Tag Archives: livet

“Ameh det är ju bara för att provoc…” HÅLL KÄFT

Posted on by

“Det är ingen mening att bli arg på American Apparel, de försöker bara provocera med sin reklamkampanj.”

“Men varför reagerar du över melodifestivalen ens? De gör det ju bara för att såna som du ska bli provocerade.”

Ja, alltså ni har väl hört det förut? Är ni tjejer har ni garanterat gjort det. Och jag vet inte om det finns något som upprör mig mer än inställningen “Du borde inte bry dig om provokationer”.

Om American Apparel lanserat sin kampanj bara för att provocera folk så gör det den inte mindre vidrig. Tvärtom tycker jag det är fegt att bemöta den med tystnad. För ärligt talat: nej, om vi slutar reagera kommer inte den här typen av reklam sluta produceras. Den här typen av reklam finns överallt, hela tiden, i mer eller mindre grovt utförande. Om vi reagerar så kanske det till slut inte ÄR accepterat att göra sån reklam, provokation eller inte. Om vi reagerar kan vi kanske skapa en förändring? Jag vet iallafall detta – förändring skapas INTE genom tystnad och en ryck på axlarna.

Men det handlar ju, som sagt, inte bara om American Apparel. Det handlar om inställningen “Ameh bli inte provocerad”. Det är en inställning jag mött hela mitt liv. Allt från “Nejdå han mobbar dig inte, han försöker bara provocera fram en reaktion. Ge honom inte den glädjen”, något som gjorde att jag under hela högstadiet bara tog emot och tog emot och tog emot och lät mina mobbares ord äta upp min självkänsla. Bit för bit för bit. För jag skulle ju inte bli provocerad, skulle inte reagera.

Sen har det fortsatt. Nästan genast när jag reagerar på något jag tycker är fel så får jag höra det: “Ameh det är ju bara för att du ska bli provocerad. Bry dig inte.” Jag får höra det när jag reagerar mot sexism, jag får höra det när jag ifrågasätter transfobi, jag får höra det när jag säger emot rasism. Jag får till och med höra det när anonyma människor mordhotar mig: “Ameh det är ju bara ett anonymt troll som försöker provocera, ge hen inte den glädjen”.

Nu kommer jag generalisera lite, det får ni stå ut med, men snart 29 års erfarenhet säger mig detta: det är nästan bara män som säger det. Vad beror det på? Beror det på att de själva inte är utsatta för orättvisor i samma utsträckning? Beror det på att de uppfostras på ett annat sätt, uppfostras att tycka att en axelryckning är bästa försvar? Jag vet ärligt talat inte.

Men jag vet detta: efter nästan 29 år har jag kommit fram till att det är min, och bara min, ensak om jag reagerar på nåt. Du kan hålla med eller inte hålla med mig. Men om du säger “Ameh det är ju bara för att provocera!” så kommer jag be dig hålla käften. Jag har fått nog nu. Även saker som uppenbarligen är till för att provocera kan vara skadliga, kan såra. För mig spelar det ingen roll om skämten i lördagens Melodifestival var enbart avsedda att provocera för det är ändå skämt som fortsätter upprätthålla skadliga strukturer. Jag struntar fullständigt i om det där anonyma aset bara mordhotar mig för att hen vill provocera fram en reaktion för det är inte kul på något sätt att få den typen av mail.

Och ni som gör saker “bara” för att provocera – ni borde tänka om. Ni kanske lyckas få till några höhö:iga ryggdunkar. Men samtidigt kanske ni också lyckas få till lika många förbannade, ledsna och besvikna hjärtan. Samtidigt hjälper ni till i högsta grad att upprätthålla strukturer i samhället som tar livet av folk. Jag är ledsen om jag låter krass, men i förlängningen är det exakt det ni gör.

 

Män och vita – flytta på er!

Posted on by

Ok, kan vi ta ett litet snack om folk som ba “jag vet bättre om ditt förtryck än vad du själv gör”? Jag tror nämligen jag snart spricker av irritation. Jag måste få ventilera lite. För det skaver i mig när jag ser privilegierade vita män som tar upp enormt mycket utrymme med “KOLLA JAG ÄR FEMINIST!” och skriker så högt att kvinnors röster drunknar. Det gör fasen ont i själen när jag ser andra vita antirasister som klappar rasifierade på huvudet med ett nedlåtande “men du, jag ser inga färger, jag ser bara människor!”.

Att det finns gott om folk som antingen skiter i både feminism och/eller antirasism är en sak. Det är frustrerande ja, men jag har ändå nån slags respekt för dem om de iallafall har någon typ av argument. Men de som påstår sig kämpa för någon som är förtryckt men samtidigt förtrycker själv, vad har de för försvar? Inget. Jag kan inte komma på någon nytta de egentligen gör i debatten.

