Första maj-tal 2014

Hej kamrater, det är väldigt trevlig att få vara här och tala. Första maj har alltid varit speciellt för mig. Jag kommer ihåg vaga minnesbilder från första maj från när jag var väldigt liten och fick sitta på pappas axlar i tåget. I jämnhöjd med plakaten som jag inte kunde läsa förstod jag ändå att det var en viktig dag. Det var den när jag var liten, det var den redan på 1800-talet och den är det idag. Vi har mycket att vinna tillbaka och ett stort arbete väntar framför oss.

Det är ett nämligen ett viktigt år i år. Supervalår, kallas det, eftersom det är val inte bara till riksdag, kommun och region, utan även till europaparlamentet. Särskilt viktigt är det här valåret kanske för oss, Vänsterpartiet.

Självfallet vill vi växa och bli större i både kommun, riksdag och region. Vi vill påverka, och vi kan styra. Det har vi visat i många kommuner där vi redan idag är med och styr. Vi har en politik som många kan ställa sig bakom. Och vi är det enda partiet som säger bestämt nej till vinster i välfärden. Kanske tycker ni att just den där sista meningen, nej till vinster i välfärden, har upprepats många gånger nu? Bra. Det ska den göra. När valdagen är här den 14 september ska hela Sverige veta var vi står i den frågan.

Det är den frågan som är vår viktigaste, inte bara för att en stor del av Sveriges befolkning står bakom oss i den, utan också för att vi alla är överens om att det får räcka nu. Våra skattepengar ska gå till det som vi hade tänkt oss, inte ner i fickan på redan rika riskkapitalister som tar med sig dem till skatteparadis och lever gott. På våra skattepengar!

Därför är det så oerhört viktigt att vi mobiliserar inför höstens val. Att vi kämpar med varje gnutta energi vi kan uppbåda. Ut på gator och torg, ta diskussionen vid fikabordet, skriv debattinlägg, blogga och twittra. Visa och berätta vad Vänsterpartiet står för. Det är det bästa sättet på vilket vi kan växa. Vi blir inte större genom tystnad, vi blir större genom engagemang och glöd.

På samma sätt måste vi ta valet till europaparlamentet på största allvar. Röstdeltagandet är historiskt sett lågt i det valet. Det måste vi ändra på. För det är många av våra egna som inte röstar, just för att vårt parti är eu-kritiskt. Men någonstans måste även den mest eu-negativa förstå att om vi ändå är med, så måste vi delta och påverka. Vi kan förändra. Vi har visat det med det arbete vi redan bedrivit i europaparlamentet så här långt.

Vi har gått före och visat vägen när det gäller jämställdhet och feministiska frågor. Det är något som gör mig väldigt stolt. Jag hoppas att vi fortsätter med det arbetet, för det behövs. Det finns många ute i Europa som tycker att feminismen har gått för långt. Det tycker inte jag, jag tycker att den knappt börjat ta sig någonstans.

Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att försämra aborträtten.
Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att försämra villkoren för arbetande kvinnor.
Det pågår på flera håll ett massivt arbete för att inskränka rättigheterna ytterligare för hbtq-personer.

Vi måste motverka det. Vi är det parti som tar de här frågorna på störst allvar och därför behövs vi i europaparlamentet. Vi kan inte låta antifeministerna, kvinnohatarna och bakåtsträvarna roffa åt sig all makt. Det finns många därute som slåss hårt för att krossa rättigheter som vi kämpat för i åratal. Låt dem inte göra det. Låt oss istället kämpa tillbaka, ännu hårdare!

Vi har ett annat viktigt arbete att göra i Europaparlamentet. Idag dör människor när de flyr från krigsdrabbade länder. Människor från Syrien är så desperata att ta sig från kriget och terrorn i det egna hemlandet att säkerheten på båtarna de färdas med inte ens är sekundär fråga, det är inte överhuvudtaget något de har råd att fundera på. De dör, där på Medelhavet. I sin vilja att rädda sina liv, förlorar de dem istället.

Det behöver inte vara så här. Europa är ett fort med tjocka murar. De murarna kan vi hjälpa till att riva ner. Ingen borde behöva dö för att kunna ta sig från kriget i sitt hemland till någon typ av trygghet i Europa. Rätten till liv måste stå över viljan att sluta sig mot omvärlden. Men även här finns det många som kämpar med allt de har, för att vi ska sluta oss allt mer. Låt det inte ske. Låt inte fler dö på Medelhavet. Deras tårar är våra tårar. Deras rädsla ska vara vår rädsla. Deras kamp ska vara vår. Deras blod ska inte finnas på våra händer.

Men det är inte bara i EU vi måste kämpa och slå tillbaka. Vi har en kamp i Sverige som vi måste ta på stort allvar. Idag har nazistiska svenskarnas parti demonstrerat i Jönköping. Nazister. På arbetarrörelsens dag. Jag känner hur hela min släkt, bestående av arbetarklass och fackliga aktivister, roterar i sina gravar.

Det här är tyvärr bara ett tecken i tiden. Rasismen normaliserades i rasande takt efter att Sverigedemokraterna tog plats i Riksdagen. Vi gick från att tycka att antirasism var ett normaltillstånd, till att vissa tycker att det är något extremt. Något bara vi på vänsterkanten ska hålla på med, för det är något farligt och odemokratiskt som de inte själva vill befatta sig med. Det är en utveckling som, ärligt talat, skrämmer skiten ur mig.

