käften. Att trakassera sina meningsmotståndare är okej enligt dem, men om en journalist vill intervjua en av dem… nej ve och fasa. Då kommer det bara sluta med att journalisten har besudlat en sekatör.

Skämt å sido, så förstår jag någonstans varför så många “Sverigevänner” är så upprörda. De tror helt enkelt att alla är som dem. “Som man känner sig själv, känner man andra”, som det brukar heta.  I deras värld är journalistisk visst samma sak som att smyga i buskar, gräva fram det mörkaste i någons privatliv, hota och förstöra liv. Det är inte konstigt att den rasistiska bloggskribenten i fråga, och en hel drös med “Sverigevänner” reagerar så hårt.

Men jag tänker avsluta det här inlägget med en liten tröstande mening:
Vi är inte som ni, så ni kan lugnt andas ut och svara “nej tack” nästa gång en journalist dyker upp för att fråga om en intervju.

 

 

Sluta gnäll på engagemanget mot SD:s rasistreklam!

Okej, så aldrig får man vara bara ARG utan man måste tydligen vara dubbelarg nuförtiden. Det har gått troll (no pun intended) i debatten rörande Sverigedemokraterna och huvudvärken känns som en ständigt närvarande, illaluktande bekant som man inte riktigt kan bli av med.

Få kan ha missat SD:s reklam i Stockholms tunnelbana. Den är fullkomligt vedervärdig och provocerande så det räcker och blir över. De väljer att rikta full attack mot samhällets kanske mest utsatta grupp. En grupp som redan attackeras, misshandlas, förnedras, hotas och hånas. Sverigedemokraterna har stort ansvar i hur EU-migranterna behandlas för de spär på en rädsla och osäkerhet som finns hos vissa människor, och den rädslan och osäkerheten odlas av SD till hat. Nu har de gjort det igen och medan jag skriver detta så protesterar tusentals människor, förhoppningsvis väldigt högt, på ett torg i Stockholm.

Men som jag inledde med så räcker det alltså inte med att bli arg över detta. Nej, jag ska behöva bli irriterad på människor som nu förskräckt kraxar fram “VI FÅR INTE PRATA OM DETTA FÖR DET GYNNAR SD!” och “SLUTA SPRID DERAS REKLAM NI GÖR PR FÖR SD!”. Och visst kan jag förstå nånstans hur de tänker. Kanske hade vi i en perfekt värld kunnat tiga ihjäl SD:s kampanj. Kanske ingen hade skrivit i tidningen om den, kanske ingen hade gått förbi och tagit ett kort för att sen lägga upp på Twitter eller Facebook eller Instagram eller någon av de andra MÅNGA kanaler som folk har tillgång till idag.

I en perfekt värld hade vi kunnat tiga ihjäl SD:s kampanj. Men nu är världen inte perfekt. Och vi har för den delen redan testat att tiga ihjäl SD. Hur gick det? Försvann de i förra valet? Nja, va?

Nu är det som det är. Att SD:s reklam sprids när vi diskuterar och fördömer den är oundvikligt. Det har redan hänt, det kommer alltid hända igen. Suck it up. På riktigt, SUCK IT UP och gå vidare. Den viktiga saken att diskutera nu är inte huruvida antirasisters engagemang faller just DIG på läppen, det viktiga är att sluta upp tillsammans. “Men alla behöver ju inte dela den vidare..” – näpp, det måste vi inte. Men tills vi bestämt nåt slags schema eller gjort nån till storpotät som bestämmer vem som får dela vad är det kanske inte så realistiskt att inte många delar något de upprörs över. Dessutom – mina facebookvänner är inte samma som dina facebookvänner. De jag delar till är inte samma som du delar till.

