“Könsrasism”? SHUT THE FUCK UP.

Okej nu. Säg efter mig: det finns inget som heter könsrasism. Att ens prata om det är trams. Dels för att det devalverar begreppet “rasism”, dels för att det tydligen handlar om att det är så HIMLA synd om vita cis heterosexuella män som uppenbarligen är sjukt förtryckta i dagens samhälle.

Naaaw.

Självfallet är det så att inte alla män har det toppenbra. Självfallet finns det män som mår dåligt, som är fattiga, som är eller känner sig maktlösa. Men come on, det handlar inte om individer. Det handlar om att män som grupp har mer makt än vad kvinnor har. Det handlar om att vita män har mer makt än rasifierade män. Det handlar om att heterosexuella män har mer makt än homo- och bisexuella. Och det handlar i högsta grad om att cismän har mer makt än transmän. Är det verkligen så svårt att förstå?

För att det här inte ska bli alldeles för spretigt tänker jag dock hålla mig till att beskriva just maktförhållandet som gruppen cismän har över kvinnor. För till skillnad från vad vissa tror är det inte så enkelt att det handlar om att fler män än kvinnor är chefer. Det är en del i det hela, men det är inte allt.

Jag tror att det bästa exemplet för att beskriva den makt, och de privilegier, som män har över kvinnor är att de obehindrat kan röra sig i alla rum. Som man, särskilt då som vit man, kan du resa ungefär vart som helst i världen och röra dig som du vill på den platsen. Jämför med en kvinna som inte kan göra samma sak. En kvinna måste hela tiden vara vaksam på var hon är, vilka potentiella hot som finns och eventuella flyktvägar. En kvinna lever under andra regler och normer än en man.

Skulle det finnas något som heter “könsrasism” så skulle det väl vara just det: de strukturer och attityder som gör att kvinnor inte får vistas i världen på samma villkor som män. Men nu heter det redan något: det heter patriarkat. Det heter könsroller. Det heter normer. Det heter manliga privilegier.

Manliga privilegier är ganska goa att ha, kan jag tänka mig. Problemet är att de som har dem, inte vet om det. Det är som att en majoritet av alla män ser det som en naturlag att de har mer makt över kvinnor, och att ifrågasätta det är att ifrågasätta något i klass med tyngdlagen eller att vi alla behöver andas för att överleva. Riktigt så är det inte.

Makten, privilegierna, är skapade av oss människor. Det betyder att vi också kan förändra dem. Omfördela makten, rasera privilegier. Men vi måste göra det tillsammans. Män måste liksom hjälpa till, för de står väldigt mycket i vägen. Det handlar inte om att kvinnor måste “ta plats”. Det handlar om att män måste get the fuck out of the way.

För ärligt talat. Det funkar ju inte så jättebra just nu va? Världen är inte så himla gullig och mysig och fluffluffig just nu va? Nej just det. Så kanske en förändring vore på plats. För allas skull.

Så nästa gång du funderar på att skrika “könsrasism!” och blir ledsen i ögat för att någon påtalar att män har makt och privilegier som kvinnor inte har, tänk på den här gifen och följ dess budskap. Tack på förhand!

En mycket osund fotbollskultur

Jag är den första att erkänna att sport är något som jag egentligen inte förstår mig på. Särskilt inte fotboll. Jag kan ärligt talat inte förstå nöjet i att se en match där ingen gör mål, eller där bara ett mål görs. Men tycker man det är kul, så fine! Det jag dock verkligen inte kan förstå, är en stor del av kulturen kring fotboll.

Fotboll tycks vara ett utlopp för främst män att få uttrycka sig ungefär hur som helst. Det finns inga gränser. Gårdagen visade om något prov på detta, då Tyskland vann över Brasilien. Helt plötsligt var det helt okej att skämta om våldtäkt? Våldtäkt användes flitigt som en liknelse. Alltså på riktigt: man jämförde en fotbollsmatch med en våldtäkt. Jag kan inte riktigt, helt, smälta det.

fotboll

rape

Jag får ofta (väldigt ofta) höra att jag inte förstår fotboll. Att det handlar om så mycket mer än själva sporten: kamratskap, laganda, att tro på något. Men var i allt det, kommer den här unkna machokulturen in? På vilket sätt är det “kamratskap” att vråla att man hatar det andra laget? På vilket sätt är det kärleksfullt och fint när ens stöd för ett lag, innebär att man inte har några som helst gränser för vad man säger om motståndarlaget?

De senaste veckorna har jag granskat fotbollskultur utifrån. Visst, de allra flesta har hållt det på en rimlig nivå. De har analyserat, hejat och blivit besvikna ibland. Men så finns det ändå rätt många, oftast män, som skriver att dåliga spelare är som kvinnor. De skriver att motståndarlaget är “jävla bögar”. Jag har sett rasistiska påhopp. Jag har sett folk önska livet ur spelare i ett lag de inte hejar på. Jag har sett folk håna spelare som skadat sig. Och så det här med att jämföra en fotbollsmatch med våldtäkt vilket är problematiskt på flera sätt.