Jag kommer ihåg så väl hur det kändes för fyra år sedan, när det stod klart att SD kom in i riksdagen. Den vanmakt jag kände. Hur kunde detta ske? Hur kunde vi släppa in rasister i Sveriges riksdag? Den frågeställningen har jag haft med mig sedan dess. Och jag ser sambandet mellan det, och vilka som styrt vårt land i regeringsställning i åtta år.

Vi har haft en regering som sakta men säkert försämrat villkoren för de som har det sämst i landet. De har försämrat för arbetslösa, för sjuka, för ensamstående kvinnor, för icke svenskfödda. Arbetslösheten har ökat. Och det är då inte så konstigt att SD, som har en enkel lösning på varje problem som finns, då ökar. För tyvärr måste jag också säga detta: det har inte funnits några andra som skrikit lika högt som Sverigedemokraterna. SD övervann internet, de var tillsammans med sina högerextrema kusiner, pionjärer på nätet.

Vi i de övriga partierna stod och trampade utanför våra valstugor, ovetande om att en stor del av valkampanjen 2010 bestod av ettor och nollor. Jag säger inte att det är vårt fel att SD fick sin makt, men jag säger att vi hade kunnat arbeta hårdare för att förhindra det.

Därför är det viktigare än nånsin att vi vågar ta den här kampen nu. Det är inte bara SD som vi måste kämpa mot, nazisterna marscherar på våra gator. De skadar våra kamrater, våra systrar och bröder. Vi kan inte sitta stilla och tigande stå på. Vi är det parti som står för solidaritet, feminism, samhörighet, rättvisa. Det är vi som måste stå på tå och skrika allra högst. Jag hoppas att jag har er vid min sida i den kampen, för tillsammans kan vi skrika så mycket högre. Tillsammans kan vi skydda varandras ryggar. Tillsammans kan vi visa både SD och de nazistiska rörelserna att de inte är välkomna här. Inte i vårt Sverige. Inte i vårt Halland.

Och jag vill att vi skänker en tanke till de som rest från hela landet till Jönköping idag, för att protestera och demonstrera mot nazisterna. Jag vill att vi skänker en tanke till de som riskerar sin trygghet, sin säkerhet, för att med raka ryggar kunna säga “vi gjorde något”. Jag vill att vi skänker en tanke till kyrkorna i Jönköping som för första gången sedan 1939 lät klockarna ringa för att varna för fara, när nazisterna marscherade genom staden.

Och jag vill till och med att vi skänker en tanke till det moderata kommunalråd som sa “Vi vill inte förknippas med nazism!” och lät skylta om infartsskyltarna så att det där står “Jönköping mot nazism”. Han tycks ha förstått att kampen mot nazism har ingen partitillhörighet.. Och jag hoppas att fler av hans partikamrater, hans allianskompisar och alla som tänker samma liberala tankar som han förstår detsamma: kampen mot nazism är inget extremt, det är ett demokratiskt måste.

Jag är som sagt väldigt glad att få vara här och tala idag. Det är skönt att få ladda upp med energi och engagemang. Vi kommer behöva varandra i kommande valrörelser. Varje gång vi känner tröttheten måste vi tänka på vad det är vi kämpar för. Det är värt lite trötthet när vi kämpar för ett socialistiskt och solidariskt samhälle där alla är välkomna. Det är värt lite huvudvärk när vi kämpar för att kvinnor ska våga gå ute på kvällen, för att kvinnor ska känna sig trygga, för att kvinnors rättigheter inte ska tas ifrån dem. Det är värt lite träningsvärk efter spring i trappor för att dela ut flygblad, för vi kämpar för ett Sverige, och ett EU, byggt på rättvisa och solidaritet.

Vi är Vänsterpartiet. Vi är feminister och socialister. Vi kämpar för de som inte kan. Vi skriker för de som inte har någon röst. Vi är stolta över vår politik och vi vill prata om den. Vi vill göra skillnad och vi vill påverka. Vi är Vänsterpartiet och vi är inte till salu!

första maj

 

Mitt år och vår framtid – eller en svamlig nyårskrönika om feminism och framtiden

Idag är det nyårsafton och många skriver sammanfattningar över året som gått. För mig har det varit ett minst sagt turbulent år då det hänt otroligt mycket. Jag började med praktik på Sekos kommunikationsenhet, en fantastisk upplevelse där jag lärde mig massor och fick nya vänner. Sedan träffade jag såklart Peter, mannen i mina drömmar, och innan jag ens förstod det bodde jag i Varberg. Sen liksom rullade det på: jag fick jobb i Falkenberg, ett riktigt bra jobb!, och vi skrev på kontrakt för en lägenhet vi flyttar in i till våren.

Mycket roligt har hänt i år, men det har också varit ett tungt år. Under våren förlorade världen en fantastisk, empatisk och omtänksam människa. En liten pojke förlorade sin mamma, min vän förlorade sin syster och det var en tuff tid för alla. Det är fortfarande en tuff tid, på sätt och vis. Och det är orättvist och meningslöst och gör mig arg att unga människor ska slitas ifrån världen på det sättet.

Jag har också haft perioder då jag mått riktigt kasst. Arbetslöshet gör tyvärr det med många människor. Vi inpräntas med att jobb jobb jobb är det viktigaste. Vi får lära oss att värdet ligger i vad vi gör. Och inte nog med det, med arbetslöshet följer såklart en enormt stor otrygghet rent ekonomiskt. Så stressad som jag varit det här året har jag aldrig varit förut. Pressen, och stressen, har varit grymt jobbig. Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende fick uppleva att vara arbetslös i dagens Sverige.