Självfallet är det viktigaste antirasistiska arbetet inte de som rör SD:s reklamkampanjer. Det är en piss i havet. Vi måste börja prata politik, på ett sätt som även SD:s väljare förstår och tar till sig. Vi måste presentera lösningar som inte går ut på att göra någon till syndabock. Framförallt måste samhället bli bättre på att visa upp positiva bilder på de människor SD försöker skrämma oss för. Samhället, och media kanske mest av allt, går SD:s ärenden när nyhetsankare med turban eller slöja lyser med sin frånvaro. SD vinner på att typ varenda nyhetsredaktion i det här landet är bländande vitt. SD jublar troligtvis så fort den enda bilden av muslimer i media är “terrorister” och fokus ligger på om inte tiggeriet är organiserat istället för att ligga på hur vi kan hjälpa dessa utsatta människor.

Vi får liksom skärpa oss, allihopa. Men jag är ärligt talat mest besviken på antirasister som nu väljer att fokusera 100% på att andra antirasister protesterar mot rasism. Hallå, hör ni inte hur skevt det är? Jag förstår att högermänniskor (inte alla!) gör så, för ärligt talat gynnas även högern av rasism och väljer konsekvent bort att se den i samhället. Men när de hängivna antirasister som har hjärtat till vänster väljer att klaga på andra antirasisters engagemang, istället för att koncentrera sig på sitt eget, då blir jag rent bedrövad.

Tyck vad ni vill om att SD:s reklambilder “sprids”. Men sluta gnäll på oss som protesterar. Sluta gnäll när vi markerar, protesterar och demonstrerar. Vi kan åstadkomma så otroligt mycket tillsammans, men det blir liksom svårare när en del av oss står i ett hörn med armarna i kors och hänger läpp för att de inte får som de vill.

Skavlan och SVT, tillsammans i kampen för ett normaliserat rasistparti

“Jag såg att du hade skrivit på tapiren, men…visst ska du skriva om Åkesson och Skavlan också? Och skräd inte orden!”

Orden kommer från moderskeppet, the one and only. Och klart jag inte gör henne besviken. Faktum är att jag tänkt skriva om det sedan jag först fick talas om det. Få saker gör mig nämligen så upprörd som när ett rasistiskt parti som Sverigedemokraterna får ta ytterligare steg in i nån typ av normalisering. För det är just det som pågår just nu, en bred och omfattande normaliseringsprocess av ett parti som för en rasistisk politik. En politik som även slår mot kvinnor och mot HBTQ-personer, det får vi inte glömma.

När Åkesson, företrädare för ett parti sprunget ur nazism, får medverka i Sveriges mesta mysprogram, då har det baske mig gått för långt. Det är nu vi måste sätta stopp, för innan vi vet ordet av kan än hemskare partier följa i deras fotspår. Eller ja, det gör de redan.

Varför tror ni att det idag är så himla ängsligt och svårt att säga “Nej, vi tycker inte att nazister har här att göra”? Är det för att vi plötsligt börjat GILLA nazism? Nej, det varken hoppas eller tror jag. Men när det rasistiska partiet tar steget in i värmen, då följer också nazisterna med om än en bit bakom. Och vice versa. Vare sig de vill det eller ej, så hör de ihop. För i grunden står de för samma saker.

De står för ett stängt och tillslutet Sverige. De står för ett Sverige där alla är likadana, alla ser likadana ut och alla uppträder likadant. De står för ett Sverige där de bestämmer hur en familj ska se ut. De står för ett Sverige som istället för att välkomna de som flyr från krig, svält och misär säger “Vi skiter i er”. De står för ett kallt och kalt Sverige.

När Åkesson sitter hos Skavlan på fredag, ser lite tilltufsad men heroisk ut, då genomför SD sin kanske största PR-kupp hittills. Jamen, varför tror ni annars de kallar till presskonferens? De får otroligt mycket uppmärksamhet för detta. De får mer uppmärksamhet än när deras företrädare hotar, hatar, springer med järnrör (förlåt, aluminiumrör), eller gör annat som vore totalt oacceptabelt i andra riksdagspartier.

