Det är dags för männen att ställa upp

Idag är det den 8:e mars, Internationella Kvinnodagen.

Igår gick polischefen i Östersund, min hemstad, ut och varnade kvinnor för att vistas ensamma ute på stan. Den senaste tiden har nämligen ett antal kvinnor blivit överfallna och polisen kallar det ett trendbrott.

Självfallet är det djupt obehagligt att kvinnor har attackerats i Östersund. Men varför är det just kvinnorna, de som riskerar att utsättas för just detta våld, som måste begränsa sina liv och sin rörlighet?

Tänk istället om polischefen hade sagt något i stil med att han nu hoppas att så mycket folk som möjligt ska röra sig på stan. Söner, bröder, kompisar, pappor, morfäder. Om han hade sagt ”Vi kommer se till att ha folk på stan som patrullerar, för alla ska kunna känna sig trygg i vår stad.” Om han hade presenterat någon lösning som inte gick ut på att kvinnor ytterligare ska begränsa sina livsrum.

Jag skyller inte på polisen. Verkligen inte. Jag skyller på det samhälle vi lever i, där det är så mycket enklare att säga åt kvinnor att hålla sig hemma än att säga åt män att de faktiskt har ett kollektivt ansvar. Det är något som är närmast omöjligt att få fram genom den högljutt gastande kören som vrålar ”INTE ALLA MÄN!”. Ett effektivt sätt att undslippa ansvar, undslippa att hjälpa till med problemet, undslippa att dra sitt strå till stacken för att skapa ett säkert samhälle även för kvinnor.

För vet ni vad, ni ”INTE ALLA MÄN” bidrar till att problemet aldrig får en lösning. Jag har tjatat och tjatat och tjatat om det här under alla mina år som feminist – ni har ALLA ett ansvar. Ni kan inte lämna över kampen för kvinnlig trygghet till kvinnorna. Det är inte rätt och det är inte rättvist. Vi behöver er hjälp. Vi behöver er hjälp nu.

Vi behöver att ni ställer upp för oss, att ni erbjuder er att finnas på stan. Vi behöver att ni gör det utan att förvänta er vår eviga tacksamhet. Vi behöver att ni finns på stan utan att ragga på oss. Vi behöver att ni vågar säga till när era polare skämtar om våldtäkt.

Vi behöver att ni säger ifrån så fort någon vill göra det här till en fråga om etnicitet. För vet ni vad som händer när ni tillåter det? Ni missar att er granne Sven spöar sin fru. Ni missar att er polare från högstadiet ofredar en tjej på krogen. Ni missar att er son våldtar någon. Bara för att ni är förblindade av det missvisande ”Det är alltid någon annan som är förövaren”.

Vi behöver er män nu. Inte för att ni ska få känna er stora och starka, macho och beskyddande. Utan för att det är den rätta saken att göra. För att det är dags att ni ställer upp för oss nu.

Vi behöver inget tufft medborgargarde som hotar med att spöa upp folk. När ni säger såna saker bidrar ni till otryggheten. Vi behöver inga kommentarsfältsherrar som hetsar mot länets asylsökande. När ni gör såna saker bidrar ni till otryggheten. Vi behöver inga män som drar nytta av situationen och passar på att ragga på kvinnor när ni erbjuder dem hjälp. När ni beter er så, så bidrar ni till otryggheten.

Polischefen i Östersund sa att kvinnor inte ska vistas ute ensamma på stan. Se då till att stan kryllar av liv och rörelse. Var där. Utan krav. Utan förväntningar. Bara var där, och bidra till ett samhälle där vi kvinnor inte behöver stanna hemma på kvällarna.

Separata badtider och alla mäns ansvar (ALLA MÄN)

Men nu var det väl ett jäkla gnäll igen? “Åååh vi kan inte ha separata badtider/pooler för kvinnor för då har ju skurkarna som inte alls är helt vanliga män vunnit!” *insert cry face*

SKÄRPNING.

Man kan ha två saker i huvudet samtidigt, jo det ÄR faktiskt möjligt! Det går alldeles utmärkt att vara för att kvinnor som känner sig otrygga i sällskap med män ska få slippa det, samtidigt som man tänker “hm, hur får vi stopp på dessa män?”.

