Test: Är du en vit kränkt man?

1. Är du cisman?
Ja
Nej

2. Gick ditt blodtryck upp av att läsa ordet “cis”? Är det kanske till och med så att du känner att ordet cis är elitistiskt, påhittat, fjantigt och onödigt? Eller tänker du maila mig och fråga “Vad betyder cis?”

Ja
Nej

3. När en kvinna berättar om strukturella problem och förtryck som drabbar kvinnor, är din första reaktion att fråga “men männen då???”?

Ja
Nej

4. Har feminismen gått för långt?

Ja
Nej

5. Blir du kränkt om någon använder ordet “vitlök”?

Ja
Nej

6. Har du fler än en användare på Twitter/Facebook för att kunna bekräfta dig själv?

Ja
Nej

7. När en rasifierad berättar om rasism, ifrågasätter du det med en historia om att du vet mer om rasism eftersom du som skåning/norrlänning/östgöte blir retad av stockholmare?

Ja
Nej

8. Är du dålig på att ta kritik?

Ja
Nej

9. Tror du att du automagiskt har vunnit en diskussion om den du diskuterar med tycker att du är elak/upprepar dig själv/har annat att göra och därför måste lämna diskussionen?

Ja
Nej

10. Blir du förbannad när förtryckta grupper och minoriteter själva försöker forma villkoren för sin kamp utan att helt självklart låta dig ha en plats?

Ja
Nej

RESULTAT

Har du kryssat för “Ja” på fler än fem frågor kan vi nog vara rätt säkra på att du är en vit, kränkt man. Det är förstås lite synd om dig för det kan inte vara helt enkelt att gå genom livet i tron om att man är den viktigaste människan på planeten och att alla andra borde hålla käft och lyssna med andakt när man pratar. Det måste ju vara påfrestande att inte vara öppen för andras erfarenheter och kunskap. Det kan inte vara kul att hålla så hårt i sin makt och sina privilegier att man får kramp. Men misströsta inte!

Även vita kränkta män kan bli reformerade. Här kommer några enkla steg för rehabilitering:

Nästa gång en person pratar om sin kamp, om förtryck hen utsätts för eller sina erfarenheter – testa att vara tyst. Lyssna. Försök förstå. Med lite övning går det!

Tänk över dina prioriteringar. Blir du mer kränkt över ord som hen och cis, än av det faktum att trans*personer är en av de mest utsatta grupperna i samhället? Gör ett litet tankeexperiment – tänk dig att det är någon du bryr dig om som blir spottad på, osynliggjord, mördad.

Läs på lite om feminism så förstår du att det inte är en lära som förespråkar att kvinnor ska vara överlägsna männen.

Läs ett par böcker. Det finns gott om tips på internet gällande böcker om feminism och transfrågor, rasism, strukturer och förtryck. Googla! Är du mer typen som gillar att titta på video? Ett bra första steg är att kika in på http://www.upworthy.com/ och att söka efter “Feminist Frequency” på Youtube.

Det är aldrig för sent att bli en tänkande, empatisk och förnuftigt människa som klarar av att ta in andras historier och förstå strukturer i samhället. Vi tror på dig!

vita kränkta män

“Ameh det är ju bara för att provoc…” HÅLL KÄFT

“Det är ingen mening att bli arg på American Apparel, de försöker bara provocera med sin reklamkampanj.”

“Men varför reagerar du över melodifestivalen ens? De gör det ju bara för att såna som du ska bli provocerade.”

Ja, alltså ni har väl hört det förut? Är ni tjejer har ni garanterat gjort det. Och jag vet inte om det finns något som upprör mig mer än inställningen “Du borde inte bry dig om provokationer”.

Om American Apparel lanserat sin kampanj bara för att provocera folk så gör det den inte mindre vidrig. Tvärtom tycker jag det är fegt att bemöta den med tystnad. För ärligt talat: nej, om vi slutar reagera kommer inte den här typen av reklam sluta produceras. Den här typen av reklam finns överallt, hela tiden, i mer eller mindre grovt utförande. Om vi reagerar så kanske det till slut inte ÄR accepterat att göra sån reklam, provokation eller inte. Om vi reagerar kan vi kanske skapa en förändring? Jag vet iallafall detta – förändring skapas INTE genom tystnad och en ryck på axlarna.

