Skitläskigt? Njae.

Det har varit väldigt tyst på näthatarfronten senaste tiden. Har jag blockat dem alla på Twitter nu? Eller är hela bunten polisanmälda/utslängda från Twitter..? Av nån anledning känns det lite som lugnet före stormen.

Igår fick jag dock en helt fantastisk kommentar på Twitter:

Jag har ju som standard att inte hänga ut namn/twitternamn här på bloggen för jag tycker det är lite taskigt. Men jag kan hinta om att den som skrivit är en av de sverigedemokrater vi fått avsatt/utslängd ur SD. Så nej, det känns inte det minsta läskigt faktiskt! I den här takten kommer SD snart ha slut på folk. Och vad ska de då göra?

För varje sverigedemokrat vi lyckas outa finns möjligheten att någon också ändrar uppfattning och tänker “2014 kommer jag inte rösta på dem!”. För de ska inte tro att väljarna är oberörda av att vi kan presentera företrädare som är homofober, rasister…eller helt enkelt bara korkade. Kanske, kanske kan vi påverka lite och den tanken glädjer mig. Dock är det inte vårt främsta mål, men det är en annan historia. 😉

Nog sagt om detta, läs dagens inlägg på IRM för det är faktiskt fruktansvärt roligt. Och det säger jag inte bara för att jag har skrivit det själv. Utan för att jag finner det genuint roande. Så in och läs!

Vi behöver få drömma om hur det ska bli!

Jag har så lätt att falla in i vemod. Minnen. Nostalgi.

Det är inte så konstigt alltså, att jag då och då glömmer bort allt negativt med saker och ting och istället känner saknad i förtid. Saknad efter allt bra som varit.
Mitt SEKO-hjärta blöder då.

Hur jag fått växa de här åren! Allt jag fått lära mig tack vare SEKO och LO. Alla kurser! Åh, alla människor jag träffat. Inspirationskällorna.
“Insikter” förra sommaren, med de finaste av de finaste! Frustrationen de där tre veckorna, skämten, att bli kallad “hjärtat” av min kurskamrat när jag mådde dåligt, att bli omkramad, att sitta på rummet och gråta och bli omhändertagen när allt kändes så fel och fult.

Alla skratt vi har delat, jag och mina fackliga vänner. Stödet. Hur vi lyft varandra när det har behövts. Hur jag alltid haft någon att fråga. Alla dessa erfarenheter!

Det nyväckta hopp jag känt efter varje kurs. Den nyväckta inspirationen. Längtan efter att få förändra, lusten att kämpa för ett bättre samhälle, argumenten jag samlat på hög. Att åka hem från en kurs är alltid lite bitterljuvt.

Kongressen! Åh, jag är så lycklig  att jag fick förtroendet att åka dit. Det helt magiska gänget SEKO-ombud! Fikapåsen under kvällsplenan, samhörigheten, hand i hand sjunga “Internationalen”. Känslan av att tillhöra. Vara hemma.

Jag kommer sakna det.  Men jag är ändå trygg i tanken, att det snart är över. I framtiden väntar nya utmaningar, nya kamper, nya vänner och nytt engagemang. Jag har fått så mycket de senaste fyra åren och jag har gjort i ordning en speciell plats i mitt hjärta för dessa minnen. De kommer alltid finnas med mig, bygga upp mig, jag kommer dra energi från dem och göda mina leenden med dem. Min kamp är inte över, även om den nu inte nödvändigtvis kommer ha sin plats i SEKO.

Och när skuggorna skräms, när livet känns hårt
Ta steg för steg fast det är svårt
Och om du vågar drömma när ingen annan tror
Kan du vinna mer än du tror.

För om vi vill, om jag vill,
Om du vill, vill vi två.

Tack, alla ni som korsat min väg de här fyra åren. Våra vägar kommer garanteras korsas igen, för mig blir ni inte av med så lätt!

Kultur som verktyg

I helgen var jag som bekant på Runös Röda Kulturfestival. Under festivalen gick jag en kurs som handlade om hur vi kan använda kultur som redskap inom arbetarrörelsen. En mycket viktig fråga, då jag är helt övertygad om att kultur kan öppna dörrar och uppmuntra till tankar som föreläsningar, förmaningar och diskussioner inte kan göra. På kultur reagerar man instinktivt, med öppet hjärta och öppet sinne. Iallafall gör jag det. Kultur är en väldigt stor del av mitt vardagliga liv, inte minst genom skrivandet. Dessutom är det aldrig tyst hemma hos mig, jag lyssnar alltid på musik. Allt från gammal progg till jämtländska folkvisor till årets sommarplågor.

