Kvinnohat del 2 – eller “Jämställdisterna rycker ut!”

Jag la upp mitt förra blogginlägg på Facebook. Det tog ingen lång stund innan de hittade dit: Männen som säger sig kämpa för jämställdhet. Genom att ignorera strukturer och problemet med en kvinnosyn som är allmänt rutten och genomvidrig. Jag skrev en kommentar som svar. En arg kommentar. Som nästan fick mina tangenter att glöda. Och jag tror det är viktigt att fler än mina FB-vänner läser, så det får bli ett till blogginlägg också. I vanlig ordning tar jag bort namn och bild. Det är inte individerna som är problemet, det är att det här är ett utbrett tänk. Och ett skrämmande sådant, som visar sig överallt i vårt samhälle. Och så väldigt, väldigt många väljer, precis som de här nedan, att totalt blunda för det. Att helt strunta i sin egen skuld. De väljer bort att se problemet och försöker istället skylla ifrån sig. Varför? Varför är det så fruktansvärt skrämmande för män att vi pratar om män som grupp? Varför blunda, när de istället kan välja att göra något åt de problem som finns..?

Jag kanske återupprepar mig lite här. Det får vara så. Det är såpass viktigt att en uppdatering är relevant, isåfall. Vill också i förväg välja att citera min gode vän Josef som var med i diskussionen på FB, som valde att bemöta den andra kommentaren med “Finns jättemycket kvinnohatare som ligger med kvinnor. Bara för att de hatar kvinnor betyder ju inte det att de inte är sexuella varelser, tyvärr.”. För exakt så är det.

 

tomas

 

Att säga “Meeeh kvinnorna då?!” är enligt mig ganska löjligt. Problemet finns, jag har aldrig träffat en feminist som hävdar något annat. Men problemet är verkligen inte lika stort. Hur många män känner ni som varit utsatta för sexuella övergrepp? Jag kan lugnt säga att en klar, överväldigande majoritet av de kvinnor jag känner har varit utsatta. Och jo, det handlar om kvinnohat. Det handlar om att en kvinna får skylla sig själv om hon blir våldtagen av sin partner för hon var ju faktiskt halvnaken. Det handlar om att kvinnor FORTFARANDE i rättegångar rörande våldtäkt får frågor som “Vad hade du på dig? Var du berusad? Har du haft sex förut?”

Det är ett sjukt synsätt. Att säga “Jamen, du har ju haft sex förut så lite våldtäkt får du ju räkna med!” eller som bilden i inlägget: Att bli väckt med analsex är väl inget konstigt?

Sen förstår jag ärligt inte varför inte fler män går i taket över den här kvinnosynen. För vet ni vad? Det påverkar er också. Genom att fråga “Vad hade du på dig?” så antyder man, inte särskilt diskret, att män inte kan kontrollera sig om de ser lite hud. Att män drivs av djuriska lustar som de faktiskt inte kan rå för. Känns det okej? Det fler män måste förstå är att det här är deras problem också. Hade jag varit man hade jag varit asförbannad över detta, stått på barrikaderna och vrålat.

Inte fan hade jag suttit och gnällt över att “kvinnor gör också hemska saker!” för det är, faktiskt, en helt annan fråga. Men det är sant – det är ett förbannat bra sätt att förskjuta debatten och slippa ta någon som helst ställning.

Kvinnohat – eller “Förtvivla inte systrar er kamp är också vår”

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här inlägget. Jag är arg. Ledsen. Upprörd, bedrövad, rädd. Efter ett tips från en vän hittade jag den här bilden på Facebook:

rape

“Det är inte våldtäkt. Om hon verkligen inte ville, skulle hon ha sagt något”. Detta är alltså humor. Det är ett skämt. Haha. Ja, jätteroligt. Eller? Nej, det är inte det minsta roligt. Det finns ingenting i den här bilden som är roande. Däremot djupt oroande. Den visar dels en total nonchalans mot våldtäktsoffer, den visar en attityd gentemot våldtäkt som faktiskt skrämmer skiten ur mig och den visar så tydligt detta: Kvinnohat.

