Tycker ni inte det? Och då menar jag inte bara bloggen, även om det var den jag hade i tanken först och främst. Jag har nämligen börjat med den nya IT-grejen (alltså IT som i clownen, inte informationsteknik) – Bullet Journal. Och en stor del av min BuJo är mål för 2018. Det är allt från hur jag ska hantera pengar, till vad jag vill göra på semester och – en hel sida dedikerad till mål inom mitt skapande. Och ett av målen är, som ni kanske räknat ut, att jag ska börja blogga igen. Jag saknar att skriva och då är det väldigt dumt att låta bli, eller hur? Huruvida nån kommer läsa, det återstår väl att se. Om inte annat så läser väl antagligen Moderskeppet och det räcker långt!
Men det var det här med nystart. Det känns väldigt naturligt att fundera på det så här ett valår (hurra!). För när passar det väl bättre med nystart än nu? Det är liksom nu vi i vår demokrati har en möjlighet att bestämma färdriktningen inte bara för de kommande fyra åren, utan för hela vår framtid. Vad är viktigast för oss? För mig är det enkelt, det finns ett par frågor och områden som jag anser vara de största i årets valrörelse.
Sjukförsäkringen. Inkomstklyftorna. Feminism. Antirasism. Meningsfull sysselsättning.
Sjukförsäkringen är rätt enkel, det kan inte ha undgått någon den senaste tiden att Försäkringskassan är ett haveri utan dess like. Artiklar med intervjuer från tidigare anställda handläggare som berättar skräckhistorier om att man hetsas till avslag och att personer inom myndigheten gjort det lite till en grej att håna vissa diagnoser. Ska vi verkligen ha det så..?
Inkomstklyftorna i Sverige är väl inte heller en jättemärklig grej att engagera sig i. Herregud, vi smaskar på med jobbskatteavdrag och rut-bidrag till de som redan har det rätt bra ställt. Samtidigt så ska pensionärer och sjukskrivna betala högre skatt? Vi hade inte behövt ha några fattigpensionärer i Sverige. Om vi omfördelade lite. Jag tror starkt på att ta från de rika och ge till de mindre rika. För mig är det bara logiskt.
Feminism och antirasism behöver jag väl inte ens säga nåt om? För den eventuellt nye läsaren – scrolla igenom mitt gamla flöde här på bloggen. Så fattar du. Ok? Ok.
Meningsfull sysselsättning då? Well, så här: nuförtiden jobbar jag på ett socialt företag. Jag ser DAGLIGEN vilken skillnad vi och andra sociala företag gör. För den som står långt från arbetsmarknaden, kanske så långt ifrån att hen aldrig satt sin fot där, men också för oss lite trasiga och knasiga. Istället för att sitta hemma och rulla tummarna, eller göra något som inte ger något tillbaka, så erbjuder sociala företag en chans till ett riktigt jobb, med riktig lön och riktigt ansvar. Och OJ så många som växer här. Och OJ vad ingen vill betala för det… I princip alla sociala företag kämpar med ekonomin, för det är inte alltid vare sig enkelt eller billigt att stötta, kämpa, kriga. Och det finns ack så många politiska åtgärder som skulle kunna hjälpa och underlätta. Så var är de? Och var är sociala företag som viktig politisk fråga? Det kan jag inte låta bli att undra.
Nå. Tankar finns det gott om. Frågan är om jag kan få ned dem på ett begripligt och ens ett uns intressant sätt? Det återstår att se. Det här var iallafall det första inlägget på mycket länge. Fler blir det. Annars får jag tomrum i min Bullet Journal, och så kan vi verkligen inte ha det.