Men det handlar ju, som sagt, inte bara om American Apparel. Det handlar om inställningen “Ameh bli inte provocerad”. Det är en inställning jag mött hela mitt liv. Allt från “Nejdå han mobbar dig inte, han försöker bara provocera fram en reaktion. Ge honom inte den glädjen”, något som gjorde att jag under hela högstadiet bara tog emot och tog emot och tog emot och lät mina mobbares ord äta upp min självkänsla. Bit för bit för bit. För jag skulle ju inte bli provocerad, skulle inte reagera.

Sen har det fortsatt. Nästan genast när jag reagerar på något jag tycker är fel så får jag höra det: “Ameh det är ju bara för att du ska bli provocerad. Bry dig inte.” Jag får höra det när jag reagerar mot sexism, jag får höra det när jag ifrågasätter transfobi, jag får höra det när jag säger emot rasism. Jag får till och med höra det när anonyma människor mordhotar mig: “Ameh det är ju bara ett anonymt troll som försöker provocera, ge hen inte den glädjen”.

Nu kommer jag generalisera lite, det får ni stå ut med, men snart 29 års erfarenhet säger mig detta: det är nästan bara män som säger det. Vad beror det på? Beror det på att de själva inte är utsatta för orättvisor i samma utsträckning? Beror det på att de uppfostras på ett annat sätt, uppfostras att tycka att en axelryckning är bästa försvar? Jag vet ärligt talat inte.

Men jag vet detta: efter nästan 29 år har jag kommit fram till att det är min, och bara min, ensak om jag reagerar på nåt. Du kan hålla med eller inte hålla med mig. Men om du säger “Ameh det är ju bara för att provocera!” så kommer jag be dig hålla käften. Jag har fått nog nu. Även saker som uppenbarligen är till för att provocera kan vara skadliga, kan såra. För mig spelar det ingen roll om skämten i lördagens Melodifestival var enbart avsedda att provocera för det är ändå skämt som fortsätter upprätthålla skadliga strukturer. Jag struntar fullständigt i om det där anonyma aset bara mordhotar mig för att hen vill provocera fram en reaktion för det är inte kul på något sätt att få den typen av mail.

Och ni som gör saker “bara” för att provocera – ni borde tänka om. Ni kanske lyckas få till några höhö:iga ryggdunkar. Men samtidigt kanske ni också lyckas få till lika många förbannade, ledsna och besvikna hjärtan. Samtidigt hjälper ni till i högsta grad att upprätthålla strukturer i samhället som tar livet av folk. Jag är ledsen om jag låter krass, men i förlängningen är det exakt det ni gör.

 

Register över romer – eller “Det är allas vårt ansvar”

Jag har bestämt mig för att lägga upp vissa av mina Sourze-krönikor även här. För vissa blir det kanske dubbelläsning, men så får det bli.  /Anny

Det har alltså uppdagats att polisen har ett register över landets romer. Bland annat över ett flertal barn, och nu pratar vi alltså typ tvååringar. Så det funkar liksom inte riktigt att säga ”Det är väl bra att polisen har koll på organiserad brottslighet!” för det är helt enkelt inte vad det handlar om. Det kan de säga vad de vill om, men en tvåårings värsta brott torde väl vara att råka kasta sand på andra barn.

Nej, man måste våga se det hela på ett större sätt. Jag tänker så klart på Reva, som rörde upp många känslor. Med rätta förstås. Jag tänker på hur mina rasifierade vänner berättat hur särbehandlade de blir av polisen, misstänkliggjorda fastän de är helt oskyldiga. Jag tänker på att Sverigedemokraterna sitter i Riksdagen, troligtvis för att stanna ett bra tag. Och jag tänker på alla diskussioner jag hört – att ”*valfri folkgrupp/etnicitet* är ett jävla pack”, att ”det är en mänsklig rättighet att säga n-boll”, att invandrare kräver för mycket, att flyktingar har det för lätt, att man inte ska reagera så hårt när polisen kallar ungdomar för ”apajävlar” för det är inte mer än rätt, osv osv.