SVT borde skämmas för att de så öppet bidrar till att ett parti som SD tar ytterligare ett steg in i den mysgemytliga värmen. De borde inte behandlas som vilket parti som helst. De borde bjudas in, ja. Men de borde då få stå till svars inte bara för sina företrädares övertramp, utan också för den politik de för.

Ge mig en lång intervju som plockar isär SD:s politik i molekyler och visar upp den orimliga och omänskliga kärnan. Ge mig ett granskande program som lyfter hur deras politik hittills har slagit så hårt mot de som de säger sig företräda. Ge mig en programserie som steg för steg går igenom principprogrammet och smular sönder dess rasistiska grund till ett stoft vi inte ens kan gödsla blommorna med för då kommer de vissna.

Jag förstår min mor helt och fullt när hon säger att hon aldrig mer kommer titta på Skavlan. Han har tagit ställning och valt att se till sig själv och hur han själv kan tjäna på det rasistiska partiet, istället för att tydligt säga “Ni är inte välkomna in i värmen”. Det är pinsamt, obehagligt och rakt förkastligt.

Ge mig något med substans. Men ge mig fan inte mer normalisering av partiet som slår hårdast mot de svagaste, partiet vars företrädare konstant ljuger om vilka de företräder, partiet som vill göra Sverige ännu kallare.

Ge mig ingen jävla mysig Skavlan-intervju, ge mig en stöttande hand i arbetet att förpassa Sverigedemokraterna till ett mörkt och skamligt hörn av Sveriges politiska historia.

Sverigedemokraterna hjärtar inte yttrandefrihet

Häromdagen bloggade jag om Alexandra Pascalidou som på sin blogg skrev att hon fått nog av hatet hon ständigt utsätts för. Det fick henne att ta beslutet att sluta arbeta för Sveriges Radio och Ring P1.

Idag har hon fattat ett annorlunda beslut. Efter massiv uppbackning och stöd från otroligt många som tycker om Pascalidou som journalist och person så blir hon kvar på radioprogrammet. En liten seger för yttrandefriheten, kan man säga. Såvida man inte är kopplad till Sverigedemokraterna, förstås.

Erik Almqvist, som är djupt involverad i SD:s tidningsprojekt Samtiden, är nämligen av en annan uppfattning och skriver följande på Twitter:

erik almqvist

Att Almqvist ens har mage att skriva något sådant? Men man får försöka se något positivt i detta yttrandefrihetsfientliga uttalande: han är väldigt duktig på att bevisa att Pascalidou varken ljög eller överdrev om hatet hon utsätts för. Det blir också tämligen tydligt varifrån hatet oftast kommer, inte bara när det gäller Ring P1-programledaren utan även de flesta andra samhällsdebattörer som hotas och hatas idag. Skiten kommer från höger, skiten kommer allra främst från Sverigedemokraterna och deras små internetkrigare.

Kanske vi borde tacka Erik Almqvist för att han gör det så himla tydligt idag?

Idag känns som en bra dag, precis som alla andra dagar egentligen, att påminna om att Sverigedemokraterna inte är ett riksdagsparti som andra. Det är inte bara ett rasistiskt parti, det är också ett parti som attraherar demokratifientliga och yttrandefrihetshatande personer. Det är ett parti som vi aldrig kan tillåtas bli normaliserat. Vi måste ständigt påminna om att det här är ett farligt parti.

Om något är tweetsen ovan tydliga exempel på hur SD och deras anhängare egentligen ser på yttrandefrihet. Den ska bara gälla dem, och ingen annan. För i samma sekund som deras motståndares yttrandefrihet hotas, då står SD:arna där och hejar glatt på.

En grå dag i yttrandefrihetens land

Idag skiner solen, i vad som tycks vara de flesta delar av landet. Ändå kan jag inte låta bli att känna att det är en väldigt grå dag idag. Vi har fått ta emot två nyheter som gör att åtminstone jag får en klump i magen av Titanic-isbergsstorlek.