Jag vet att åtminstone jag tilltalas av tanken på kultur som ett verktyg och jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om den uppfattningen. Det märktes inte minst under kursen, då vi till våra presentationer skulle använda just kultur för att visa vilka vi är. Kreativiteten var häpnadsväckande! Allt från en fantastisk teatermonolog, till teckningar och sång. Det gjorde mig alldeles lycklig och ödmjukt beundrande. Alla kan använda kulturen, det gäller bara att uppmuntra till det.

Hur jag presenterade mig? Med en dikt såklart. Mitt främsta kulturredskap. Och jag tänkte publicera den här för även om den inte är det bästa jag skrivit så får den mig att le. Kanske främst för att den för alltid kommer påminna om en helg som jag delade med andra kulturintresserade (nåväl, vissa betydligt mer än andra…) fackligt engagerade inspirationskällor!

Min mamma, en uska sliten och trött
Har format mitt hjärta
Flammande rött
Facklig, feminist och nätaktivist
Hatad av SD pga antirasist

 
Bloggar, skriver, kluddar nånstans
Jag vore nog ingenting om inte orden fanns
Jämte är jag och över det är jag väldigt  stolt
Socialist, det är självklart, och en längtan efter revolt

Med det vill jag än en gång säga tack för en fantastisk helg. Särskilt stort tack till Roger Svalhede som lyckats med konststycket att få en trött och less Anny inspirerad igen, och självfallet ett gigantiskt tack till den grupp av människor jag gick kurs med. Vi ses igen nästa år, oavsett vad som händer. Eller hur?

 

Min Utopi – del 3

Jamen det här går ju bra! Så bra att jag kanske ska börja pilla på det där ämnet som jag allt som oftast får veta att jag aldrig pratar om: invandring.

Jag är av den fasta övertygelsen om att Sverige både har råd och plats att låta människor flytta hit. Ett samhälle utvecklas knappast utan influenser utifrån. Ett argument jag har mött från många nätrasister är ett framgastat “DE ÄR ÖVERREPRESENTERADE I KRIMINALSTATISTIKEN!”. Jaha, so? Det är män också. Ser ni nån som vill slänga ut alla män? Nej just det, för i det fallet är det tydligen naturligt att inte straffa en grupp människor för vad några individer har gjort. För det är vad det handlar om: individer. Enskilda personer som fattar felaktiga beslut och begår felaktiga handlingar. För den delen ska vi väl ändå inte stänga gränserna och isolera oss?

Dessutom är det många som kommer hit för att de behöver fly. För att de helt enkelt inte har något de vare sig kan eller vill stanna för i sina hemländer. På riktigt tror jag inte att det är många som tänker “Asså, jag flyttar till Sverige, lever på existensminimum och njuter av det fantastiska vädret!”. Nope, jag köper inte det. Däremot tror jag att det finns många som desperat har sparat och gnetat ihop pengar för att kunna ta sig hit, i hopp om att få ett bättre liv. Inte helt olikt de svenskar som utvandrade till Amerika under 1800- och tidiga 1900-talet.

Jag anser att vi måste bli bättre på att välkomna de som flyttar hit. Visa intresse, vara nyfikna. Inte vara rädda för det som är okänt för oss. Att någon har en annan religion är ingen katastrof, varför skulle det vara det? Men just religion tänker jag nog skriva om i ett helt eget inlägg. Även det ett stort ämne.

Men ja, större öppenhet och nyfikenhet på de människor som bor omkring oss. Och då menar jag inte bara de som invandrat utan alla människor i vår omgivning, men faktum är att även om SFI är bra (på sina håll) så är det i det vardagliga livet, i “mötet” (sorry för klyschan) som man bäst lär sig ett nytt språk. Jag lärde mig mer spanska under en skolresa på typ en vecka än vad jag gjorde under ett år i skolan. Och då var vi inte ens i Spanien, utan i Italien. 😉

Det jag försöker säga är att vi också har ett ansvar för att de som väljer att komma hit, och även de som inte hade något val utan kom hit för att rädda sina liv, blir integrerade. Var inte så rädd för det okända – välkomna det istället. Säkerligen lär du dig något nytt.