Allt hör ihop. Och alla har vi till viss del skuld till att det är så här. Därför kan jag bara delvis förstå de chockade reaktionerna från folk i min närhet och i sociala medier. Ja, självfallet är det vidrigt och hemskt att det här registret existerar. Men var det verkligen någon, alltså någon som engagerat sig i frågor om invandring, flyktingar etc som blev uppriktigt förvånad? Det passar helt enkelt för bra in i resten av vad som händer i samhället just nu. Och vi måste ärligt talat sätta stopp nu.

Det är vårt förbaskade ansvar att se till att utvecklingen i Sverige går framåt, inte bakåt.

Det är vårt ansvar som medborgare – och medmänniskor – att säga ifrån. Inte bara när något så vidrigt som det här läcker ut, utan även där vi annars kanske tänker ”Nej, jag orkar inte vara den där tråkiga som säger ifrån…”

Vi måste, ursäkta mig för jag hatar egentligen det här uttrycket, vi måste våga ta diskussionen. I fikarummet, vid matbordet hemma, på bussen, var som helst. Och ännu viktigare måste vi rannsaka oss själva. Nej, jag menar inte att vi ska starta en ny hashtag på Twitter där vi berättar om vår egen rasism. Jag menar att vi ska seriöst arbeta med oss själva. Alla har fördomar, det är inget konstigt med det. Men vissa av oss gör vad vi kan för att lära oss mer och utplåna fördomarna.

Om jag är perfekt? Verkligen inte. Jag har massor av fördomar och säkert vet jag inte om ens hälften. Är det jobbigt när någon pekar ut det hos mig? Oerhört. Men jag har också, för varje gång, försökt tänka att det gör mig till en bättre människa. Det är liksom inte farligt att få sina svagheter blottade. Det är inte livshotande om någon säger ”Hur menar du nu? Menade du det där?”.

Är det här nån slags mirakelkur? Tja, kanske skulle det vara det om alla i Sverige läste det här och tänkte ”EXAKT!” men så kommer förstås inte ske. Troligtvis kommer många som läser det här också tycka att jag är helt ute och cyklar. Att min analys är helt uppåt väggarna. Isåfall – skriv inte en arg kommentar här. Utan skriv en egen krönika, en debattartikel, insändare eller blogginlägg. Eller varför inte en hel bok? Lägg fram din egen teori, din egen analys. För jag tror inte att det finns bara ett svar på varför rasismen är så djupt rotad i Sverige. Jag tror det finns många. Och för varje svar så finns också en potentiell lösning.

Och det är baske mig på tiden att vi tar tag i det här ordentligt nu. Det är vi skyldiga våra medmänniskor, våra barn och varandra.

Första Maj, en dag full av ideologi – eller “Amy Diamond”

Läser att Socialdemokraterna i Norrköping ersätter första maj-tåget med… Amy Diamond. Såklart upplagt för en mängd skämt och Twitter går bananer just nu (och då har det liksom bara startat).

Men för mig… alltså skrattet fastnar lite i halsen. Har (S) helt  glömt bort historien bakom Första Maj? Har de helt lämnat ideologi och historia, för att istället försöka… jag vet inte, smickra sig in och ragga röster? Visst, det kommer säkert komma en hel mängd människor till (S) Norrköpings “första maj-firande” men är det verkligen vad folk behöver just nu – lättsam underhållning och glättig yta? Eller är det tydligare politik och politiker man känner förtroende för som krävs för att nästa års valrörelse inte ska gå åt helvete.

Jag tycker det är en skymf mot alla arbetare som stridit, krigat, kämpat och vunnit så många strider åt oss. Vinster som vi nu tycker är så självklart vunna, som vi inte ens verkar anstränga oss för att försvara och beskydda. Jag tycker det är en skymf mot de döda i Haymarketmassakern.

