Det är dags för männen att ställa upp

Idag är det den 8:e mars, Internationella Kvinnodagen.

Igår gick polischefen i Östersund, min hemstad, ut och varnade kvinnor för att vistas ensamma ute på stan. Den senaste tiden har nämligen ett antal kvinnor blivit överfallna och polisen kallar det ett trendbrott.

Självfallet är det djupt obehagligt att kvinnor har attackerats i Östersund. Men varför är det just kvinnorna, de som riskerar att utsättas för just detta våld, som måste begränsa sina liv och sin rörlighet?

Tänk istället om polischefen hade sagt något i stil med att han nu hoppas att så mycket folk som möjligt ska röra sig på stan. Söner, bröder, kompisar, pappor, morfäder. Om han hade sagt ”Vi kommer se till att ha folk på stan som patrullerar, för alla ska kunna känna sig trygg i vår stad.” Om han hade presenterat någon lösning som inte gick ut på att kvinnor ytterligare ska begränsa sina livsrum.

Jag skyller inte på polisen. Verkligen inte. Jag skyller på det samhälle vi lever i, där det är så mycket enklare att säga åt kvinnor att hålla sig hemma än att säga åt män att de faktiskt har ett kollektivt ansvar. Det är något som är närmast omöjligt att få fram genom den högljutt gastande kören som vrålar ”INTE ALLA MÄN!”. Ett effektivt sätt att undslippa ansvar, undslippa att hjälpa till med problemet, undslippa att dra sitt strå till stacken för att skapa ett säkert samhälle även för kvinnor.

För vet ni vad, ni ”INTE ALLA MÄN” bidrar till att problemet aldrig får en lösning. Jag har tjatat och tjatat och tjatat om det här under alla mina år som feminist – ni har ALLA ett ansvar. Ni kan inte lämna över kampen för kvinnlig trygghet till kvinnorna. Det är inte rätt och det är inte rättvist. Vi behöver er hjälp. Vi behöver er hjälp nu.

Vi behöver att ni ställer upp för oss, att ni erbjuder er att finnas på stan. Vi behöver att ni gör det utan att förvänta er vår eviga tacksamhet. Vi behöver att ni finns på stan utan att ragga på oss. Vi behöver att ni vågar säga till när era polare skämtar om våldtäkt.

Vi behöver att ni säger ifrån så fort någon vill göra det här till en fråga om etnicitet. För vet ni vad som händer när ni tillåter det? Ni missar att er granne Sven spöar sin fru. Ni missar att er polare från högstadiet ofredar en tjej på krogen. Ni missar att er son våldtar någon. Bara för att ni är förblindade av det missvisande ”Det är alltid någon annan som är förövaren”.

Vi behöver er män nu. Inte för att ni ska få känna er stora och starka, macho och beskyddande. Utan för att det är den rätta saken att göra. För att det är dags att ni ställer upp för oss nu.

Vi behöver inget tufft medborgargarde som hotar med att spöa upp folk. När ni säger såna saker bidrar ni till otryggheten. Vi behöver inga kommentarsfältsherrar som hetsar mot länets asylsökande. När ni gör såna saker bidrar ni till otryggheten. Vi behöver inga män som drar nytta av situationen och passar på att ragga på kvinnor när ni erbjuder dem hjälp. När ni beter er så, så bidrar ni till otryggheten.

Polischefen i Östersund sa att kvinnor inte ska vistas ute ensamma på stan. Se då till att stan kryllar av liv och rörelse. Var där. Utan krav. Utan förväntningar. Bara var där, och bidra till ett samhälle där vi kvinnor inte behöver stanna hemma på kvällarna.

Separata badtider och alla mäns ansvar (ALLA MÄN)

Men nu var det väl ett jäkla gnäll igen? “Åååh vi kan inte ha separata badtider/pooler för kvinnor för då har ju skurkarna som inte alls är helt vanliga män vunnit!” *insert cry face*

SKÄRPNING.

Man kan ha två saker i huvudet samtidigt, jo det ÄR faktiskt möjligt! Det går alldeles utmärkt att vara för att kvinnor som känner sig otrygga i sällskap med män ska få slippa det, samtidigt som man tänker “hm, hur får vi stopp på dessa män?”.