Dels antyder det att våldtäkt är ett straff man kanske förtjänar. Är man dålig, då ska man våldtas. Dels förringar det vad en våldtäkt EGENTLIGEN är. Att förlora i en fotbollsmatch är inte samma sak som att någon förgriper sig på dig. HUR kan man inte förstå det?

Jag är lite upprörd nu. Och jag kommer säkert reta upp en hel del med det här inlägget. Sport är heligt och klagar man på sport (särskilt fotboll) så blir folk (särskilt män) väldigt arga. Men kanske är det dags att ta en ordentlig titt på hur frisk kulturen kring fotboll är.

Jag är avundsjuk, därför är jag feminist

Ibland får jag höra “du är feminist bara för att du är avundsjuk”. Ofta avfärdar jag det men kanske finns det ett visst mått av sanning. För visst, på olika sätt är jag ju avundsjuk på män. Jag menar, det vore väl konstigt om jag inte vore avundsjuk på alla deras fördelar här i livet?

Jag är avundsjuk på hur en majoritet av de män jag träffat och känner vågar uttala sig tvärsäkert om…ja, ungefär allt. De tycks oftast inte ens reflektera över att de kan ha fel, eller att någon annan kanske vet mer. Nej, de kör på. De bryr sig ibland inte ens om ifall de sårar någon, bara de får fortsätta tro sig ha rätt. Tufftufftuff, som små tåg kör de på. Nog för att jag träffat en och annan kvinna som betett sig på det sättet, men ärligt talat är de väldigt få. Nej, det här är något jag skulle vilja kalla typiskt manligt. De tar sig rätten att alltid köra på, att alltid ha rätt. Klart jag är lite avundsjuk på det?

Vad mer då? Jo, jag är avundsjuk på att män inte uppfostras till rädsla. Män utsätts också för brott när de vistas ute men jag har sällan träffat män som går med nycklarna mellan knogarna när de går hem från jobbet på natten. Jag har sällan gått efter en man som nervöst vänt sig om, kollat på mig med rädsla i blicken och bytt trottoar. Jag önskar att jag fick röra mig lika självklart och utan rädsla. Jag önskar att samhället var tryggt även för mig. Jag önskar att alla kvinnor, världen över, kunde vistas ute och inte bara det! Nej, jag önskar att alla kvinnor kunde röra sig med samma självklarhet som män.

Jag är såklart avundsjuk på mer saker. Jag är avundsjuk på att när de gastar om manshat från feminister, så behöver de aldrig vara rädda. För det de kallar  för manshat, det är arga blogginlägg och spetsiga tweets. Medan det kvinnohat som finns, drabbar oss i form av våldtäkter, misshandel och mord. Det drabbar oss i form av hot, otrygghet och rädsla.

Men kanske är det ändå dumt av mig att vara avundsjuk. Ja, jag borde nog sluta. För avundsjuka har sällan lett till något bra. Då är det skönt att det finns något som trumfar över denna starka avundsjuka: min feministiska övertygelse. För jag vet att kanske inte jag, men kvinnor i kommande generationer, kommer slippa överhuvudtaget känna till den där avundsjukan. För jag är övertygad om att i framtiden så kommer inte kvinnor behöva vara så rädda som de behöver vara idag.

Jag är övertygad om att fler och fler kvinnor, varje dag, sträcker på ryggen och visar att de kan och är säkra på sin sak.

Jag är övertygad om att vindar kommer vända, att patriarkatet kommer krossas och ett jämställt samhälle blir möjligt. Vi måste bara kämpa lite till. Några fler år. Kanske många fler år. Men i slutändan är det värt varje sekund av kamp. För i slutändan kommer den där avundsjukan inte finnas mer.

Därför är jag feminist.

Dagen då jag gjorde skitstöv…männen, arga.

För ett tag sen skrev jag en text, en debattartikel kan vi kalla det, på Nyheter24. Jag har skrivit där förut, om feminism och antirasism. Några reaktioner får jag alltid, men inget utöver det vanliga. Men den här texten fick fart som en nyårsraket. Varför? Jo, jag bröt ett av patriarkatets allra klaraste regler: jag kritiserade män.

Den fulla bakgrundsstoryn är att en man, vid namn Ambjörn Hedblom, skrev på Nyheter24. Min text är ett svar till honom, eller snarare en förklaring till varför det han skriver är tämligen…dumt. Jag tänker inte återge min text här, vill man läsa den kan man klicka på länken ovan, men jag kan säga så mycket som att det inte är några nya grejer jag tar upp. Att män SOM GRUPP har mer makt, fler privilegier och massa nice things going on borde inte vara någon nyhet för någon.