Det handlar dels om att Sajtkoll, en sajt som skulle hjälpa till nätanvändare att avgöra om en sida är pålitlig eller ej, läggs ner. Anledningen till att det händer just nu, bara några dagar efter lansering, är den mängd hat och de stora påtryckningar som redaktionen mottagit. Från vem, kanske ni undrar om ni inte läst några nyheter idag. Men ni borde ju kunna gissa ändå: från högerkanten, den allra yttersta och råa.

Och vi får också läsa idag om Alexandra Pascalidou, programledare för “Ring P1”, som nu väljer att lägga av då hatet och hoten blivit för mycket. Hon berättar på sin blogg om återkommande hat som tär, som känns. Och vi är nog många som kan förstå hur det känns, även om vi bara fått ta emot en bråkdel av det hon fått. Vem är det då som främst stått för hatet? Jag behöver nog inte ens skriva ut det.

Och för att se till att det blir riktigt kaka på kaka så finns det förutom de här två nyheterna också en till incident som påverkat mig idag. Det är att nazister härjat runt i Varberg och satt upp avspärrningsband de senaste dagarna. Skolor, polisen och en privatperson har blivit utsatta. Ett försök att skrämmas, ett hot i det tysta.

Jag skäms lite för att erkänna det här, men när jag läst alla nyheterna listade ovan så känner jag bara en enda sak: jag blir rädd. Det är på väg att gå alldeles för långt i Sverige nu. Högern gnäller lite då och då om en “åsiktskorridor” men det vettetusan om det är den vi ska oroa oss för. Det är snarare den åsiktsgrav som yttersta högern gräver som borde få oss att reagera.

För det är just det som händer just nu: ytterhögern, med SD:s nätkrigare hand i hand, gör ungefär allt de kan för att tysta sina meningsmotståndare. Det spelar ingen roll om det är via mejl, via telefon, via brev eller på vilket annat sätt, för målet är detsamma. De vill ha tystnad. De vill att bara deras egna röster ska få höras.

Nu har det börjat hända. Nu har personer i offentlighetens ljus börjat få nog och deras röster riskerar att tystna på riktigt. Vi KAN inte tysta sitta och se på, det är dags att agera. Det är dags för arbetsgivare att ta sitt förbannade ansvar för att skydda sina anställda, det är dags för kollegor att stötta varandra, det är dags att släppa på den här naiva och skadliga inställningen att “du ska vara GLAD över hatet, det betyder att du gör något positivt!”. Alla de som vrålade så spottet flög över att en tårta var ett hot mot demokratin, borde vråla än högre nu.

Vi kan tillsammans stå upp mot högerextremisterna som vill tysta röster i samhället. Vi kan tillsammans stå upp för de som utsätts för hatet. Pascalidou avslutar sitt blogginlägg med:

”Det är inte synd om mig. Det är synd om dem och alla andra som så tidigt döms ut så hårt. Det är synd om alla dem som tvingas svälja, som förgiftas av hatet, utan omgivningens stöd och uppmuntran. För deras skull – stå upp. Stå upp för dem och med dem. Stå upp för framtiden. Jag orkar inte längre.”

Låt oss göra det. För att ingen mer, någonsin, ska behöva skriva “Jag orkar inte längre”.

Vårt ansvar är att sätta stopp

Idag är det förintelsens minnesdag. Det är 70 år sedan Auschwitz befriades. 70 år sedan. En livstid för många, men än finns överlevare kvar som kan berätta om vad som hände i koncentrationslägren. Snart är de borta och ett enormt ansvar vilar på oss som lever kvar. Vi får aldrig glömma, vi får aldrig sluta berätta, vi får aldrig ge efter för de som förnekar förintelsen. Vi får aldrig låta dem vinna, de mörka krafter som idag har markerat mot flera redaktioner, myndigheter och politiska partier över hela landet.

Även Östersund, min hemort som för alltid har en speciell plats i hjärtat, har utsatts. Två tidningsredaktioner, Försäkringskassan samt vad jag hört ryktesvägen också Vänsterpartiets expedition har angripits. Avspärrningsband med nazistiska Nordfronts logga och skyltar med obehagliga budskap. Det är ett angrepp: på yttrandefriheten och på demokratin. Det går liksom inte att missta det för något annat, de vill tysta människor.