Jag är helt övertygad om att alla mina döda släktingar, som i stort sett alla har varit såväl arbetare som arbetarkämpar, vrider sig i sina gravar. Så länge Amy Diamond inte tänkt sjunga “Internationalen” på repeat så tycker jag det är både pinsamt, skamligt och tyvärr en ganska tydlig indikator på att vi blivit för lata i svensk arbetarrörelse. Att vi slarvat med vår egen utbildning. Att vi glömt vår historia.

Och att vi glömt vad vår kamp handlar om.

(Misströsta inte Norrköpingsbor, det FINNS alternativ för er som fortfarande tror på kamp och solidaritet framför glättig underhållning: http://norrkoping.vansterpartiet.se/files/2013/04/1majAffisch.jpg)

Kevin Bäckström, Texas Longhorn, försvarande män – eller “Ge upp er sexism!”

Ok, så vi har redan avhandlat ett av de värsta försvaren för sexism, nämligen “Det är humor”. Jag har dock lagt märke till, de senaste dagarna iallafall, att det finns ett försvar som används nästan lika mycket. Och som dessutom är exakt lika värdelöst. “Vad?” undrar ni förstås, och jag kommer såklart avslöja det. Om en stund.

Först vill jag bara ge er lite kontext. Jag vet inte om ni har läst om Kevin Bäckström, snowboardåkaren som nu blivit utslängd ur landslaget på grund av sin kassa kvinnosyn. Helt rätt enligt mig, eftersom han haft chanser att ändra sig. Tänka över sitt beteende. Göra om, göra rätt. Men det har han således inte gjort. Och tja, hade han varit vilken 20-åring som helst kanske reaktionerna inte hade blivit så stora. Men det kanske är dags att inse att om man är en känd profil inom ett område så blir man också en förebild för andra personer. Visar man då upp ett sådant beteende som Bäckström har gjort, då är det självklart att det “smittar av sig”. Det är nästan det som gör mig mest brydd, att han är så oförmögen att se sitt eget ansvar.

Nåväl. Nu är det inte alla som tycker att det är så bra att han blivit utslängd ur landslaget. Många (män) har trätt fram till hans försvar, bland annat på Twitter. En av hans försvarare uttryckte sig så här:

kevinbäckströmförsvarOch det är nu jag ska avslöja vad jag menade i början. Den ursäkt, det försvar, för sexism och kass kvinnosyn som jag anser vara ungefär lika värdelös och fjantig som “det är skämt”, är “det är kultur”. Killen ovan tycker att det var fel att kasta ut Bäckström eftersom det “ingår att vara lite motströms” och att man “gör sin egen grej“. Att den där egna grejen är att uttrycka sig förnedrande och förminskande mot kvinnor, det tas tydligen ingen hänsyn till. Och visst, jag skulle kanske (motvilligt) kunna acceptera ett sådant resonemang om det vore så att alla levde i små bubblor där man inte påverkade omvärlden på något sätt.

Men, newsflash: Så funkar inte världen. Som jag skrev här ovan är det många som ser Bäckström som en förebild och om han fortsätter sprida dessa bilder av kvinnor som inget annat än kroppar och sexleksaker till för män, då kommer också hans tankesätt att föröka sig och sprida sig. Sorry, men det är så det funkar! Bäckström har tydligt visat att han inte tycker att han borde ta något ansvar för sitt beteende och hans supportrar verkar vara av exakt samma uppfattning.

För att vara riktigt tydlig tänker jag återkoppla till Texas Long Horn och deras syn på sexism. Efter att jag bloggat om det la jag upp inlägget på Facebook och fick omedelbart respons. Från män. Som försvarade restaurangens sexism.

texas

Återigen detta “jamen det är ju deras grej“. Jaha? På vilket sätt skulle det kunna vara ett argument för att rättfärdiga sexism?! Ska vi kanske införa det synsättet även på andra områden där människor blir diskriminerade? Tänk er en skylt som gör narr av homosexuella som försvaras med: “Homofobi? Hela ***s attityd är ju att driva med bl a homosexualitet. Jag lovar att det finns en hyffsat skitstor kundkrets som ser det här som underhållande”. Eller varför inte en skylt med blackface-karikatyrer:  “Rasism? Hela ***s attityd är ju att driva med bl a rasism. Jag lovar att det finns en hyffsat skitstor kundkrets som ser det här som underhållande.