Det fascinerande är att en massa män alltid blir så arga när man pratar om det här. När man ens nämner att män har en sjujäkla massa makt, och att män dessutom är skitstövlar rätt ofta. Att män våldtar. Att män slåss. Att män mördar. Betyder det att ALLA män mördar, våldtar, slåss och beter sig som berusade elefanter i en porslinsbutik? NEJ! Självfallet inte. Herregud, man behöver inte vara Einstein för att fatta det.

Vad hände då, efter att min text publicerats? Well, en drös manliga ”jämställdist”-bloggare skrev om den. Eller om mig. Eller om bådeoch. Jättepättearga blev de, över att en kvinna skrev något om en grupp av män. Usch och fy. Hur hanterade de sin ilska? Gjorde de något för att motbevisa det jag skrivit om att en majoritet av skitstövlarna är män? NEJ! Självfallet inte.

Här är några av inläggen som skrevs om texten och mig:

”Vem är mest korkad? Anny Berglin, Vänsterpartiet eller Nyheter24?”, ”Därför hatar jag feminister som Anny Berglin” och så Ambjörn Hedblom, som skrivit inlägget ”Jag fick ett svar på min debattartikel”, kategoriserat under ”extremism”. En ”jämställdist” har till och med jämfört mig med nazister och Hitler. Inser slow clap för kreativitet!

Och kommentarsfälten… oj, oj, oj. Behöver jag ens berätta hur de ser ut? Jag kallas bland annat ”obstinat ragata”, ”Anny är en hund”, ”Anny är sexist och rasist” och så vidare, och så vidare. Andra män försöker bevisa att de inte är skitstövlar genom kommentarer som ”föressten så har jag aldrig förståt mig på våldtäckter hur svårt ska det vara för en kvinna som inte vill, att kunna rikta ett slag eller park mellan benen på en man”. Mmm, mysigt dude.

Andra nöjer sig med att fundera över om jag hör hemma på ett mentalsjukhus, vilken psykisk diagnos jag kan tänkas ha och om jag är en fara för samhället. Kan lugna er: jag är inte särskilt farlig alls faktiskt!

Vad är det som gör män så arga när man skriver om att många män är skitstövlar, farliga och skadliga människor? Vad är det egentligen som är så provocerande med att skriva meningen ”Det är främst män som våldtar”? Varför bemöter de kritik av män som grupp med personliga påhopp om de nu vill slå ett slag för att män inte alltid är as? Så många frågor. Så få svar.

Nåväl. Ska jag försöka mig på en avslutande sammanfattning kanske? Det är rätt enkelt. Efter att ha läst alla inlägg om mig, alla kommentarer och påhopp så kan jag inte göra annat än hänvisa till rubriken på min text: Det är en konstig slump att majoriteten av skitstövlarna är män.

Inga rasister på våra gator. Inga nazister i våra skolor.

När jag gick i skolan, ja för sisådär en evighet sen, så pratade vi mycket om andra världskriget och förintelsen. Inte bara en, utan fler gånger, fick vi besök av överlevare från förintelseläger som berättade sina historier. Det var nog det effektivaste sättet att tysta en hel aula fylld med barn. Vissa grät. Alla lyssnade.

Och jag träffade en före detta skolkamrat för något år sedan. Vi började prata om Sverigedemokraterna, om rasism, om nazistiska rörelser. Hen erkände att i skolan så gillade hen Ultima Thule, hen tyckte att invandrare var läskiga och hen undrade varför vi släppte in så många. Ja, redan då, för sisådär en evighet sedan, tänkte folk så. Tänkte barn så. Men hen berättade också en annan sak: att när hen lyssnat på förintelselägrets överlevare så började hen tänka. Fundera. Hen berättade för mig att det kändes fysiskt i hens kropp och att skammen var stor.

Idag är hen en hängiven antirasist som står upp för allas lika värde. För allas lika rättigheter.

Hade det hänt om vi hade gått i skolan idag? I en skola där man bestämt att nazister är välkomna att sprida sitt gift. Varför de är välkomna i skolan, det är en gåta. Det handlar om prioriteringar, det handlar om att värdera vem som väger tyngst: är det nazisterna som ska släppas in för att de försöker låtsas vara ett riktigt politiskt parti, eller är det barnen vars rättigheter ifrågasätts av nazisterna?

Det är så lätt att få för sig att skolan är till för just barnen, eleverna. Att i skolan ska barn kunna känna sig trygga. Skolan ska kunna vara en fast punkt man kan lita på. Det börjar klarna upp nu, att det inte är så. Att det bara är vissa barn som ska kunna känna sig trygga.

För barn som har HBTQ-föräldrar ska finna sig i att diskutera om deras föräldrar egentligen ska få vara föräldrar. Barn som står först på nazisternas oönskat-lista ska tvingas höra propaganda om hur lite de är värda, i nazisternas samhälle. Barn som med raka ryggar protesterar mot rasism och nazism ska få höra att de har fel, att de är ett hot mot demokratin, att de borde sitta och snällt lyssna istället.