Det hade varit otroligt skrämmande vilken dag som helst, men extra mycket just idag. På förintelsens minnesdag hotar de redaktioner för att de skriver om det ofattbart hemska som nazister och andra utsatte oskyldiga människor för under andra världskriget. Det är alltså något som händer här och nu. I vårt trygga lilla land.

Det gör extra ont i mig att Östersund utsatts. Jag har alltid varit så naiv att jag trott att nazisterna inte har något fäste där. SD har inget överdrivet stort stöd, det är sällsynt nuförtiden (eller var det när jag bodde där) med nazistiskt klotter. De har liksom inte varit närvarande på samma sätt som jag upplevt dem här i Halland. Att jag dessutom känner människor på alla de ställen som angripits gör att det känns extra nära. De som nu säger “Oss tystar ni aldrig!” – ni har mitt osvikliga stöd och respekt.

Att nazisterna fått vind under vingarna kommer inte som någon överraskning .Vi har ett rasistiskt parti i Riksdagen. Vi har politiker, mediala profiler och erkända debattörer som på senaste tiden ansträngt sig hårt för att göra SD mer accepterat. Vi har partier som anammar SD-retorik för att locka åt sig deras röster. Vi har sett flera gånger hur man använder eufemismer som “invandringskritiska” och “islamkritiska” om det rasistiska partiet som förgiftar samhällsklimatet.

Självfallet ger det energi även åt nazisterna, för steget dit är inte så långt. Accepterar vi en sorts hat, då ger vi också kraft till flera sorters hat. Det är inte precis rocket science.

Men det är något här jag måste ta fasta på. Jag har som sagt trott att Östersund varit fredat. Att Jämtland varit ett lite mer öppet ställe. Det gör väldigt ont att inse att det är fel. Att hatet och respektlösheten för demokrati och människoliv finns även där. Att den finns överallt. Och det är liksom dags nu att fler fattar det här. Ingen är fredad, ingen är säker. Låter vi dem avancera och vinna mer mark så är det ett hot mot oss alla. Men självfallet är det största hotet riktat mot vissa, särskilda folkgrupper. Vi måste ta vårt ansvar och ställa oss framför dem. Vi måste bli deras personliga sköldar. Det är vår förbannade skyldighet.

Det ser mörkt ut nu, det är jäkligt skrämmande, men jag tror ändå att vi har en möjlighet att tillsammans sätta stopp för den utveckling vi ser i samhället. Om vi lovar varandra att aldrig hålla käft, att alltid strida mot och aldrig acceptera att rasism och nazism normaliseras. Då tror jag att vi kan göra en skillnad. Jag vägrar tro att det är för sent.

 

Pinsamma, pinsamma SD

Just nu haglar det artiklar där SD-företrädare avslöjas som anonyma näthatare. Bland annat Christoffer Dulny, ett riktigt toppnamn, har uppmärksammats. Han väljer idag att avsäga sig alla sina uppdrag. Men det är inte bara SD där det förekommer märkligheter, rasism och sånt som inte är värdigt en politisk företrädare. Det har avslöjats även i andra partier. Men där andra partier försöker krishantera genom att be om ursäkt, ta avstånd och utesluta så väljer SD en helt annan metod: “Det är inte vårt fel!”

Ja, jag kan inte tolka det på något annat sätt när jag kollar på den film som Kent Ekeroth, riksdagsledamot, har lagt ut under dagen. Allvarligt förklarar han för tittaren att det är medias fel att SD:are uppmärksammas som näthatare. Media har haft informationen i ett år (hur vet Ekeroth det egentligen?) och de väljer tillfället bara för att påverka valresultatet minsann. Och det är dumt för då kan vi ju inte prata om invandrarna som kommer hit och raserar det Ekeroths förfäder byggt upp!!!1

Jag är ledsen Kenta, men jag måste vara lite hård nu: du är inte riktigt klok.