Ett enkelt svar på den där sista frågan är förövrigt: sluta tro att män som tafsar, våldtar, misshandlar sin partner eller på annat sätt beter sig svinigt mot kvinnor, skulle vara någon slags unik underart till Mannen. Och sluta för guds skull med det här livsfarliga och kontraproduktiva tramset med att våldtäkt och liknande skulle ha något med etnicitet att göra. Er rasistiska agenda sätter inte bara käppar i hjulen för kampen för ett samhälle där kvinnors kroppar är kvinnornas. Nej, er rasistiska agenda är liksom som en stor fet mur. Gjord av brun dynga. Sluta, snälla. Ni förstör bara.

De män som misshandlar, våldtar, tafsar, ja och så vidare, de är inte konstiga. De är inte något märkligt undantag. De kan vara precis VILKEN MAN SOM HELST. Troligtvis är någon, eller några, du känner sådana män. Jo, så är det faktiskt.

Ett förslag till dig nu säkert mycket kränkta man som läser detta: fråga kvinnor i din närhet om de känner någon som utsatts för sexuellt våld. Om de känner någon som blivit tafsad på. Jag kan nästintill garantera att du kommer få svaret “ja”. Jag kan också garantera att du själv svarar “nej” på frågan “Känner du någon man som tafsat på, våldtagit eller på annat sätt utnyttjat en kvinna?”. Varför är det så, tror du?

Nej, det är inte för att det “bara är invandrare som gör sånt och du känner faktiskt inga invandrare”. Nej, det är inte för att det “bara är psykopater som gör sånt”. Det är för att DU är för blind för att se vilka männen i din närhet är. Den där som kläcker ur sig sexistiska skämt, som du kanske höhö-skrattar åt. Den där som du sett smacka till en servitris i baken när ni var på tjänsteresa tillsammans. Den där som lystet spanar in en 20-åring på tunnelbanan och nästan dreglande säger “en sån där skulle man ha”.

Öppna ögonen. Se vilka som finns omkring dig. Och ingrip. Det viktiga är inte huruvida du känner dig utpekad eller inte. Det viktiga är huruvida kvinnor kan känna sig säkra och trygga i samhället. Och tills den dag ni MÄN börjar öppna ögonen, säga ifrån, ta vår strid tillsammans med er. Tills den dagen kommer, då får ni stå ut med att vi icke-män väljer separatistiska lösningar. För tills den dagen kommer, är våra kroppar under angrepp.

Kan ni höra oss?

“Hello, can you hear me?”, sjunger Adele med sin skörstarka, hjärtegripande stämma. Och jag känner lite detsamma: är det någon som hör mig? Hallå?

Är det någon som hör…oss?

Idag börjar ID-kontroller genomföras för de som reser mellan Danmark och Sverige. Ett beslut fattat av en regering bestående av Socialdemokrater och Miljöpartister. Ur led är tiden, och världen. Jag minns för några år sedan då MP stod för migrationsöverkommelser med den dåvarande blå regeringen och att jag tänkte “Det är tur att någon är human”. Och nu?

Nu försvårar vi för flyktingar som flyr krig, fattigdom, terror, död. Vi behöver visst “andrum” men vem ger flyktingarna andrum? När ska de få pusta ut och känna det som vi alla tar så extremt mycket för givet: trygghet?

Vi säger “vi har inte råd”. Vi ger bort skattepengar till hemmastädning, till jobbskatteavdrag, till banker, till de som har absolut mest. Hur har vi mage att påstå “vi har inte råd”, när vi egentligen VET att det handlar om brist på solidaritet. Hur har vi mage att blunda för att det handlar om att vi inte vill omfördela samhällets resurser, för att vi inte vill rucka på det välstånd vi själva göds av? Jag säger “vi”, även om det är många som inte innefattas av det där välståndet.

Vi. Vi som alla “vi borde ta hand om våra egna först” säger sig värna så ömt om. Vi som får höra att vi är lata. Vi som får höra att vi borde skärpa till sig. Vi som ändå försöker skrika, vråla, för att få folk att inse vad som håller på att hända. Det finns få i Sverige som har det rent dåligt. Tillochmed jag som har en väldans låg månadsersättning har ändå råd med tak över huvudet, mat på bordet och internetuppkoppling. De som har det sämre ska vi ta hand om, men det finns ingen motsättning där. Det finns inget “vi måste ta hand om våra egna först”, för vi kan ta hand om flera samtidigt.

Varför går ni på att vi står inför en systemkollaps, när allt visar motsatsen?

Hur kan ni förfasa er inför Danmarks hot att beslagta flyktingars tillgångar, det är ju vår egen politik som inspirerar dem?

