Upploppen i Stockholm – eller “Visst är vi fler?”

Jag tänker skriva om Husby nu. Eller Stockholmskravallerna. Förortsupploppen. Kärt barn har många namn, ni vet. Men jag tänker inte analysera vad som hänt eller varför. Jag tänker inte skriva om klass, klyftor, utanförskap: det är det många andra som redan gjort och gjort mycket bättre än vad jag kan lyckas med. Nej, jag tänker skriva om något annat. Om solidaritet och att jag ändå fått hopp om en lite bättre värld, mitt i all misär.

I torsdags morse gick jag och min bror, som vanligt, till gymmet. När vi kom ner till centrum insåg vi att i princip varje fönsterruta var kraschad. Så sjukt onödigt gjort, och jag kände vad irriterad jag blev. Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det, förutom när jag fick förklara för brorsbarnen vad som hade hänt. Men i torsdags på kvällen var jag ut och kom hem rätt sent. Vid tunnelbanan mötte jag min bror, som var ute och nattvandrade. Och han var inte ensam: det var ett stort gäng vuxna som var ute.

Det gjorde mig så väldigt glad. Det är fint att se vuxna (och ungdomar) som samlas och faktiskt gör något åt ett problem. Istället för att sitta hemma och ilsket klicka gilla på rasistiska facebooksidor kan man ju faktiskt göra något konstruktivt. Men det fick mig också att tänka: varför måste det till oroligheter, krossade fönsterrutor och uppeldade bilar för att folk ska börja bry sig?

Jag menar. Det finns så otroligt många vinster med vuxna som nattvandrar, i alla städer. Någon som ser till den alldeles för fulla tjejen som sitter på trottarkanten och gråter, någon som stoppar bråken, någon som hjälper tonårspojken hem när han ligger däckad i en buske. Jag tycker att det i sig är en så fin tanke: att ta hand om varandra.

Jag hoppas att nattvandrandet fortsätter även när oroligheterna lagt sig. Jag hoppas att fler inser att det krävs handling utöver nätaktivism. Jag hoppas att många också fått sig en tankeställare vad gäller rasism i samhället för det har om något blivit tydligt i samband med upploppen: att rasismen lever och kanske frodas i Sverige.

Det jag lärt mig senaste veckan är helt enkelt att det är väldigt fint när folk ställer upp, samlas. Jag har också lärt mig att fler borde bli källkritiska i sociala medier och inte gilla första bästa sida som ser bra ut, utan kanske kolla upp vad budskapet bakom egentligen är. Jag har också lärt mig att vi måste bli starkare när vi står upp mot nazister och rasister. Att de benämns som “medborgargarde” när de är ute på stan för att spöa folk gör mig ledsen och uppgiven. Men, visst är vi fler än dom? Fler goda krafter än onda. Jag hoppas och tror det.

Och jag hoppas att vi visar det, även när det inte är upplopp.