Spelar det verkligen ROLL hur länge media suttit på informationen? Det är klart de väljer att publicera under valrörelsen, det är ett jättebra sätt att få läsare på. Och det är vad varje tidning vill ha. Det viktiga här är inte vad media valt att göra med sin information, det viktiga måste väl ändå vara informationen i sig?

Att politiska företrädare anonymt sprider hat på internet är ett stort problem. Det pratas om att tårtor och rosa glasögon som sätts fast på valaffischer med häftmassa är hot mot demokratin och hot mot yttrandefriheten. Well guess what? Det är ett större problem med politiska företrädare som sprider hat.

Det är inte medias fel att ni har gott om företrädare som uttrycker sig hatiskt på nätet. Det är er organisationskultur som är problemet – och er politik. Ni kan försöka gömma era nasserötter under era fina kostymer, precis som jag försöker gömma min utväxt genom att färga håret. Men vet ni vad? Bara för att man gömmer och försöker dölja något är det inte försvunnet.

“Media har mer på gång för att smutskasta SD” – Men FATTAR du ens varför det ens är en möjlighet för media? FATTAR du ens att det inte är smutskastning att berätta att era företrädare sprider hat, rasism och homofobi anonymt på hatsajter på internet?! Nä. Nä du gör väl inte det, förstås.

Och en sak till, Kent Ekeroth. Ge fan i att ta på dig att prata som om du vore en företrädare för hela svenska folket. Mina förfäder har, troligen i högre grad än dina, hjälpt till att bygga upp Sverige. Det ger dock inte mig heller mer rätt än någon annan att neka någon att komma till Sverige för att bo, leva och finnas här.

Du säger också att “svenskar känner sig mindre hemma i sitt eget land”. Där håller jag med dig. Jag känner mig inte hemma i ett land där såna som du, Kent Ekeroth, sitter i riksdagen och beter sig som någon jäkla räddare av riket. Det är du inte, så cut the crap. Skulle vi låta SD styra landet ensamma i ens en vecka bara skulle det bara finnas lite damm kvar sedan. Lite damm, en trasig svensk flagga och en bandspelare som spelar undergångsmusik i hörnet. Ni kallar er Sverigevänner, men ni har inget begrepp om vad “vänskap” innebär.

Ni är ju, ärligt talat, mest pinsamma just nu.

SD Falkenberg bjuder in homofob

Idag satt jag och bläddrade igenom lokaltidningen i godan ro, när jag såg en annons som fick mig att haja till. Inte bara på grund av eventet som den berättade om, utan också på grund av ett namn. Peter Szajda. Ett ovanligt namn, som lär mycket bekant.

Jag kastade mig över datorn och googlade och insåg rätt omgående att det inte var så konstigt att namnet var bekant. Det har skrivits en hel del om denne “islamolog”. Bland annat har IRM skrivit om honom:

“Enkelt för människor har ändtarmen en annan funktion än få en manligt kön upptryckt. Bara för att det finns betyder inte att det är normalt. Skulle jag använda din tankegång så skulle pedofili också vara normalt eller”

Vad kan man mer hitta om denna person som blivit inbjuden av SD Falkenberg? Han har, jätteförvånande och chockerande nog, också blivit intervjuad av rasistsajten Dispatch International:

Peter Szajdas föräldrar flydde undan den kaotiska situationen i Polen 1981 och kom till Malmö när Peter var 3 år. De började omedelbart jobba, de lärde sig svenska på fritiden och fick inte en krona i bidrag – och krävde heller inga. De fick låna pengar till möbler, men betalade tillbaka så fort som möjligt.

 

– Nu är de förbannade. De kom till ett land med riktig demokrati, med hederliga människor för vilka ett handslag var lika giltigt som ett underskrivet kontrakt och så tryggt att man inte behövde låsa dörren, säger Peter Szajda.