Det är en utveckling som skrämmer mig och kanske är det också det allra tydligaste tecknet på den normaliseringsprocess som pågår. En process som vissa vinner på, kortsiktigt. Men de allra flesta står i slutändan som förlorare när rasism och nazism ses som något normalt, något man måste respektera och acceptera.

Homo- och transfobi, kvinnohat, rasism. Hand i hand har de knatat hela vägen från obskyra internetforum raka vägen in i skolan, i vår Riksdag, i mångas hem. Begrepp som ”yttrandefrihet” och ”demokrati” används för att försvara rörelser vars självaste kärna är ett hot mot just yttrandefrihet och demokrati. Ett liberalt ”man väljer själv om man lyssnar och tar åt sig” har bytt ut ”utbildningen ska utformas på ett sådant sätt att alla elever tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet och studiero”.

Det är något mycket obehagligt som händer i Sverige just nu och i Europa. Fascism, nazism, rasism är inte längre något ovanligt som vi lämnat kvar på 40-talet. Det är rörelser som växer. Som breder ut sig och får makt. Det är rörelser som tar sig in överallt och som hetsar mot redan utsatta. De gör reklam i tunnelbanan för att sparka på de som redan ligger. De marscherar på första maj. De hotar aborträtten. De ifrågasätter huruvida HBTQ-personer ska ha några rättigheter. De finns överallt.

Men är det för sent att sätta stopp? Samtidigt växer folkliga protester mot Sverigedemokraterna som en egen levande organism. Samtidigt går man ur huse för att protestera mot nazisterna på första maj, en protest som sträckte sig från ung till gammal, kvinna till man, ateist till Svenska kyrkan. Samtidigt så närmast exploderar sociala medier och traditionella medier av opinionsbildning mot rasism och nazism.

Kanske kan vi stoppa det som sker. Förhoppningsvis är detta folkliga motstånd ett tecken på att vi är på väg åt rätt håll. Förhoppningsvis är den där normaliseringen vi kan se ske i rasande takt bara ett tillfälligt bakslag. För nog borde vi ha kommit längre, lärt oss mer, öppnat våra ögon så pass mycket att vi vågar sträcka på ryggarna och sida vid sida tydligt visa att det får räcka nu. Inga rasister på våra gator. Inga kvinnohatare på våra torg. Inga nazister i våra skolor.

Snart finns det inga överlevare från nazisternas förintelseläger kvar, de som med egna erfarenheter kan berätta vad som händer om vi inte gör något. Då är det vår uppgift att berätta. Det är vår uppgift att se till att deras historier inte glöms bort. Vår uppgift nu, att stå i den där fullsatta aulan och berätta vad som kan hända om vi låter rasister och nazister få makten. Ja, det är vår uppgift nu, att göra allt vi kan för att öppna ögonen på den där vilsna eleven som tänker att invandrare är rätt läskiga.

Första maj-tal 2014

Hej kamrater, det är väldigt trevlig att få vara här och tala. Första maj har alltid varit speciellt för mig. Jag kommer ihåg vaga minnesbilder från första maj från när jag var väldigt liten och fick sitta på pappas axlar i tåget. I jämnhöjd med plakaten som jag inte kunde läsa förstod jag ändå att det var en viktig dag. Det var den när jag var liten, det var den redan på 1800-talet och den är det idag. Vi har mycket att vinna tillbaka och ett stort arbete väntar framför oss.

Det är ett nämligen ett viktigt år i år. Supervalår, kallas det, eftersom det är val inte bara till riksdag, kommun och region, utan även till europaparlamentet. Särskilt viktigt är det här valåret kanske för oss, Vänsterpartiet.

Självfallet vill vi växa och bli större i både kommun, riksdag och region. Vi vill påverka, och vi kan styra. Det har vi visat i många kommuner där vi redan idag är med och styr. Vi har en politik som många kan ställa sig bakom. Och vi är det enda partiet som säger bestämt nej till vinster i välfärden. Kanske tycker ni att just den där sista meningen, nej till vinster i välfärden, har upprepats många gånger nu? Bra. Det ska den göra. När valdagen är här den 14 september ska hela Sverige veta var vi står i den frågan.

Det är den frågan som är vår viktigaste, inte bara för att en stor del av Sveriges befolkning står bakom oss i den, utan också för att vi alla är överens om att det får räcka nu. Våra skattepengar ska gå till det som vi hade tänkt oss, inte ner i fickan på redan rika riskkapitalister som tar med sig dem till skatteparadis och lever gott. På våra skattepengar!

Därför är det så oerhört viktigt att vi mobiliserar inför höstens val. Att vi kämpar med varje gnutta energi vi kan uppbåda. Ut på gator och torg, ta diskussionen vid fikabordet, skriv debattinlägg, blogga och twittra. Visa och berätta vad Vänsterpartiet står för. Det är det bästa sättet på vilket vi kan växa. Vi blir inte större genom tystnad, vi blir större genom engagemang och glöd.