Halva veckan har gått

Det här att redigera texter… inte riktigt min grej. “Kill your darlings” sägs det ju, men jag GILLAR ju mina darlings. Nåväl, nu är det gjort och inom kort kanske ni får läsa min replik i LT. Man kan ju alltid hoppas…

Annars då? Jo, annars har jag lite framtidsångest. Snart är jag arbetslös. Vad ska jag göra då? Funderar på att gå nån typ av retorikutbildning, kan ju aldrig skada. Och till våren söker jag nog in på någon typ av journalistutbildning. Dags att ta tag i mitt liv och göra något vettigt av det.

En positiv grej i mitt liv just nu är dock att näthatarna tycks låta mig vara ifred. Antingen har jag blockat alla (CENSUR!) eller så har de helt enkelt lessnat på att jag kan ge svar på tal. Eller så har deras mammor gett dem internetförbud…
Det är både rätt skönt och lite tråkigt att slippa deras spammande av mina mentions på Twitter. Skönt, för att då kan jag koncentrera mig på riktiga diskussioner, vettigt resonemang, verklighetsförankrade debatter. Tråkigt, på grund av att det är ganska roligt att sätta dem på plats.

Det är ganska ironiskt, i helgen var jag sprängfylld av inspiration men hade ingen tid till att skriva. Nu har jag all tid i världen – men min inspiration och kreativitet är som bortblåst. Lika bra jag struntar i det här, kommer ändå inte bli något vettigt av det. Dessutom borde jag duscha, för jag har en het lunchdejt…

Naken?

Upp och ner, högt och lågt, fram och tillbaka.
Från jätteinspirerad och pepp på livet, till tårar och ont i magen.
Och sen tillbaka till leende och kanske kanske en försiktig förhoppning om att det kommer bli bra.

Alla nitlotter kanske inte gör något, alla gånger jag snubblat och slagit upp knäna kanske lärt mig något, alla som fått mig att gråta kanske härdat mitt hjärta men än så länge finns det iallafall lite mjukhet kvar i det. Och nu kanske jag träffat någon som istället för att fortsätta härda den där lilla köttklumpen istället kommer mjuka upp den lite. Någon gång i framtiden kanske jag vågar känna igen. Vågar lita. Vågar.

Ja huvva vad personligt det blev det här. Fast ändå har jag inte avslöjat något. Eller någon, för den delen. Lite som att lägga upp en bild där man är naken, men det syns inte på bilden för man har beskurit den. Men, man vet ju själv. Bär med sig den vetskapen, den hemligheten. Lite så är det här inlägget också. Naknare än ni tror.

Det här med näthat är en svår grej…

Någonting som roar mig omåttligt är när näthatarnas försök att hata slår tillbaka mer på dem själva. Det är lite därför jag också bloggar om allt dumt de skriver om mig, eftersom jag tycker att de förtjänar att skrattas åt. För vad kan man annat göra än att skratta när de lekt grävande journalister för att kolla upp vem som är vän med vem på Facebook? Lika roligt hade jag åt det där blogginlägget som handlade om hur svenskhatande jag är. Kommentarsfältet är liksom ett enda stort skämt! De börjar konspirera om vilken flagga det egentligen är som är hissad på bilden. Kan det vara Israels? Kan det vara en “zigernarflagga”? När så plötsligt någon nyktert skriver att nej, det är Jämtlands flagga, så blir det desto roligare. För då måste man helt plötsligt försöka rättfärdiga inlägget på något sätt… ja, vad ska man säga?

Men, det jag egentligen ville med det här inlägget var att länka till den utmärkta ledaren som publicerades i Länstidningen häromdagen. Den säger allt, den är klok och jag hade inte kunnat sagt det bättre själv. Så, in och läs nu!

Min Utopi – del 2

Det här är fortsättningen på mitt försök att beskriva mitt idealsamhälle. Det här inlägget tänkte jag skulle handla lite om jämställdhet, men som vanligt lär jag flumma ut och landa i typ Säffle.