Vi sitter i våra hem och skakar på huvudet åt att andra europeiska länder är så grymma. Samtidigt sätter vi upp spärrar vid gränsen och säger “nänänä, hit kommer du inte in. Vi har andrum. Stick.”

“Hello, can you hear me?”

Vem ska jag skrika till? Vem kommer lyssna? Hur vänder vi på det här? När det är Socialdemokrater och Miljöpartister som lägger ut taggtråden, de där som jag trodde stod för medmänsklighet och solidaritet..?

“Hello, can you hear me?”

Är det för sent för att skrika? Har vi gått för långt?

“Hello, can you hear me?”

Jag är inte rädd för att svaret är “nej”. Jag är rädd för att svaret är “Vi hör dig, men vi skiter i dig för vi är upptagna med att ha det bekvämt på andras bekostnad.”

“It’s no secret
That the both of us are running out of time”

Om julvärdar, vänstern och en skev samtid

Nu var det länge sedan jag bloggade. Kanske beror det på att jag inte varit arg nog, utan mest bara trött och less på samtiden. Men nu börjar julen närma sig, och med den en aldrig sinande ström av dynga och idioti från omvärlden.

Igår presenterades årets julvärd. Personligen bryr jag mig inte vanligtvis inte överdrivet mycket för jag tycker att det finns roligare saker att göra än titta på TV på julafton, och jag avskyr Kalle Anka. Men i år är det Gina Dirawi som kommer vara julvärd och genast när jag såg det tänkte jag först “Yay!” och sen direkt “Åh nej, stackar’n…”. För inte finns det något mer provocerande för människor än när det är en KVINNA som ska vara julvärd. Och en muslimsk kvinna, dessutom? Ve och fasa.

“Julen är förstörd!!”, läste jag i en tråd på Facebook. “Ni har förstört det bästa med julafton SVT!”, hade någon annan skrivit. Jag läste, kliade mig i huvudet och drabbades av något slags medlidande. Vilket magert julfirande har man inte om det avgörs av vem som är årets julvärd..?

Nu tror jag ju inte riktigt att folk faktiskt tänker så. Jag tror att de helt enkelt försöker ge SVT dåligt samvete eller något. De provoceras bara så enormt av att en kvinna, en muslimsk sådan, ska tända ljuset i SVT att de troligtvis tar till vad som helst för att göra sina åsikter hörda. För alla vet ju att man vanligtvis bara tillfrågar djupt kristna personer om de vill vara julvärdar…eh…eller inte.

“Julen är faktiskt en kristen högtid!”, såg jag någon upprört skriva.

Så här va: ja, julen kan sägas handla om Jesus och kristendomen. Jag har all respekt för att det fortfarande finns folk som firar en kristen jul. Men tror ni verkligen att det kristna lyfts fram genom att titta på ett collage av amerikanska barnfilmer..? Nja, va? De människorna lär snarare fira julen genom att…well, gå i kyrkan kanske? Vad vet jag, jag är själv inte kristen men jag antar att det är en bra första steg att gå i kyrkan. Vidare kan jag tillägga att varendaste en av alla kristna jag träffat har visat en enorm respekt för andra religioner, så jag har svårt att tro att alla dessa klagmånsar jag sett på nätet senaste dagarna faktiskt är så kristna som de vill utmåla sig som.

Det hela sammanfattas idag, på ett väldigt tydligt sätt, i en ledartext i Expressen. Där går man till angrepp på SVT för att de har valt “politiska” programledare. Det handlar om Gina, det handlar om Henrik Schyffert som ska leda Melodifestivalen, det handlar om Malena Ernman som ska läsa nyårsklockorna på nyårsafton, det handlar om ett antal fler personer. Alla har en sak gemensamt: de har krigat och argumenterat och debatterat för allas lika värde och mot rasism.

Den ledartexten är ett ypperligt tecken på hur mycket allting har förskjutits i Sverige idag. För idag är det ett politiskt ställningstagande på vänsterkanten att vara emot rasism. Det är nästan lite kontroversiellt att vara emot rasism. Sverigedemokraterna har normaliserats i en rasande takt och deras världsbild har på något sätt blivit verklighet enligt vissa. Hur gick det till? Och ännu viktigare: hur vänder vi tillbaka?