Rent politiskt har jag slitits mellan hopp och förtvivlan i år. På vissa håll ser jag hur sexismen och rasismen frodas. Samtidigt ser jag små ljusglimtar, här och där. Men det går för långsamt! Sexism, rasism och homofobi tar livet av folk. Det förstör så oerhört mycket – och till vilken nytta? För att rädda människor inte vågar ta in kunskap? Jag vet inte. Men vad jag vet är att jag 2014 kommer fortsätta kämpa för att åtminstone några ska öppna sina ögon och förstå att hat aldrig är konstruktivt.

Jag har lärt mig oerhört mycket det här året. Om en vit cis-feminism som jag rätt oundvikligt är en del av, men så gärna vill förändra. Vi kommer aldrig kunna få till en förändring för världens kvinnor om vi samtidigt singlar ut vilka som är välkomna att kämpa vid vår sida. Och jag ska försöka lämna plats, för jag vet att det kanske inte är helt toppen att jag försöker utkämpa någon annans kamp. Men kanske kan vi stötta varandra, på något sätt? Det är nog min främsta förhoppning inför 2014: att vi (vita och cis) lär oss att vara lyhörda och lyssna. Precis på samma sätt som jag önskade att män lyssnade och var lyhörda inför kvinnokampen.

Det handlar inte om ett exkludera någon eller några. Det handlar om att man inte bara kan storma in och ta över. Det handlar om att vi måste slåss för alla, inte bara oss själva. Först då tror jag att vi, på riktigt, har en chans att skapa en bättre och värdigare värld.

Annars har 2013 mest känts som en massiv uppladdning inför valåret 2014. Ett val som har potential att förändra enormt mycket. För den som vill vara säker på en förändring i samhället är förstås Vänsterpartiet det rimligaste alternativet idag, om man frågar mig alltså. Det viktigaste just nu är att byta regering, se till att den nya regeringen faktiskt börjar återställa och återuppbygga vår välfärd och våra trygghetssystem, och att se till att SD får så minimalt med makt som möjligt.

Sverigedemokraterna kommer nästan garanterat växa i nästa val. Men det behöver inte betyda att de får mer makt. Med tanke på hur många de uteslutit sedan valet 2010 undrar jag om de ens har några kvar att fylla upp platser med…

2014 ska bli året då fler engagerar sig, fler vågar lär sig nya saker, fler börjar lyssna och fler säger ifrån.

Det blir också det året då jag fortsätter upplysa om rasistiska sajter som Exponerat och Avpixlat och vilket hat som kräks ut av både dem och deras kommentarsfält. Det blir också året då jag fortsätter berätta om MIN syn på feminism, lyfter sexistisk skit och håller upp den i ljuset för att visa alla att den faktiskt inte bara luktar illa. Den är också ful, i grunden rent grotesk.

Eftersom jag jobbar som valombudsman kommer 2014 till stor del vara val, val, vänsterpartiet, vänsterpartiet. Såklart! Och det glädjer mig. Men 2014 ska också bli ett år där jag får vakna varje morgon med mannen jag älskar, då jag träffar älskade vänner och där jag utvecklas ännu lite mer.

Gott nytt år önskar jag er, mina vänner, kamrater, fiender och haters. Vi ses igen 2014!

Ett litet tack, bara.

Jag har varit supertrött ända sedan jag kom hem från dagens kurs och har tänkt “jag måste sova NU!” flera gånger. Ändå är jag vaken nu – och bloggar. Jag började liksom tänka lite och mina tankekedjor är ibland helt omöjliga att stoppa. Det räcker inte att tänka på mitt nya jobb och hur otroligt spännande det ska bli, det utvecklar sig till längre resonemang.

För jag började tänka på var jag var för ett år sen. Och vem jag var. Jag bodde i Östersund. Jag var tämligen nyblivet arbetslös. Mitt hjärta var i spillror. Jag kände mig ensam, trasig, rätt så värdelös och fullständigt vilsen. Jag visste inte ens vem jag var längre och ännu mindre visste jag vad jag skulle göra av mitt liv. Det enda jag egentligen fortfarande var säker på var min längtan efter att göra skillnad, att arbeta för något bättre, att göra något av den eld som alltid brunnit inom mig (ursäkta klyschan).

Jag vet inte riktigt var jag ska anse att den började, resan som tog mig dit jag är idag. Var det när jag började på 118100 och blev fackligt aktiv? Ett engagemang som gett mig så otroligt mycket – kunskap, vänner och erfarenheter. Det har också gett mig tjockare skinn och starkare rustning, för nog har jag fått en hel del knivar i ryggen. Det är så, när man inte räds att uttrycka sina åsikter. Jag är helt säker på att mitt fackliga engagemang hade varit nog för mig för facket GÖR skillnad och jag ville arbeta för ÄNNU mer skillnad. Men det blev inte så, för jag blev arbetslös. Det blev vi alla.

Plötsligt försvann de få rutiner som ändå fanns i mitt liv. De där regelbundna kontakterna med vänner. Och själva basen för mitt engagemang. Det kändes som att jag hade absolut ingenting.

Och jag ska inte hymla: första veckorna så mådde jag så otroligt dåligt. Sen insåg jag att jag kunde göra vad som helst. Kanske var det en enkel väg ut, men för mig var det otroligt stort att flytta till Stockholm och göra praktik på Sekos kommunikationsavdelning. Och det var så jobbigt först, jag kände inte att jag hörde riktigt hemma och jag kunde ingenting och jag visste ännu mindre och när skulle man egentligen ta rast och fick man verkligen gå på toa när man ville och vadå “du får gå hem när du vill”?!