Ett enkelt svar på den där sista frågan är förövrigt: sluta tro att män som tafsar, våldtar, misshandlar sin partner eller på annat sätt beter sig svinigt mot kvinnor, skulle vara någon slags unik underart till Mannen. Och sluta för guds skull med det här livsfarliga och kontraproduktiva tramset med att våldtäkt och liknande skulle ha något med etnicitet att göra. Er rasistiska agenda sätter inte bara käppar i hjulen för kampen för ett samhälle där kvinnors kroppar är kvinnornas. Nej, er rasistiska agenda är liksom som en stor fet mur. Gjord av brun dynga. Sluta, snälla. Ni förstör bara.

De män som misshandlar, våldtar, tafsar, ja och så vidare, de är inte konstiga. De är inte något märkligt undantag. De kan vara precis VILKEN MAN SOM HELST. Troligtvis är någon, eller några, du känner sådana män. Jo, så är det faktiskt.

Ett förslag till dig nu säkert mycket kränkta man som läser detta: fråga kvinnor i din närhet om de känner någon som utsatts för sexuellt våld. Om de känner någon som blivit tafsad på. Jag kan nästintill garantera att du kommer få svaret “ja”. Jag kan också garantera att du själv svarar “nej” på frågan “Känner du någon man som tafsat på, våldtagit eller på annat sätt utnyttjat en kvinna?”. Varför är det så, tror du?

Nej, det är inte för att det “bara är invandrare som gör sånt och du känner faktiskt inga invandrare”. Nej, det är inte för att det “bara är psykopater som gör sånt”. Det är för att DU är för blind för att se vilka männen i din närhet är. Den där som kläcker ur sig sexistiska skämt, som du kanske höhö-skrattar åt. Den där som du sett smacka till en servitris i baken när ni var på tjänsteresa tillsammans. Den där som lystet spanar in en 20-åring på tunnelbanan och nästan dreglande säger “en sån där skulle man ha”.

Öppna ögonen. Se vilka som finns omkring dig. Och ingrip. Det viktiga är inte huruvida du känner dig utpekad eller inte. Det viktiga är huruvida kvinnor kan känna sig säkra och trygga i samhället. Och tills den dag ni MÄN börjar öppna ögonen, säga ifrån, ta vår strid tillsammans med er. Tills den dagen kommer, då får ni stå ut med att vi icke-män väljer separatistiska lösningar. För tills den dagen kommer, är våra kroppar under angrepp.

Feminism for dummies, typ

Det pågår ett ständigt angrepp på kvinnan. Hela tiden, dygnet runt. Alla kvinnor står i skottlinjen, men det är kanske inte alla som ser det lilla röda lasersiktet lysa dem rätt i nyllet.
Nej, jag syftar inte på att någon försöker mörda oss med vapen. Det kallas en liknelse, men jag har insett att inte alla har förmågan att förstå en sådan sak. Det är bäst att vara tydlig, så slipper jag arga mejl om att jag uppmuntrar till döden eller något liknande absurt.
Men det pågår faktiskt ett angrepp på kvinnan. Alla kvinnor, världen över. Ibland ser det angreppet likadant ut i Sverige som i USA, som i Indien, som i Nigeria. Grundsynen är att kvinnor är lite, eller mycket, mindre värda.
Hur ser det då ut just i Sverige, är inte vi ett av världens mest jämlika länder? Tja, allt beror ju förstås på vad man jämför med. Men bara för att vi har det relativt bra i jämförelse, betyder det inte att vi är jämlika och att kvinnor behandlas som de förtjänar att behandlas.
Några bra exempel på hur det ser ut för kvinnor i Sverige är pågående debatt om huruvida burkini är pest eller kolera. Ett plagg gjort för badning har blivit så extremt kontroversiellt och debattörer slåss för att förkasta detta påfund. Varför? För att de fått för sig att de har rätten att bestämma över hur kvinnor klär sig. Ett tankeexperiment: byt ut burkini mot bikini. Hade det varit lika accepterat att moralisera och kritisera kvinnor som väljer att bära plagget då? Knappast. Låt kvinnor bära precis vad de vill när de ska bada. Och om kvinnor för den delen vill ha könsseparatistiska badtider så sluta gnäll. Så länge män inte kan uppföra sig när de ser kvinnor, så kanske det är ett måste helt enkelt.
Det andra exemplet på hur det ser ut för kvinnor i Sverige är den tragiska nyheten om en ung kvinna som blev mördad i joggingspåret. Kvinnor mördas hela tiden. Även i Sverige. Den här gången valde polisen att gå ut med rådet “spring inte med hörlurar i öronen”. Varför är det vårt ansvar att inte bli mördade? Varför inte ge rådet till män att de ska ge fan i att mörda oss istället? Nej, jag tror inte det skulle fungera precis men kanske skulle det leda till nån slags diskussion om hur vi ska få männen att sluta.