Jag tror att ett bra första steg är att backa alla de som nämns i Expressens ledartext idag. Överös dem med pepp, kärlek och stöd. Gör det, och se dem som förebilder. Lyssna på det de säger om mänskligt värde, om empati, om antirasism. Anamma det. Bli en sådan person själv. Bli den som säger ifrån när du hör någon uttrycka sig rasistiskt, eller sexistiskt, eller funkofobiskt, eller transfobiskt. Vi behöver alla bli såna som säger ifrån, som säger “Det du säger är inte okej i det samhälle jag vill ha.” Jag har tjatat om det här så många gånger nu, men jag ÄR helt övertygad om att tillsammans kan vi göra skillnad.

Det finns mycket att bli trött över i dagens samhälle. Så mycket som kan göra en matt och vilja ge upp. Finn istället styrka i att programledare med stark känsla för medmänsklighet kommer synas i våra TV-apparater och förhoppningsvis föra med lite substans i annars uddlösa underhållningsprogram.

Och bänka er framför teven på julafton, om ni är såna som brukar titta eller såna som aldrig gör det spelar egentligen ingen roll, och ge Gina en chans. Den enda som kan skadas av det är… tja, faktiskt ingen. Tänk en stund på det som oftast förknippas med julen: medmänsklighet, empati, kärlek. Anamma det. Så blir nog inte julen särskild förstörd, ändå.

 

 

SD bär en del av skulden

Det blir inte så mycket bloggande nuförtiden (jag är för upptagen med att göra smycken och vara trött) men idag kände jag att jag faktiskt måste skriva. För det händer väldigt, väldigt otäcka saker i vårt avlånga land.

Idag har ännu ett asylboende brunnit. Ett är ett för mycket, men nu handlar det om såpass många att man måste vara korkad (eller sverigedemokrat) för att inte se mönstret. Det handlar om terrorism. Jo, alltså på riktigt:

Injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp
Tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd
Destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer

Definitionen är tagen från hemsidan sakerhetspolitik.se.

Och visst känns det som att mordbränderna riktade mot asylboenden borde klassa in under etiketten terrorism, när man läser det.

Det skrämmande är att det finns ett riksdagsparti som har en stor skuld och ett enormt ansvar för det som händer just nu. Självfallet syftar jag på Sverigedemokraterna. Det går inte att tro att den här typen av brott uppstår ur ett vakuum. SD har hetsat så otroligt mycket, kraftigt och fult mot flyktingar att det bara är en tidsfråga innan någon skadas på riktigt. När de till och med uppmanar sina medlemmar att radikaliseras mer, då måste även den mest förblindade Sverigedemokrat se att de har del i ansvaret.

När SD går ut och förklarar att deras riksdagsledamöter uppmuntras att inte sköta sina jobb (för vilka VI betalar lönen) så säger de “demokrati är liksom inte superviktigt”. När SD går ut och hetsar, såsom de gör och har gjort, så ger de bränsle till redan hatiska människor att bli mer hatiska.

Vad jag vet har Jimmie Åkesson, eller någon annan ur partitoppen, ännu fördömt branddåden mot flyktingboendena. Kanske kommer det aldrig hända. Förhoppningsvis inser de sitt ansvar och försöker sätta stopp nu. Bättre sent än aldrig, liksom. För om de inte tyglar sina anhängare, medlemmar och sympatisörer… då kommer snart någon bli skadad.

Det går att skriva mycket om det som händer just nu, till exempel kan man säkert grotta ner sig i Mats Dagerlind-långa inlägg om det fruktansvärt korkade i att först säga “flyktingarna är för dyra” och sedan elda ner byggnader där kostnaden i slutändan landar på… just det, oss. Vem vet, det kanske är en del i SD:s arbete med “inga fler papperspoliser” det här…

Nåväl. Det är skrämmande tider. Nu är det viktigare än någonsin att vi tillsammans visar att det här inte är acceptabelt i vårt samhälle. Tillsammans kan vi faktiskt engagera oss ännu mer i att välkomna och ta hand om de flyktingar som sökt sig till vårt land. Det är dags att visa att Sverige inte glömt vad solidaritet, empati och medmänsklighet är. Några rötägg som tror att de älskar Sverige, när de i själva verket bara förstör och splittrar landet, ska inte få komma här och förstöra.

 

Jag är tjock, men det smittar inte

Just nu pågår en stor debatt om att acceptera och gilla sin egen kropp, oavsett om den följer viktnormen eller inte. Hurra, vad bra det är även om den liksom fick sitt avsprång i att en mobbare fick tv-tid.