Men det tog sig ju. Och vissa av de jag jobbade med där blev otroligt goda vänner. De höll mig i handen i början men knuffade sedan ut mig på det djupa – för de visste att jag lärt mig att simma. Sedan, när jag kände att “HÄR HÖR JAG HEMMA HÄR VILL JAG STANNA!” så fick jag inte vara kvar. Tack Arbetsförmedlingen, för det.

Och jag ska inte hymla: halvåret sedan dess har varit ett riktigt helvete. Nej, jag vill inte ha någon medömkan. Jag vill ha förståelse. Det är inte lätt att vara arbetslös idag. Det är så otroligt tydligt vad de senaste åren har gjort med folks attityd och samhällets syn på den som är arbetssökande. En börda, en parasit, lat, bortskämd, värdelös, en sopa.

Och jag sökte och sökte och sökte jobb. Och fick nej och nej och nej. Om jag ens fick ett svar. Och hela tiden, folk i min närhet som skulle “ge mig goda råd” om vilka jobb jag borde söka. “Men Anny, om du söker nåt ANNAT än typ det du VILL jobba med, du förstår ALLA kan inte jobba med det de VILL jobba med, du får inte vara så KRÄSEN”. Och jag sökte på McDonalds. Och jag sökte som telefonförsäljare. Och jag sökte som städare. Och jag sökte som telefonsupport. Inga svar.

Och jag sökte jobb på Transport. Jag sökte jobb på Centrum mot rasism. Jag sökte jobb på Vänsterpartiet. Och jag blev kallad på intervjuer. Och – jag fick till slut ett jobb. Jag fick ett sånt där jobb som vissa sa att jag aldrig skulle få.

Varför? För att jag aldrig tillät mig att ge upp. Varje gång jag sökte den typen av jobb var det en ilsken röst som tjöt i huvudet “DU KAN INTE DU SKA INTE DU FÅR DET ÄNDÅ INTE” men jag tryckte på “skicka” och jag höll tummarna. Och till sist gick det vägen – den 18:e november börjar jag mitt drömjobb.

Och vet ni varför jag inte lät mig själv helt tappa taget och ge upp? Nej, det beror inte på att jag är så jäkla stark. Det beror inte på att jag tog mig själv i nackskinnet och “var min egen lyckas smed”. Nej, det beror på detta:

TUR.

För jag kan inte låta bli att se hur allt hänger ihop. Att det varit en väldigt krokig väg hit, men ändå en väg. Och jag har gått fel väg så otroligt många gånger, och ibland velat lämna vägen helt och hållet. Men jag har haft tur: för jag har alltid haft hjältar i min närhet. Mina älskade vänner som alltid ställt upp, som alltid orkat lyssna. Min handläggare på Trygghetsrådet som sa “TRO PÅ DIG SJÄLV”. Det var tur som gjorde att just Henrik fick just mitt mail och tog kontakt med mig för att starta upp IRM. Det var tur som gjorde att jag träffade Peter. Det var tur som gjorde att just rätt person hittade mig på Twitter, började följa mig och tipsa mig om jobbet. Det är tur som gjort att jag är född i den familj jag tillhör, för även om vi kan vara lite eljest ibland vet jag att jag alltid alltid alltid har ovillkorligt stöd. Det har jag, om inte annat, insett nu när jag är äldre och tänker på hur fan jag egentligen betett mig under åren.

Jag har haft tur. Det handlar inte om något nyliberalt trams om att vi alla skapar vår egen lycka. Vi är ett kollektiv. Vi är beroende av varandra, inte alltid på självklara sätt. Och precis som en klok twitterföljare påpekade idag: det är också en av fördelarna med mitt jobb, att det på sitt sätt går ut på att se till att fler får samma tur. Att se till att politiken är sådan att omständigheterna för sådan tur är mer gynnsamma. Att se till att det finns skyddsnät när turen är frånvarande. Att se till att vi tar hand om varandra.

Och tja, har du läst ända hit så: tack. Jag vill avsluta ett inlägg som kanske är lite gråtmilt, nostalgiskt och lite rörigt för jag inser själv att vissa av mina poänger gått förlorade. Men det är skrivet från hjärtat. Och det är tillägnat alla som sett till att jag är här idag. Att jag är sambo med den underbaraste man jag någonsin träffat och att jag snart börjar jobba som valombudsman för Vänsterpartiet Halland.

Tack alla som stöttat, burit, tröstat, peppat, lyft, kramat och hållit om mig. Tack!

 

 

 

Intolerans mot bisexuella – eller “Jag var också bisexuell tills jag kom ut, din fegis.”

Det är Pride. Alla (typ) pratar om HBTQ. Och det tycker jag är bra. Men jag tycker att det alltid är en bokstav i den där förkortningen som kommer bort: B. Jag har märkt att det t.om finns folk som inte vet att det står för Bisexuell. För vi som är bi, vi blir liksom alltid bortglömda. Undanskuffade. Vi liksom räknas inte riktigt, hör inte riktigt hemma nånstans.

Vi bemöts av intolerans även från vår egen rörelse. Homosexuella kan ha otroligt många fördomar om bisexuella, jag vet inte HUR många gånger jag hört flator säga till mig att: “Jag var också bisexuell tills jag kom ut på RIKTIGT”. Okej, good for you. För MIG var det däremot på riktigt att komma ut som bisexuell – för det är vad jag är. Men ändå finns alltid den här attityden att jag bara inte bestämt mig än. Eller att jag poserar. Snälla, jag kom ut som bisexuell för mina vänner när jag gick i åttan på högstadiet – det är en JÄKLA lång tid att posera och jag borde väl ändå ha lessnat vid det här laget?

