Category Archives: Feminism

“Könsrasism”? SHUT THE FUCK UP.

Posted on by

Okej nu. Säg efter mig: det finns inget som heter könsrasism. Att ens prata om det är trams. Dels för att det devalverar begreppet “rasism”, dels för att det tydligen handlar om att det är så HIMLA synd om vita cis heterosexuella män som uppenbarligen är sjukt förtryckta i dagens samhälle.

Naaaw.

Självfallet är det så att inte alla män har det toppenbra. Självfallet finns det män som mår dåligt, som är fattiga, som är eller känner sig maktlösa. Men come on, det handlar inte om individer. Det handlar om att män som grupp har mer makt än vad kvinnor har. Det handlar om att vita män har mer makt än rasifierade män. Det handlar om att heterosexuella män har mer makt än homo- och bisexuella. Och det handlar i högsta grad om att cismän har mer makt än transmän. Är det verkligen så svårt att förstå?

För att det här inte ska bli alldeles för spretigt tänker jag dock hålla mig till att beskriva just maktförhållandet som gruppen cismän har över kvinnor. För till skillnad från vad vissa tror är det inte så enkelt att det handlar om att fler män än kvinnor är chefer. Det är en del i det hela, men det är inte allt.

Jag tror att det bästa exemplet för att beskriva den makt, och de privilegier, som män har över kvinnor är att de obehindrat kan röra sig i alla rum. Som man, särskilt då som vit man, kan du resa ungefär vart som helst i världen och röra dig som du vill på den platsen. Jämför med en kvinna som inte kan göra samma sak. En kvinna måste hela tiden vara vaksam på var hon är, vilka potentiella hot som finns och eventuella flyktvägar. En kvinna lever under andra regler och normer än en man.

Skulle det finnas något som heter “könsrasism” så skulle det väl vara just det: de strukturer och attityder som gör att kvinnor inte får vistas i världen på samma villkor som män. Men nu heter det redan något: det heter patriarkat. Det heter könsroller. Det heter normer. Det heter manliga privilegier.

Manliga privilegier är ganska goa att ha, kan jag tänka mig. Problemet är att de som har dem, inte vet om det. Det är som att en majoritet av alla män ser det som en naturlag att de har mer makt över kvinnor, och att ifrågasätta det är att ifrågasätta något i klass med tyngdlagen eller att vi alla behöver andas för att överleva. Riktigt så är det inte.

Makten, privilegierna, är skapade av oss människor. Det betyder att vi också kan förändra dem. Omfördela makten, rasera privilegier. Men vi måste göra det tillsammans. Män måste liksom hjälpa till, för de står väldigt mycket i vägen. Det handlar inte om att kvinnor måste “ta plats”. Det handlar om att män måste get the fuck out of the way.

För ärligt talat. Det funkar ju inte så jättebra just nu va? Världen är inte så himla gullig och mysig och fluffluffig just nu va? Nej just det. Så kanske en förändring vore på plats. För allas skull.

Så nästa gång du funderar på att skrika “könsrasism!” och blir ledsen i ögat för att någon påtalar att män har makt och privilegier som kvinnor inte har, tänk på den här gifen och följ dess budskap. Tack på förhand!

Sluta hylla manliga feminister

Posted on by

För ett tag sen skrev jag ett inlägg om den avundsjuka jag känner när jag tänker på manliga privilegier, en avundsjuka som på många sätt kan ses vara en grund till min feminism. Men jag har insett att jag glömde en grej. Glömde en anledning till att vara avundsjuk på män:

Att vara manlig feminist måste ju vara det enklaste som finns!

Jomen seriöst, det måste ni väl ha tänkt på att när en kvinna är feminist så är hon ignorerad i bästa fall, hatad i värsta fall. Ofta någonstans där mittemellan. Men en man! Han kan harkla upp sig lite, sträcka på ryggen och säga “Jag är feminist” och mötas av rungande applåder.

Det är som att vi har så låga krav på män att vi blir alldeles spralliga av lycka när de för en gångs skull försöker bete sig som folk.