Jag har alltid varit, eller sett mig som, tjock. Till och med när jag gick ner i vikt så kände jag mig som ett vandrande fettberg. Nu kan jag se bilder från då och tänka “OJ var jag verkligen så smal..?” Men då? Då såg jag ingen skillnad. Att gå ner i vikt gjorde mig inte lyckligare. Inte märkte jag så otroligt stor skillnad på något annat sätt heller, mer än att jag plötsligt kunde köpa kläder som inte var bruna och bylsiga (sånt som samhället tycks anse att tjockisar ska klä sig i).

Folk såg mig fortfarande som tjock (för det var jag ju, bara inte LIKA tjock) och jag fick hela tiden försvara mig med “Jag har faktiskt gått ner 40kg!”. För det duger liksom inte att du går ner i vikt, du ska gå ner ALL vikt och bli normsmal. Först då kanske din kropp kan accepteras. Om du har väldigt mycket tur.

Det som stör mig mest i hela den här debatten är dock att folk fått för sig att de har nåt att säga till om angående min hälsa. Nej, jag pratar inte om välmenande hälsotips utan snarare “Jag tycker inte om dig för att du är tjock och tjocka människor är onyttiga”. Det är som att folk tror att fetma är smittsamt..? Då kan jag berätta att det är det inte. Du kan dela matkö eller gym eller bussäta med en tjockis utan att själv bli tjock. Skönt va?

Och vad gäller min hälsa så överlåter jag det till min läkare. Jag är så himla GENOMLESS på att behöva förklara att jag har på gränsen till för lågt blodtryck och mitt blodsocker ligger alldeles jättebra faktiskt. Jag går inte runt och avkräver smala människor hälsorapporter? Men jag kanske skulle börja. Så fort jag ser en smal människa äta en bit godis ska jag lägga huvudet på sned och säga “Duuu…jag blir så orolig för ditt blodsocker när du äter sånt där” och när jag ser en smal person äta en hamburgare ska jag lägga huvudet på sned och säga “Duuu…jag blir så orolig för ditt hjärta när du äter sånt där”. WOULDN’T THAT BE FUN?!

Nja, kanske inte. För jag gillar ju att leva som jag lär – därför tänker jag inte lägga mig i andras hälsa. Åtminstone inte utan väldigt uppenbara skäl. För man kan ju trots allt inte se på utsidan hur någon mår på insidan.

Sen vill jag avsluta med att ta upp detta med att smala människor fått för sig att jag med min blotta existens uppmuntrar till övervikt och fetma. Alltså seriöst, vad för makt tror ni vi tjockisar sitter på egentligen? Och om det vore så att vår existens uppmuntrar till fetma, borde inte det återspeglas i media, kultur och samhället i övrigt? Det kanske tåls att tänka på, nästa gång du rynkar på näsan och tror att jag är något smittsamt otäckt.

Blogginlägget som skakade “Sverigevännerna”

Okej, så den som inte hänger så ofta på typ Twitter har kanske missat detta, men rasistsverige är i uppror. De så kallade “Sverigevännerna” är arga. Varför? Jo, de har läst en blogg skriven av en annan rasist. Inget nytt under solen alltså. Men det är ändå något ovanligt korkat över den här historien, samtidigt som den är mycket obehaglig.

Det hela började med ett blogginlägg, skrivet av en person som föredrar att skriva sina rasistiska verk under pseudonym. Visst är det märkligt det där, att jag som hotats av SD:are, nazister och ja även av den så kallade “våldsvänstern” vågar skriva under mitt eget namn. Men nästan alla rasister vågar det inte. Kanske beror det på att de innerst inne skäms, jag vet inte men jag hoppas det.

Det där blogginlägget har spridits mellan “Sverigevännerna” och de har blivit mycket upprörda. Inlägget berättar om hur denna anonyma skribent blivit uppsökt av ett par journalister. En av dem har till och med besudlat hennes sekatör genom att ta i den, ve och fasa!

Så här är det, att skribenten i fråga får anses vara en maktperson. Hon har stort genomslag i den “Sverigevänliga” världen. Då kanske man får räkna med att någon försöker intervjua en. Och om man inte är nåbar via telefon är det väl kanske inte så konstigt om journalister gör det “the old fashion way” – dvs knacka på dörren.

Det som är fascinerande i hela historien är att “Sverigevännerna” köpt hela historien rakt av. Total brist på källkritik, inte för att det är ovanligt men ändå. Nu avkräver de ursäkter hit och dit och gastar på om att “det är en stackars 70-årig värnlös kvinna!!!”. Mm. En stackars 70-årig värnlös kvinna som fått hembesök av ett par journalister. Inte av en avrättningspatrull. Inte av mördare. Utan journalister. Som vill intervjua henne. För att hon är en maktperson vars texter läses av många.