Texas Longhorn driver inte med sexism. De rättfärdigar den. På exakt samma sätt rättfärdigas den av såväl den unge snowboardåkaren som av hans anhängare. Och vad ni än säger så nej, det funkar varken att försvara det med “humor” eller “kultur”. Sexism är sexism och oavsett vad ni tycker om det så är vi många som fått nog av all dynga som sprids runt omkring oss. Kom in i matchen, revidera er kvinnosyn och tänk efter två gånger innan ni öppnar munnen, skriver på internet eller delar en skämtbild: Är det sexism? Isåfall – protestera istället för att sprida vidare. Ska det vara så svårt?

Ett gästinlägg – eller “Ingen kvinna vill bli våldtagen”

Gästinlägget är skrivet av Martina Sundman. En av de starkaste unga kvinnor jag har äran att känna. Hon är högljudd, klok och låter ingen trampa på henne. En äkta förebild!

***

Att bli våldtagen, sexuellt utnyttjad, sexuellt ofredad, sexuellt trakasserad är alltid ett reellt hot för en kvinna. Sedan vi var barn har vi fått lära oss av vuxna att vi ska akta oss för fula gubbar.Vi har alla fått höra att vi inte bör gå ensamma ute sent på kvällen. Att inte försätta oss i farliga situationer – gå inte hem till en kille du nyss har träffat, ha inte på dig utmanade kläder, somna inte på en fest. Listan är lång och rädslan vi känner är stor. När jag går hem sent på kvällen håller jag hårt i mina nycklar, alltid redo. Men ingen talade om för oss att oftast utförs våldtäkter av någon vi känner, någon vi litar på. Hur ska vi kunna skydda oss mot det? Ligger ansvaret på oss?

Vi har också fått lära oss att ett nej räcker. Men man måste vara tydlig. Är man otydlig så kan våldtäktsmannen hävda att han inte förstod att vi inte ville. Men räcker verkligen ett nej i lagens ögon för att det ska vara våldtäkt? Tyvärr inte. För att det ska vara våldtäkt i lagens ögon måste våldtäktsmannen använda våld eller hot om våld. Man kan alltså hota någon med annat än våld för att tvinga offret utan att det är våldtäkt i Sverige. Man får inte tvinga någon till sex har vi också fått lära oss. Men var går gränsen? Vad är tvång? Räcker det med att någon tjatar sig till sex för att det ska vara våldtäkt? Svaret är också där tyvärr nej i lagens ögon.

När en människa blir rädd så kan hon reagera på tre olika sätt. Antingen slåss man, flyr eller blir förstenad (spelar död). Det är inte alls ovanligt att man spelar död i en sån situation. Det är inte heller något man väljer. Man väljer inte vilken utväg man ska ta. Överlevnadsinstinkten tar över, precis som hos djur. Detta verkar inte lagen hängt med i, då offret ifrågasätts då man inte agerat som lagen förutsätter. Beslutsfattarna verkar ha en väldigt outvecklad bild av hur människor reagerar i krissituationer. Ansvaret måste läggas över på våldtäktsmannen. Hur gör vi det?

Vi som samhälle måste först och främst ändra hur vi ser på kvinnor. Vi skämtar om våldtäkter, vi drar förnedrande skämt om kvinnor, vi ser ner på de kvinnor som klär sig ”lättklätt”, vi ser ner på offret, vi lägger skulden där. Är det då konstigt att så många män tror sig ha rätten att kränka kvinnor sexuellt? För jag tror att det är där det ligger. De tror att de får, vilket vi lär dem. En våldtäktsman ser sig ofta inte som en förövare. Han skyller på offret. Offret har gett fel signaler, offret var inte tillräckligt tydlig, offret hade kort kjol, offret får skylla sig själv. Vi ser på män som att de inte går att stoppa när det väl har blivit upphetsade. Även där har vi fel. Många män är lyhörda och kan sluta så fort de märker att något är fel, så fort de hör ett nej. Men vi måste nå fram till de potentiella våldtäktsmännen. De män som tror att de får på grund av hur offret betett sig innan.