Angreppet på kvinnan pågår hela tiden. Även i Sverige, ett av världens mest jämställda länder. Det är dags att fler får upp ögonen för det. Och det handlar inte om att vi vill utmåla oss som offer, det handlar om att vi ÄR offer för en struktur som kallas patriarkatet. En struktur som säger att vi är mindre värda, att våra liv är mindre värda. Det är dags att slå tillbaka, och det är dags att fler höjer både sina nävar och sina röster. Det är 2015. Det är inte acceptabelt att kvinnan fortfarande är under angrepp. Det får vara nog nu.

Därför finns feminism. Därför jag är jag feminist.

Elisabet Höglund, du borde skämmas

Det händer rätt ofta att jag skäms över andra människor. Människor som uttrycker sig klantigt, eller rent elakt. Jag skäms ofta över näthatare eftersom de ibland ger intrycket att de faktiskt inte vet bättre än att bete sig som rövhål. Men idag, idag skäms jag extra mycket. Jag skäms över Elisabet Höglund och hennes högst äcklande hyckleri när hon påstår att Zara Larsson får skylla sig själv när hon utsätts för näthat.

I en artikel på Aftonbladet, där Höglund tidigare har varit krönikör, kan man läsa:

Nu kastar sig journalisten Elisabet Höglund in i debatten. I TV4:s Nyhetsmorgon hävdar hon att Zara har drabbats av storhetsvansinne.

– Hon fick inte tillräckligt med uppmärksamhet själv. Det är klart att det retar folk att man har drabbats av sådan hybris redan vid 17 års ålder. Hon har ju bara börjat sin karriär, säger hon.

Det är därmed inte konstigt att Zara Larsson fått ta emot så hårda ord, menar Höglund.

Det är inte synd om henne på grund av det som har hänt, hon är i högsta grad medskyldig till det här själv.

Det är illa nog att, som vuxen, tycka att barn (jo, alla som är under arton år räknas som BARN) får skylla sig själv när de blir hotade med våldtäkt och andra vidrigheter. Men det som gör det extra kvalmigt äcklande är att Höglund tidigare utsatts för näthat hon också. Något som resulterade i flera artiklar och krönikor. Jag tänker att jag ska citera två av Höglunds krönikor. Den första är från 2012:

Det är en vacker tanke som nu dessvärre är överspelad. Tryckfrihetsförordningen (1949) och yttrandefrihetsgrundlagen (1992) kom till för att överheten inte skulle kunna strypa den fria debatten, skrämma människor till tystnad och kanske lagsöka personer som avslöjat saker som till varje pris skulle hemlighållas. Men via internet blev det möjligt för folk att helt riskfritt ärekränka varandra och sprida rasistisk och nazistisk propaganda.

Mot detta hade våra fina grundlagar ingen beredskap. Därför måste dessa ändras så att det blir straffbart att kränka och sprida åsikter på nätet som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.

Här fastslår Höglund alltså det uppenbara: näthatet är ett hot mot vår yttrandefrihet. Det är något många har sagt i flera år. Jag själv har kämpat för att lyfta frågan om näthat till nån slags agenda så att vi diskuterar det ordentligt. Så att vi kan se till att näthat faktiskt blir något som blir straffbart inte bara i teorin, utan även i praktiken.

Den andra krönikan är skrivet året efter, 2013.

Vad är mera ­idealiskt än att under anonymitetens skyddande mantel uttrycka hat mot människor man avskyr, särskilt ­kvinnor som nått en viss position i samhället. Jag vet det av egen ­erfarenhet. Jag har själv drabbats av detta hat under många år. För flera år sen tog jag upp nätmobbningen i krönikor i Expressen och här i Aftonbladet. I min självbiografi ”En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar” (titeln är ett direkt citat från ett näthatsinlägg) ägnar jag ett helt kapitel åt näthatet. Tyvärr fick jag inget stöd på den tiden.