Vad är det då för grupp som lagt upp den? En snabb koll och det visar sig att de enbart lägger upp mer eller mindre stötande bilder. Bilder som ska vara “roliga”. De flesta bilder har detta gemensamt: Kvinnohat. Eller vad sägs om denna, med tillhörande kommentarer som jag plockat från Facebook:

kvinnohat
Återigen, detta “Det är inte våldtäkt om hon inte KAN säga nej”. Och den kanske mest skrämmande kommentaren: “Om hon ligger halvnaken intill honom, hur i helvete kan det bli en våldtäkt då?”. Läs kommentaren igen. Fundera på vad den egentligen betyder. Att om en kvinna ligger halvnaken bredvid en man, då är det fritt fram för honom att göra vad han vill med henne. Mot hennes vilja. Det är helt okej för honom att våldta henne. Är det här en syn på manlighet som ni män vill ställa upp på? På riktigt? Att ni är monster drivna av kåthet som verkligen inte kan behärska er själva. För det är exakt den bilden som visas upp här. Men det värsta är ändå att den så tydligt visar att kvinnan är mannens egendom. En kvinna är ingenting värt.

Kvinnohat.

Ett ord jag sett allt oftare senaste tiden. Och det gör mig ändå glad, för det innebär att frågan diskuteras. Men vi måste få med alla. Även om alla kvinnor ställer sig upp och skriker “Nu får det vara nog!” så är det ingenting värt om männen säger “Tig, kvinna. Du är min.“. Frågan om våld mot kvinnor, om våldtäkt, är egentligen inte en kvinnofråga. Jag blir alltid lite arg när den definieras som det. För egentligen är det en mansfråga. Det är männen som måste sluta våldta. Det är männen som måste sluta slåss. (Jag tänker inte lägga in nån disclaimer om att kvinnor också gör sånt, för ärligt: Jag vet att ni kan tänka själva.)

Det måste ta slut nu. Vi måste, alla, säga ifrån. Det går inte att tiga och tänka “Äsch, det löser sig nog” eller ännu värre “Äsch, så här har det alltid varit. Män är män.”. Det är en förolämpning mot männen och det är ett hån mot kvinnorna. Vi måste, alla, ställa oss upp och skrika: “Nu får det vara nog!”.

Min Utopi – del 2

Det här är fortsättningen på mitt försök att beskriva mitt idealsamhälle. Det här inlägget tänkte jag skulle handla lite om jämställdhet, men som vanligt lär jag flumma ut och landa i typ Säffle.

Jag är feminist. Det är för mig något självklart och ingenting jag egentligen funderat över, inte förrän folk började ifrågasätta det. För mig är ett sådant ifrågasättande ungefär som att undra “Varför är du människa?”. Feminism handlar för mig (och typ de flesta andra feminister) inte om att kvinnor ska ha det bättre om män. Det handlar inte om att vi vill “ta över världen” och få vara de överlägsna som sitter på all makt.

Feminism handlar för mig om att vi ska bli jämlika. Jag vill bli värderad utifrån min person, inte utifrån mitt kön. Varför skulle det spela någon roll vad jag har mellan benen? Jag kan inte komma på många tillfällen där det är särskilt relevant. Ändå är just den frågan så ofantligt viktig för så ofantligt många. Jag har, hela mitt liv, blivit behandlad annorlunda enbart utifrån mitt kön. Allt ifrån hur jag gått klädd, till vilka leksaker jag fått, till vilka leksaker ANDRA tyckt att jag ska vilja ha och tusentals andra saker. Vi är idag konstant omgivna av reklam och TV-program och andra medier som berättar för oss hur vi ska vara. Som säger “Det här är vad du vill ha!”. Inte så konstigt att det blir som det blir.

I min idealvärld, i min utopi, så tittar folk på mig och ser Anny. Inte främst kvinnan Anny, utan personen. Ser min kompetens och mina kunskaper – och låter bli att värdera dem utifrån vilket kön jag har.

Att det 2012 fortfarande är stora skillnader i lön beroende på om du är kvinna eller man tycker jag är skit. Varför ska kvinnor värderas lägre? Varför är det prompt kvinnan som ska stanna hemma med barnet? Pappan är väl lika mycket förälder han?

(Föga förvånande är det kanske är jag tycker att kvotering är bra. Det känns dock som något jag kan skriva hur mycket som helst om, så jag väljer att ägna ett helt inlägg åt det. Jag hoppas ni inte misstycker.)

Men feminism handlar om så mycket mer. Feminism är att bli lika upprörd för det jag skrivit om ovan, att vilja kämpa mot det, som att bli upprörd över att pappor ofta blir särbehandlade i vårdnadstvister. Jag som feminist blir lika upprörd när en man blir objektifierad som när en kvinna blir det. Jag som feminist tycker helt enkelt att ett jämställt samhälle är att föredra, på alla punkter. Jag tror inte att vi kommer ta oss dit under min livstid, men kanske ett steg på vägen iallafall?