Kvinnor ska inte behöva bete sig på ett speciellt sätt för att slippa bli utsatta eller för att bli trodda. Vi måste lyssna på de utsatta och ta deras berättelser på allvar.Kvinnokroppen är inte till allmänt förfogande hur lättklädd den än är. Hur flirtiga vi än är. Hur många ”fel” signaler vi än ger så ska ett nej räcka. Eller varför inte skapa en lag där vi måste fråga varandra om vi vill? Först då för vi över ansvaret på våldtäktsmannen. I alla fall av sexuellt utnyttjande så ligger ansvaret på den utsatta. Men när det kommer till andra brott så är det tvärtom, gärningsmannen är den man ser ner på. Den som måste ta ansvar för sina handlingar. Vår våldtäktskultur gör det möjligt för män att våldta. Lagen gör det möjligt, hur vi uppfostrar våra barn gör det möjligt, samhället gör det möjligt, sättet vi ser på kvinnor gör det möjligt.

Vi vet också att mörkertalet är stort. Inte så konstigt när kvinnor som anmäler inte blir tagna på allvar. Många beskriver en rättegång som ännu ett övergrepp. Att kvinnor som blir våldtagna lägger skuld och skam på sig själva är inte heller konstigt eftersom det är vad lagen och samhället säger till oss. Vi vet hur stor skada en våldtäkt kan göra, vi hatar våldtäktsmän. Vi ser dem som monster. Men när det är någon vi känner som blir anklagad, när det inte är en överfallsvåldtäkt, när offret inte ses som trovärdig för att hon till exempel har legat med mannen tidigare eller om det är hennes partner? Då blundar vi. För vår vän är väl inget monster? Vår son kan inte vara en monster? Det måste vara kvinnan som lurat mannen. Indirekt bad hon om väl om det?

Nej, ingen kvinna vill bli våldtagen. Vi vill ha rätten att bestämma över våra kroppar oavsett situation. Vi borde redan ha det. Vi behöver lagar och samhället som skydd för att våga anmäla. Att våga gå hem sent på natten, att kunna gå hem till en man utan att vara rädd för att bli våldtagen, att våga somna på någons soffa utan den konstanta rädslan. Vi behöver politiker och lagar på vår sida.

Det är dags nu. Nu får det vara nog!

Mer kvinnohat – eller “Vad ska vi göra åt det här?”

Gårdagens “Uppdrag Granskning” kan inte riktigt lämna mitt huvud. Jag tänker mycket på vad som sades i programmet och jag tänker på mina egna erfarenheter. Det är smärtsamt att tänka på att det finns så många som vill tysta varenda kvinna. Som tycker sig ha rätten att skriva och säga vad som helst. Som tar sig friheten att uttrycka hot och dränka andra människor i renaste hat. Mitt i mina funderingar blir jag uppmärksammad på ett Facebook-evenemang (som jag hoppas att ni också går in och anmäler) och jag blir så ledsen. Arg. Förbannad.

ryckslöja

Evenemangets syfte är alltså att mana folk att på en given dag rycka slöjor av muslimska kvinnor. Varför? Ingen anledning lämnas, kanske för att det inte finns någon anledning till att bete sig som ett hatiskt svin. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan få för sig att starta ett sådant evenemang. Hur man kan vara så totalt uppfylld av hat? Finns det någon slags tanke att “kvinnorna måste räddas” från islam? Det är ett “argument” jag hört förr, vanligtvis från SD-sympatisörer. Men hur kan kvinnor räddas genom att de blir kränkta? Det är så ofantligt korkat rent ut sagt att jag häpnar. Vad som är värre än kvinnohat är, enligt mig, kvinnohat som döljs bakom en tunn hinna av falsk omtänksamhet. Var ärliga med ert hat, om ni nu måste välja att hata.