Sen underlättar det inte min situation heller att jag är tillsammans med en man, i ett heterosexuellt och mycket monogamt förhållande. Och jag är lycklig med det, dessutom. Nej, det passar inte in i bilden av bisexuell kvinna. För som sådan ska man helst vara promiskuös, lättfotad och helst ha ett eget litet harem. Jag brukar också, så väldigt väldigt ofta, få höra att “men du har ju aldrig varit tillsammans med en tjej, hur kan du veta att du är bi då?”. Tja, jag visste inte att det krävdes ett förhållande för att veta vilken läggning man har. Jag trodde inte ens man behövde ha sex för att kunna vara säker på det.

Dessutom, i mitt fall, finns det en historia av att alltid bli kär i fel människor. Nästan alltid när jag varit kär, har det varit i någon som inte varit kär i mig. Vissa gånger har jag varit tillsammans med dem ändå, av outgrundliga anledningar (om man ser till deras sida, alltså…). Och där har det alltid varit samma sak när det gäller kvinnor såväl som män: jag har typ alltid blivit kär i den som inte visat intresse tillbaka för mig. Kanske extra särskilt när det kommer till kvinnor, då jag är väldigt bra på att utveckla känslor för heterosexuella brudz.

Men det är ju, faktiskt, inte alls särskilt relevant. Jag ÄR bisexuell. Men det finns så många, så många som vill försöka ta det ifrån mig. Eller fnysa åt det. Eller bara vända ryggen till. För ärligt talat, jag tycker inte vi syns särskilt mycket. Vi hörs inte. Vi knappt finns inom HBTQ-världen. Det gör mig ledsen. En grupp som arbetar mot intolerans, borde inte överhuvudtaget visa intolerans mot delar av den egna gruppen.

Kanske är jag bara naiv? Nä. Nä jag är bara less på att jag som bisexuell från heterohåll bemöts med: “Har du en av varje då? En kille och en tjej?” eller “Åh, då brukar du och din pojkvän ha heta trekanter va?” och från homohåll: “Du har bara inte bestämt dig” eller (ännu värre) “Du är bara feg och vågar inte välja sida”.

Så snälla. Kan vi prata lite mer om bisexualitet? Vi är inte likadana. Precis som en homosexuell eller heterosexuell kan vara monogam, polygam eller på något annat sätt, så kan vi bisexuell också vara det. Det är dags att vi börjar krossa lite fördomar om oss som är bi. Det mår HBTQ-rörelsen bara bra av.

Nu blir det lite personligt här va… – eller “Till Peter”

Det här med att vara kär är ändå en konstig grej. Eller, det har alltid varit det för mig. Det har alltid varit komplicerat, jobbigt och svårt. Jag har blivit kär i de som inte varit kära i mig, jag har blivit kär i människor som behandlat mig illa, jag har blivit kär i de som istället för att älska mig har tryckt ner mig. Och jag trodde att de samlade upplevelserna av att vara kär hade lett till att jag slutat med sånt trams. Jag var övertygad: Det var inget för mig. Det gjorde bara ont och ledde till att jag försakade bitar av mig. Jag var rädd för att jag, till slut, skulle förinta mig själv.

Jag tilläts aldrig vara mig själv i mina förhållanden. Jag skulle alltid ändras på. Var jag inte för tjock, så var jag för mycket vänster. Var jag inte för smart, så var jag för dum. Var jag inte för… ja, ni fattar. Det var alltid något fel på mig, i ögonen på den jag älskade. Och nu kanske någon fnyser till lite, rynkar på näsan och frågar sig hur man kan bli kär i någon, älska någon, som behandlar en så. Som ser på en på det sättet.

Det är inte svårt alls, jag lovar. Kärlek är sällan logisk, är min erfarenhet. Jag tror jag bara haft otur. I kombination med ordentligt kass självkänsla, som blivit sämre för varje förhållande jag haft. Så jo, jag hade lovat mig själv att även om jag skulle bli kär så skulle jag inte lyssna på hjärtat. Jag skulle bli kall. Hård. Inte släppa in någon – någonsin. Jag slutade lita på mitt omdöme totalt och började betrakta mig som en riktig kass människokännare.

Så i början, när jag träffade Honom, så fnös jag åt mig själv och sa högt för mig själv att det var löjligt att hålla handen. Att det var alldeles för smörigt att mata svanar. Att jag hade distans, att jag kunde värja mig. Och jag sa till alla omkring mig att han var så jobbig som var så kärleksfull – jag ville ju bara ha sex.

Nu, idag, är jag så oerhört tacksam att han var just det – kärleksfull. Och att han lyssnade på mig när jag sa att jag inte ville ha nåt förhållande, att han nickade förstående när jag berättade att sånt inte var för mig. Att han sa “Jag har dig så länge det varar, helt enkelt”. För just det, den förståelsen och den kärleken, var exakt vad som behövdes för att mina murar skulle raseras totalt.

Och helt plötsligt insåg jag att jag inte kunde sluta tänka på honom. Att jag saknade hans röst, hans leende, hans varma blick. Jo, jag blev såklart skiträdd och allt i min hjärna skrek, ja faktiskt vrålade så jag blev alldeles yr: “SPRING! FÖR I HELVETE ANNY, INTE EN GÅNG TILL!”. Och ärligt talat vet jag inte varför jag inte lyssnade på den där rösten.