Är det verkligen så konstigt att, när man gör ett reportage om så kallad “alternativ media”, vilja intervjua en av de mer tongivande personerna..?

En av alla de som reagerat på blogginlägget med ilska och bestörtning är ingen mindre än Mats Dagerlind, överkucku för hatsajten Avpixlat:

dagerlind1 dagerlind2

Och nu KAN jag inte låta bli att skratta för det här är verkligen så dumt. Så oerhört dumt. Mats Dagerlind blir alltså upprörd över att ett par journalister försökt få till en intervju med en person. Samtidigt har följande saker hänt på Avpixlat, sajten han själv är ansvarig för:

Vi vill för att belysa allvaret i frågan rikta en särskild uppmaning till våra helglediga läsare i Sundsvallstrakten att utföra lite grävande arbete för vår räkning mellan julbestyren. Vi vill få in så mycket information som bara är möjligt om journalisterna på Sundsvalls Tidnings redaktion. […]

Prata med deras grannar och anhöriga, de kanske känner till något privat som kan vara intressant – gräl med frun, vilda fester, otrohetsaffärer osv. Kolla med krogar och personal på Systembolaget om de har några fyllehistorier att förtälja. Sitter du i egenskap av ditt arbete på uppgifter om dessa personer från läkarjournaler, social- och försäkringskasseakter så vill vi förstås få in dem också. Vi röjer aldrig en källa och din anonymitet och meddelarfrihet är grundlagsskyddad så länge du endast förmedlar sekretessbelagda uppgifter med egna ord och inte i form av kopior på skriftliga handlingar. Uppgifter om brott, trasslig privatekonomi, skulder, betalningsanmärkningar och Kronofogdeärenden är också av intresse, liksom varje annan omständighet som man kan anta att dessa personer inte vill ska komma till allmänhetens kännedom.

Det här var Avpixlats reaktion efter Sundsvalls Tidnings artikel om Sverigedemokraten Jonny Skalin. De vill alltså ha information om journalisters privatliv, enbart för att de skrivit en artikel om en Sverigedemokrat.

2010 lät det så här på hatsajten:

“Att ligga i buskar med teleobjektiv och spionera på personer utanför deras hem eller ringa på dörren oanmälda med påslagen bandspelare/kamera är etablerade arbetsmetoder för journalister, så du är i gott sällskap om du bedriver lite försiktig uppsökande verksamhet. Bostadsadresser för de flesta politiker, journalister och andra PK-personligheter finns bara några kostnadsfria musklick bort på tjänster som t.ex. Ratsit.”

Då lanserade nämligen Avpixlat en kampanj med syfte att “granska PK-eliten”. Det handlar inte om att dyka upp hemma hos någon man vill intervjua, med en förfrågan om just det. Det Avpixlat uppmuntrade till får snarast liknas vid trakasserier.

Var var alla upprörda och förbannade “Sverigevänner” när detta hände? Jag som var engagerad i IRM vid den tiden kan berätta att de höll käften. Att trakassera sina meningsmotståndare är okej enligt dem, men om en journalist vill intervjua en av dem… nej ve och fasa. Då kommer det bara sluta med att journalisten har besudlat en sekatör.

Skämt å sido, så förstår jag någonstans varför så många “Sverigevänner” är så upprörda. De tror helt enkelt att alla är som dem. “Som man känner sig själv, känner man andra”, som det brukar heta.  I deras värld är journalistisk visst samma sak som att smyga i buskar, gräva fram det mörkaste i någons privatliv, hota och förstöra liv. Det är inte konstigt att den rasistiska bloggskribenten i fråga, och en hel drös med “Sverigevänner” reagerar så hårt.

Men jag tänker avsluta det här inlägget med en liten tröstande mening:
Vi är inte som ni, så ni kan lugnt andas ut och svara “nej tack” nästa gång en journalist dyker upp för att fråga om en intervju.