På samma sätt måste vi ta valet till europaparlamentet på största allvar. Röstdeltagandet är historiskt sett lågt i det valet. Det måste vi ändra på. För det är många av våra egna som inte röstar, just för att vårt parti är eu-kritiskt. Men någonstans måste även den mest eu-negativa förstå att om vi ändå är med, så måste vi delta och påverka. Vi kan förändra. Vi har visat det med det arbete vi redan bedrivit i europaparlamentet så här långt.

Vi har gått före och visat vägen när det gäller jämställdhet och feministiska frågor. Det är något som gör mig väldigt stolt. Jag hoppas att vi fortsätter med det arbetet, för det behövs. Det finns många ute i Europa som tycker att feminismen har gått för långt. Det tycker inte jag, jag tycker att den knappt börjat ta sig någonstans.

Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att försämra aborträtten.
Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att försämra villkoren för arbetande kvinnor.
Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att inskränka rättigheterna ytterligare för hbtq-personer.

Vi måste motverka det. Vi är det parti som tar de här frågorna på störst allvar och därför behövs vi i europaparlamentet. Vi kan inte låta antifeministerna, kvinnohatarna och bakåtsträvarna roffa åt sig all makt. Det finns många därute som slåss hårt för att krossa rättigheter som vi kämpat för i åratal. Låt dem inte göra det. Låt oss istället kämpa tillbaka, ännu hårdare!

Vi har ett annat viktigt arbete att göra i Europaparlamentet. Idag dör människor när de flyr från krigsdrabbade länder. Människor från Syrien är så desperata att ta sig från kriget och terrorn i det egna hemlandet att säkerheten på båtarna de färdas med inte ens är sekundär fråga, det är inte överhuvudtaget något de har råd att fundera på. De dör, där på Medelhavet. I sin vilja att rädda sina liv, förlorar de dem istället.

Det behöver inte vara så här. Europa är ett fort med tjocka murar. De murarna kan vi hjälpa till att riva ner. Ingen borde behöva dö för att kunna ta sig från kriget i sitt hemland till någon typ av trygghet i Europa. Rätten till liv måste stå över viljan att sluta sig mot omvärlden. Men även här finns det många som kämpar med allt de har, för att vi ska sluta oss allt mer. Låt det inte ske. Låt inte fler dö på Medelhavet. Deras tårar är våra tårar. Deras rädsla ska vara vår rädsla. Deras kamp ska vara vår. Deras blod ska inte finnas på våra händer.

Men det är inte bara i EU vi måste kämpa och slå tillbaka. Vi har en kamp i Sverige som vi måste ta på stort allvar. Idag har nazistiska svenskarnas parti demonstrerat i Jönköping. Nazister. På arbetarrörelsens dag. Jag känner hur hela min släkt, bestående av arbetarklass och fackliga aktivister, roterar i sina gravar.

Det här är tyvärr bara ett tecken i tiden. Rasismen normaliserades i rasande takt efter att Sverigedemokraterna tog plats i Riksdagen. Vi gick från att tycka att antirasism var ett normaltillstånd, till att vissa tycker att det är något extremt. Något bara vi på vänsterkanten ska hålla på med, för det är något farligt och odemokratiskt som de inte själva vill befatta sig med. Det är en utveckling som, ärligt talat, skrämmer skiten ur mig.

Jag kommer ihåg så väl hur det kändes för fyra år sedan, när det stod klart att SD kom in i riksdagen. Den vanmakt jag kände. Hur kunde detta ske? Hur kunde vi släppa in rasister i Sveriges riksdag? Den frågeställningen har jag haft med mig sedan dess. Och jag ser sambandet mellan det, och vilka som styrt vårt land i regeringsställning i åtta år.

Vi har haft en regering som sakta men säkert försämrat villkoren för de som har det sämst i landet. De har försämrat för arbetslösa, för sjuka, för ensamstående kvinnor, för icke svenskfödda. Arbetslösheten har ökat. Och det är då inte så konstigt att SD, som har en enkel lösning på varje problem som finns, då ökar. För tyvärr måste jag också säga detta: det har inte funnits några andra som skrikit lika högt som Sverigedemokraterna. SD övervann internet, de var tillsammans med sina högerextrema kusiner, pionjärer på nätet.

Vi i de övriga partierna stod och trampade utanför våra valstugor, ovetande om att en stor del av valkampanjen 2010 bestod av ettor och nollor. Jag säger inte att det är vårt fel att SD fick sin makt, men jag säger att vi hade kunnat arbeta hårdare för att förhindra det.

Därför är det viktigare än nånsin att vi vågar ta den här kampen nu. Det är inte bara SD som vi måste kämpa mot, nazisterna marscherar på våra gator. De skadar våra kamrater, våra systrar och bröder. Vi kan inte sitta stilla och tigande stå på. Vi är det parti som står för solidaritet, feminism, samhörighet, rättvisa. Det är vi som måste stå på tå och skrika allra högst. Jag hoppas att jag har er vid min sida i den kampen, för tillsammans kan vi skrika så mycket högre. Tillsammans kan vi skydda varandras ryggar. Tillsammans kan vi visa både SD och de nazistiska rörelserna att de inte är välkomna här. Inte i vårt Sverige. Inte i vårt Halland.