Säkert kommer folk bli sura nu och kanske uttrycker jag mig klumpigt och förtjänar det. Men jag tror att många också förstår och känner igen vad jag skriver om. Den där irritationen som känns i hela kroppen som en vibrerande elstöt så fort en man börjar förkarla (svenska för mansplaina) den feministiska kampen. När män i ena sekunden påstår sig vara feminister, för att i nästa sekund antingen göra något antifeministiskt eller förminska en kvinnlig feminists upplevelser.

Vi driver rätt ofta med de som i samma ögonblick som man nämner kvinnokamp kommer inrusande med plakat, där det i fetstil står “MEN MÄNNEN DÅ?!?!?!?!?!?!”. Men vet ni, de finns ju i våra egna led? Men det verkar som att många förblindas av den typen av beteende om de bara har tillräckligt många följare på Twitter eller syns i tillräckliga många forum.

Och vi har de där antirasisterna, de där kritvita (som jag), som kräks klyschor och säger “jag vet ALLT om antirasism, ingen (INGEN!) vet mer om antirasism än vad jag gör!”. Och folk ba “ååh, hen är en sån förebild som KAN så mycket!” och när nån räcker upp handen och säger “hejhej, jag är utsatt för rasism, får jag säga nåt för jag tycker du har fel…” så uppstår närmast ett vrål: “hur VÅGAR du ifrågasätta?! Hur VÅGAR du splittra antirasismen?? SKÄMS PÅ DIG!”.

Det är en jäkla lögn att påstå att det är onyttigt för antirasism och/eller feminism att släppa in fler perspektiv, att faktiskt lyssna till de som är de mest förtryckta. Risken finns annars att de som hörs mest (de med störst privilegier) också är de som får sätta agendan. Och ärligt talat, hur bra är det när de som har störst privilegier är främsta kämparna för att REDUCERA de privilegierna eller helt skrota dem? Hur bra är det att de som har faktisk erfarenhet av förtryck får höra att  de borde hålla käften för de är nog allt lite obekväma och kan vi inte bara lyssna på den här som ser ut och låter som vi gör istället så blir allt bekvämt och myspysigt och INGEN FÖRÄNDRING SKER.

Som sagt. Säkert kommer folk missuppfatta mig. Säkert kommer folk bli griniga. Det skiter jag i. Jag vet att det hör till att bli arg och förvirrad när ens makt ifrågasätts – jag vet för jag har varit där. Men jag tänkte på saken och insåg att det ifrågasättandet var helt korrekt. Det är inte så jäkla omöjligt att uppmärksamma (och ifrågasätta?) sina egna privilegier. Det gör kanske lite ont, det är kanske lite jobbigt men i slutändan så blir det bra.

Jag lovar.

Mitt år och vår framtid – eller en svamlig nyårskrönika om feminism och framtiden

Posted on by

Idag är det nyårsafton och många skriver sammanfattningar över året som gått. För mig har det varit ett minst sagt turbulent år då det hänt otroligt mycket. Jag började med praktik på Sekos kommunikationsenhet, en fantastisk upplevelse där jag lärde mig massor och fick nya vänner. Sedan träffade jag såklart Peter, mannen i mina drömmar, och innan jag ens förstod det bodde jag i Varberg. Sen liksom rullade det på: jag fick jobb i Falkenberg, ett riktigt bra jobb!, och vi skrev på kontrakt för en lägenhet vi flyttar in i till våren.

Mycket roligt har hänt i år, men det har också varit ett tungt år. Under våren förlorade världen en fantastisk, empatisk och omtänksam människa. En liten pojke förlorade sin mamma, min vän förlorade sin syster och det var en tuff tid för alla. Det är fortfarande en tuff tid, på sätt och vis. Och det är orättvist och meningslöst och gör mig arg att unga människor ska slitas ifrån världen på det sättet.

Jag har också haft perioder då jag mått riktigt kasst. Arbetslöshet gör tyvärr det med många människor. Vi inpräntas med att jobb jobb jobb är det viktigaste. Vi får lära oss att värdet ligger i vad vi gör. Och inte nog med det, med arbetslöshet följer såklart en enormt stor otrygghet rent ekonomiskt. Så stressad som jag varit det här året har jag aldrig varit förut. Pressen, och stressen, har varit grymt jobbig. Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende fick uppleva att vara arbetslös i dagens Sverige.

