Monthly Archives: February 2014

Män och vita – flytta på er!

Posted on by

Ok, kan vi ta ett litet snack om folk som ba “jag vet bättre om ditt förtryck än vad du själv gör”? Jag tror nämligen jag snart spricker av irritation. Jag måste få ventilera lite. För det skaver i mig när jag ser privilegierade vita män som tar upp enormt mycket utrymme med “KOLLA JAG ÄR FEMINIST!” och skriker så högt att kvinnors röster drunknar. Det gör fasen ont i själen när jag ser andra vita antirasister som klappar rasifierade på huvudet med ett nedlåtande “men du, jag ser inga färger, jag ser bara människor!”.

Att det finns gott om folk som antingen skiter i både feminism och/eller antirasism är en sak. Det är frustrerande ja, men jag har ändå nån slags respekt för dem om de iallafall har någon typ av argument. Men de som påstår sig kämpa för någon som är förtryckt men samtidigt förtrycker själv, vad har de för försvar? Inget. Jag kan inte komma på någon nytta de egentligen gör i debatten.

Säkert kommer folk bli sura nu och kanske uttrycker jag mig klumpigt och förtjänar det. Men jag tror att många också förstår och känner igen vad jag skriver om. Den där irritationen som känns i hela kroppen som en vibrerande elstöt så fort en man börjar förkarla (svenska för mansplaina) den feministiska kampen. När män i ena sekunden påstår sig vara feminister, för att i nästa sekund antingen göra något antifeministiskt eller förminska en kvinnlig feminists upplevelser.

Vi driver rätt ofta med de som i samma ögonblick som man nämner kvinnokamp kommer inrusande med plakat, där det i fetstil står “MEN MÄNNEN DÅ?!?!?!?!?!?!”. Men vet ni, de finns ju i våra egna led? Men det verkar som att många förblindas av den typen av beteende om de bara har tillräckligt många följare på Twitter eller syns i tillräckliga många forum.

Och vi har de där antirasisterna, de där kritvita (som jag), som kräks klyschor och säger “jag vet ALLT om antirasism, ingen (INGEN!) vet mer om antirasism än vad jag gör!”. Och folk ba “ååh, hen är en sån förebild som KAN så mycket!” och när nån räcker upp handen och säger “hejhej, jag är utsatt för rasism, får jag säga nåt för jag tycker du har fel…” så uppstår närmast ett vrål: “hur VÅGAR du ifrågasätta?! Hur VÅGAR du splittra antirasismen?? SKÄMS PÅ DIG!”.

Det är en jäkla lögn att påstå att det är onyttigt för antirasism och/eller feminism att släppa in fler perspektiv, att faktiskt lyssna till de som är de mest förtryckta. Risken finns annars att de som hörs mest (de med störst privilegier) också är de som får sätta agendan. Och ärligt talat, hur bra är det när de som har störst privilegier är främsta kämparna för att REDUCERA de privilegierna eller helt skrota dem? Hur bra är det att de som har faktisk erfarenhet av förtryck får höra att  de borde hålla käften för de är nog allt lite obekväma och kan vi inte bara lyssna på den här som ser ut och låter som vi gör istället så blir allt bekvämt och myspysigt och INGEN FÖRÄNDRING SKER.

Som sagt. Säkert kommer folk missuppfatta mig. Säkert kommer folk bli griniga. Det skiter jag i. Jag vet att det hör till att bli arg och förvirrad när ens makt ifrågasätts – jag vet för jag har varit där. Men jag tänkte på saken och insåg att det ifrågasättandet var helt korrekt. Det är inte så jäkla omöjligt att uppmärksamma (och ifrågasätta?) sina egna privilegier. Det gör kanske lite ont, det är kanske lite jobbigt men i slutändan så blir det bra.

Jag lovar.

En liten text om melodifestival

Posted on by

Nu är det dags. Nu är den här. Tiden då bloggen tillfälligt kläs om i glitter, paljetter och fjäderboa. Jupp: det är melodifestivaltider. Nej, jag kommer troligtvis inte blogga om varje lördag. Men jag känner att jag måste skriva just det här inlägget åtminstone. För jag vill undvika det som hänt föregående år.

Jag har nämligen fått ta rätt mycket skit för att jag älskar melodifestivalen och schlager. Jag ser inte det som nåt jättekonstigt egentligen, det är en ganska “omanlig” grej att älska schlager och allt som är “omanligt” är lätt att hata på.

Jag har nästan vant mig vid att få höra allt möjligt om mitt schlagerengagemang. Jag har fått höra att jag ska hålla käften, att jag är en sopa, jag har fått höra att jag är dum i huvudet, jag har fått veta hur otroligt jävla värdelös jag är som ens bryr mig. Och nej, det har inte varit andra schlagerfans som tycker att jag hejar på fel låt. Det har alltid, alltid, alltid varit folk som AVSKYR schlager och tror att det ger dem rätten att skriva vad de vill till andra människor.

2012 fick jag till och med ett långt mail från en “kompis” som förklarade att hen sa upp bekantskapen med mig för att jag smutsade ner hens flöde på Facebook.

Melodifestivalen pågår, vad är det sex lördagar?, på ett år. Lägger man till Eurovision Song Contest blir det tre dagar till. Sammanlagt kan det alltså bli nio dagar som jag twittrar, facebookar och bloggar om ett av mina stora intressen. Det är alltså nio dagar som är så provocerande för vissa att man måste avfölja på twitter OCH BERÄTTA ATT MAN GÖR DET. Det är alltså nio dagar som är så provocerande för vissa att man MÅSTE TA BORT MIG SOM VÄN PÅ FACEBOOK och helst efter en lång, elak kommentar. Det är alltså nio dagar som är så provocerande att man måste håna, förolämpa och skicka elaka mail.

Seriöst. Ni vet vilka frågor jag är mest engagerad i: antirasism och feminism. Ni vet också hur mycket skit man får som kvinna om man är engagerad i de frågorna. Well, det är ingenting i jämförelse med vad jag fått i hatväg under melodifestivalen.

Är inte det lite absurt?

Jag kan inte låta bli att jämföra det med Justin Bieber, One Direction och andra artister/grupper som är “typiskt för tjejer”. Det är HELT okej att håna deras fans, men NÅDE dig om du skriver något taskigt om fotboll eller Zlatan!

Det finns många feministiska poänger att plocka i hatreaktionerna på Melodifestivalen och ESC. Kanske blir det en längre text om det i framtiden. Vad jag vill säga just nu är dock mest detta:

Om det är så att du verkligen inte kan stå ut de nio lördagar det handlar om så fine, avfölj mig eller ta bort mig som vän på Facebook. Det är helt okej faktiskt. Men gör det isåfall utan att känna att du MÅSTE berätta det för mig. För det är inte schysst.

Och är det så att du känner att du ändå kan stå ut de där nio lördagarna: välkommen! Och tack. Jag kan förövrigt avslöja att jag brukar vara rätt rolig.

Tack för mig.
Ikväll kör vi!