Tydligen var jag för tidigt ute. Först nu har näthatet börjat ses som ett samhällsproblem. Det är bra. Sam­tidigt vill jag påminna om att det inte är internets fel att näthatet finns. Det är ondskefulla människor som upptäckt internet som ett oslagbart redskap för att ostört kunna förfölja sina offer.

Här konstaterar Höglund två saker som jag tycker är viktiga att notera. För det första att kvinnor är särskilt utsatta. För det andra att “det är ondskefulla människor som upptäckt internet som ett oslagbart redskap för att ostört kunna förfölja sina offer” som är problemet. Alltså inte internet som företeelse. Och inte näthatets offer.

Med Elisabet Höglunds egen logik rörande Zara Larsson får Höglund alltså skylla sig själv hon också? Det är trots allt hon själv som bestämmer sin frisyr. Det är trots allt hon själv som beskriver vilka ämnen hon ska skriva om. Det är trots allt hon själv som bestämmer att hon vill vara en offentlig person. Det är inte synd om henne på grund av det som har hänt, hon är i högsta grad medskyldig till det här själv, som hon själv hävdar när en annan person är utsatt..?

Nej, jag tycker inte så. Jag vill inte att någon annan ska tycka så heller. För jag tycker att Höglunds slutsats idag, om vem som bär ansvaret för näthatet riktat mot Zara Larsson, är helt uppåt väggarna. Det är inte ett sånt samhälle jag vill ha. Jag vill ha ett samhälle som det som beskrivs i Höglunds krönika från 2012: ett sånt som tar ansvar för sina medborgare och ser till att näthatare bestraffas.

För Höglund har ju helt rätt där: näthatet är ett hot mot yttrandefriheten. Låt oss fokusera på det, och på att hitta sätt att bli av med skiten, istället för att kasta skulden på den som är offret.

Till sist, ett meddelande till Elisabet Höglund, om hon av nån anledning skulle läsa det här: Skäms. Skäms, tammefan.

Facebooks bödlar

Okej, så först och främst vill jag göra en FET triggerwarning. Våldtäkt, victimblaming och allmän manlig vidrighet. Okej? Bra. 

Det finns en grupp på Facebook, som kallas för “Gudruns Änglar”. Konceptet är enkelt: de scannar av Twitter efter tweets de finner upprörda, nästan alltid skrivna av tjejer eller icke-män, sedan postar de dem på sidan. Sedan går gruppens medlemmar bananer i kommentarsfältet. Det är inte helt ovanligt att de som hängs ut får hot eller blir översköljda av hat, för självfallet censurerar de ingenting.

Gruppens medlemmar tycks leva i en drömlik fantasi där de är “the good guys” som gör gott. De bekämpar ondskan på internet och blablabla. Det är så långt från sanningen som man alls kan komma. De bevisar om och om igen att gruppen inte är något annat än ett nytt sätt att kräkas ur sig sitt kvinnohat. Sällan är det åsikterna som uttryckts som kritiseras, utan personen bakom.

Idag har de lagt ut en ny tweet. Jag vet inte vem personen som skrivit den är, men jag förstår helt och fullt vad sårbar man är när man blottar sig såsom hen har gjort. Det är modigt. Och kan definitivt stärka andra som varit med om liknande eller samma upplevelser. Nu har alltså personen fått sin tweet plockad och utlagd på Gudruns Änglar, där deras små bödlar tar hand om hatet.

tweet

 

Efter detta följer en kaskadspya av kvinnohat, victimblaming och skammande av personen som skrivit tweeten. Här nedan följer några exempel, och märk väl: inte en enda av gruppens medlemmar har protesterat mot något av inläggen. Däremot har de gladeligen tryckt på gilla-knappen.