Och jag vill att vi skänker en tanke till de som rest från hela landet till Jönköping idag, för att protestera och demonstrera mot nazisterna. Jag vill att vi skänker en tanke till de som riskerar sin trygghet, sin säkerhet, för att med raka ryggar kunna säga “vi gjorde något”. Jag vill att vi skänker en tanke till kyrkorna i Jönköping som för första gången sedan 1939 lät klockarna ringa för att varna för fara, när nazisterna marscherade genom staden.

Och jag vill till och med att vi skänker en tanke till det moderata kommunalråd som sa “Vi vill inte förknippas med nazism!” och lät skylta om infartsskyltarna så att det där står “Jönköping mot nazism”. Han tycks ha förstått att kampen mot nazism har ingen partitillhörighet.. Och jag hoppas att fler av hans partikamrater, hans allianskompisar och alla som tänker samma liberala tankar som han förstår detsamma: kampen mot nazism är inget extremt, det är ett demokratiskt måste.

Jag är som sagt väldigt glad att få vara här och tala idag. Det är skönt att få ladda upp med energi och engagemang. Vi kommer behöva varandra i kommande valrörelser. Varje gång vi känner tröttheten måste vi tänka på vad det är vi kämpar för. Det är värt lite trötthet när vi kämpar för ett socialistiskt och solidariskt samhälle där alla är välkomna. Det är värt lite huvudvärk när vi kämpar för att kvinnor ska våga gå ute på kvällen, för att kvinnor ska känna sig trygga, för att kvinnors rättigheter inte ska tas ifrån dem. Det är värt lite träningsvärk efter spring i trappor för att dela ut flygblad, för vi kämpar för ett Sverige, och ett EU, byggt på rättvisa och solidaritet.

Vi är Vänsterpartiet. Vi är feminister och socialister. Vi kämpar för de som inte kan. Vi skriker för de som inte har någon röst. Vi är stolta över vår politik och vi vill prata om den. Vi vill göra skillnad och vi vill påverka. Vi är Vänsterpartiet och vi är inte till salu!

första maj

 

Våldtäkt är inte underhållning

OBS SPOILERS och TRIGGERWARNING VÅLDTÄKT

Okej, så nu har jag sett senaste avsnittet av Game of Thrones. Det är en av mina favoritserier och jag har undvikit att läsa böckerna för att inte förstöra serien. Knasigt, jag vet, men så är det. Böckerna är ju liksom alltid bättre än filmatisering/serieversion så jag vill inte sabba för mig själv.

Men senaste avsnittet lämnade mig med en stor äcklig klump i magen. I en av scenerna får vi nämligen se en mycket obehaglig våldtäkt. Den var grotesk på många olika nivåer och jag var tvungen att pausa och dra ett par djupa andetag innan jag orkade fortsätta titta. Det värsta av allt var kanske den totala bristen av problematisering av det som skedde.

Nu har jag som sagt inte läst böckerna, kanske är det lika illa i dem. Kanske är den här händelsen väldigt viktig för handlingen i böckerna, kanske problematiseras det över den där. Men det spelar egentligen ingen roll, för jag kan inte på något sätt se vilken funktion den här scenen hade i serien. Kanske följs det upp i nästa avsnitt men då är det redan alldeles för sent. Då har vi redan sett en grov våldtäkt som skedde helt utan mening, om man ens kan anse att en våldtäkt NÅNSIN tillför något.

Jag kan ärligt talat inte förstå varför den scenen var med. Den tillförde ingenting, mer än obehag för den som tittade. Grejen är att det här inte ens är något ovanligt. Våldtäkter brukar ofta läggas till som nån liten extra “krydda” i serier och filmer. Ett exempel på det är våldtäkten i serien “Downton Abbey” som också, med rätta, bemöttes med mycket kritik. Seriens skapare kommenterade det så här:

Show creator Julian Fellowes defended the storyline at the time, telling the BBC:
The whole point of the way we do things on Downton is we don’t do them gratuitously. We are interested in exploring the resultant emotions and the effect these things have on people.

If we’d wanted a sensational rape we could have stayed down in the kitchen with the camera during the whole thing and wrung it out.

Hurra, grattis! Ni gjorde det inte riktigt lika vidrigt och hemskt som det skulle kunna ha varit. Bravo. Ta en kaka.

Det är skrämmande att det fortfarande, 2014!, ses som något lite spännande med våldtäkt. Något man kan slänga in i en serie för att antingen röra upp reaktioner eller helt enkelt för att “krydda” till det lite. Våldtäkt är inte underhållning. Våldtäkt är inte kul. Våldtäkt är ingenting man slänger in för att liva upp en serie. Våldtäkt är något högst reellt som alla kvinnor har någon typ av relation till.