Rent politiskt har jag slitits mellan hopp och förtvivlan i år. På vissa håll ser jag hur sexismen och rasismen frodas. Samtidigt ser jag små ljusglimtar, här och där. Men det går för långsamt! Sexism, rasism och homofobi tar livet av folk. Det förstör så oerhört mycket – och till vilken nytta? För att rädda människor inte vågar ta in kunskap? Jag vet inte. Men vad jag vet är att jag 2014 kommer fortsätta kämpa för att åtminstone några ska öppna sina ögon och förstå att hat aldrig är konstruktivt.

Jag har lärt mig oerhört mycket det här året. Om en vit cis-feminism som jag rätt oundvikligt är en del av, men så gärna vill förändra. Vi kommer aldrig kunna få till en förändring för världens kvinnor om vi samtidigt singlar ut vilka som är välkomna att kämpa vid vår sida. Och jag ska försöka lämna plats, för jag vet att det kanske inte är helt toppen att jag försöker utkämpa någon annans kamp. Men kanske kan vi stötta varandra, på något sätt? Det är nog min främsta förhoppning inför 2014: att vi (vita och cis) lär oss att vara lyhörda och lyssna. Precis på samma sätt som jag önskade att män lyssnade och var lyhörda inför kvinnokampen.

Det handlar inte om ett exkludera någon eller några. Det handlar om att man inte bara kan storma in och ta över. Det handlar om att vi måste slåss för alla, inte bara oss själva. Först då tror jag att vi, på riktigt, har en chans att skapa en bättre och värdigare värld.

Annars har 2013 mest känts som en massiv uppladdning inför valåret 2014. Ett val som har potential att förändra enormt mycket. För den som vill vara säker på en förändring i samhället är förstås Vänsterpartiet det rimligaste alternativet idag, om man frågar mig alltså. Det viktigaste just nu är att byta regering, se till att den nya regeringen faktiskt börjar återställa och återuppbygga vår välfärd och våra trygghetssystem, och att se till att SD får så minimalt med makt som möjligt.

Sverigedemokraterna kommer nästan garanterat växa i nästa val. Men det behöver inte betyda att de får mer makt. Med tanke på hur många de uteslutit sedan valet 2010 undrar jag om de ens har några kvar att fylla upp platser med…

2014 ska bli året då fler engagerar sig, fler vågar lär sig nya saker, fler börjar lyssna och fler säger ifrån.

Det blir också det året då jag fortsätter upplysa om rasistiska sajter som Exponerat och Avpixlat och vilket hat som kräks ut av både dem och deras kommentarsfält. Det blir också året då jag fortsätter berätta om MIN syn på feminism, lyfter sexistisk skit och håller upp den i ljuset för att visa alla att den faktiskt inte bara luktar illa. Den är också ful, i grunden rent grotesk.

Eftersom jag jobbar som valombudsman kommer 2014 till stor del vara val, val, vänsterpartiet, vänsterpartiet. Såklart! Och det glädjer mig. Men 2014 ska också bli ett år där jag får vakna varje morgon med mannen jag älskar, då jag träffar älskade vänner och där jag utvecklas ännu lite mer.

Gott nytt år önskar jag er, mina vänner, kamrater, fiender och haters. Vi ses igen 2014!

Ett litet inlägg om rädda Svpolare

Posted on by

Jag tänker nu lansera ett nytt ord, eller ja det är nytt iallafall för bloggen. Nämligen Svpolare. För den icke-twittrande: #svpol är hashtaggen för “Svensk Politik” men den är, sedan rätt länge tillbaka, rätt kidnappad av rasister och andra människohatande individer. Eller bara väldigt otrevliga människor. Att tagga med #svpol kan helt enkelt ses som en slags Batman-signal för internets mörkerkrafter.

Och jag vill helt enkelt inte kalla alla dom för just rasister, för vissa av dem är inte det. Även om en majoritet är det. Alltså, ni som har Twitter förstår vad jag menar. Ni som inte har det, ni får föreställa er.

Men: jag har tänkt på en sak angående de här Svpolarna. Nämligen att de verkar vara fullkomligt vettskrämda för allt de inte riktigt begriper. Främmande religioner är ett ganska typiskt exempel på vad de är rädda för. Hela det här “MEN I KORANEN  STÅR DET ATT VI ALLA KOMMER DÖ FAKTISKT” när de aldrig läst ens ett ord ur Koranen.

Feminism tycks också vara något som ger dem mardrömmar. Även där brukar de ofta hävda sig ha stor kunskap om ämnet, men ställer man enkla frågor inser man att de inte alls förstått vad det handlar om. Feminism handlar ju liksom inte om att kastrera alla män eller att kvinnor ska ha männen som sina små tama husdjur. Nej, det handlar ju faktiskt om något så enkelt som att man ska ha samma villkor, samma rättigheter och samma skyldigheter – oavsett kön.