Det kanske var hans snälla bruna ögon. Det kanske var hans trygga famn. Det kanske var hans förståelse och acceptans för min rädsla. Det kanske var hans sätt att läsa mina tankar. Men troligtvis var det för att han behandlade mig som ingen jag varit kär i någonsin har behandlat mig tidigare: med respekt. Han lyssnar på mig, han är faktiskt intresserad av att höra vad jag säger och tycker och tänker. Han får mig att skratta. Och när jag är med honom, är jag tryggare än jag är någon annanstans.

Jag älskar honom, och det väldigt mycket. Han är det bästa som hänt mig på så otroligt länge och en av de finaste människor jag någonsin har träffat. Hur länge det kommer hålla? Det är aldrig möjligt att veta – men jag hoppas att det är för evigt.

Tack Peter, för att du stod ut med mig i början och för att du inte gav upp. Tack för att du inte bara kämpade för själva jaktens skull, utan för att du faktiskt genuint ville ha mig. Tack för allt du ger mig – varje dag. Tack för allt du lär mig, om livet och om mig själv. Tack för att du gjort mig till ett fån som inte kan låta bli att prata om min pojkvän. Tack för att du är min vakthund. Tack för att du delar med dig, av stort och litet, av svårt och lättsamt. Tack för alla skratt du ger mig. Tack för att du gett mig så många minnen jag kan plocka fram när jag mår dåligt, minnen som får mig att le och minnen som gör mig alldeles varm i magen. Tack för att du får mitt hjärta att kännas som hallonsoda.

Tack för att du älskar mig. Och tack för att jag får älska dig.

Dygnet då kärleken besegrade hatet – eller “#älskaAnny”

“Åh, du måste skaffa hemligt nummer!”, “Du måste fixa så man inte kan hitta din adress”, “Du kommer få mordhot på posten”, “Du kommer bli så hatad”

Ovan är några av de kommentarer som jag fick när jag berättade att jag skulle vara med och starta upp IRM. Och tja, jag kan inte påstå att folk hade fel egentligen. Men jag var ju beredd på det, jag förstod själv att jag skulle bli utsatt. Något jag däremot inte var beredd på var hur otroligt lågt rasister och SD-anhängare kan sjunka i sina försök att trycka ner en meningsmotståndare. De använder sig av metoder som är så totalt främmande för mig att ens överväga.

För ungefär två veckor sedan var jag med om något som jag inte önskar ens min värsta fiende: Jag förlorade en kär vän. Helt plötsligt fanns hen inte längre, vilket i sig är en svår sak att ta till sig och försöka förstå. Sorgen var överväldigande från första stund, av fler än en anledning men det är privata saker som jag inte vill gå in på. Det ni egentligen behöver veta är att en vän gick bort.

Nånstans tänkte jag att “Nä, jag orkar inte med att hantera rasister och SD-anhängare just nu”, så jag tog en timeout från IRM. Jag tog faktiskt en timeout från det mesta i mitt liv. Något jag också kommenterade på Twitter, för det kändes svårt för mig även det: att inte fullfölja saker jag åtagit mig och att inte göra vad jag måste göra. Jag har till exempel en skoluppgift som jag skulle ha skickat in redan första juli, men som återstår att färdigställa. Jag har helt enkelt inte haft energi över att sätta mig ner och skriva.

Vad jag inte hade räknat med var att mitt tweet, som så tydligt visar att jag inte mådde särskilt bra, skulle användas av Avpixlats frontfigur, Mats Dagerlind, i syfte att håna mig. Men just, exakt så lågt sjönk han. Och egentligen, jag kanske borde ha blivit arg över det i min ensamhet men… jag ville visa upp den låga nivå han kör med. För det är heller inte första gången han attackerar någon som mår dåligt. Det börjar nästan bli lite av hans signum.

Så jag tog en printscreen och twittrade om det. Och det fick spridning. Och Mats Dagerlind blev arg, anklagade mig för att ljuga och kallade mig för “näthatare”. Och där nånstans fick jag nog, jag blockade honom och lät andra ta det istället. Och återigen – vid det här laget kanske jag borde ha loggat ut från Twitter. Men samtidigt har det under de här två veckorna varit mitt andningshål. Tyvärr ledde det också till att jag såg att Dagerlind fick stöd. De var inte många som backade honom – men de var högljudda och elaka. Det påstods att jag bara fick vad jag förtjänade.

Och där, exakt där, gick något sönder en smula i mig. Det finns alltså de som tycker att jag, enbart för att jag skriver om Sverigedemokraterna, förtjänar att bli hånad när jag har förlorat någon och sörjer. En liten del av min tro på mänskligheten dog då. Och jag tänkte tusen tankar på en gång. Att jag skulle avsluta mitt twitterkonto. Att jag skulle sluta med IRM. Att jag aldrig skulle yttra en åsikt igen. För det gjorde så väldigt ont att bli attackerad på det sättet – de hittade min ömmaste punkt och sparkade på den. Om och om igen.

Men, sen hände något helt fantastiskt. Det skapades en slags motrörelse på Twitter. En störtflod av kärlek och jag har nog aldrig någonsin blivit så innerligt rörd. Den mängd fina ord, den stöttning och den vänskap jag blev översköljd med i ett helt dygn liknar ingenting jag varit med om. Det skapades till och med en hashtag – #älskaAnny – som dagen därpå trendade. Förstår ni? Stödet för mig var så stort att det trendade på Twitter. Jag förstår det knappt själv.