Det finns så oerhört många exempel på det här beteendet. Det är krönikören som skriver raljerande om att män inte borde få ha rösträtt, som bemöts med säkert en hel del sura miner men också okritiskt hyllande. “Åh, så modig text!”, “Det här är så sant!”, “Klockrent!”. Vet ni vad som händer om jag skriver att män inte borde få ha rösträtt (vilket vissa kanske inte borde få ha, men det är en annan text…)? “Manshatare!”, “Vidriga as!”, “Jag vet var du bor.”.

Fler exempel? Tja, vi kan ta artisten som nyligen utbrast “Jomen jag ÄR feminist nu, för min dotters skull! Äntligen har jag förstått”. Wow. Vänta, här ska det infogas den kanske mest sarkastiska av alla sarkastiska applåder. Way to go man, att inse efter 31 år att kvinnor och flickor är förtryckta av er män. Och han blir hyllad, höjd till skyarna, framställd som en riktig hjälte. Varför? För att han, fastän han troligen fått höra om patriarkat, könsmaktsordning och förtryck, blåvägrat att kalla sig för feminist i hela sitt liv? Ska vi hylla en person bara för att han fått en dotter nu och ser hur förtrycket redan drabbar henne? Ärligt talat. Nej.

Män som är feminister visar det ofta genom att armbåga en eller ett par kvinnliga feminister i sidan och vråla “flytta på er!”. Män är vana att ta plats. Manliga feminister tar oftast för givet att kvinnor inte lyssnas på, och då behövs manliga feminismfrälsare som tar kvinnornas plats. Mm…det är feminism det!

Nej alltså. På riktigt, manliga feminister, det är dags att ni lyssnar väldigt noga nu: SLUTA UPP MED ATT TA PLATS! Det är jättebra att ni kallar er för feminister, men det räcker inte. Ni måste VARA feminister också. Ni måste agera utifrån era värderingar. Ni måste lära er ödmjukhet. Ni kanske är vana vid att ni alltid har rätt, men i den här frågan kanske ni inte alltid har det.

Jag är innerligt less på att få höra att allt löser sig bara vi kvinnor “tar mer plats”. Det borde väl istället handla om att de som har mycket plats, borde dela med sig? Det gäller i högsta grad inom feminismen. Om du är manlig feminist, så är det du som ska flytta på dig.

Men viktigast av allt: vi måste sluta hylla män bara för att de säger att de tycker att kvinnor och män är lika mycket värda. För seriöst, det är inte en kontroversiell åsikt. Så varför ska männen hyllas för att de tycker så?

 

En mycket osund fotbollskultur

Posted on by

Jag är den första att erkänna att sport är något som jag egentligen inte förstår mig på. Särskilt inte fotboll. Jag kan ärligt talat inte förstå nöjet i att se en match där ingen gör mål, eller där bara ett mål görs. Men tycker man det är kul, så fine! Det jag dock verkligen inte kan förstå, är en stor del av kulturen kring fotboll.

Fotboll tycks vara ett utlopp för främst män att få uttrycka sig ungefär hur som helst. Det finns inga gränser. Gårdagen visade om något prov på detta, då Tyskland vann över Brasilien. Helt plötsligt var det helt okej att skämta om våldtäkt? Våldtäkt användes flitigt som en liknelse. Alltså på riktigt: man jämförde en fotbollsmatch med en våldtäkt. Jag kan inte riktigt, helt, smälta det.

fotboll

rape

Jag får ofta (väldigt ofta) höra att jag inte förstår fotboll. Att det handlar om så mycket mer än själva sporten: kamratskap, laganda, att tro på något. Men var i allt det, kommer den här unkna machokulturen in? På vilket sätt är det “kamratskap” att vråla att man hatar det andra laget? På vilket sätt är det kärleksfullt och fint när ens stöd för ett lag, innebär att man inte har några som helst gränser för vad man säger om motståndarlaget?

De senaste veckorna har jag granskat fotbollskultur utifrån. Visst, de allra flesta har hållt det på en rimlig nivå. De har analyserat, hejat och blivit besvikna ibland. Men så finns det ändå rätt många, oftast män, som skriver att dåliga spelare är som kvinnor. De skriver att motståndarlaget är “jävla bögar”. Jag har sett rasistiska påhopp. Jag har sett folk önska livet ur spelare i ett lag de inte hejar på. Jag har sett folk håna spelare som skadat sig. Och så det här med att jämföra en fotbollsmatch med våldtäkt vilket är problematiskt på flera sätt.