Shame1 shame3 shame4 shame5 shame6 shame7 shame8 shame9 shame10 shame11 shame12 shame13 shame14

 

Myspysigt värre. Har dock sparat “det bästa” till sist. Ett inlägg som så totalt blottar mentaliteten och den enormt falska självbild som råder bland gruppens medlemmar:

friendzone

De är de GODA snubbarna. De “bra männen”. Stackarna som hamnar i det där hemska friendzone. Men de missar en sak: att skylla våldtäkt och misshandel på offret är inte att vara en “bra man”. Det är att vara en förbannad jävla röv. Att se på när andra gör det, eller till och med heja på i det tysta, är inte att vara en “bra man”. Det är att vara en förbannad jävla ynkrygg. Att tro att man är en “bra man”, när man beter sig som ovan beskrivet… det är förbannat jävla pinsamt, upprörande och oerhört obehagligt.

När självinsikten tryter såpass rejält, finns det liksom inga hinder för vad dessa män kan hitta på.

Dudes överallt, dudes med kvinnohat och komplex

Vissa gånger kan jag inte sluta tänka på hur dudes är, alltså ni vet såna män som bara MÅSTE hata på feminister och kvinnor i allmänhet. De där männen som kommunicerar genom “Gå ut i köket och gör mig en smörgås,kvinna”-skämt och som tycker att alla som reagerar mot sexism/rasism/funkofobi/transfobi/you name it är “butthurt”. Vad är det egentligen som driver dem? Och vad exakt är det som gör att de är så blinda för sitt eget sviniga beteende?

På Facebook finns det en grupp som heter “Gudruns änglar”, de har för tillfället över 5000 likes och ökar stadigt. Syftet är att publicera skärmdumpar på saker feminister har skrivit och sedan raljera loss i kommentarsfältet. Det är helt enkelt en grupp som svämmar över att såna “dudes” som jag beskriver här ovanför. De kommenterar bilder med angrepp på kvinnors vikt, deras intellekt, deras sexliv. Ju grövre desto bättre, tycks vara någon slags ledstjärna:

“Må hon drunkna i hundra svettiga vita mäns kiss.” 

“kolla på henne vilken inavel haha finns bara ett sätt, avliva henne.” 

“Sälj den här jävel till ett zoo, det där är ett djur ingen människa.”

“Sterilisera horan.”

“Hon kan bara avlägsna sitt miserabla liv om världen inte ser ut som hennes sagobok…”

“det finns ingen sund feminism. utrota hela bunten då blir det bra”

Skjut varje feminist i underlivet.”

“Var är Jack The Ripper när man behöver honom?”

And so on, and so on. Men det som är riktigt fascinerande med gruppen är att det också är väldigt många kvinnor som kommenterar. De är oftast inte lika grova som männen, på det sättet att de åtminstone inte önskar livet ur folk. Kvinnorna väljer en annan approach och ifrågasätter feministers föräldraskap och huruvida de ens ska få ha barn. De kvinnorna är så extremt förblindade av det förtryck vi växt upp i att de tror att det är en rimlig grej att attackera feminister. Det är dock inte ovanligt, även när feminister kämpade för kvinnlig rösträtt fanns det GOTT om kvinnliga motståndare. Men man har förstås ett val: man behöver inte ge understöd till patriarkatet.

Det jag inte kan låta bli att fundera över efter att ha läst i gruppen är varför män, snubbar, dudes, håller på så här. Om de inte tycker om när kvinnliga feminister blir arga, varför gör de då allt för att bevisa att jodå, många män är svin? Vore det då inte bättre att överbevisa oss? Efter att ha läst i gruppen har jag ju faktiskt fått det bekräftat för mig ännu en gång:

Män som grupp är så sjukt bortskämda. När någon kritiserar dem, finns det inte några riktiga gränser för hur de väljer att bemöta det. Män är så himla vana vid att bli klappade på axeln, bli framburna, bli stöttade av precis hela samhället att när någon säger emot så brinner det en säkring som släpper alla spärrar.

“Gudruns änglar” är inte en unik grupp. Det finns många feminist/kvinnohatargruppen på Facebook. Alla visar dock på en och samma sak: Vi har lång väg kvar innan den skadliga och farliga mansrollen är raderad.

 

 

Boy’s are stupid – this is why

Ibland när jag suckar över män får jag höra att jag är orättvis. “Inte alla män!”, som om jag någonsin påstått det. Nej, det som får mig att sucka och ibland vilja gråta, ibland vilja svära långa ramsor, kan bäst definieras som “män som grupp”. Manligheten, den manliga rollen. Och sällan syns den så tydligt som när män kan peppa varandra och samla mod tillsammans på internet. Särskilt om ämnet som diskuteras är något kopplat till kvinnor och/eller feminism.