Men jag förstår det här: Det som hände det där dygnet, den där krusningen av kärlek som utvecklade sig till en hel tsunami, den har gett mig styrka för lång tid framåt. Jag vet, att närhelst jag känner mig slagen eller trött på mänskligheten, då behöver jag bara läsa alla tweets som jag har sparat i en särskild mapp på datorn. Läsa, återfå min tro på mänskligheten och återfå min styrka.

Så det jag egentligen vill säga är, från djupet av mitt hjärta, mitt varmaste och ärligaste TACK. Ni gjorde något underbart för mig, och jag kommer göra allt jag kan för att återgälda det.

Rasisterna må vara högljudda, inte vara rädda för att använda de lägsta av låga metoder för att trycka ner sina meningsmotståndare och de må vara experter på näthat. Men kärlek slår hat, tusentals gånger om. Och så länge vi har det, då kan de aldrig, aldrig någonsin vinna. Glöm aldrig det.

Älskade vänner – eller “Mitt hjärta är ert!”

Jag satt och funderade på om det inte vore helt underbart med en bloggserie om alla viktiga människor jag har i mitt liv. De som är en del av min familj, fastän vi inte är släkt med varandra. Jag hade tänkt beskriva hur vi träffades, varför jag älskar dem, jamen ni vet lite så.

Så kom jag på att jag aldrig skulle våga det. Jag tänkte ett steg längre och fick ont i magen. Det är en sak att jag får elaka kommentarer om mig själv, det kan jag hantera. Men vill jag utsätta mina vänner för det? Verkligen? Nej. Jag mår dåligt bara av att tänka på hur det skulle kunna bli, hur det antagligen skulle bli. “Vad ful hon är” – ord som inte berör mig så mycket om det handlar om mig. Men som skulle göra mig outgrundligt ledsen om det riktades mot någon annan. Säkerligen skulle mina vänner tåla det också för de är nästan lika tjockskinnade som jag, men det är inte värt det.

Så jag klumpar ihop alla mina älskade vänner, ni vet vilka ni är hoppas jag, i ett inlägg. Ett hyllningsinlägg. För jag vill tacka er för att ni alltid finns vid min sida, för att ni alla vet hur ni ska pigga upp mig och även om jag inte hörs av så ofta med vissa av er så vet jag att ni alltid finns kvar. Och ni vet att jag finns kvar.

Jag värdesätter er otroligt mycket. Ni har en alldeles särskild plats i mitt hjärta och vissa av er saknar jag så det liksom svider i själen. Ord är ord, men jag hoppas att jag också i mina handlingar visat för er hur högt älskade ni är.

Utan er vore jag ingenting.

Anna
Minna
Oscar
Sara
Eva-Lena
Linus
Zandra
Viktår

Ni är dock många fler än de listade här ovan. Ni vet vilka ni är!

Vi är många! – eller “Vad gör du?”

“Hur orkar du?” – frågan har jag fått så himla många gånger. Både välmenat, med omtanke. Men också snäsigt “Men att du orkar bry dig?”. Faktum är att jag inte alltid orkar. Faktum är att jag ibland vill stänga ner mitt Twitter-konto, sluta skriva för IRM och bara lägga ner.

Den tanken brukar hålla i typ… fem minuter. För sen kommer jag på att jag inte är så feg. De kan hota mig bäst de vill, jag tänker inte vara tyst. Fast det är inte bara min egen tjurighet som får mig att fortsätta. Nej, den är egentligen en ganska liten del. Däremot skulle jag aldrig orka utan det massiva stöd jag upplever. Det är ganska otroligt att en dålig dag kunna skicka ett uppgivet tweet och bli bemött med fina ord, stöd, kramar över internet.

Och ibland får jag sådant stöd fastän jag inte ber om det. Idag fick jag en länk skickad till mig på Twitter. En tjej som skriver upprört och argt över vad Sverige har blivit. Om ett Sverige där rasismen kanske inte växt större, men blivit synlig för fler. Om ett Sverige där politiker och medborgare blundar för problemen, diskrimineringen, rasismen. Ett Sverige där en bortklippt scen i Kalles jul upprör fler folk än vad riktiga, påtagliga problem gör. Och hon skriver sedan något som får mig att le världens största, fånigaste leende:

Jag är ändå samtidigt stolt. Och jag blir så enormt glad varje gång jag ser nån diskutera med rasisterna. Varje gång nån säger emot. Varje gång någon tänker. Det är så himla fint att sånna människor finns. Människor som är som dom här:
Tanvir Mansur
Ali Esbati
Anny Berglin
Cissi Wallin
Kawa Zolfagary
Rebecca
Soran Ismail
Lars Ohly
Magnus Betnér
Och organisationer(eller vad fan det nu räknas som) som:
Motkraft
Aktion mot deportation
Inte rasist men
Det är ni som gör Sverige bättre, snälla, sluta aldrig med det.
Och plötsligt är alla rasisters ord, förolämpningar och hån som bortblåst ur mitt minne. För hur skulle jag kunna tänka på något så trist, när jag får läsa så fina ord om mig och mina kamrater? När jag får läsa att någon får inspiration av det, ibland till synes, hopplösa jobb vi gör. Att någon läser våra ord och förstår. Ser oss, och börjar tänka. Hon avslutar sedan sitt inlägg med orden:
Jag ska börja kämpa igen.
Jag börjar med att ta bort alla rasister från min FB.
Jag ska börja ta varenda debatt igen.
Jag ska visa att det inte är OK att vara rasist.
Vad gör du?
Och jag blir så glad. Tacksam. Att veta att det finns fler som vill stå på vår sida, att det finns fler som vill höja sin röst och säga ifrån. Jag ler det där fåniga leendet och det värmer i hjärtat. För tillsammans är vi alltid starkara, ju fler vi är desto högre blir vår röst.