Dels antyder det att våldtäkt är ett straff man kanske förtjänar. Är man dålig, då ska man våldtas. Dels förringar det vad en våldtäkt EGENTLIGEN är. Att förlora i en fotbollsmatch är inte samma sak som att någon förgriper sig på dig. HUR kan man inte förstå det?

Jag är lite upprörd nu. Och jag kommer säkert reta upp en hel del med det här inlägget. Sport är heligt och klagar man på sport (särskilt fotboll) så blir folk (särskilt män) väldigt arga. Men kanske är det dags att ta en ordentlig titt på hur frisk kulturen kring fotboll är.

Jag är avundsjuk, därför är jag feminist

Posted on by

Ibland får jag höra “du är feminist bara för att du är avundsjuk”. Ofta avfärdar jag det men kanske finns det ett visst mått av sanning. För visst, på olika sätt är jag ju avundsjuk på män. Jag menar, det vore väl konstigt om jag inte vore avundsjuk på alla deras fördelar här i livet?

Jag är avundsjuk på hur en majoritet av de män jag träffat och känner vågar uttala sig tvärsäkert om…ja, ungefär allt. De tycks oftast inte ens reflektera över att de kan ha fel, eller att någon annan kanske vet mer. Nej, de kör på. De bryr sig ibland inte ens om ifall de sårar någon, bara de får fortsätta tro sig ha rätt. Tufftufftuff, som små tåg kör de på. Nog för att jag träffat en och annan kvinna som betett sig på det sättet, men ärligt talat är de väldigt få. Nej, det här är något jag skulle vilja kalla typiskt manligt. De tar sig rätten att alltid köra på, att alltid ha rätt. Klart jag är lite avundsjuk på det?

Vad mer då? Jo, jag är avundsjuk på att män inte uppfostras till rädsla. Män utsätts också för brott när de vistas ute men jag har sällan träffat män som går med nycklarna mellan knogarna när de går hem från jobbet på natten. Jag har sällan gått efter en man som nervöst vänt sig om, kollat på mig med rädsla i blicken och bytt trottoar. Jag önskar att jag fick röra mig lika självklart och utan rädsla. Jag önskar att samhället var tryggt även för mig. Jag önskar att alla kvinnor, världen över, kunde vistas ute och inte bara det! Nej, jag önskar att alla kvinnor kunde röra sig med samma självklarhet som män.

Jag är såklart avundsjuk på mer saker. Jag är avundsjuk på att när de gastar om manshat från feminister, så behöver de aldrig vara rädda. För det de kallar  för manshat, det är arga blogginlägg och spetsiga tweets. Medan det kvinnohat som finns, drabbar oss i form av våldtäkter, misshandel och mord. Det drabbar oss i form av hot, otrygghet och rädsla.

Men kanske är det ändå dumt av mig att vara avundsjuk. Ja, jag borde nog sluta. För avundsjuka har sällan lett till något bra. Då är det skönt att det finns något som trumfar över denna starka avundsjuka: min feministiska övertygelse. För jag vet att kanske inte jag, men kvinnor i kommande generationer, kommer slippa överhuvudtaget känna till den där avundsjukan. För jag är övertygad om att i framtiden så kommer inte kvinnor behöva vara så rädda som de behöver vara idag.

Jag är övertygad om att fler och fler kvinnor, varje dag, sträcker på ryggen och visar att de kan och är säkra på sin sak.

Jag är övertygad om att vindar kommer vända, att patriarkatet kommer krossas och ett jämställt samhälle blir möjligt. Vi måste bara kämpa lite till. Några fler år. Kanske många fler år. Men i slutändan är det värt varje sekund av kamp. För i slutändan kommer den där avundsjukan inte finnas mer.

Därför är jag feminist.

Dagen då jag gjorde skitstöv…männen, arga.

Posted on by

För ett tag sen skrev jag en text, en debattartikel kan vi kalla det, på Nyheter24. Jag har skrivit där förut, om feminism och antirasism. Några reaktioner får jag alltid, men inget utöver det vanliga. Men den här texten fick fart som en nyårsraket. Varför? Jo, jag bröt ett av patriarkatets allra klaraste regler: jag kritiserade män.