Jag är feminist. Det är för mig något självklart och ingenting jag egentligen funderat över, inte förrän folk började ifrågasätta det. För mig är ett sådant ifrågasättande ungefär som att undra “Varför är du människa?”. Feminism handlar för mig (och typ de flesta andra feminister) inte om att kvinnor ska ha det bättre om män. Det handlar inte om att vi vill “ta över världen” och få vara de överlägsna som sitter på all makt.

Feminism handlar för mig om att vi ska bli jämlika. Jag vill bli värderad utifrån min person, inte utifrån mitt kön. Varför skulle det spela någon roll vad jag har mellan benen? Jag kan inte komma på många tillfällen där det är särskilt relevant. Ändå är just den frågan så ofantligt viktig för så ofantligt många. Jag har, hela mitt liv, blivit behandlad annorlunda enbart utifrån mitt kön. Allt ifrån hur jag gått klädd, till vilka leksaker jag fått, till vilka leksaker ANDRA tyckt att jag ska vilja ha och tusentals andra saker. Vi är idag konstant omgivna av reklam och TV-program och andra medier som berättar för oss hur vi ska vara. Som säger “Det här är vad du vill ha!”. Inte så konstigt att det blir som det blir.

I min idealvärld, i min utopi, så tittar folk på mig och ser Anny. Inte främst kvinnan Anny, utan personen. Ser min kompetens och mina kunskaper – och låter bli att värdera dem utifrån vilket kön jag har.

Att det 2012 fortfarande är stora skillnader i lön beroende på om du är kvinna eller man tycker jag är skit. Varför ska kvinnor värderas lägre? Varför är det prompt kvinnan som ska stanna hemma med barnet? Pappan är väl lika mycket förälder han?

(Föga förvånande är det kanske är jag tycker att kvotering är bra. Det känns dock som något jag kan skriva hur mycket som helst om, så jag väljer att ägna ett helt inlägg åt det. Jag hoppas ni inte misstycker.)

Men feminism handlar om så mycket mer. Feminism är att bli lika upprörd för det jag skrivit om ovan, att vilja kämpa mot det, som att bli upprörd över att pappor ofta blir särbehandlade i vårdnadstvister. Jag som feminist blir lika upprörd när en man blir objektifierad som när en kvinna blir det. Jag som feminist tycker helt enkelt att ett jämställt samhälle är att föredra, på alla punkter. Jag tror inte att vi kommer ta oss dit under min livstid, men kanske ett steg på vägen iallafall?

Stolt Kulturvänster!

Hej, kamrater och vänner och beundrare och haters (för säkert är det några såna som läser här också…) !

Jag känner mig lite som Kissie idag. Fast en tjockare variant, uppenbart. Inte lika blond heller.
Vill ni att jag förklarar varför? Okejrå. Grejen är att jag just nu är på Runö Kursgård i Åkersberga, Stockholm. Den här helgen går nämligen Sveriges kanske bästa festival av stapeln: Runös Röda Kulturfestival.

Inte hört talas om den förr? Det är lugnt, det är första året den arrangeras. Jag hoppas dock att den kommer bli återkommande – och att den växer med åren. Det är ett toppenbra initiativ och är det något som arbetarrörelsen behöver bli bättre på så är det just kultur. Arbetarrörelsen har historiskt sett varit otroligt duktiga på det här med kulturarbete på olika sätt men det har av någon anledning gått förlorat senaste åren.  Låt oss ta det tillbaka!

Under festivalen går jag också en kurs för ungdomsansvariga inom LO, en kurs om kultur och hur vi kan använda det i våra uppdrag. Jag förlorar ju, som bekant, mitt uppdrag som just ungdomsansvarig snart men jag är övertygad om att det jag lär mig här kan jag använda även i framtida uppdrag. Det har också gett mig inspiration både till IRM (Vilket jag härmed kommer kalla Interasistmen.se för, s’att ni vet) och även peppat mig själv personligen.

Jag sitter just nu med en helt fenomenal idé… eller, två stycken faktiskt. Nu ska de bara få lite mer substans, bli lite mer konkreta, så kan jag göra dem till verklighet sedan! Det känns som att ha hittat guld! Eller, ja, som jag kan tänka mig att det känns att hitta guld. För det har jag faktiskt aldrig gjort på riktigt.