Och ja, även jag ställer frågan: Vad gör du?

En liten text om kärlek – eller “RÖR INTE MIN KOMPIS!”

07:29. Jag vaknar av att ena barnet i huset skriker. En minut före alarmet, alltid lika snopet på något sätt. Ja, jag tog sovmorgon idag, låg till och med kvar i sängen till klockan 08:00. Kollade igenom Twitter först. Svarade på mentions. Sen in på Facebook och fick som en spark i magen. En person jag tycker väldigt mycket om, som har hjälpt på en hel massa sätt och som är en genuint bra människa – har blivit hotad. Inte bara hen, utan även hens familj. Och jag blir så jävla förbannad. Ledsen. Uppgiven.

Hur lågt måste man inte sjunka för att börja hota folk och deras familjer?

Det här har liksom funnits med i bakhuvudet hela dagen. Jag har varit grinigare än vanligt. Känt mig trött, less. För det är ju inte första gången det händer precis, och inte heller sista. Och jag kan inte låta bli att tänka: Är det mig det händer nästa gång? Är det priset jag måste betala för att ha åsikter – och uttrycka dem öppet?

Och jag tänker på tiden innan IRM. Innan Twitter. Innan någon visste vem jag var. När jag var tyst, skrev kanske på min blogg någon gång då och då, texter som lästes av max tre kompisar. Och jag undrar…var jag lyckligare då? När jag inte behövde börja min dag genom att läsa hur vänner jag bryr mig om blir utsatta för hot, påhopp, rasism, sexism, trakasserier. Innan jag själv blev utsatt, utpekad, påhoppad, uthängd? Nej. Nej jag var inte lyckligare då.

För jag skulle inte vilja vara utan den här resan. Alla människor jag träffat, alla vänner jag lärt känna, allt jag lärt mig. Men det allra viktigaste: Känslan av att jag faktiskt påverkar. Att det finns människor som läst mina texter och börjat tänka på nya sätt. Som valt att lyssna, se, lära sig. Jag hoppas innerligt att det är många som delar den upplevelsen och de känslorna med mig, för det är något som aldrig kan tas ifrån oss.

Och iallafall för mig är det exakt det som får mig att fortsätta uttrycka min åsikt. Får mig att fortsätta skriva, provocera, utmana. Ja, våra motståndare vill att vi ska hålla käft och ge dem all makt. Jag är inte beredd att göra det. Jag är inte beredd att ge upp. Det jag är beredd på är dock detta: Att bära varje vän som blir påhoppad, hålla varje hand som darrar av rädsla efter personliga hot, torka uppgivna tårar när någon skrivit något ovanligt elakt och alltid, alltid höja rösten för att säga ifrån när någon säger eller gör något för att skada någon annan.

Min älskade republik- eller “Ja, jag erkänner: jag ÄR nationalist”

Idag är det den tolfte mars. “Jaha?” tänker säkert ni och rycker på axlarna som om det vore vilken tisdag som helst. Men se, det är det inte för idag är det Republiken Jamtlands nationaldag! Anledningen till att vi firar just 12 mars är för att uppmärksamma motsveckan, alltså den veckan då man förr i tiden höll Jamtamot. Jamtamotet var det självständiga allting som hölls på Bynäset på Frösön. Det sägs att det existerade redan under tidig medeltid, kanske redan ännu tidigare.

flagga

Men, jag tänkte inte ge er en lektion i Jamtlandshistoria. Utan jag ska skriva om något jag allt som oftast får försvara mig mot. Många, många brukar nämligen anklaga mig för hyckleri och dubbelmoral då jag är såpass nationalistisk – fastän min nationalism inte riktar sig mot Sverige utan mot republiken Jamtland. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra, på skämt och på allvar, att jag inte kan vara motståndare till exempelvis Sverigedemokraternas nationalism och själv vara Jamtlandsnationalist.

Och faktiskt, jag är inte motståndare till all nationalism ens om den är riktad till Sverige. Eller vilket land som helst. Den nationalism jag är kraftigt motståndare till, det är den som inte släpper in andra människor. En vital del i att vara Jamtlandsnationalist är för mig att uppmärksamma allas lika värde och rätt – och att alla är välkomna till vår kära republik. Jag gör ingen skillnad på om du bott i Jamtland hela livet och kan peka på släktrötter långt bak i tiden, eller om du just flyttat dit. Vill du kalla dig jamte? Varsågod!

Detta är också något jag känner igen hos de flesta som är Jamtlandsnationalister. Inte minst märks det nästan varje år på det jamska nyåret (det vill säga tolvslaget på Yran-lördagen) då alla på torget är jamtar. Och jag tycker att denna passage ur president Ewert Ljusbergs tal från 2012 säger allt:

Lova att vi i Republiken ska ge skydd åt de förföljda, alltid visa respekt för oliktänkande och skänka kärlek till de medmänniskor som bäst behöver den.
Fortsätt att hålla hatbrotten borta, stå upp för humanismen, kärleken och människovärdet.

Så jo. Jag kan älska mitt Jamtland och samtidigt starkt ogilla Sverigedemokraternas nationalism. De använder sin kärlek till landet för att stänga in sig och bygga murar (Tänker främst på personer som exempelvis Erik Almqvist som framhärdade att “Det här är inte ditt land. Det är mitt land.”). Och jag? Jag använder min kärlek till Jamtland för att välkomna in alla som vill vara med. Och det, kära kamrater, är en gigantisk skillnad.

Jamtland, Jamtland, jamt och standut!