 

Ja, det var liksom ett helt annat land på 1980-talet. Fåglarna kvittrade högre, alla var glada och man behövde inte låsa dörren för alla var supersnälla. Nu är jag visserligen född 1985 men kan spontant känna att om det vore så jättestor skillnad så borde jag ändå veta om det.

Men sen säger Szajda något som är väldigt obehagligt:

Men ser islamologen Szajda något verkligt hot för Sveriges framtid – löper vi någon risk att en dag tvingas underkasta oss sharialagen?

 

– Ingen omedelbar risk, men det är just därför vi måste agera nu – innan det blir för sent. Problemen är två: att de liberala muslimer som inte vill ha sharia aldrig säger något och därmed ger sitt tysta samtycke till de högljudda islamisterna med sina ständigt nya krav på anpassning av det svenska samhället till islam.

 

Det andra problemet är pursvenskarna. De har inte upplevt krig på 200 år och verkar inte ha någon stridslystnad kvar. Det är en stor nackdel för Sverige.

 

Wow. Det är alltså stridslystnad, som krävs? För vi ska, vadå, kriga mot islam? Det låter ju superduperfräscht och inte alls obehagligt. Det fascinerande är att han pratar om “de liberala muslimer som inte vill ha sharia” (en majoritet, vågar jag påstå) men anser att det är lite deras fel ändå, om landet blir “islamiserat” (tror inte det va). De högljudda islamisterna är kanske just högljudda. Men de är väldigt få. Jag tror inte heller vi behöver nån “stridslystnad” för att klara av problemet, helt enkelt av följande enkla lilla anledning:

Problemet finns bara i huvudet hos Sverigedemokrater och andra rasister.

Summan av det hela: Sverigedemokraterna Falkenberg bjuder in en homofobisk och islamfientlig man som ska prata om…islam. Det kommer säkert bli både sakligt, objektivt och leda till föreståelse och tolerans.

Eller inte.

 

Skratta åt SD är kontraproduktivt

“Best of SD” heter ett filmklipp som nu sprids likt en svårartad förkylning i sociala medier. Jag är inte den som kritiserar saker jag inte sett, så jag kollade just på klippet. Och blev så ofantligt trött. Jag är helt med om att politik måste kunna vara rolig och humoristisk, men det måste då också finnas lite skärpa och finess i humorn. “Höhö, kolla vad dumma dom är!”, saknar både finess, skärpa och är i slutändan troligen endast kontraproduktivt.

Vad händer när vi höhö-garvar åt “dumma sd:are”? Det enkla och korta svaret är: troligen inte ett skit. Att höhö-garva åt “dumma sd:are” är något som är förbehållet en viss del av oss i Sverige: vi som har makt. Vi kan tillåta oss själva att göra det, för det straffas oss inte. Det är inte främst oss, kritvita och kristna/ateister/icke-muslimer, som Sverigedemokraterna är ute efter. Vi kan fördöma på avstånd, men vi kommer aldrig någonsin få veta hur det är att vara en del av SD:s hatobjekt nummer ett.

När vi höhö-garvar åt “dumma SD:are” så visar vi så tydligt att vi har RÅD att ta lite lätt på det. Det är, enligt mig, samma grej som att förminska rasism till att bara handla om SD. Vi KAN blunda för annan rasism, för vi drabbas inte av den.

I slutändan kommer dock ALLA drabbas av SD:s politik om de får tillåtas få mer makt. Det är kanske det vi borde prata om istället. Vi borde prata mer om hur de vill sabba villkor för arbetare, hur de vill försämra levnadsvillkoren för HBTQ-personer, hur de vill inskränka aborträtten, hur de “driver” frågor som de redan röstat emot i Riksdagen, hur deras politik i slutändan kommer rasera vår välfärd och vårt land.

Det är DET vi borde prata om. Inte sitta och skratta åt hur dumma de är. För medan vi skrattar, är de ute och lismar åt sig fler röster. Medan vi skrattar, drabbas våra kamrater för rasism som vi valt att blunda för. Medan vi skrattar, händer det inte ett skit.