Och just kön är en tredje sak som verkar få dem att rysa av okunskapens rädsla. För är det några som är LIVRÄDDA för ordet “hen” så är det just Svpolarna. Att vara rädd för ett ord kan ju ses som lite märkligt, men nog måste det vara rädsla som driver deras hat för detta könsneutrala pronomen? Detta ord som inte bara är rätt praktiskt att använda, utan som också kan användas när man helt enkelt inte vill köna någon.

För ärligt talat – hur ofta är någons kön egentligen relevant? Är det relevant att veta om en bebis är pojke eller flicka? Varför? För att veta vilken typ av presenter man ska köpa till barnet? Nä, man kan väl köpa vad man vill (även om jag personligen är väldigt anti t.ex vapenleksaker men det är ett annat blogginlägg).

Måste man veta bebisens kön för att veta hur man ska tilltala det? Kan man inte tilltala det likadant oberoende om det har en snopp eller snippa?

Men det är förstås inte bara hos små barn det är fullkomligt ointressant att veta kön egentligen. Tänk efter själva – när är det egentligen jätteviktigt att veta nåns kön? Kan vi inte för en liten stund tänka på hur skönt det vore om kön alltid vore irrelevant? Om vi inte dömdes i förhand just på grund av den lilla detaljen?

Äsch, det är svårt att blogga om det här för jag vet att jag inte trampar bara Svpolare på tårna. Men en sak vet jag iallafall: det är nog bara de som blir uppriktigt förbannade över att jag uttrycker mina tankar i ord. För det är nog bara, ärligt talat, Svpolarna som är så genuint jätterädda för att någon har en åsikt som inte de delar.

Ett litet tack, bara.

Posted on by

Jag har varit supertrött ända sedan jag kom hem från dagens kurs och har tänkt “jag måste sova NU!” flera gånger. Ändå är jag vaken nu – och bloggar. Jag började liksom tänka lite och mina tankekedjor är ibland helt omöjliga att stoppa. Det räcker inte att tänka på mitt nya jobb och hur otroligt spännande det ska bli, det utvecklar sig till längre resonemang.

För jag började tänka på var jag var för ett år sen. Och vem jag var. Jag bodde i Östersund. Jag var tämligen nyblivet arbetslös. Mitt hjärta var i spillror. Jag kände mig ensam, trasig, rätt så värdelös och fullständigt vilsen. Jag visste inte ens vem jag var längre och ännu mindre visste jag vad jag skulle göra av mitt liv. Det enda jag egentligen fortfarande var säker på var min längtan efter att göra skillnad, att arbeta för något bättre, att göra något av den eld som alltid brunnit inom mig (ursäkta klyschan).

Jag vet inte riktigt var jag ska anse att den började, resan som tog mig dit jag är idag. Var det när jag började på 118100 och blev fackligt aktiv? Ett engagemang som gett mig så otroligt mycket – kunskap, vänner och erfarenheter. Det har också gett mig tjockare skinn och starkare rustning, för nog har jag fått en hel del knivar i ryggen. Det är så, när man inte räds att uttrycka sina åsikter. Jag är helt säker på att mitt fackliga engagemang hade varit nog för mig för facket GÖR skillnad och jag ville arbeta för ÄNNU mer skillnad. Men det blev inte så, för jag blev arbetslös. Det blev vi alla.

Plötsligt försvann de få rutiner som ändå fanns i mitt liv. De där regelbundna kontakterna med vänner. Och själva basen för mitt engagemang. Det kändes som att jag hade absolut ingenting.

Och jag ska inte hymla: första veckorna så mådde jag så otroligt dåligt. Sen insåg jag att jag kunde göra vad som helst. Kanske var det en enkel väg ut, men för mig var det otroligt stort att flytta till Stockholm och göra praktik på Sekos kommunikationsavdelning. Och det var så jobbigt först, jag kände inte att jag hörde riktigt hemma och jag kunde ingenting och jag visste ännu mindre och när skulle man egentligen ta rast och fick man verkligen gå på toa när man ville och vadå “du får gå hem när du vill”?!

Men det tog sig ju. Och vissa av de jag jobbade med där blev otroligt goda vänner. De höll mig i handen i början men knuffade sedan ut mig på det djupa – för de visste att jag lärt mig att simma. Sedan, när jag kände att “HÄR HÖR JAG HEMMA HÄR VILL JAG STANNA!” så fick jag inte vara kvar. Tack Arbetsförmedlingen, för det.

Och jag ska inte hymla: halvåret sedan dess har varit ett riktigt helvete. Nej, jag vill inte ha någon medömkan. Jag vill ha förståelse. Det är inte lätt att vara arbetslös idag. Det är så otroligt tydligt vad de senaste åren har gjort med folks attityd och samhällets syn på den som är arbetssökande. En börda, en parasit, lat, bortskämd, värdelös, en sopa.