Den fulla bakgrundsstoryn är att en man, vid namn Ambjörn Hedblom, skrev på Nyheter24. Min text är ett svar till honom, eller snarare en förklaring till varför det han skriver är tämligen…dumt. Jag tänker inte återge min text här, vill man läsa den kan man klicka på länken ovan, men jag kan säga så mycket som att det inte är några nya grejer jag tar upp. Att män SOM GRUPP har mer makt, fler privilegier och massa nice things going on borde inte vara någon nyhet för någon.

Det fascinerande är att en massa män alltid blir så arga när man pratar om det här. När man ens nämner att män har en sjujäkla massa makt, och att män dessutom är skitstövlar rätt ofta. Att män våldtar. Att män slåss. Att män mördar. Betyder det att ALLA män mördar, våldtar, slåss och beter sig som berusade elefanter i en porslinsbutik? NEJ! Självfallet inte. Herregud, man behöver inte vara Einstein för att fatta det.

Vad hände då, efter att min text publicerats? Well, en drös manliga ”jämställdist”-bloggare skrev om den. Eller om mig. Eller om bådeoch. Jättepättearga blev de, över att en kvinna skrev något om en grupp av män. Usch och fy. Hur hanterade de sin ilska? Gjorde de något för att motbevisa det jag skrivit om att en majoritet av skitstövlarna är män? NEJ! Självfallet inte.

Här är några av inläggen som skrevs om texten och mig:

”Vem är mest korkad? Anny Berglin, Vänsterpartiet eller Nyheter24?”, ”Därför hatar jag feminister som Anny Berglin” och så Ambjörn Hedblom, som skrivit inlägget ”Jag fick ett svar på min debattartikel”, kategoriserat under ”extremism”. En ”jämställdist” har till och med jämfört mig med nazister och Hitler. Inser slow clap för kreativitet!

Och kommentarsfälten… oj, oj, oj. Behöver jag ens berätta hur de ser ut? Jag kallas bland annat ”obstinat ragata”, ”Anny är en hund”, ”Anny är sexist och rasist” och så vidare, och så vidare. Andra män försöker bevisa att de inte är skitstövlar genom kommentarer som ”föressten så har jag aldrig förståt mig på våldtäckter hur svårt ska det vara för en kvinna som inte vill, att kunna rikta ett slag eller park mellan benen på en man”. Mmm, mysigt dude.

Andra nöjer sig med att fundera över om jag hör hemma på ett mentalsjukhus, vilken psykisk diagnos jag kan tänkas ha och om jag är en fara för samhället. Kan lugna er: jag är inte särskilt farlig alls faktiskt!

Vad är det som gör män så arga när man skriver om att många män är skitstövlar, farliga och skadliga människor? Vad är det egentligen som är så provocerande med att skriva meningen ”Det är främst män som våldtar”? Varför bemöter de kritik av män som grupp med personliga påhopp om de nu vill slå ett slag för att män inte alltid är as? Så många frågor. Så få svar.

Nåväl. Ska jag försöka mig på en avslutande sammanfattning kanske? Det är rätt enkelt. Efter att ha läst alla inlägg om mig, alla kommentarer och påhopp så kan jag inte göra annat än hänvisa till rubriken på min text: Det är en konstig slump att majoriteten av skitstövlarna är män.

Abort är i slutänden mitt val – ingen annans

Posted on by

Hej alla barn! Idag ska vi prata om ort, men inte vilken ort som helst utan ABort. Jag har nämligen, som säkert flera andra, fått en länk från Nyheter24 delat in i mitt flöde på Facebook. Det handlar om en ung tjej som valt att göra en youtube-film om sin abort för att peppa och stärka tjejer. Helt enkelt berätta att abort inte alltid är så farligt som vissa utmålar det. Jag tycker det är en bra film och säkert kan många finna styrka i det. Abort är ibland ett svårt beslut, det har jag full förståelse för, och då är stöttning väldigt viktigt.