Ett väldigt bra bevis på detta såg jag igår. Nyheter24 publicerade en artikel om sexistiska halloween-kostymer. Det krävs inte så mycket förstånd för att reagera när man kollar på bilderna de lagt upp. Männen är roliga, avslappnade partyprissar. Kvinnorna är lättklädda och förföriska. För sällan bekräftas väl könsrollerna så kristallklart som under Halloween.

Självfallet får och BÖR kvinnor klä sig precis hur de vill, oavsett om det gäller kortkort eller burqa. Men detta krav som finns, både uttalat och outtalat, att kvinnor ska vara sexiga (enligt den manliga blicken), smala och helst vita, den är väldigt problematisk.

Nåväl. N24 la upp artikeln på sin Facebooksida och det tog inte lång stund innan männen flockades. Jag tänkte här nedan publicera några utvalda skärmdumpar (skulle jag publicera alla jag har, skulle det bli ett inlägg med längd värdigt Mats Dagerlind) som tydligt förklarar varför jag suckar över manligheten. Varför jag svär långa ramsor. Och varför jag i vissa fall vill gråta, då det ofta är unga män som uttrycker åsikterna ifråga. Unga män som är vår framtid, vilket såna här gånger känns oerhört dystert.

Brace yourself, män med åsikter™ is coming.

Först och främst har vi gruppen som går all in för att mansplaina skiten ur alla som kan råka läsa. Deras ord är SANNINGEN och håller man inte med? Ja, då har man alldeles tydligt fel:

mansplaining 2 mansplaining deluxe

Ah, men thanks you guys! Nu vet vi hur det verkligen är. Eller så är inte era åsikter sanningen med stort S. Kanske, kanske är det så.

Sedan kommer männen som tycker att det viktigaste av ALLT är att det minsann är synd om män också:

kvinnor vill det synd om män å stackars män

(Är inte samma Erik som skrivit kommentarerna)

Ja, det är SUPERSYND om männen. Efter en artikel med 32 Halloweendräkter som INTE EN ENDA kräver bar överkropp eller ett vältränat lekamen så ska det minsann inte glömmas bort att såna dräkter också finns. Och ännu mer synd är det ju om männen (grabbar) som får feministdynga kastad mot sig! Löneskillnader, sexism, våldtäkter är liksom ingenting i jämförelse med att en nyhetssajt skriver om Halloweendräkter.

And then there is… mansgrisarna. För såna kommer ALLTID dyka upp i kommentarsfält. De är som bananflugor: man vet inte varifrån de kommer men plötsligt är de där och är både irriterande och äckliga:

horor slampigt strippor

vackert kön

Och lika obligatoriska som mansgrisarna, är rasisterna och de som inte vill FÖRSTÅ vad rasism är:

indian vaddå rasistisktheligt tyg

Och som ett brev på posten: männen som är EXPERTER på feminism. De som lägger huvudet lite på sned och säger “Men LILLA gumman, det där är inte feminism”. Åh, don´t we love them?

extremist feminism till för att jävlas modern feminism

Den här vet jag inte ens vad jag ska kategorisera som:

jämställdhet nej

“Då tar du bort deras jämställdhet i samhället” ALLTSÅ NEJ. Och varför är det fem personer som tryckt på “gilla”? Ge er för fan.

Och alltid, alltid, alltid kommer den där snubben som ska ta det ETT steg för långt:

kärnvapen

Så till sist, den där mannen som får oss att garva då han helt utan intention att vara det, faktiskt är hysteriskt rolig:

femenism

Jag tycker inte heller vi behöver “femenism”.
Feminism däremot, behöver vi i massor!

33 Feminist GIFs You Need In Your Life

Skrik, systrar. Skrik högt!

Skrik, systrar. Skrik högt!

Skrik för att “Tingsrätten har funnit att kvinnan varit i en särskilt utsatt situation som mannen utnyttjat. Men domstolen anser att det har rört sig om ett tämligen kortvarigt förlopp, enligt domen. Tingsrätten har mot bakgrund av detta och vissa andra omständigheter tillämpat straffskalan som gäller för mindre grov våldtäkt”.