Och jag sökte och sökte och sökte jobb. Och fick nej och nej och nej. Om jag ens fick ett svar. Och hela tiden, folk i min närhet som skulle “ge mig goda råd” om vilka jobb jag borde söka. “Men Anny, om du söker nåt ANNAT än typ det du VILL jobba med, du förstår ALLA kan inte jobba med det de VILL jobba med, du får inte vara så KRÄSEN”. Och jag sökte på McDonalds. Och jag sökte som telefonförsäljare. Och jag sökte som städare. Och jag sökte som telefonsupport. Inga svar.

Och jag sökte jobb på Transport. Jag sökte jobb på Centrum mot rasism. Jag sökte jobb på Vänsterpartiet. Och jag blev kallad på intervjuer. Och – jag fick till slut ett jobb. Jag fick ett sånt där jobb som vissa sa att jag aldrig skulle få.

Varför? För att jag aldrig tillät mig att ge upp. Varje gång jag sökte den typen av jobb var det en ilsken röst som tjöt i huvudet “DU KAN INTE DU SKA INTE DU FÅR DET ÄNDÅ INTE” men jag tryckte på “skicka” och jag höll tummarna. Och till sist gick det vägen – den 18:e november börjar jag mitt drömjobb.

Och vet ni varför jag inte lät mig själv helt tappa taget och ge upp? Nej, det beror inte på att jag är så jäkla stark. Det beror inte på att jag tog mig själv i nackskinnet och “var min egen lyckas smed”. Nej, det beror på detta:

TUR.

För jag kan inte låta bli att se hur allt hänger ihop. Att det varit en väldigt krokig väg hit, men ändå en väg. Och jag har gått fel väg så otroligt många gånger, och ibland velat lämna vägen helt och hållet. Men jag har haft tur: för jag har alltid haft hjältar i min närhet. Mina älskade vänner som alltid ställt upp, som alltid orkat lyssna. Min handläggare på Trygghetsrådet som sa “TRO PÅ DIG SJÄLV”. Det var tur som gjorde att just Henrik fick just mitt mail och tog kontakt med mig för att starta upp IRM. Det var tur som gjorde att jag träffade Peter. Det var tur som gjorde att just rätt person hittade mig på Twitter, började följa mig och tipsa mig om jobbet. Det är tur som gjort att jag är född i den familj jag tillhör, för även om vi kan vara lite eljest ibland vet jag att jag alltid alltid alltid har ovillkorligt stöd. Det har jag, om inte annat, insett nu när jag är äldre och tänker på hur fan jag egentligen betett mig under åren.

Jag har haft tur. Det handlar inte om något nyliberalt trams om att vi alla skapar vår egen lycka. Vi är ett kollektiv. Vi är beroende av varandra, inte alltid på självklara sätt. Och precis som en klok twitterföljare påpekade idag: det är också en av fördelarna med mitt jobb, att det på sitt sätt går ut på att se till att fler får samma tur. Att se till att politiken är sådan att omständigheterna för sådan tur är mer gynnsamma. Att se till att det finns skyddsnät när turen är frånvarande. Att se till att vi tar hand om varandra.

Och tja, har du läst ända hit så: tack. Jag vill avsluta ett inlägg som kanske är lite gråtmilt, nostalgiskt och lite rörigt för jag inser själv att vissa av mina poänger gått förlorade. Men det är skrivet från hjärtat. Och det är tillägnat alla som sett till att jag är här idag. Att jag är sambo med den underbaraste man jag någonsin träffat och att jag snart börjar jobba som valombudsman för Vänsterpartiet Halland.

Tack alla som stöttat, burit, tröstat, peppat, lyft, kramat och hållit om mig. Tack!

 

 

 

Mitt hat – eller “JAG ÄR FEMINIST”

Posted on by

Jag är feminist. Det betyder att jag aldrig rakar mig någonstans, jag knappt duschar ens, och jag låter mitt hår växa fritt och har aldrig borstat det. Någonsin. Jag klär mig bara i kläder som döljer min kropp. Jag är tjock för att inte leva upp till bilden av “idelakvinnan”. Jag önskar att jag kunde odla mustasch för att bli så ful som möjligt.

Jag hatar män. Över allt annat – mer än krig och svält. Fast alla krig och all svält finns ju visserligen på grund av just män. Män ser jag som ohyra och jag vill leva i en värld med bara kvinnor. Det skulle bli så mycket bättre då. För män är verkligen vidriga, eller hur?