Men efter att ha läst artikeln och kollat på filmen gjorde jag nåt dumt: jag läste kommentarerna. OH BOY vad många det finns som har en åsikt om vad andra ska göra med sina kroppar! Jag menar, hallå, vem ger er rätten att ens bry er..? Alldeles särskilt upprörd blir jag nog när de utan livmoder ska lägga sig i. Någon som aldrig kan förstå hur det är att vara oönskat gravid borde faktiskt hålla truten.

I kommentarsfältet sprids allsköns fördomar och myter om abort. Det är allt från “Abort används istället för preventivmedel!” till “NI ÄR MÖRDARE!” till “Jesus fördömer er” och ingående beskrivningar hur brutal en abort är.

Det är skrämmande läsning, vissa av kommentarerna. Och en sak är rätt genomgående: det är kvinnan som får all skuld. Tydligen har män inget som helst att göra med en oönskad graviditet. Nej då, det är kvinnan som ska ta ansvaret för att hon skyddar sig (att inget preventivmedel är 100% säkert är det få som bryr sig om), det är kvinnan som ska må dåligt om hon beslutar sig för abort och det är kvinnan som ska ta ansvaret för en människa resten av sitt liv ifall hon INTE gör abort.

Graviditeter är liksom även männens ansvar. Jungfrufödsel är tämligen ovanligt, såvitt jag vet. Det är mycket obehagligt att så många ser det som sin uppgift att skrämma kvinnor till att göra något de inte vill, när männen slipper undan så lätt.

Men ärligt talat nu. Är det någon överhuvudtaget där ute som kan ge mig ett skäl till varför nån annan ska ha en åsikt om vad jag gör med min livmoder? Vill jag hysa ett liv i den och 9 månader senare klämma fram det så är det mitt val. Vill jag fortsätta leva barnlös borde väl även det vara mitt eget val, tillsammans med fadern.

Nej, det finns helt enkelt ingen anledning och ingen ursäkt för att främmande folk lägger sig i vad kvinnor gör när de blir gravida. Det handlar om att skamma kvinnor, det handlar om att skrämma kvinnor, och det handlar om att ta kontroll över kvinnors liv. En ljusglimt i detta abortmörker är dock att många kommentarer under artikeln biter ifrån rejält. BRA. För tyvärr, som det ser ut idag, är aborträtt inte något lika självklart som det har varit.

Det finns politiska partier i Europa, och även i lilla Sverige, som vill inskränka aborträtten radikalt. Det är bra att vi säger ifrån. Det är bra att vi protesterar. För politiker kan gärna få bestämma om det mesta, men min livmoder ska de faktiskt ge fan i.

Våldtäkt är inte underhållning

Posted on by

OBS SPOILERS och TRIGGERWARNING VÅLDTÄKT

Okej, så nu har jag sett senaste avsnittet av Game of Thrones. Det är en av mina favoritserier och jag har undvikit att läsa böckerna för att inte förstöra serien. Knasigt, jag vet, men så är det. Böckerna är ju liksom alltid bättre än filmatisering/serieversion så jag vill inte sabba för mig själv.

Men senaste avsnittet lämnade mig med en stor äcklig klump i magen. I en av scenerna får vi nämligen se en mycket obehaglig våldtäkt. Den var grotesk på många olika nivåer och jag var tvungen att pausa och dra ett par djupa andetag innan jag orkade fortsätta titta. Det värsta av allt var kanske den totala bristen av problematisering av det som skedde.

Nu har jag som sagt inte läst böckerna, kanske är det lika illa i dem. Kanske är den här händelsen väldigt viktig för handlingen i böckerna, kanske problematiseras det över den där. Men det spelar egentligen ingen roll, för jag kan inte på något sätt se vilken funktion den här scenen hade i serien. Kanske följs det upp i nästa avsnitt men då är det redan alldeles för sent. Då har vi redan sett en grov våldtäkt som skedde helt utan mening, om man ens kan anse att en våldtäkt NÅNSIN tillför något.