 

 

Feminism for dummies, typ

Det pågår ett ständigt angrepp på kvinnan. Hela tiden, dygnet runt. Alla kvinnor står i skottlinjen, men det är kanske inte alla som ser det lilla röda lasersiktet lysa dem rätt i nyllet.
Nej, jag syftar inte på att någon försöker mörda oss med vapen. Det kallas en liknelse, men jag har insett att inte alla har förmågan att förstå en sådan sak. Det är bäst att vara tydlig, så slipper jag arga mejl om att jag uppmuntrar till döden eller något liknande absurt.
Men det pågår faktiskt ett angrepp på kvinnan. Alla kvinnor, världen över. Ibland ser det angreppet likadant ut i Sverige som i USA, som i Indien, som i Nigeria. Grundsynen är att kvinnor är lite, eller mycket, mindre värda.
Hur ser det då ut just i Sverige, är inte vi ett av världens mest jämlika länder? Tja, allt beror ju förstås på vad man jämför med. Men bara för att vi har det relativt bra i jämförelse, betyder det inte att vi är jämlika och att kvinnor behandlas som de förtjänar att behandlas.
Några bra exempel på hur det ser ut för kvinnor i Sverige är pågående debatt om huruvida burkini är pest eller kolera. Ett plagg gjort för badning har blivit så extremt kontroversiellt och debattörer slåss för att förkasta detta påfund. Varför? För att de fått för sig att de har rätten att bestämma över hur kvinnor klär sig. Ett tankeexperiment: byt ut burkini mot bikini. Hade det varit lika accepterat att moralisera och kritisera kvinnor som väljer att bära plagget då? Knappast. Låt kvinnor bära precis vad de vill när de ska bada. Och om kvinnor för den delen vill ha könsseparatistiska badtider så sluta gnäll. Så länge män inte kan uppföra sig när de ser kvinnor, så kanske det är ett måste helt enkelt.
Det andra exemplet på hur det ser ut för kvinnor i Sverige är den tragiska nyheten om en ung kvinna som blev mördad i joggingspåret. Kvinnor mördas hela tiden. Även i Sverige. Den här gången valde polisen att gå ut med rådet “spring inte med hörlurar i öronen”. Varför är det vårt ansvar att inte bli mördade? Varför inte ge rådet till män att de ska ge fan i att mörda oss istället? Nej, jag tror inte det skulle fungera precis men kanske skulle det leda till nån slags diskussion om hur vi ska få männen att sluta.

Angreppet på kvinnan pågår hela tiden. Även i Sverige, ett av världens mest jämställda länder. Det är dags att fler får upp ögonen för det. Och det handlar inte om att vi vill utmåla oss som offer, det handlar om att vi ÄR offer för en struktur som kallas patriarkatet. En struktur som säger att vi är mindre värda, att våra liv är mindre värda. Det är dags att slå tillbaka, och det är dags att fler höjer både sina nävar och sina röster. Det är 2015. Det är inte acceptabelt att kvinnan fortfarande är under angrepp. Det får vara nog nu.

Därför finns feminism. Därför jag är jag feminist.

Sluta gnäll på engagemanget mot SD:s rasistreklam!

Okej, så aldrig får man vara bara ARG utan man måste tydligen vara dubbelarg nuförtiden. Det har gått troll (no pun intended) i debatten rörande Sverigedemokraterna och huvudvärken känns som en ständigt närvarande, illaluktande bekant som man inte riktigt kan bli av med.

Få kan ha missat SD:s reklam i Stockholms tunnelbana. Den är fullkomligt vedervärdig och provocerande så det räcker och blir över. De väljer att rikta full attack mot samhällets kanske mest utsatta grupp. En grupp som redan attackeras, misshandlas, förnedras, hotas och hånas. Sverigedemokraterna har stort ansvar i hur EU-migranterna behandlas för de spär på en rädsla och osäkerhet som finns hos vissa människor, och den rädslan och osäkerheten odlas av SD till hat. Nu har de gjort det igen och medan jag skriver detta så protesterar tusentals människor, förhoppningsvis väldigt högt, på ett torg i Stockholm.

Men som jag inledde med så räcker det alltså inte med att bli arg över detta. Nej, jag ska behöva bli irriterad på människor som nu förskräckt kraxar fram “VI FÅR INTE PRATA OM DETTA FÖR DET GYNNAR SD!” och “SLUTA SPRID DERAS REKLAM NI GÖR PR FÖR SD!”. Och visst kan jag förstå nånstans hur de tänker. Kanske hade vi i en perfekt värld kunnat tiga ihjäl SD:s kampanj. Kanske ingen hade skrivit i tidningen om den, kanske ingen hade gått förbi och tagit ett kort för att sen lägga upp på Twitter eller Facebook eller Instagram eller någon av de andra MÅNGA kanaler som folk har tillgång till idag.