Nä. Nä riktigt så är det ju faktiskt inte. Men det är vad folk verkar tro direkt när jag säger att jag är feminist. Det verkar vara svårt att få in i huvudet att även feminister är olika. Finns det kvinnor som gör och tycker som jag beskrivit här ovanför? Säkerligen. Är det typiskt för feminism? Nej. Det enda som är typiskt för feminism är detta: kamp för jämställdhet.

Sedan vilka vägar man väljer, vilka metoder man satsar på, är förstås helt olika.

Jag hatar inte män. Inte enskilda män, inte alla män. Däremot hatar jag män som FENOMEN. Jag hatar patriarkatet. Jag hatar att det finns en hel massa män som tycker att kvinnoförnedrande skämt är roliga, som slåss för sin rätt att fortsätta behandla kvinnor som objekt. Jag hatar att kvinnor redan när de föds troligtvis har utstakat framför sig att de kommer få lägre lön. Jag hatar att kvinnor inte kan röra sig ute på stan utan att behöva kolla sig över axeln, för att VI fått lära oss att det är VÅRT ansvar att se till att VI inte blir våldtagna. Är inte det knasigt? Är inte det till och med helt jävla sjukt?

Så nej. Jag hatar inte män, men jag hatar en hel massa som har med män att göra. Betyder det att jag ser fram emot en värld utan snoppbärare? Absolut inte. Däremot strävar jag efter en värld där kvinnor är exakt lika mycket värda som män. Där vi har samma rättigheter och främst av allt – samma frihet.

Och ni får liksom stå ut med att jag är arg över de orättvisor jag ser i samhället. Jag ser det som ett sundhetstecken. Är du som läser det här man och känner att blodtrycket börjar närma sig ohälsosamma nivåer? Fundera över varför du blir så förbannad. Är det för att du känner dig personligen attackerad? Varför? Eller är det kanske, innerst inne, för att du förstår att jag kanske har en poäng i det jag skriver – och sanningen svider?

Tänk på det. Sen lämnar du ingen kommentar, för kommentarsfältet är nerstängt. Varför det är det? Det beror också det på män. Män som hotar, män som skriver hemska saker om mig, män som vill tysta mig. Ännu en sak jag hatar…

Intolerans mot bisexuella – eller “Jag var också bisexuell tills jag kom ut, din fegis.”

Posted on by

Det är Pride. Alla (typ) pratar om HBTQ. Och det tycker jag är bra. Men jag tycker att det alltid är en bokstav i den där förkortningen som kommer bort: B. Jag har märkt att det t.om finns folk som inte vet att det står för Bisexuell. För vi som är bi, vi blir liksom alltid bortglömda. Undanskuffade. Vi liksom räknas inte riktigt, hör inte riktigt hemma nånstans.

Vi bemöts av intolerans även från vår egen rörelse. Homosexuella kan ha otroligt många fördomar om bisexuella, jag vet inte HUR många gånger jag hört flator säga till mig att: “Jag var också bisexuell tills jag kom ut på RIKTIGT”. Okej, good for you. För MIG var det däremot på riktigt att komma ut som bisexuell – för det är vad jag är. Men ändå finns alltid den här attityden att jag bara inte bestämt mig än. Eller att jag poserar. Snälla, jag kom ut som bisexuell för mina vänner när jag gick i åttan på högstadiet – det är en JÄKLA lång tid att posera och jag borde väl ändå ha lessnat vid det här laget?

Sen underlättar det inte min situation heller att jag är tillsammans med en man, i ett heterosexuellt och mycket monogamt förhållande. Och jag är lycklig med det, dessutom. Nej, det passar inte in i bilden av bisexuell kvinna. För som sådan ska man helst vara promiskuös, lättfotad och helst ha ett eget litet harem. Jag brukar också, så väldigt väldigt ofta, få höra att “men du har ju aldrig varit tillsammans med en tjej, hur kan du veta att du är bi då?”. Tja, jag visste inte att det krävdes ett förhållande för att veta vilken läggning man har. Jag trodde inte ens man behövde ha sex för att kunna vara säker på det.

Dessutom, i mitt fall, finns det en historia av att alltid bli kär i fel människor. Nästan alltid när jag varit kär, har det varit i någon som inte varit kär i mig. Vissa gånger har jag varit tillsammans med dem ändå, av outgrundliga anledningar (om man ser till deras sida, alltså…). Och där har det alltid varit samma sak när det gäller kvinnor såväl som män: jag har typ alltid blivit kär i den som inte visat intresse tillbaka för mig. Kanske extra särskilt när det kommer till kvinnor, då jag är väldigt bra på att utveckla känslor för heterosexuella brudz.