FB-gruppen har på kort tid spårat ur alldeles. Det är en salig blandning av sakliga, lugna argument och rent hat. Från båda sidor. Och här kan vi också se flera exempel på det som uppmärksammades i gårdagens Uppdrag Granskning, att även fast man skriver med sitt eget namn på Facebook så ser man inga hinder att uttrycka sig på sätt som är vidriga. Och i, vissa fall, på sätt som kan räknas som olagliga:

slöja22

Jag vet att både eventets skapare och flera kommentarer har polisanmälts.  Namnen står ju öppet på eventets sida så man kan ju ändå tycka att det inte vore helt omöjligt att få någon dömd för de olaga hot som finns i kommentarerna. Upp till bevis, Polisen. Hur mycket energi tänker ni lägga ner på kvinnohatet den här gången?

UPPDATERING:
Sidan är nu borttagen från Facebook. En liten seger kan tyckas, men ändå en seger!

Nära.

När du ler
Så tänds en lampa i det där mörka lilla skrymslet
Som jag kallar håla
Och andra kallar för hjärta
När du ler
Så blir allt lätt att förlåta och jag tänker
Och jag hoppas
Och jag känner något.

När du ler
Så slickas mina knän av lågor
Mitt bröst fylls av myror
Och min hjärna stängs av
När du ler
Så exploderar min likgiltighet
Och avståndet krymper
Och jag blir livrädd igen.

You’ve got mail

Som ni vet så publicerade vår lokaltidning en insändare skriven av mig häromveckan. Den fick många kommentarer och svar på nätet, men även i analog form. Igår hittade jag nämligen ett handskrivet brev i mitt brevinkast och eftersom det är ganska…eh…spännande formulerat, så skriver jag ut det här:

Hej, hej! Anny Berglin!

Har tagit del av dina åsikter i ÖP 2012-08-18, jag kan tycka detsamma, men tyvärr, så är det så här att människor, som verkligen behöver hjälp är inte dom som kommer hit, tyvärr så är det så. En hög procent, som kommer till Sverige, kommer för utnyttja och dom säger: “Svenskarna snälla men dumma” och det är med sanningen överensstämmande, vi är snälla, men dumma. Du är 27 år, ser jag på datorn, så du är ganska ovetande om verkligheten precis som större delen av svenskarna. Vi har svenska ungdomar som varje dag går till Arbetsförmedlingen, utan att få något arbete, dom flesta invandrare kan ingenting annat än baka pizza och det har vi alldeles för många av, dessutom ohälsosam mat.

Vi har svenska pensionärer, som har så dålig pension, speciellt kvinnorna, så dom knappt har till mat, trots att dom arbetat och betalat skatt hela sitt liv. Tycker du inte att det är rätt att vi hjälper våra egna först? Tycker du att dom libanesiska ägarna till rest. O’learys sticker med miljoner och “snuvar” matleverantörer – musiker med flera? Är rätt? Under årens lopp har det hänt många liknande händelser, tyvärr.

Jag har en kusin, som bor i Malmö, som med egna ögon, sett invandrarkillar klädda i “burka” (burka som ska vara ett s.k. hedersplagg) stjäla pengar från handikappade människor. Och det är ju ofattbart år 2012 att människor tror på låtsasguden Jesus Kristus-Mohamed. Alla’h, ofattbart med denna vidskepelse.

Moskéer som ska byggas här i Sverige (Östersund bl.a) som vi svenska skattebetalare vara med att betala. Är det så noga med koranen – moskéer – burka kan dom stanna i sitt hemland! Vi svenskar kan inte komma till något annat land med sådana fodringar. Kina – Ryssland – f.d. Sovjetunionens länder med många innevånare tar inte emot några flyktingar alls, men lilla Sverige vi tar emot flest invandrare.