I en perfekt värld hade vi kunnat tiga ihjäl SD:s kampanj. Men nu är världen inte perfekt. Och vi har för den delen redan testat att tiga ihjäl SD. Hur gick det? Försvann de i förra valet? Nja, va?

Nu är det som det är. Att SD:s reklam sprids när vi diskuterar och fördömer den är oundvikligt. Det har redan hänt, det kommer alltid hända igen. Suck it up. På riktigt, SUCK IT UP och gå vidare. Den viktiga saken att diskutera nu är inte huruvida antirasisters engagemang faller just DIG på läppen, det viktiga är att sluta upp tillsammans. “Men alla behöver ju inte dela den vidare..” – näpp, det måste vi inte. Men tills vi bestämt nåt slags schema eller gjort nån till storpotät som bestämmer vem som får dela vad är det kanske inte så realistiskt att inte många delar något de upprörs över. Dessutom – mina facebookvänner är inte samma som dina facebookvänner. De jag delar till är inte samma som du delar till.

Självfallet är det viktigaste antirasistiska arbetet inte de som rör SD:s reklamkampanjer. Det är en piss i havet. Vi måste börja prata politik, på ett sätt som även SD:s väljare förstår och tar till sig. Vi måste presentera lösningar som inte går ut på att göra någon till syndabock. Framförallt måste samhället bli bättre på att visa upp positiva bilder på de människor SD försöker skrämma oss för. Samhället, och media kanske mest av allt, går SD:s ärenden när nyhetsankare med turban eller slöja lyser med sin frånvaro. SD vinner på att typ varenda nyhetsredaktion i det här landet är bländande vitt. SD jublar troligtvis så fort den enda bilden av muslimer i media är “terrorister” och fokus ligger på om inte tiggeriet är organiserat istället för att ligga på hur vi kan hjälpa dessa utsatta människor.

Vi får liksom skärpa oss, allihopa. Men jag är ärligt talat mest besviken på antirasister som nu väljer att fokusera 100% på att andra antirasister protesterar mot rasism. Hallå, hör ni inte hur skevt det är? Jag förstår att högermänniskor (inte alla!) gör så, för ärligt talat gynnas även högern av rasism och väljer konsekvent bort att se den i samhället. Men när de hängivna antirasister som har hjärtat till vänster väljer att klaga på andra antirasisters engagemang, istället för att koncentrera sig på sitt eget, då blir jag rent bedrövad.

Tyck vad ni vill om att SD:s reklambilder “sprids”. Men sluta gnäll på oss som protesterar. Sluta gnäll när vi markerar, protesterar och demonstrerar. Vi kan åstadkomma så otroligt mycket tillsammans, men det blir liksom svårare när en del av oss står i ett hörn med armarna i kors och hänger läpp för att de inte får som de vill.

Pride, en kärlekshistoria med PR-krydda

Den här veckan är det Pride i Stockholm. Ett event som tycks bara växa och växa. Och visst är det fint att se företag som sluter upp genom att använda sig av pride-flaggan, regnbågens vackra mångfald, men finns det inte en ganska stor risk att själva grundtanken med Pride urvattnas och glöms bort?

Idag firas Pride i ett flertal olika städer runtom i landet. Det är såklart superbra, det är viktigt att det blir folkligt att INTE vara ett as liksom. Men problemet är att analysen ofta stannar på ett väldigt, väldigt basic stadium. “Alla ska få älska den de vill!”, är den vanliga parollen. Alla har rätt till kärlek. Och jag önskar att vi levde i ett samhälle där HBTQ-personers enda problem var huruvida de hade rätt till kärlek. Men problemen är fler, och betydligt större.

I kärleksyran som är Pride, festen som anammas av företag och politiska partier för att de ska vinna lite schyssthetspoäng, försvinner viktiga frågor. Rätt till kärlek är viktigt, ja, och självfallet borde vem som helst få gå hand i hand på stan utan att riskera skeva blickar och glåpord. Men rätten till ett liv måste väl ändå ses som betydligt viktigare?

 

Det är dags att spola tillbaka några snäpp. Pride som folkfest uppfyller säkert ett syfte, men är det verkligen rätt syfte? För vems skull ska vi kämpa? Vilkas röster är det vi behöver agera megafon åt? Låt Pride bli något annat. Något bortom folklig festyra och regnbågsfärgade reklamkampanjer. Använd detta mäktiga verktyg för att ta kampen vidare, större, uppåt, högre. Framåt.