Jag kan ärligt talat inte förstå varför den scenen var med. Den tillförde ingenting, mer än obehag för den som tittade. Grejen är att det här inte ens är något ovanligt. Våldtäkter brukar ofta läggas till som nån liten extra “krydda” i serier och filmer. Ett exempel på det är våldtäkten i serien “Downton Abbey” som också, med rätta, bemöttes med mycket kritik. Seriens skapare kommenterade det så här:

Show creator Julian Fellowes defended the storyline at the time, telling the BBC:
The whole point of the way we do things on Downton is we don’t do them gratuitously. We are interested in exploring the resultant emotions and the effect these things have on people.

If we’d wanted a sensational rape we could have stayed down in the kitchen with the camera during the whole thing and wrung it out.

Hurra, grattis! Ni gjorde det inte riktigt lika vidrigt och hemskt som det skulle kunna ha varit. Bravo. Ta en kaka.

Det är skrämmande att det fortfarande, 2014!, ses som något lite spännande med våldtäkt. Något man kan slänga in i en serie för att antingen röra upp reaktioner eller helt enkelt för att “krydda” till det lite. Våldtäkt är inte underhållning. Våldtäkt är inte kul. Våldtäkt är ingenting man slänger in för att liva upp en serie. Våldtäkt är något högst reellt som alla kvinnor har någon typ av relation till.

Det är dags att även filmskapare och serieproducenter börjar fatta det. Jag är säker på att jag inte är ensam om att känna obehag inför senaste avsnittet av GoT. Jag är säker på att det var fler än jag som var tvungen att stänga av. Jag är också säker på att det finns de som reagerade ännu kraftigare än så. Och jag är tyvärr ganska säker på att det finns de som såg scenen som ren inspiration.

Hur ska vi kunna få fler att förstå att sexuellt våld, våldtäkt, sexuella övergrepp är på allvar när det finns så många som reducerar det till underhållning? Vi kan inte enbart hoppas på att det är ett problem som förminskas om fler kvinnor producerar underhållning. Det är dags att manliga film- och serieskapare tar lite ansvar. Faktiskt är det pinsamt och upprörande att de inte gjort det för länge, länge sedan.

 

Hur ska man förklä sexism för att kunna publicera det utan skam?

Posted on by

Idag läser jag en krönika i Norra Halland som får mig att vrida mig av pinsamhet och obehag. Den är undertecknad Kristian Alm och handlar om hans kvinnliga journalistkollega Josefine Julén. Låt mig ge er ett litet smakprov:

Här lägger hon sig i sin pappas jaktmundering i en buske och fotar den olagliga sprithandeln i Fjäråstrakten, och vips blir hon en berömdhet.

(…)

Så nu drar denna 30-åriga flicksnärta till Stockholm för fyra månaders inhopp på Expressen, lovad guld och gröna skogar bara för att hon inte valde någon annan kvällstidning.

Vem ska jag nu tjabba med på tjänsterummet? Vem ska pms-skrika till mig: ”Tyst, annars sliter jag av farbror hörlurarna!”

Och vem ska jag hånande svara: ”Lilla gumman, stoppa tillbaka nappen i munnen och jobba i stället”.

 

Alltså jag är ju inte dum, jag fattar att det är skrivet med den där berömda “glimten i ögat”, men jag menar… seriöst? Hur kan man skriva en så kvinnoföraktande text och tänka “höhö, det här kommer folk uppskatta!”. Eller okej, det är nog inte helt svårt att tänka så om man är man.

Jag är så evinnerligt trött på detta kräksiga “det här är inte sexism, det är humor.” För det är faktiskt inte kul. Vem vet, Josefine kanske skrattar och det är helt okej att hon gör det. Det här är uppenbarligen en person hon känner och då kanske det blir en helt annan grej. Men för oss andra som läser blir det något helt annat.

Att så öppet håna en framgångsrik kvinnlig journalist, “humor” eller ej, är inte acceptabelt. Jag tror inte jag behöver förklara närmare problematiken med att kalla en framgångsrik kvinna för “flicksnärta”, att beskriva hennes humör med “pms-skrika”, att förringa hennes journalistiska gärning till att hon lånat sin pappas kläder och gjort något som inte alls var särskilt svårt tydligen, enligt mannen som beskriver det.

Det Kristian egentligen skriver är att anledningen till att det går bra för Josefine är att hon är…tja, en ung flicksnärta, tydligen. Han nämner inte med ett ord hennes kompetens eller journalistiska talang.