Det är dags att även filmskapare och serieproducenter börjar fatta det. Jag är säker på att jag inte är ensam om att känna obehag inför senaste avsnittet av GoT. Jag är säker på att det var fler än jag som var tvungen att stänga av. Jag är också säker på att det finns de som reagerade ännu kraftigare än så. Och jag är tyvärr ganska säker på att det finns de som såg scenen som ren inspiration.

Hur ska vi kunna få fler att förstå att sexuellt våld, våldtäkt, sexuella övergrepp är på allvar när det finns så många som reducerar det till underhållning? Vi kan inte enbart hoppas på att det är ett problem som förminskas om fler kvinnor producerar underhållning. Det är dags att manliga film- och serieskapare tar lite ansvar. Faktiskt är det pinsamt och upprörande att de inte gjort det för länge, länge sedan.

 

SD-kritik har ett högt pris – din trygghet.

Innan jag började skriva för IRM var jag tämligen okänd. Eller ja, jag hade debatterat rasism och liknande frågor även innan men IRM gav mig ett enormt genomslag – på gott och ont. Att bevaka Sverigedemokraterna är nämligen något som kommer med en rätt saftig prislapp. På den prislappen står det inte en summa, utan på den prislappen står “Din trygghet”.

Självfallet visste jag vad jag gav mig in på, men det gör väl inte saken mindre allvarlig. Att jag redan i förväg visste att bevakning av SD = hot och otrygghet, gör ju inte att det hela känns lättare att bära.

Men det här ska inte handla om bara mig. Jag är bara ett exempel bland många. Ett annat exempel är de SUS-anställda som protesterade mot att Jimmie Åkesson skulle göra ett arbetsplatsbesök där de jobbar. Konsekvensen av det? De blev hotade, vissa till livet. Och jag har läst på flera rasistiska sajter hur man hängt ut vissa av dessa personer, uppmanat till “hembesök” och andra hotfulla saker.

Och jag kan inte låta bli att undra varför så många av SD:s väljare är bekväma med detta. Jag förstår att de som är rasister och hatar människor i största allmänhet inte har något problem med det, men det finns ju säkerligen andra som röstar på SD. Nog för att många säkert har rasistiska tankegångar men de som går från sossarna, de som tillhör LO, de som bara röstar på SD för missnöjes skull…. hur ser de på hur andra SD-sympatisörer beter sig mot meningsmotståndare?

Varje gång mitt eget parti är ute i blåsväder läser jag, följer vad som händer och ibland blir jag fly förbannad på folk ur mitt eget parti. De gånger då jag tillhört samma parti som någon som hotat eller betett sig väldigt illa så har jag också tagit illa vid mig själv, det tar liksom rakt i hjärtat.

Varför är Sverigedemokratiska väljare så annorlunda? För det måste de ju vara. Skulle det ta rakt i deras hjärtan när någon av deras företrädare eller någon av deras partikamrater/sympatisörer beter sig illa eller hotar folk, tja då kan jag inte se hur de orkar hålla sig kvar i partiet. Skulle jag själv tillhöra ett parti som SD, där hat och hot närmast är vardag för många att ösa över på meningsmotståndare, då skulle jag fly illa kvickt och aldrig se mig om över axeln.

Kan det vara så att deras sympatisörer haft väldigt stor tolerans tack vare nån slags märklig hoppfullhet om förbättring? Kan det vara så att  de lyssnar när Jimmie Åkesson och andra företrädare säger “Nej nej, vi är så snälla så”? Och är det då, möjligtvis, så att de ser den rämnade fasaden. Ser vad som döljer sig bakom strukna slipsar, vita leenden och nolltolerans. Kanske är det så att de ser hoten, hatet och det förakt som visas meningsmotståndare?

Jag hoppas det. Det vore inte en dag för tidigt. Men det vore i tid nog för att påverka valresultatet. Deras företrädare må vara välputsade, men bakom företrädarna står en armé av hatiska näthatare, mordhotare och elaka sympatisörer som tar varje tillfälle i akt att trycka till meningsmotståndare på de allra fulaste sätt. Därför hoppas jag att vi fortsätter berätta om SD:s hot, hat och förtalskampanjer.

What about trygghetsfrihet?

Kommentarsfält, varför ska de få finnas överallt?

Data

Det finns liksom inga bra svar. Yttrandefrihet? Well, sist jag kollade innebar den inte att man ska säga vad man vill, när man vill, hur man vill, hur ofta man vill och till vem man vill. Ärligt talat så finns det tillfällen då man både borde och ska hålla käft. Ett bra tillfälle för detta hade varit här nedan:

kommentarnyheter24

Maskerar inte hans namn eftersom jag känner att när man skriver sånt så… tja, då kanske man får skylla sig själv litegranna. Men VARFÖR skriver man sånt? Och varför är det i så skrämmande utsträckning MÄN som skriver sånt?