Men det är ju, faktiskt, inte alls särskilt relevant. Jag ÄR bisexuell. Men det finns så många, så många som vill försöka ta det ifrån mig. Eller fnysa åt det. Eller bara vända ryggen till. För ärligt talat, jag tycker inte vi syns särskilt mycket. Vi hörs inte. Vi knappt finns inom HBTQ-världen. Det gör mig ledsen. En grupp som arbetar mot intolerans, borde inte överhuvudtaget visa intolerans mot delar av den egna gruppen.

Kanske är jag bara naiv? Nä. Nä jag är bara less på att jag som bisexuell från heterohåll bemöts med: “Har du en av varje då? En kille och en tjej?” eller “Åh, då brukar du och din pojkvän ha heta trekanter va?” och från homohåll: “Du har bara inte bestämt dig” eller (ännu värre) “Du är bara feg och vågar inte välja sida”.

Så snälla. Kan vi prata lite mer om bisexualitet? Vi är inte likadana. Precis som en homosexuell eller heterosexuell kan vara monogam, polygam eller på något annat sätt, så kan vi bisexuell också vara det. Det är dags att vi börjar krossa lite fördomar om oss som är bi. Det mår HBTQ-rörelsen bara bra av.

Allt ordnar sig – eller “Jag hatar att vara arbetslös!”

Posted on by

Man kan ha det rätt bra, fast livet är kaos. Det är en tröst ändå att det alltid finns något positivt att tänka på. Var vore jag utan min optimism? Jag vill inte ens tänka tanken.

Grejen med mig är liksom att jag utåt kan framstå som rätt cynisk och negativ, men det är ju bara ett skydd. Det är enkelt att säga “Aja, allt går åt helvete iallafall” men det är svårare att övertyga sig själv om det. Ja, det vill säga om man som jag är en obotlig optimist. För på insidan hörs den där, ibland irriterande, rösten som enträget säger “Amen du. Det ordnar sig ska du se!”. Förr tyckte jag att den där rösten störde. Herregud, kunde jag inte få ha misär ifred? Kunde jag liksom inte få bli ordentligt jävla deprimerad nån gång? Men nuförtiden inser jag vilket värde den där rösten har ändå.

Jag vill inte må dåligt. Jag vill inte deprimerad. Jag vill ju vara glad, jag vill leva mitt liv. Den där viljan, den räddar mig just nu. För även om det inte är så mycket som gått åt helvete senaste tiden, så räcker det och blir över. Dödsfall. Jag är fortfarande arbetslös. Jag är rätt vilsen och vet inte riktigt var jag bor (missförstå mig rätt, ibland trivs jag väldigt bra med det men det vore skönt att ha någon fast punkt i tillvaron). Oro för framtiden. Panik över ekonomin.

För vad än Alliansen säger så ligger jag inte hemma och göttar mig i min arbetslöshet. Hur skulle jag kunna? Jag har inte råd att vara arbetslös för det första. För det andra så är det mördande tråkigt. För det tredje så mördar det nästan all min inspiration. Under Almedalsveckan skrev jag som jag inte skrivit sedan jag avslutade min praktik. Och jag behövde det, behövde få en orsak till min inspirationsbrist. Det beror helt enkelt på att jag inte varit utmanad.

Jag behöver utmaningar. Jag behöver något att lägga min tid på – inte bara sådant jag numer gör på rutin större delen av tiden (typ IRM och den här bloggen) utan något som jag faktiskt tänker “Shit, vilken grej, och jag fixade det!” när jag är färdig. Jag hoppas innerligt att jag blir anställd snart. Och faktiskt inte bara för min och mina närståendes skull (min ekonomiska situation smittar liksom av sig på både familj och förhållande) utan även för att jag faktiskt VET att jag är awesome på en hel massa saker. Det är ett slöseri att jag sitter här arbetslös. Ödmjukt? Nej. Men så har inte ödmjukhet lett mig till särskilt mycket gott i dåtiden så jag försöker hitta nån slags balans istället.

Och det här inlägget? Det kommer jag själv gå in och läsa varje gång jag viskar för mig själv att allt går åt helvete och jag kommer vara arbetslös resten av livet. Jag kommer läsa och tänka “Fan, jag borde lyssna på den andra rösten istället. Den som säger att allt kommer ordna sig.”

För vet ni. Hittills har det alltid ordnat sig.

Plötsligt händer det – eller “HÅLL SVERIGE RENT!”

Posted on by

Ibland händer det såna där superroliga saker på Almedalsveckan. Såna som man efteråt tänker “Herrejösses, vilken tur att jag råkade vara just DÄR just DÅ!”. Igår kväll hade jag ett sådant ögonblick, när jag helt plötsligt fick beskåda en spontandebatt mellan en superliberal och en superrojalist som diskuterade monarki vs republik. Liberalen vann, till min stora förtjusning, då jag delar hens åsikt om att Sverige borde vara en republik.