Jag fattar att det ibland hörs hård jargong på de flesta olika arbetsplatser. Vad jag däremot inte fattar är varför man tycker att det för det första är något positivt, för det andra är något som ska lyftas och uppmärksammas även för oss utanför arbetsplatsen. Jag skäms när jag läser Kristians krönika. Den är sexistisk och dryper av kvinnoförakt. Och då spelar det ärligt talat ingen roll hur han tänkte när han skrev den, det är hur vi andra uppfattar den som spelar mest roll.

Män måste börja ta sitt ansvar. Det får vara nog nu, att skylla kvinnoförakt på “humor och skoj”. Det funkar inte att säga “Ahmeeeh vi har ju sån gooooo jargong på jöbbeh fast den är lite hård!”. Lägg bara ner. Bete er som folk istället. Och visa respekt för de som förtjänat den. Jag tror inte det handlar om avundsjuka, jag tror faktiskt att Kristian är glad för Josefines skull. Jag tror istället det handlar om att män generellt aldrig vet hur de ska hantera att visa respekt och glädje för kvinnors framgångar.

Sverige 2014 – så jäkla långt från jämställdhet att jag vill börja gråta. Och så finns det de som påstår att feminismen har gått för långt…

Ni borde skämmas

Posted on by

Det är åttonde mars idag. Internationella Kvinnodagen. Finalen i Melodifestivalen har just avslutats och en kvinna står som segrare: Sanna Nielsen som sjunger så till och med balladhatande jag får rysningar. Jag vet inte om det är just för att det är den åttonde mars som jag nu sitter med gråten i halsen och känner att feminismen inte har kommit så långt som jag nånstans ändå trodde.

För i mitt flöde på Twitter ser jag så oerhört mycket kvinnohat skrivas och delas. Det är skämt om att “haha, visste du att Sanna är under 30?!”, det är skämt om att hon är präktig, att hon är tråkig, att hon är tantig, att hon är gammal fastän hon är så ung. Och jag undrar: vafan gör ni?

Hur kan ni helt plötsligt bli så förblindade av normer, strukturer och könsroller att ni går helt bananer på chansen att basha en kvinna på det sättet? Jag förstår de som i vanliga fall inte bryr sig om feministiska frågor, men ni som så stolt kallar er feminister, inser ni ens själva hur hycklande ni är just nu?

“Jag är feminist, för jag tycker att alla kvinnor ska få klä sig hur de vill!” – förutom om de väljer att klä sig i den stil som Sanna Nielsen har alltså. Jag blir paff, ledsen och skitförbannad när jag läser en del saker som FEMINISTER just nu skriver.

Feminism för mig handlar om att kriga, med näbbar och klor, för att vi inte ska bedöma kvinnor utifrån deras yttre. Och så sitter ni och gör E-X-A-K-T det.

Tänk på det en stund. Om Sanna Nielsen hade uppträtt iklädd hotpants och bh, hur hade ni reagerat om folk klankat ner på henne för att hon var “slampig”, “såg lättfotad ut”, “bjöd ut sig själv”. Hade ni höhö-skrattat då också, eller hade ni blivit förbannade?

Ni gör just nu exakt samma sak. Och jag känner helt plötsligt en alldeles enorm, överväldigande besvikelse. Nyss grät jag för att Sanna vann, inte för att jag tycker särskilt mycket om hennes musik annars, utan för att jag tycker att hon förtjänar att äntligen få vinna. Just nu är jag dock mer sugen på att gråta bittra tårar över svensk feminism.

Jag hoppas att ni skäms.

Vänstermän är också förtryckare

Posted on by

Har laddat för det här inlägget hela helgen, fylld av irritation och ilska. Just nu känner jag dock mest uppgivenhet. Så här är det: jag har alltid haft en bild av vänstermänniskor som lite mer tänkande och analyserande människor. Jag har träffat så många som gjort så klockrena analyser av samhället. Men jag börjar inse att jag nog missuppfattat allt, ordentligt. Även vänstern är full av patriarkatkramande maktälskande SNUBBAR och gubbar.