Anny, din tanke är god, så jag ger dig ett gott råd: ta med dina vänner ut och res runt i världen och lär länderna i Afrika att odla jorden, för det vet jag att dom efterlyser, så svälten avtar! Res till länder som fortfarande har dödsstraff och se till att dom slutar med sådana odemokratiska metoder. Du är ung och har framtiden med dig, så lycka till med att hjälpa människor, så dom kan få ett drägligt liv i sina hemländer, där dom helst vill bo, där dom är födda!
Lycka till önskar *förnamn för otydligt för att kunna tydas* , ej rasist!!!

PS ! 55 000 människor fr. Somalia – farfar – farmor – mamma – morfar ska komma hit till Sverige, dom har aldrig skattat en krona i Sverige, men det är redan klart att dom ska få socialbidrag som är större än vad svenska pensionärer har. Är det rätt tycker du??????????
DS!

Ja, ni…. vad ska jag säga? Invandrarkillar i burka som rånar handikappade, invandrare kan bara baka pizza, låtsasguden Jesus Kristus-Mohamed (jag missade nog den delen av religionsundervisningen!), jag är för ung för att kunna veta något, jag borde lära afrikanerna att odla jorden (för det är säkert DET som är det främsta problemet, inte torka…) och sen ska jag också åka till USA och säga åt dem att avskaffa dödsstraffet. Finns så mycket tok i det här brevet och jag önskar så innerligt att jag kunnat besvara det med ett långt, handskrivet brev. Men tyvärr, avsändaren är förstås anonym.

Förra brevet fick jag mitt livs första kärleksbrev på posten. Finaste brev jag fått någonsin!
Det här brevet, mitt livs första insändarsvar i brevformat, är liksom raka motsatsen till det…

Kultur som verktyg

I helgen var jag som bekant på Runös Röda Kulturfestival. Under festivalen gick jag en kurs som handlade om hur vi kan använda kultur som redskap inom arbetarrörelsen. En mycket viktig fråga, då jag är helt övertygad om att kultur kan öppna dörrar och uppmuntra till tankar som föreläsningar, förmaningar och diskussioner inte kan göra. På kultur reagerar man instinktivt, med öppet hjärta och öppet sinne. Iallafall gör jag det. Kultur är en väldigt stor del av mitt vardagliga liv, inte minst genom skrivandet. Dessutom är det aldrig tyst hemma hos mig, jag lyssnar alltid på musik. Allt från gammal progg till jämtländska folkvisor till årets sommarplågor.

Jag vet att åtminstone jag tilltalas av tanken på kultur som ett verktyg och jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om den uppfattningen. Det märktes inte minst under kursen, då vi till våra presentationer skulle använda just kultur för att visa vilka vi är. Kreativiteten var häpnadsväckande! Allt från en fantastisk teatermonolog, till teckningar och sång. Det gjorde mig alldeles lycklig och ödmjukt beundrande. Alla kan använda kulturen, det gäller bara att uppmuntra till det.

Hur jag presenterade mig? Med en dikt såklart. Mitt främsta kulturredskap. Och jag tänkte publicera den här för även om den inte är det bästa jag skrivit så får den mig att le. Kanske främst för att den för alltid kommer påminna om en helg som jag delade med andra kulturintresserade (nåväl, vissa betydligt mer än andra…) fackligt engagerade inspirationskällor!

Min mamma, en uska sliten och trött
Har format mitt hjärta
Flammande rött
Facklig, feminist och nätaktivist
Hatad av SD pga antirasist

 
Bloggar, skriver, kluddar nånstans
Jag vore nog ingenting om inte orden fanns
Jämte är jag och över det är jag väldigt  stolt
Socialist, det är självklart, och en längtan efter revolt

Med det vill jag än en gång säga tack för en fantastisk helg. Särskilt stort tack till Roger Svalhede som lyckats med konststycket att få en trött och less Anny inspirerad igen, och självfallet ett gigantiskt tack till den grupp av människor jag gick kurs med. Vi ses igen nästa år, oavsett vad som händer. Eller hur?