Skrik för att våra kroppar inte får vara våra, skrik för att de tror att de får göra vad de vill med oss och skrik för att de förnekar sina privilegier. Tystna inte förrän någon äntligen lyssnar. Överrösta deras “hur var du klädd?”. Ta fram megafoner och skrik att patriarkatet måste krossas.

Skrik, syster. Skrik högt!

Skrik för våra transsystrar som attackeras av “feminister”. Skrik för det vidriga bemötande de så ofta får. Skrik för att vissa anser att de inte är välkomna hos oss. Skrik för att stoppa trakasserierna. Skrik för att visa att de inte står ensamma. Skrik tillsammans med dem, men skrik inte så högt att de själva inte hörs.

Skrik för att deras kroppar inte får vara deras, skrik för att vissa tror att de får göra och säga vad de vill med och till dem. Tystna inte förrän någon äntligen lyssnar. Överrösta deras “men vad är du EGENTLIGEN?”. Ta fram megafoner och skrik att cisnormen måste krossas.

Skrik, systrar. Skrik högt!

Skrik för våra systrar från andra länder. Skrik för att stoppa rasismen. Skrik för att stoppa spottloskorna, våldet, glåporden. Skrik för att ge dem styrka, skrik för att visa att vi står på deras sida. Skrik tillsammans med dem, men skrik inte så högt att de själva inte hörs.

Skrik för att deras kroppar inte får vara deras, skrik för att vissa tror att de är mer värda än dem. Tystna inte förrän någon äntligen lyssnar. Överrösta deras “det finns faktiskt ingen rasism i Sverige”. Ta fram megafoner och skrik att rasismen finns och den måste krossas.

Skrik, syster. Skrik högt!

Skrik, vråla, ropa, var obekväm. Det måste vara slut snart. Det måste vända. Om vi bara skriker tillräckligt högt, måste någon äntligen lyssna.

Skrik, systrar. Skrik högt!

Ta i från tårna.
Vråla ut din smärta.
Tvinga dem att lyssna.
Skrik dig hes och vi andra skriker desto högre.

“Könsrasism”? SHUT THE FUCK UP.

Okej nu. Säg efter mig: det finns inget som heter könsrasism. Att ens prata om det är trams. Dels för att det devalverar begreppet “rasism”, dels för att det tydligen handlar om att det är så HIMLA synd om vita cis heterosexuella män som uppenbarligen är sjukt förtryckta i dagens samhälle.

Naaaw.

Självfallet är det så att inte alla män har det toppenbra. Självfallet finns det män som mår dåligt, som är fattiga, som är eller känner sig maktlösa. Men come on, det handlar inte om individer. Det handlar om att män som grupp har mer makt än vad kvinnor har. Det handlar om att vita män har mer makt än rasifierade män. Det handlar om att heterosexuella män har mer makt än homo- och bisexuella. Och det handlar i högsta grad om att cismän har mer makt än transmän. Är det verkligen så svårt att förstå?

För att det här inte ska bli alldeles för spretigt tänker jag dock hålla mig till att beskriva just maktförhållandet som gruppen cismän har över kvinnor. För till skillnad från vad vissa tror är det inte så enkelt att det handlar om att fler män än kvinnor är chefer. Det är en del i det hela, men det är inte allt.

Jag tror att det bästa exemplet för att beskriva den makt, och de privilegier, som män har över kvinnor är att de obehindrat kan röra sig i alla rum. Som man, särskilt då som vit man, kan du resa ungefär vart som helst i världen och röra dig som du vill på den platsen. Jämför med en kvinna som inte kan göra samma sak. En kvinna måste hela tiden vara vaksam på var hon är, vilka potentiella hot som finns och eventuella flyktvägar. En kvinna lever under andra regler och normer än en man.

Skulle det finnas något som heter “könsrasism” så skulle det väl vara just det: de strukturer och attityder som gör att kvinnor inte får vistas i världen på samma villkor som män. Men nu heter det redan något: det heter patriarkat. Det heter könsroller. Det heter normer. Det heter manliga privilegier.

Manliga privilegier är ganska goa att ha, kan jag tänka mig. Problemet är att de som har dem, inte vet om det. Det är som att en majoritet av alla män ser det som en naturlag att de har mer makt över kvinnor, och att ifrågasätta det är att ifrågasätta något i klass med tyngdlagen eller att vi alla behöver andas för att överleva. Riktigt så är det inte.