MEN! Därför känner jag mig som Kissie: Jag sökte dispens från seminarium för att kunna blogga. Och äta lite barnmat. Och ta kort på mig själv som jag ska tokredigera sedan. Eller iallafall nåt av de tre jag nämnt…

Bloggande borde väl för den delen också kunna räknas som kultur, right? Jag tycker det. Vi bestämmer det, här och nu. Även Twitter känns som kultur ibland för vad är det man skriver där ibland? Det känns vid vissa tillfällen som att man läser en hel mängd små, samhällsskildrande dikter. Jag skulle vilja göra en Twitter-poesibok.

Bäst den här helgen, oavsett vad som kommer hända nu, var dock gårdagen. För då spelade Asta Kask! ÅH ASTA KASK! Sällan har jag varit så peppad för en spelning. Jag har lyssnat på dem sen jag var tonåring, från och till. Senaste åren har det blivit mer och mer. Föga förvånande skrålade jag med i nästan alla låtar = hes idag. Ni om inte var här: ÅH vad ni missade något awesome. Tack R för att du såg till att de kom hit, för jag vet att det är din förtjänst.

Som sagt, jag hoppas att festivalen återkommer nästa år. Och då tusan ska det göras mer reklam för den! Det här är ett så utmärkt sätt att få upp folks ögon för arbetarrörelsen. Jag vill se mer reklam, mer pepp, större pepp, fler workshops (jag kan här och nu skriva upp mig för att hålla ett blogg-seminarium!), jag vill att avdelningarna och sektionerna och alla lokalavdelningar av olika varianter blir bättre på att skicka hit folk, på att uppmuntra folk, på att göra reklam för att det här är SVERIGES KANSKE BÄSTA FESTIVAL! (Och det säger jag inte bara för att jag är partisk. Det säger jag för att den har så enormt stor potential.) När ni som varit med och roddat blivit lite varmare i kläderna och har det här året med er i ryggsäcken tror jag att nästa år kommer bli alldeles galet bra.

Så ge inte upp nu! Hör ni det? Säger ni att det inte blir något nästa år kommer jag bli mycket, mycket besviken. Och det tror jag gäller för alla som är här nu. Tusen, tusen tack för en festival (och kurs) som varit grymt bra hittills. Ni är klockrena, vi är klockrena, och arbetarrörelsen är så sjukt bra och stark och viktig.

Flummigt, lite osammanhängande inlägg. Men viktigt är det ändå – och jag hoppas att ni som läser blir pepp på att komma hit nästa år. Pöss på er!

 

Älskade Asta Kask!

Dum, dummare, dummast

Kände att jag måste blogga om det här. Jag har skrivit om det på både Twitter och Facebook, men det är liksom så dumt att jag måste lägga upp det även i bloggen. När vi lanserade IRM blev det helt plötsligt mycket roligare att googla på mitt namn. Nästan varje dag dök det upp inlägg om oss eller mig, det ena längre från verkligheten än det andra. Det som dock tagit förstapris alla kategorier är detta:

För det första, skulle jag använda ett påhittat namn skulle jag väl INTE använda ett namn som redan finns och som bara en enda person i Sverige heter? Isåfall hade jag väl ändå valt Anna Svensson eller något liknande? För det andra – hur konstigt är det att människor förändras? Bilden som syftas på i inlägget är den här:

Den är tagen från en artikel publicerad 2009. 3 år sedan alltså, 40kg mer och betydligt längre hår. Så visst, jag förstår att det kanske är lite förvirrande, det här att människor förändras. Men jag lovar, det ÄR jag på bilden. Även om jag lite skäms för att jag sett ut sådär, men det är en annan historia…

Och hela den där grejen med “nu bevisar vi att de är kopplade till Expo!” är mest bara pinsam. NEJ vi jobbar inte för Expo. JA vi känner flera som jobbar för Expo. Vad exakt som skulle vara fel i det vet jag inte. Det är ungefär som att säga att en moderatpolitiker som privat umgås med en sosse skulle vara kopplad till socialdemokraterna. Men jag vet att hur många gånger jag än säger det så kommer alla konspirationsteoretiker och nätrasister välja att tro vad de vill.

(Ska förövrigt bli spännande att se om jag får några otrevliga kommentarer på det här inlägget, rörande att jag är fet. Vore ironiskt, eller hur?