Ja, hur kan det komma sig att det oftast är män som mest högljutt försvarar kommentarsfälten ibland helt oförklarliga existens? Kan det vara för att män får lära sig redan från väldigt tidig ålder att deras åsikter alltid är önskad? Kan det vara för att män inte får lära sig att begränsa sig och vara tyst som kvinnor får? Missförstå mig rätt: att kvinnor begränsar sig är inte alls bra, men det finns trots allt en mellanväg.

Men åter till detta med kommentarsfält. Jag är av den fasta övertygelsen att kommentarsfält i en majoritet av gångerna är av ondo. I kommentarsfält är det oftast väldigt lätt att antingen vara anonym, eller att skriva utan att ha tänkt innan. Det är något som den som tillhandahåller kommentarsfältet också måste lära sig. Man måste ha koll, man måste rensa, man måste blocka. Det är därför jag inte har något kommentarsfält: jag ids inte moderera all dynga som folk (oftast män) skriver till mig.

Det är mest för min skull såklart, men också för andras skull. För det är inte alltid mot mig männens ilska riktas. Jag vill inte att någon ska gå in på min blogg och må dåligt för att någon skrivit något elakt eller äckligt (som typ exemplet lite längre upp i det här inlägget) i mitt kommentarsfält. Jag hade SÅ önskat att större nyhetssajter och tidningar etc etc kunde tänka detsamma.

Nej, istället blir det vår plikt att försvara oss själva i kommentarsfälten. Och vad händer då? Vi ger upp. Och vad händer då? Männen får fritt spelrum att sprida sin vidrighet och dynga. Hurra för yttrandefriheten…

NO NO NO

Hur ska man förklä sexism för att kunna publicera det utan skam?

Idag läser jag en krönika i Norra Halland som får mig att vrida mig av pinsamhet och obehag. Den är undertecknad Kristian Alm och handlar om hans kvinnliga journalistkollega Josefine Julén. Låt mig ge er ett litet smakprov:

Här lägger hon sig i sin pappas jaktmundering i en buske och fotar den olagliga sprithandeln i Fjäråstrakten, och vips blir hon en berömdhet.

(…)

Så nu drar denna 30-åriga flicksnärta till Stockholm för fyra månaders inhopp på Expressen, lovad guld och gröna skogar bara för att hon inte valde någon annan kvällstidning.

Vem ska jag nu tjabba med på tjänsterummet? Vem ska pms-skrika till mig: ”Tyst, annars sliter jag av farbror hörlurarna!”

Och vem ska jag hånande svara: ”Lilla gumman, stoppa tillbaka nappen i munnen och jobba i stället”.

 

Alltså jag är ju inte dum, jag fattar att det är skrivet med den där berömda “glimten i ögat”, men jag menar… seriöst? Hur kan man skriva en så kvinnoföraktande text och tänka “höhö, det här kommer folk uppskatta!”. Eller okej, det är nog inte helt svårt att tänka så om man är man.

Jag är så evinnerligt trött på detta kräksiga “det här är inte sexism, det är humor.” För det är faktiskt inte kul. Vem vet, Josefine kanske skrattar och det är helt okej att hon gör det. Det här är uppenbarligen en person hon känner och då kanske det blir en helt annan grej. Men för oss andra som läser blir det något helt annat.

Att så öppet håna en framgångsrik kvinnlig journalist, “humor” eller ej, är inte acceptabelt. Jag tror inte jag behöver förklara närmare problematiken med att kalla en framgångsrik kvinna för “flicksnärta”, att beskriva hennes humör med “pms-skrika”, att förringa hennes journalistiska gärning till att hon lånat sin pappas kläder och gjort något som inte alls var särskilt svårt tydligen, enligt mannen som beskriver det.

Det Kristian egentligen skriver är att anledningen till att det går bra för Josefine är att hon är…tja, en ung flicksnärta, tydligen. Han nämner inte med ett ord hennes kompetens eller journalistiska talang.

Jag fattar att det ibland hörs hård jargong på de flesta olika arbetsplatser. Vad jag däremot inte fattar är varför man tycker att det för det första är något positivt, för det andra är något som ska lyftas och uppmärksammas även för oss utanför arbetsplatsen. Jag skäms när jag läser Kristians krönika. Den är sexistisk och dryper av kvinnoförakt. Och då spelar det ärligt talat ingen roll hur han tänkte när han skrev den, det är hur vi andra uppfattar den som spelar mest roll.

Män måste börja ta sitt ansvar. Det får vara nog nu, att skylla kvinnoförakt på “humor och skoj”. Det funkar inte att säga “Ahmeeeh vi har ju sån gooooo jargong på jöbbeh fast den är lite hård!”. Lägg bara ner. Bete er som folk istället. Och visa respekt för de som förtjänat den. Jag tror inte det handlar om avundsjuka, jag tror faktiskt att Kristian är glad för Josefines skull. Jag tror istället det handlar om att män generellt aldrig vet hur de ska hantera att visa respekt och glädje för kvinnors framgångar.

Sverige 2014 – så jäkla långt från jämställdhet att jag vill börja gråta. Och så finns det de som påstår att feminismen har gått för långt…