Om inte annat har jag upptäckt det när det gäller hela transfobi-frågan som varit en hett debatterad fråga senaste månaden (typ?) i de vänsterkretsar där jag rör mig på nätet. Man kan tycka att det inte ens borde vara en fråga man MÅSTE debattera. Självfallet är det inte okej med transfobi! Självfallet ska vi kämpa även för transpersoner! Men tji fick jag, för det finns skrämmande många vänstermänniskor som inte tycker så. En majoritet av de jag har sett är män. Män som jag föreställer mig kliar sig lite i skägget framför datorn och nickar belåtet för sig själva medan de skriver “Visst är transpersoners rättigheter viktiga, men det får aldrig komma före kampen mot kapitalism!”.

Jag ser det hela tiden, allt är underställt kampen mot kapitalismen. Och jag undrar: hur SVÅRT ska det vara att hålla flera tankar i huvudet samtidigt? Jag menar, really? Jag är feminist, socialist, antikapitalist, republikan, tapirälskare och schlagerfantast – allt på samma gång. Jag klarar liksom av det så varför skulle det vara så svårt för män? Nej, jag tror inte de har svårt att hålla flera saker i huvudet samtidigt. Jag tror, tyvärr, att de helt enkelt inte bryr sig.

Och jag har så många exempel på detta. Män som inte bryr sig om andra än män, män som inte förstår att det går att kämpa för flera saker samtidigt. Eller för den delen vänsterpartistiska män som inte läst (V):s partiprogram:

feminist

Alltså jag är ledsen (not really) men det där duger inte. “Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti, på ekologisk grund” (Vänsterpartiets partiprogram). För mig är det helt okej att inte vilja kalla sig feminist, för det är vad man GÖR och hur man AGERAR som har mest betydelse. Men dude. Det finns inget motsatsförhållande mellan att vara vänsterpartist och att vara feminist.

Men jag har också träffat så, så, så många vänstermän som faktiskt kallar sig feminister. Men som ändå använder härskartekniker så det skriker om det, som förringar kvinnor, män som tycker att förtryckta grupper snällt får hålla sig till tåls tills den dag vi krossat kapitalismen, män som egentligen tycker att kvinnor bäst passar i köket.

För det finns nån slags konstig uppfattning, väldigt vanlig bland just vänstermän, att det räcker att kalla sig feminist så får man en kaka och en medalj och är sedan immun mot att agera förtryckande mot kvinnor. Newsflash: så är det inte. Och vill ni veta nåt mer som säkert också chockerar en hel bunt folk? Det räcker inte att bara kalla sig antirasist heller, om man samtidigt utövar förtryck mot rasifierade.

Det jag vill komma till är väl kanske främst detta: jag är så LESS PÅ SJÄLVGODA SJÄLVUPPTAGNA VÄNSTERMÄN som tror att bara för att de är vänster kan de aldrig aldrig aldrig nånsin kunna göra något fel och vadå separatism det är ju faktiskt omvänd rasism mot mig som man buhu nu förtrycker du mig hemska kvinnor och alla vet ju att det egentligen är män som har det sämst och VARFÖR FINNS DET INGEN INTERNATIONELL MANSDAG VA?

Snälla. Bara…bara lägg av. Sluta snubba er. Ni smutsar ner den vänsterrörelse som jag tycker är så fin. Lyft blicken från era Marx-böcker, och se att ni ofta beter er som det ni påstår er kämpa mot. Kalla er feminister, kalla er inte feminister, herregud kalla er för läsburk Andersson om ni känner för det, bara ni släpper taget iallafall litegranna om era privilegier och fattar att ni är en del av förtrycket.

Ni tycker säkert att det är mycket jag begär. Det gör kanske ont och ni kanske blir lite ledsna över att jag är arga på er istället för att hylla er för att ni påstår er vara feminister eller antirasister eller vad ni nu väljer att kalla er. Men som jag sa: det är vad man GÖR och hur man AGERAR som har mest betydelse. Bara för att man stolt titulerar sig som del av vänstern är man inte ansvarsfri för allt förtryck som dagligen pågår. Våga se förtrycket. Våga analysera det. Våga kämpa mot det med samma frenesi och energi som ni kämpar mot kapitalismen. Då, och först då, kanske ni får ett tack från mig.