Men idag hände något som slog det. Det slog det med hästlängder! Och det var ett ögonblick på några sekunder bara, det var så perfekt tajming att jag nästan tror att det var ödet att jag skulle se det. Jag var på väg uppför Visbys vidrigt branta backar och då passerar man ett antal torg. På ett av dem stod ett gäng från nazistiska Svenskarnas Parti och delade ut flygblad. Eller ja, det gick inte så bra för dem: ingen ville ta emot flygbladen de sträckte fram. Således började de kasta dem ut över människor, som någon slags tråkig variant av godisregn. Samtidigt skanderade de ”Pengarna åt svenskarna, pengarna åt svenskarna!”

Och historien kunde ha slutat här. Att jag rynkade på näsan och gick förbi. Men precis när jag ska passera dem kommer en kvinna från höger som också ska gå förbi. Som besvarar detta ”pengarna åt svenskarna” med ”HÅLL SVERIGE RENT!”. Jag hajade till ordentligt och tänkte ”Shit… att säga så till en nazist, han kommer bli tokig!”. Och det hade han säkert blivit också. Men hon hade ett alibi, för samtidigt som hon sa det visade hon upp sin knapp från stiftelsen HSR, Håll Sverige Rent.

Ja. Jag vet inte hur bra det här gick att förmedla i text. Vilket MOMENT det var ändå. Men tro mig, det var en rätt underbar känsla att vara med om sådan kvicktänkthet och mod. Att säga emot SvP, men inte bara med ”ni är nazister, ni är dumma” utan med ”ni är nazister som skräpar ner, ni är dumma”. Du okända kvinna: Du är min nya idol. Tack för att du gjorde min dag!

Det enda logiska – eller “Jag Är Feminist”

Posted on by

Varför är jag feminist?

Det är en fråga som inte är helt lätt att besvara faktiskt. Eller så är det att den är alldeles FÖR lätt att ge ett svar på? Jag menar, att vara feminist är det enda logiska. Det enda rimliga. Särskilt för mig som är kvinna.

Feminismen jobbar för, strävar mot, att kvinnor och män ska vara lika mycket värda. Att vi ska ges samma förutsättningar och samma möjligheter. Att vi inte ska låsas in i trånga könsroller som begränsar oss, som säger “Nej, om du gör sådär är du FEL.”

Jag är feminist för att barnavdelningarna på i princip varenda klädaffär fortfarande är uppdelade i pojkar och flickor. Där pojkavdelningen är nästan uteslutande blå, med lektåliga kläder som tål att slita på. Springa runt och leka i. Medan flickavdelningen är docksötsrosa, med trånga byxor och puttinuttiga klänningar. Kläder ämnade att sitta still i, vara nån slags prydnad.

Jag vill inte ha det så. Jag vill ha ett samhälle där det är okej även i fortsättningen att min femårige brorsons favoritfärg är rosa. Att han älskar Hello Kitty. Jag vill inte att han ska komma till en skolvärd där risken är stor att han får höra att det är fel, att pojkar inte ska gilla rosa.

Varför börjar vi begränsa barn så tidigt? Är det ens någon som har ett bra svar på den frågan?

“Det är genetiskt, biologiskt, sitter inprogrammerat i kroppen” – really? Är det verkligen någon som fortfarande tror på detta? Att det är biologiskt att flickor gillar rosa och dockor, medan pojkar gillar blått och bilar? Nja, jag köper inte det. Jag köper det inte alls faktiskt, för jag vill väldigt gärna tro att vi är individer på något sätt. Att vi gillar saker av olika anledningar – men inte på grund av vad vi råkar ha mellan benen.

Varför är jag feminist?

Det är väl egentligen rätt enkelt. Jag är feminist för att jag inte tror att det är nyttigt, varken för oss eller kommande generationer, att tvingas in i snäva roller som alla inte känner sig hemma i. Jag gillar inte att vi redan från födsel får en väg utstakad för oss, enbart på grund av vilket kön vi råkat födas som. Jag finner det totalt orimligt.

feminazi

Jag är feminist för att jag tycker att kvinnor och män är lika mycket värda. Jag är feminist för att jag tycker att vi borde ges samma möjligheter. Jag är feminist för att patriarkala strukturer drabbar män nästan lika hårt som de drabbar kvinnor. Jag är feminist för att jag tror att vi tillsammans kan åstadkomma en förändring. Jag är feminist för att om jag inte vore det så vore jag en idiot.

Jag är feminist.