Makten, privilegierna, är skapade av oss människor. Det betyder att vi också kan förändra dem. Omfördela makten, rasera privilegier. Men vi måste göra det tillsammans. Män måste liksom hjälpa till, för de står väldigt mycket i vägen. Det handlar inte om att kvinnor måste “ta plats”. Det handlar om att män måste get the fuck out of the way.

För ärligt talat. Det funkar ju inte så jättebra just nu va? Världen är inte så himla gullig och mysig och fluffluffig just nu va? Nej just det. Så kanske en förändring vore på plats. För allas skull.

Så nästa gång du funderar på att skrika “könsrasism!” och blir ledsen i ögat för att någon påtalar att män har makt och privilegier som kvinnor inte har, tänk på den här gifen och följ dess budskap. Tack på förhand!

Sluta hylla manliga feminister

För ett tag sen skrev jag ett inlägg om den avundsjuka jag känner när jag tänker på manliga privilegier, en avundsjuka som på många sätt kan ses vara en grund till min feminism. Men jag har insett att jag glömde en grej. Glömde en anledning till att vara avundsjuk på män:

Att vara manlig feminist måste ju vara det enklaste som finns!

Jomen seriöst, det måste ni väl ha tänkt på att när en kvinna är feminist så är hon ignorerad i bästa fall, hatad i värsta fall. Ofta någonstans där mittemellan. Men en man! Han kan harkla upp sig lite, sträcka på ryggen och säga “Jag är feminist” och mötas av rungande applåder.

Det är som att vi har så låga krav på män att vi blir alldeles spralliga av lycka när de för en gångs skull försöker bete sig som folk.

Det finns så oerhört många exempel på det här beteendet. Det är krönikören som skriver raljerande om att män inte borde få ha rösträtt, som bemöts med säkert en hel del sura miner men också okritiskt hyllande. “Åh, så modig text!”, “Det här är så sant!”, “Klockrent!”. Vet ni vad som händer om jag skriver att män inte borde få ha rösträtt (vilket vissa kanske inte borde få ha, men det är en annan text…)? “Manshatare!”, “Vidriga as!”, “Jag vet var du bor.”.

Fler exempel? Tja, vi kan ta artisten som nyligen utbrast “Jomen jag ÄR feminist nu, för min dotters skull! Äntligen har jag förstått”. Wow. Vänta, här ska det infogas den kanske mest sarkastiska av alla sarkastiska applåder. Way to go man, att inse efter 31 år att kvinnor och flickor är förtryckta av er män. Och han blir hyllad, höjd till skyarna, framställd som en riktig hjälte. Varför? För att han, fastän han troligen fått höra om patriarkat, könsmaktsordning och förtryck, blåvägrat att kalla sig för feminist i hela sitt liv? Ska vi hylla en person bara för att han fått en dotter nu och ser hur förtrycket redan drabbar henne? Ärligt talat. Nej.

Män som är feminister visar det ofta genom att armbåga en eller ett par kvinnliga feminister i sidan och vråla “flytta på er!”. Män är vana att ta plats. Manliga feminister tar oftast för givet att kvinnor inte lyssnas på, och då behövs manliga feminismfrälsare som tar kvinnornas plats. Mm…det är feminism det!

Nej alltså. På riktigt, manliga feminister, det är dags att ni lyssnar väldigt noga nu: SLUTA UPP MED ATT TA PLATS! Det är jättebra att ni kallar er för feminister, men det räcker inte. Ni måste VARA feminister också. Ni måste agera utifrån era värderingar. Ni måste lära er ödmjukhet. Ni kanske är vana vid att ni alltid har rätt, men i den här frågan kanske ni inte alltid har det.

Jag är innerligt less på att få höra att allt löser sig bara vi kvinnor “tar mer plats”. Det borde väl istället handla om att de som har mycket plats, borde dela med sig? Det gäller i högsta grad inom feminismen. Om du är manlig feminist, så är det du som ska flytta på dig.

Men viktigast av allt: vi måste sluta hylla män bara för att de säger att de tycker att kvinnor och män är lika mycket värda. För seriöst, det är inte en kontroversiell åsikt. Så varför ska männen hyllas för att de tycker så?