För några dagar sedan skrev jag en insändare till vår ena lokaltidning. Vill ni hellre läsa den där, så trycker ni här. Med kommentarer, och allt! Annars kan ni helt enkelt scrolla ner och läsa den här istället:

Här sitter jag i min soffa, nyss hemkommen från en promenad runt Frösöberget.

Jag häpnar över vilket vackert landskap jag bor i. Fjällen, sjöarna, skönheten. Jag är tacksam för att jag haft turen att bli född här. För det handlar inte om annat än tur, för mycket kan man styra i sitt liv, men inte var i världen man blir född.

Det får mig också att tänka på det här med främlingsfientlighet, rasism, att vilja stänga vårt lands gränser. Att neka människor tillträde till det här vackra. Jag kommer aldrig förstå viljan att säga ”stopp och belägg, hit är du inte välkommen”. Att man kan se människor som kostnader, utan att vilja se deras människovärde.

Jag blir lika ledsen varje gång jag hör någon prata om att vi inte har råd att ta emot invandrare eller flyktingar.

Jag blir lika ledsen varje gång jag hör någon prata om att de bara kommer hit för att snylta. Jag blir lika ledsen varje gång någon vill stänga dörren och sätta upp en stor stoppskylt.

Vi lever i ett överflöd. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi har både råd och plats att välkomna människor hit. Det är en snål och cynisk syn på mänskligheten att vilja stänga Sveriges gränser. Skulle det någonsin hända, hoppas jag innerligt att Jämtland gör revolt och blir en egen republik på riktigt. För min uppfattning är att hit är alla välkomna.

Med stolthet säger vi ”kom in!” när någon knackar på vår dörr och med ännu större stolthet visar vi upp det sagolikt vackra som är vårt hem. Som vi inte själva valt att födas i, så hur kan vi egentligen säga nej till att dela med oss?